Skriver en bok (:
Jag började för ungefär några månader sedan skriva en bok. Äventyr, romantik och andra världar :) Tänkte slänga upp lite ur den här, för att se vad ni tycker!
Det handlar om en 17-årig tjej som bor i en liten stad i USA. Hon är som alla andra förrutom att hennes öron är spetsiga, och hon blir retad för detta i skolan. En dag frågar hon sina föräldrar om öronen och det visar sig att hon egentligen är en alv. Alvprinsessa.
Föräldrarna berättar att det finns flera olika världar som existerar parallellt med varandra, hittills har man funnit 9 stycken. Först tror hon inte på dem, men hon får se bevis och uppleva en sak.
Hon blir ombedd av sin mamma att titta noga in i ett armbandsberlock. Hon tvekar lite först men ger sedan med sig. Det började lysa något hemskt från berlocken och sedan…:
Leonora kände ett sug i magen och plötsligt var det som om hon var på en annan plats. Hon stod i en vacker skog med blommor i alla färger överallt. Uppe i de höga träden fanns det flera hundra små hus, byggda av blommor och blad. I luften flög det små älvor som alla hade ett ljus omkring sig och lite längre bort kom två enhörningar skrittandes bredvid varandra. Helt plötsligt kom en grupp av, vad hon trodde var, älvbarn. De lekte och skrattade medan de flög förbi i full fart.
Detta verkade vara en underbar värld och alla i den var mycket lyckliga.
**Mer hann Leonora inte tänka förrän det dök upp en svart dimma från ingenstans och den blev tätare och tätare. Leonora kunde höra skrik och gråt överallt när folk flydde i panik för att försöka komma undan.
Men det var förgäves. Snart hade denna hemska svarta dimma blivit så tät att inget kunde överleva och snart försvann den lika fort som den kommit.
Leonora tittade sig omkring med tårar i ögonen. Det fanns inget kvar av allt det vackra. Blommorna hade vissnat och husen fallit ihop, överallt låg utslocknade liv på marken. Älvornas ljus brann inte mer och enhörningarna som kommit skrittandes genom skogen låg livlösa på den fuktiga marken.
Plötsligt kände hon suget i magen och snart satt hon hemma vid köksbordet igen.**
Föräldrar berättar mer om världarna och hur man kommer dit. Olika spegelportar överallt och med hjälp av reseägg. Ett speciellt märke på spegelporten visar att det är just en sådan port. Leonora har smugit ut mitt i natten och ska försöka hitta ett reseägg och ta sig in i alvvärlden.
Leonora kunde inte se ett skvatt i detta mörker. Varför hade hon inte tagit med en ficklampa?! Frustrerande. Jaja, hon hann i alla fall inte springa in efter en nu. Hon var ju så nära.
Leonora visste nästan direkt att hennes föräldrar måste ha behållit ett reseägg, när Charlotte berättade om dem. Och vart var det bästa stället att gömma ett sådant än i en redskapsbod där aldrig någon gick in? Inte ens Bill hade varit här inne på flera år. Familjen förvarade alltid gräsklipparen och redskapen under det höga trädäcket nu förtiden. Hon letade vidare. Skramlade med kannor och gamla glasflaskor. Det måste vara här någonstans! Med ens glimmade något till inne i ena hörnan av hyllan. Leonora plockade undan glasburkar och föråldrade krukor. Där, längst in i hörnan låg ett stort blått ägg med silverprickar på. Det måste vara säkert 25 centimeter långt, tänkte flickan förvånat. Med båda händerna och ryggsäcken på ryggen bar hon ut det stora strålande ägget i trädgården.
- Nu ska vi se vad den där spegelporten är någonstans, viskade Leonora tyst för sig själv. Mamma Charlotte hade tidigare på kvällen berättat att överallt i alla världar finns det hur många spegelportar som helst.
- Så det kan finnas en spegelport i vårt kvarter till exempel? Hade Leonora barnsligt frågat.
- Ja visst! Säkert uppåt 30 stycken! Hade hennes mamma svarat entusiastiskt, förblindad av sin dotters nyfikenhet.
**Nu gällde det alltså bara för flickan att hitta denna spegelport. Leonora svepte med blicken över gräset, träden, lekstugan när ögonen tillslut fastnade på den stora stenen som stod i utkanten av trädgården, som prydnad.
