Jag sprang med lätta fötter över den iskalla stenen i den lilla fiskestadens hamn. Den kalla vinden blåste med sig salt havs och fisk lukt. fart vinden som slog mig i ansiktet då jag rusade fram drog undan mitt tjocka, svarta hår och den vita, förkorta  bomulls tunikan. Under armen höll jag en flätad korg till varorna som husmor räknat upp för mig då jag rent av kastats ut ur huset.

 Min färd fortsatte ner längst hamnen tills kajen slutade med ett tvärt stup ner i det svarta vattnet där vågorna fick dom gamla skeppen att gunga och utstöta knarrande, stönande ljud. Där kajen slutade tog jag av in mot torget i ett lugnare tempo. Jag hastade inte fram på grund av två anledningar.

 Den första var att den kalla havs vinden inte blåste lika stark här inne bland dom täta husen och den andra anledningen var därför att nu var jag i dom finare kvarteren, närmare staden mitt.

 Jag såg mig förundrat omkring, jag stod nu på torget med många människor skrikandes om bra köp och rabatt.

 Det jag såg på var det förnämsta huset i hela den lilla fiske<staden, det var Fan Tzin Los hus.

 Tzin var självaste kejsarens broder och ägde den lilla fiskestaden. han ägde faktiskt många andra städer men han hade sitt vinter hus i den lilla hamn staden. Huset sjöd nu av aktivitet. Hushållerskor hällde ut smutsigt vatten i rännstenen och förnäma tjänare gav order med pompa och ståt åt dom som inte hade någon uppgift.

 Jag såg inte på all aktivitet, jag såg upp mot själva huset. Det var otroligt vackert med välvt, lacksvart tak och jade gröna pelare. Vid den svarta dörren med guldinslag vaktade två ,likaså, jade gröna drakar med guldtänder och ögon. Den svarta dörren öppnades och ut steg Kejsarens brorsdotter Fan Lao Mao. Hon skred i en vackert näckros rosa klänning nerför den svarta trappan. Klänningen var till och med vackrare en huset. den hade ett vitt kimono liv med broderade guldblommor och ärmarna släpade vackert i marken. Hennes sneda, svarta ögon var svagt stängda och det vita ansiktet hade rosiga kinder och röda läppar. Håret var uppsatt med ett guldspänne med en konstgjord näckros.

 Näckrosen var det vackraste jag någonsin sett. Den var i samma färg som klänningen och längst in på kronbladen satt vackra diamanter. Bladen var smaragd klädda och visade en stark, vacker kontrast mot den svarta hårfärgen.

 Hon stod nu vid slutet av trappan och liksom alla andra böjde jag på huvudet och sneglade upp på kvinnan.

 Lao stegade vidare mot tyg och smyckes affärerna där bara dom rika herrarna hade tillträde. 

Jag märkte hur hela det aktiva vimlet av människor runt mig startade igen men jag stod drömskt kvar, jag drömde om det mjuka sidenet och dom rosiga kinderna. Jag drömde om hur det skulle kännas att äga något.

 Jag glömmer tankarna då en liten höna rusar i panik framför mina fötter. Jag hoppar skrämt bakåt och drar några djupa andetag.

 Allt runt omkring mig fångar mitt intresse. Jag letar upp den billigaste ägghandlaren. Den glada, runda mannen hade en vit jacka, fodrad med fjädrar och det börjar rycka komiskt i hans långa mustasch då han upphetsat öppnar munnen

• Ahhh, så den unga damen letar efter bra ägg? Då har hon kommit rätt!

 Mustasch-mannen börjar uppspelt gestikulera med händer och armar när han fortsätter.

• Mina ägg är dom bästa och billigaste som finns på hela marknaden!

 Jag tittar noggrant på dom runda , vita äggen. Egentligen var dom inte så vita. Baksidan som var riktad bort från solen var en aning lila och blå. Framsidan var lite härligt ljummen gul och toppen rosa skimrande.

• Hur mycket?

- Tio per ägg.

• Du får tre.
• Jag går inte under sex!
• Och jag inte över fyra, Jag fortsatte i samma lugna tempo och höll min röst sansad när jag vände mig bortåt och sa snabbt över axeln.
• Jag är ledsen men det blir ingen affär.
• Fem?
• Fyra!
• Ok, ok du är en tuff förhandlare, muttrade han surt och började plocka ner äggen jag valt i mjukt, men billigt, bomull i ett av korgens hörn.

 Jag gick från äggståndet ner längst raden av matstånd. Den kväljande luften luktade sött och vällde över mig. Jag kände hur luftrören knycklade ihop sig som torkade papper i solen.

Någon timme senare satt jag på kajkanten i kylan och såg ner mot fiskarna. Jag hade pengarna i fickan i säkert förvar. Jag stoppade ner handen i den torra fickan.

 Jag spärrade skrämt upp ögonen och kände hur hjärtat skrumpnade ihop i bröstet till en liten hård boll. Pengarna var inte där! Dom var borta, fickan var tom.

