Kapitel 1

I wanna hold you but you’re out of reach
somewhere searching for your inner peace

Efter fyra koppar kaffe, en kopp te och en hänsynslöst lång lunch satt Tornseglaren med ögonen fixerade vid datorskärmen. Högerarmen vilade tungt på handledsstödet och handen höll krampaktigt i datormusen. Hon hade inte gjort något vettigt på hela dan. Kaffet stressade hennes fötter och de dansade otåligt under bordet. I ögonvrån såg hon hur Klara smög in och satte sig i besöksstolen.
- ”Hej du, Tornseglaren, ursäkta att jag stör dig igen jag ville bara säga att… Ja även fast du kanske inte tror mig nu när jag säger det, så behöver du inte vara orolig att jag ska föra vidare det du anförtrodde mig på fikat…” Klara tittade på sina händer och fortsatte: ”Även fast jag naturligtvis jobbar nära chefen så kan du lita på mig, himla tråkigt att du känner sådär.. Ja, jag ville bara att du skulle veta!”
Tornseglaren log försiktigt och tittade ner i golvet.
- ”Jag vet, jag vet…men, tack!” sade hon och tittade upp igen med pigga ögon.
- ”Men förlåt mig, nu tar jag av din tid igen! Jag ska gå.” Klara skrattade ursäktande och reste på sig.
- ”Ingen fara, jag har bara ett dokument som jag…”  Tornseglaren började bläddra lite i pappershögen till vänster om tangentbordet och slutade inte förrän Klara passerat samtliga fönster som utgjorde kontorets vägg mot korridoren. Hon tittade på pappershögen. Dokumentet hade hon skrivit ut, men det låg nog kvar i skrivaren. Bokstäverna hon såg framför sig var ett virrvarr av ärenden och informationsmaterial. Ingenting intresserade henne nämnvärt. Hon återgick till att stirra på skärmen. Det var mitt i semestern och det var nästan ingen aktivitet att tala om på kontoret. Ett nytt mail, ytterligare ett uttråkat meddelande från Desirée. Det innehöll en lista på lediga jobb. Hon scrollade upp och ner i listan, det var flera jobb som såg lovande ut.
”Får jag söka de som är i Sverige?” mailade hon till Desirée. Det dröjde inte många minuter innan hon fick svar: ”JUST DO IT”. Med ett leende på läpparna tittade hon igenom listan ytterligare en gång. Det var många fina tjänster, de flesta inom Organisationen. Hon hade saknat arbetet i Organisationen sen hon slutat, speciellt eftersom det innebar att hon inte längre var arbetskamrat med Desirée.

Tornseglaren drack lite av kaffet hon tagit med sig efter fikat, det var kallt och smakade beskt. Hon upptäckte plötsligt en harkrank framför sig på skrivbordet. Den fastnade med sina långa ben i klistret på en rosa post-it lapp som börjat krulla sig. Hon slog snabbt ihjäl den med pennstället. Det var ju ett barmhärtighetsmord, men på något vis kändes det som att hon förlorade i karma på händelsen. ”Typiskt” tänkte hon för sig själv ”Typiskt att jag ska börja bli blödig helt plötsligt.. det måste ha att göra med den här amerikanska feel-good tankesättet jag  har snöat in på..” Tornseglaren tittade uppgivet på den döda harkranken. Efter att ha snubblat över filosofin på internet hade hon inte kunnat sluta. Det var en form av alkemi for dummies och gick i korta drag ut på att tänka positivt.

Ytterligare ett mail från Desirée dök upp: ”Klubben ikväll? Samma tid, det gamla vanliga stället?” med van hand skrev hon ett snabbt svar, ”YES”. Vid fötterna såg hon en mygga irra runt. Hon tittade försiktigt till höger, ut genom fönstret och såg genast ett par småflugor och en nattfjäril som satt på glaset. Fönstret var öppet. Hon hade lämnat fönstret öppet över natten, och nu hade naturen hämnats genom att ta sig in i hennes sfär och förstöra hennes värld genom att envisas med att irritera henne. På det halvöppna fönstret satt en lapp som upplyste om att det var larmat. ”En sanning med viss modifikation” tänkte hon och reste sig för att stänga fönstret. I samma stund som hon fått igen det dök Klara upp i dörröppningen igen.
- ”Håll ut, snart är det fika!” sade hon och visade med ett viftande att telefonen hon höll i handen just börjat ringa, samtidigt som hon vände och gick mot sitt rum. Tornseglaren sjönk ner på sin plats igen och tittade på pappershögen. Den sade fortfarande ingenting.