Charlotte hade envisats med att ha stenen i trädgården, medan Bill var totalt emot förslaget men gett med sig tillslut. I gengäld hade Bill fått utvidga sitt garage till det dubbla. Han var nöjd och klagade inte över den groteskt stora stenen som stod på det mjuka gräset.**
Leonora gick fram till stenen som säkert var 150 centimeter hög och började leta efter märket. Nu visste hon inte hur märket såg ut, men hur många olika kan det finnas på en sten egentligen? Det var inte förrän hon låg på alla fyra och tittade under en utåtstickande kant som hon fann vad hon sökte. Märket var inte så jättemärkvärdigt. Det var en rund ring och tvärs över denna fanns ett tecken som Leonora visste stod för vattefall på en karta. Två vågiga streck som bildar ett kors. Ja, varför inte? Vattenfall kan man ofta gå igenom, och det kan man med dessa portar också. Hon ryckte på axlarna och ställde sig upp igen. Vad var det nu mamma hade sagt? Knäcka ägget på porten? Jo så var det. Eftersom Leonora fortfarande höll i ägget höjde hon bara det och precis när hon knäckt ägget mot stenens hårda yta hörde hon ett skrik bakom sig. Men då var det försent.
Charlotte och Bill kom precis ut i trädgården för att se dottern knäcka reseägget mot spegelporten.
- NEJ!! Charlotte skrek hysteriskt och ville springa fram för att dra undan flickan, men Bill höll henne tillbaka. - Charlotte! Du kan inte gå dit! Bill försökte lugna sin gråtande hustru.
- Du vet att man inte kan hoppa in i en påbörjad resa! Allt kan ändras och ni kan båda bli skadade! Charlotte, du måste lyssna på mig!
Förskrämd och hickande av gråt vände hon sig mot honom och lät sig slutas i hans famn. De kunde inte göra något, utan bara hoppas att allt gick väl.
Detta är bara några få utdrag ur boken. Än så länge har jag skrivit 5 kapitel. :)
Så..Vad tycker ni?
/ Maria
Du saknar verkligen inte fantasi! :) Tror det blir en spännande bok!
Jättebra, gillar den verkligen. Fortsätt!
Kata(rina), f.d. Vanessa som är mitt mellannamn.
Tack så jättemycket! :)
Kommer det mer snart? ;)
Verkligen, verkligen jättebra !
Skulle verkligen inte ha något emot att läsa den här boken när den är färdeig, blev fast direkt :)
Fortsätt skriv! Det är verkligen en fängslande historia och ett underbart språk du använder !
Tack alla! Jag ska försöka hinna lägga in något stycke till här :)
#5 Tack så jättemycket! Ja, ska verkligen fortsätta skriva, man får mer lust när man får feedback :)
Här kommer lite till! :)
Leonora har kommit igenom spegelporten och hamnade i en underlig regnskog. Där står hon nu och tittar sig omkring.
(Hennes föräldrar har kontaktat en person som heter Xander i alvvärlden, och bett honom möta Leonora och skydda henne. Tidsskillnaden är annorlunda också. När det gått några dagar i alvvärlden har det bara gått några timmar i vår värld)
I alla fall, så står Leonora nu i regnskogen när detta händer:
**Leonoras ögon sökte mellan träden, men inte en varelse syntes till. Plötsligt hörde flickan löv som prasslade och ljudet av tunga, snabba fotsteg. Hon vände sig mot punkten där ljudet kom ifrån och såg konturerna av en människa genom dimman.
Människa och människa, varelsen sprang i alla fall på två ben. Ja, den sprang faktiskt, mot henne. Än så länge hörde hon bara ljudet av den ensamma varelsens rörelser, men strax lät sig ett annat ljud höras. Ett ljud av en mindre hjord djur lät det som, tyckte Leonora.
Då, några hundra meter bakom den springande varelsen, uppenbarade sig sex stycken bestar. Då de kom närmare i full galopp såg hon att det var jättestora vargar som skenande jagade denna ensamma varelse. Och alla dessa kreatur kom rusande mot henne. Hon vände sig om och började springa hon också, med vargarna och varelsen hack i häl.**
Xander sprang allt vad han orkade för att komma ifrån jägarna. Han hoppade över stockar, rundade trädstammar och tog sig igenom högt, blött gräs. Han slängde en blick bakåt och såg jägarnas röda, glödande ögon lysa genom dimman. Han kämpade sig genom regnskogen men hur lätt är det egentligen att springa ifrån jättestora vargar som bara är ute efter en sak? Att slita honom i stycken.
