Som rubriken säger så är jag ny här på denna sajt,har letat väldigt länge efter något sånt här liknande,för jag ÄLSKAR att skriva !och har skrivit ända sedan jag lärde mig skriva :) vill se vad ni tkr om mina skrivkunskaper ,dock är jag bara 13 år så förvänta er inget stort av mig :)

Berättelse.

kaptiel 1.Jag vill inte tro det..

Jag önskade jag hört fel.'Jag är för ung för att dö ,tänkte jag och  och tittade plågsamt på läkaren.Det här var en madröm! Jag nöp mig själv i armen för att få väck på mig från den här plågsamma madrömmen.Det gick inte,det var försent.Det var ingen madröm längre..

-Du kommer bli frisk en vacker dag ,sa mamma och la sin arm på mina axlar och försökte lugna ner mig,hennes ord skavde i öronen.Det var tomma ord.Ord som inte betydde något.Jag skulle aldrig bli frisk.Aldrig någonsin.Jag skulle dö plågsamt ,och inte hinna leva livet.Jag hade aldrig trott att det här skulle hända mig.Jag kan redan se rubriken på tidningens framsida"En plågsam död för Sanna 15 år" .Mitt liv  hade bleknat bort.Dagarna var förbi.Det kändes som om jag redan var död .Jag stirrade oavbrutet in i den gulmålade sjukhus väggen.Jag kunde varken vrida eller vända på huvudet,jag var rädd för att världen skulle gå sönder om jag rörde på mig.såren läker med åren.viskade en röst inom mig..Vilka sår ,tänkte jag och sedan kom jag på det ,jo dom såren jag gömt inom dessa alla förväntans fulla och långa år som gått,isåfall får dom läka väldigt fort jag vill inte dö när jag svikit så många.Jag hade gömt ner alla problem i ett litet fack,som jag skulle få öppna nu som jag hade det som svårast,man ska inte gräva ner problem ,det blir värre då bara .Jag ångrade för allt i världen att jag svikit mina vänner,det gjorde fruktansvärt ont i mig,inte bara för att jag mist så många vänner som jag nu behöver för att kunna kämpa mot döden.Alla problemen som jag stoppat ner har gömt mina vänner .Det gjorde ont att veta att jag inte hade länge kvar att leva.Men innan jag dör ,ska jag berätta för mina vänner som jag mist att jag älskar dom oavsett hur eller vem dom blir eller är.

älska mig som mest ,när jag behöver det som minst..

-Ni får åka hem över helgen ,men ni får komma tillbaka på måndag så vi får undersöka det lite mer ,sa läkaren och tittade på mig som om jag blivit sinnesjuk.På vägen hem vågade jag inte säga något,jag var rädd för att hela jag skulle falla i hop till en hög.Jag vågade knappt röra på  mig.När vi körde upp på gården,och mamma stannat bilen och klivit ur och väntade på mig,satt jag bara kvar där.Hon vinkade åt mig ,men jag satt bara där helt tom ,utan ord eller känslor.Jag kände mig döende.Mamma drog mig ur bilen och när jag kom in i huset gick jag upp på mitt rum och la mig i sängen jag legat i när jag vaknat på morgonen helt omedveten om att jag vad dödssjuk ,då log jag kanske för sista gången i hela mitt liv…

orkar inte skriva mer nu :) men fortsätter senare kanske ;D den är slarvig så jah kan faktisskt skriva bättre ;D hehe :P men säg vad ni tyckte:D