Hon gick bort till skrivaren för att hämta dokumentet. Lyckligtvis stod apparaten precis utanför hennes rum. När hon stod där kom Klara springande med små korta steg, hennes klackskor hördes på långt håll.
- ”Ojdå här var det kö!” kvittrade hon glatt.
- ”Nejdå, det är ett dokument bara…” sade Tornseglaren med en bekymmersrynka strategiskt placerad över näsroten.
- ”Är det detta, det verkar vara från Organisationen?” frågade Klara hjälpsamt och höll fram en liten bunt papper som låg bredvid skrivaren.
- ”Ja precis, fast det är egentligen inte från Organisationen, det är om Organisationen” rättade Tornseglaren trött, ”Det är ett annat kontor som skrivit det, jag ska bara…” och mitt i meningen tog hon dokumentet och gick tillbaka till sitt rum. Hon satte sig på stolen och drog in den mot skrivbordet. Dokumentet lade hon på pappershögen. Efter att ha försäkrat sig om att Desirée inte skickat några nya mail så tog hon en ljusgrön överstrykningspenna från pennstället (blicken vilade för en kort stund på den döda harkranken) tog av korken på pennan, och började läsa.

Dokumentet var fruktansvärt. Det var som om personen som skrivit det hade suttit med en synonymordlista och översatt varje litet ord till ett annat litet ord, till ett tredje litet ord för att sedan blanda de små orden till oigenkännlighet. Hon satte på korken på pennan igen. Med en högljudd suck tog hon tag i dokumentet och reste sig upp. Nattfjärilen flög förskräckt från fönstret och satte sig på datorskärmen. Med bestämda steg klev Tornseglaren vant ut i korridoren. Hon passerade fikarummet och öppnade dörren till Klaras rum.
- ”Titta på det här.” sade hon och slängde indignerat dokumentet på Klaras skrivbord. Klara släppte blicken från skärmen och skummade igenom texten.
- ”Ojdå!” sade hon glatt, ”Vilken sörja!”
- ”Ja, ” suckade Tornseglaren, ”Det där dokumentet är en mardröm. Och nu måste jag hantera det.”
- ”Stackars dig” sade Klara medlidsamt.
Tornseglaren grimaserade till svar och tog tillbaka dokumentet. Med långa steg gick hon lugnt tillbaka till sitt rum och lade det på pappershögen igen. Nattfjärilen syntes inte till. Harkranken låg kvar. Med hjälp av den rosa post-it lappen sopade hon försiktigt upp liket och balanserade det till papperskorgen. Precis när hon satt sig på stolen igen dök Klara ytterligare en gång upp i dörren.
- ”Nu är det fika!” ropade hon med ett listigt leende. ”Sluta jobba nu!” fortsatte hon över axeln på väg till fikarummet. Tornseglaren lyfte koppen med det kalla kaffet och tog med sig den ut. I korridoren hördes högljudda damskratt från fikarummet.

Tornseglaren hade infört en ny dimension till Klubben. Tidigare hade de bara träffats för att dricka öl, om än med planer på slutlig världsdominans för unga kvinnor inom Organisationen. Efter att hon drabbats av någon form av kris (var det för att hon skulle fylla trettio om några år?) hade hon funnit alkemin for dummies och nu skulle det införas i Klubbens verksamhet. Desirée var inte den som var den, och i sin roll som Övermästare i Klubben hade hon genast tagit sig an förslaget och skickat det vidare till Klubbens tredje medlem, den sköna Johanna, som även hon arbetade inom Organisationen. Förslaget gick ut på en form av bokcirkel, där ett kapitel skulle avhandlas varje vecka. Verket som valts ut för ändamålet var ”The Master Key System”, en bok från början av 1900-talet som bokstavligt talat lovade guld och gröna skogar om man följde dess system. Tanken var att ett kapitel skulle läsas åt gången och tillhörande övningar genomföras, det var inte tillåtet att tjuvkika på nästa kapitel i förväg. Första kapitlet behandlade grundtanken om att lika attraherar lika, och övningen var en form av utökad kroppskontroll. Man skulle sitta helt still i 15-30 minuter och bara vara medveten om sin kropp. Detta fann Tornseglaren vara mycket svårare än hon hade trott. Efter bara några minuter fick hon svårt att andas, hon glömde hur det gick till och fick kämpa för att dra in och ut luften. I vilket fall som helst så skulle de träffas samma kväll för att diskutera saken och ventilera sin situation. De trivdes inte på jobbet, Tornseglaren var missnöjd på kontoret och Desirée var missnöjd inom Organisationen. Båda hade de ett och samma problem, sina chefer. Johanna var nöjd inom Organisationen, men hade andra problem. Hon hade inte hittat någon att älska. Allt detta skulle Klubben råda bot på, om inte med hjälp av öl så med hjälp av den nystartade bokcirkeln.

Vad de inte visste då var att även alkemi for dummies  är alkemi, och att universum lyssnar även på det mest onödiga och tillfälliga klagorop. Men det skulle de snart lära sig.