**Äntligen var han ute ur det höga gräset. Xander märkte att jägarna kommit lite närmare honom, och nu såg han dem bättre genom dimman. Han trädde av sig den förtrollade pilbågen han hade på ryggen medan han sprang för allt han var värd. Efter ett hopp över en rätt så stor, mossig stock vände han sig om i farten med pilbågen redo.
Med högerhanden mötte han den vänstra handen, som höll bågen stadigt, och tryckte därefter ihop pekfingret och långfingret med tummen. Samtidigt som han siktade på en av jägarna, några hundra meter bort, drog han bestämt högerhanden med de ihoptryckta tre fingrarna mot sin överkropp. När han gjorde detta bildades en mörkblå pil efter hans fingrar och när den spänts mot den starka linan sköt han iväg den.
Fullträff! Xander träffade jägaren precis ovanför framknäet. Med ett brak snubblade jättevargen precis när det träffade benet snuddade marken. Mitt i den höga farten, som vargen hade, gick den omkull och blev liggande. Leende sprang han vidare genom skogen, fortfarande med 5 stycken jägare bakom sig.**
Xander sprang in i Leonora och tillsammans rusar dom mot en glänta.
Några tiotal meter framför dem låg en rätt stor, upplyst glänta. Solljuset där nådde enda ner till mossan och gjorde så att daggdropparna glittrade som diamanter. Leonora förstod inte varför gläntan var så viktig, men hoppades på att Xander hade en bra lösning. Jägarna började komma farligt nära nu och det hade blivit riktigt jobbigt att rusa fram över diken och gräs i full karriär. Xander tittade upp mot trädkronorna och ropade för allt han var värd. - Tameliiin!!
Hans röst ekade i skogen och helt plötsligt hördes vingslag uppifrån. En varelse med stora utbredda vingar svepte över trädtopparna ovanför dem och lät höra ett högt skri, likt en jättelik rovfågel. Allt eftersom de närmade sig gläntan följde de himlabestens rörelser. Precis när Xander och Leonora rusade in i den skinande gläntan landade den fågelliknande varelsen framför dem med en dov duns och det verkade som om hela skogen skakade.
Leonora kunde inte tro sina ögon. Inför henne stod en grip som säkert var tre meter hög. Kroppen var ett lejons och det ståtliga huvudet var en örns. Mer hann inte Leonora tänka förrän Xander hoppade upp på dess rygg och räckte ner handen mot henne.
**- Ta min hand. Skynda dig!
Flickan vred på huvudet och såg jättevargarna komma närmre med jagande gläfsningar. Förskräckt tittade hon tillbaka upp på honom och greppade den grova manshanden. Hon svingades upp framför Xander, som genast visslade en gäll signal till gripen.
Djuret tog sats, slog med vingarna och så var trion uppe i luften. Precis då kom jägarna inspringandes i gläntan och gav ifrån sig höga ljud av frustration och ilska när de såg gripen med ungdomarna på ryggen segla iväg mot molnen.**
Detta är slutet på kapitel 3 :) Vad tycks?
Riktigt fångande! Ska jag vara kritiskt var det lite oorginellt. Men gillade det verkligen!
#8 Tack! :) Hur menar du då? Eller vilket av det?
Älskar hur du berättar och har fantasin spelande från en normal fantasy (antar att du tar inspiration från vanliga fantasy böcker och djur, kanske lite mytologi inblandat också?)
an hör på orden att du enkelt berättar det du vill med historien.
Josefin
Medarbetare på Glamour I Fokus!
#10 Tack så jättemycket!! :D
Ja, mytologi är lite inblandat :)
Har nu skrivit mer på boken, och har dessutom ändrat lite i början.
Lägger upp början på boken. Första och andra stycket :)
**I tidernas begynnelse skapades flera olika världar som var ämnade att existera parallellt med varandra. Det skapades en sorts varelse i varje värld och alla väsen levde i harmoni med varandra i flera tusen år.
För 200 år sedan kom en fruktansvärd och ondskefull tyrann och ville styra över alla riken. Den onde mannen rekryterade blodtörstiga, kalla väsen från en av de bortglömda världarna. Av dessa bildade han den mest fruktade armén som någonsin skådats. Hans krigare mördade blodigt allt som kom i deras väg och med deras hjälp tog tyrannen över. Varelser blev fångar och kastade ner i djupa hålor. De som gjorde motstånd blev slängda i bottenlösa djup.