 Jag tänkte tillbaka till marknaden och till när jag stannade vid en underlig man som svalde svärd utan att skada sig. Jag tänkte på den smutsiga lilla pojken som stött till mig. 

 Jag sprang upp som en skrämd hjort och mina tankar skenade åt alla håll och väder sträck man kan tänka sig då jag rusade med tårar i ögonen tillbaka till marknaden för att leta efter pojken, jag visste att det inte fanns en stor chans att han var kvar där, men det var i varje fall värt ett försök.

 Leran skvätte upp över benen och nederdelen av tunikan. Jag bromsade först av vid torgets mitt och stirrade mig omkring. Han fanns inte någon stans! Jag kunde lika gärna ge upp.

 Jag kände hur tårarna brände i ögonvrårna, jag visste vad som skulle hända när jag väl kom hem. Jag kunde redan känna örfilen och hungern efter middagen jag inte fick.

 Jag  andades hastigt ut och in med stora andetag för att inte tappa kontrollen. Känslorna kunde jag inte få styr på men tårarna slutade i varje fall rinna efter ett tag och jag började gå med tunga steg hem, till lusthuset nära kajen i norra delen av staden.

 Det var där jag var född, jag vet inte vem det var som födde mig för över tio år sedan, jag vet inte riktigt hur gammal jag är, runt elva eller tolv tror jag.

 Jag ser inte ut som alla andra, jag har sneda, gröna ögon. Håret faller i svaga lockar som mörkbrun sammet längst ryggen, men nu är det trassligt och fult med många kluvna toppar och tovor.

 Jag var oönskad och anses vara slav åt andra, jag måste själv tjäna ihop brödfödan.

 Husmor säger att jag ska vara glad som föddes hos henne och fick tak över huvudet och mat till middag.

 Jag rundade det sista gathörnet och såg nu den största byggnaden i den här delen av staden, det enda lusthuset.

 Det utmärkte sig bland byggnaderna, om man kan kalla dom byggnader, det är mest bara  små fiskebodar och ett eller annat värdshus med sina två våningar.

 Jag öppnade försiktigt den lilla porten och gick rakt in i husmor. Hon var blossande röd i ansiktet av vrede och hennes svarta hår stod åt alla håll.

 Hon granskade mig noga med nedlåtande blick.

• VART har du varit och VARFÖR så smutsig din lilla bortbyting?

 Hon har alltid kallat mig bortbyting sen jag var liten, hon hade alltid sett ner på mig med rynkad näsa som om något luktade illa. Hon tyckte att jag var mindre värd och inte förtjänade något förutom slag och att tjäna andra, jag skulle inte ens duga som glädjeflicka kunde i framtiden.

 Hon anser att jag är lång och alldeles för smal, har fult hår i en konstig nyans och läskiga ögon, men jag tror att husmor är rädd och avundsjuk. Att hon önskar sig ett liv utanför lusthusets portar.

 Jag såg ner i marken.

• Jag, jag var på marknaden o- och m-m-min tunika är smutsig d-därför att jag försökte hitta tj- tjuven!, stammade jag ofrivilligt och kände hur kinderna blossade.
• Vilken tjuv? Vart är pengarna jag gav dig för äggen?
• Borta, mumlade jag generat.
• Borta?!, nu gastade hon för högan sky och tog tag i mina armar och ruskade om mig rejält.
• T-tj- tjuven t-tog dom!! utbrast jag och spärrade upp ögonen av skräck.
• Hur understår du dig att ljuga, du slösade säkerligen bort allt på något gott åt dig själv!

 Jag kunde se vad som väntade, redan innan hon höjde handen för slaget. Jag såg det då hon spärrade upp ögonen som en gris och extra fettet började dallra, hur rynkorna drogs åt och efter det höjdes handen.

 Slaget sved som eld mot min kind och jag rös då hon viskade sammetslent i mitt öra.

• Ingen mat i kväll och inte i morgon heller, du ska lära dig att du inte bara kan köpa dig det du vill, du kan inget och är inte värd något i den här världen!

 Orden sved mer än slaget, speciellt dom sista om att jag inte var värd att slösa tid eller något annat på.

 Jag gick till mitt rum, en liten skrubb under trappan. Jag var tvungen att passera alla båsen där jag oftast hörde obehagliga ljud ifrån. I varje bås fanns det en billig halm matta och en lust flicka som skulle tillfredsställa dom betalande sjömännen och dom andra rika herrarna som kom dit.

 Jag blundade men kunde inte stänga ljudet ute.

 Det var främst på kvällarna det var värst då jag precis höll på att somna men någon grymtade till av välbehag eller fnittrade tillgjort.

 Jag kröp in genom den lilla fyrkantiga öppningen under trappan, in i ett rum med iskallt jordgolv och den enda inredningen som fick plats och behövde. Sov mattan var vävd av billiga bambu blad som jag själv plockat på mig från den lilla skogen in mot land och vävt själv. Det var ofta kallt så här års och jag frös ofta under kvällarna när jag förde den billiga filten med många hål och repor i sig över mig.