En av de riken vars varelser inte blivit fängslade under ondskans hand, var människornas värld. Enligt den fasansfulle mannen utgjorde människorna inget hot och de visste inte heller om att det fanns andra världar. Han kallade dem tomma, naiva tingest och planerade att ta över deras rike sist av alla.
I 200 år hade ett flervärldarskrig blivit utkämpat och människorna var de enda som inte låg i farozonen. Än.
Den kvällen, en sval augustikväll i en stad som heter Santa Fe, hände något märkligt. I ett tyst bostadsområde, med tysta hus och tysta människor, fanns det en helt vanlig lekplats. Gungorna vaggade gnisslande i vinden. Ett tomt picnic-bord stod ensamt i ett hörn.**
Plötsligt ljungade ljusglimtar förbi bordet, först svagt och med jämna mellanrum, men sedan allt tätare. Tillslut bildades en stor oval ljusvirvel och ur denna steg två män, båda svartklädda med en varsin cape slängd över skuldrorna.
Efter dessa anlände en lång ståtlig man, också han med en cape över sig. Han vände sig om och tog emot en ung kvinna med ett bylte i famnen. Kvinnan drog skyndsamt över sin kåpas huva över sitt långa ljusa hår och tittade sig förstulet omkring. Något knastrade i en buske och hon drog byltet närmare sig. Mannen som tog emot kvinnan drog med sig en av de svartklädda männen en bit ifrån de andra. - Ingen vet om att vi är här, och ingen ska veta det heller. Jag litar på att du håller detta för dig själv, påminn Tinos där borta också. - Ja, ers höghet. Du kan lita på min diskretion. Den högsatta herren nickade. - Jag vill att du, och bara du, håller ett vakande öga på min dotter under hennes uppväxt här. Jag vet att du kan gömma dig för bevakande ögon. Ingen får veta om att du färdas genom portarna, inte ens flickan. Jag vill inte att någonting ska hända henne. Den svartklädda mannen, som man bara såg hakan på under den mörka huvan, nickade i samförstånd. I natten försvann den högt uppsatta mannen tillsammans med armen om kvinnan och byltet.
Nå, vad tycks? :)
Tycker det verkar som om du har en bra början där. Jag är inte säker på vad jag tycker om det första stycket (i #12); jag anser som regel att man ska försöka undvika att dumpa bakgrundsinformation på det sättet, men om du känner att informationen måste finnas där för att resten ska fungera och du inte hittar ett bättre sätt att få in den, så är det ju bara att göra det bästa av det. I ditt ställe hade jag nog dock försökt se om inte läsaren kunde lära sig denna information samtidigt som huvudpersonen.
Lade också märke till att du använder centimeter i första inlägget, när hon letar efter ägget. Jag skulle föreslå att du hittar en bra jämförelse för äggets storlek ("som en fotboll" eller liknande) och säger "en och en halv meter" om stenen istället. I synnerhet det om stenen; 150cm känns väldigt specifikt, och människor har i regel inte så bra ögonmått att de använder den typen av mått i uppskattningar.
Du berättar på ett ganska medryckande sätt och jag tycker om ditt berättarspråk, så jag skulle gärna läsa den här boken när den är klar.
Jättebra! Jag gillar bakgrundsinformationen skarpt, det känns som att det blir mer personligt då! :)
Håller dock med om centimeter, lite väl specifikt ;)
Medarbetare på fantasy.ifokus
hejsan
jag gillar detta
blev lite rörigt när du hoppade mellan inläggen du redan skrivit, som att det dök upp namn huxflux men man förstod ju allt i slutet så de löste sig.
Kommer du lägga ut mer av kapitlena eller får vi hålla oss till tåls?
Riktig cliffhanger detta
fortsätt skriva, jag kommer iaf läsa fortsättningen :)
Ella
#13 Okej, jag tycker nog mer om att ha första stycket kvar, men alla får tycka som dom vill :) Tack för svaret (:
#14 Åh tack! Jo jag håller med nu när jag läst igenom det några gånger. Får hitta något att jämföra med och inte använda cm :P
#15 Vad kul att du tycker om det :) Lägger förmodligen ut några stycken till när jag kommit lite längre.
Starta ny diskussion
