Fick lust att skriva en novell, hade ingen aning om vad det skulle bli och ehm … Såhär blev det alltså. Hemskt?!

Ingen hör dina skrik i natten

  Blodet som sakta rann nerför kinderna, den nakna sönderslagna kroppen som bar tydliga märken efter strid. Skändad. Aldrig någonsin lämnar synen min näthinna, inte för en sekund tillåts jag att glömma, det som inte var mitt fel utan som jag snubblade över av en olycklig slump. Varför, är frågan jag så ofta ställt mig.

  En härlig sommarkväll i juli, de ljumma vindarna smekte längs min kropp, fick håret att fladdra där jag gick längs gatan. Inifrån staden dunkade festivalmusiken fortfarande, men jag hade lämnat supande ungdomar och artistuppträdanden bakom mig nu. Tidigt skulle jag upp dagen därpå, sommarjobbet gjorde att jag inte kunde stanna så länge. Även om jag gärna velat, särskilt i efterhand önskar jag att jag kunnat stanna för att slippa vara med om det som skedde där utanför, den där sköna fredagkvällen.

  Ett plötsligt skrik fick mig att stanna till när jag gick genom parken, det var inte alls långt kvar tills jag skulle vara hemma och egentligen hade jag inte haft en tanke på att något skulle hindra mig. Men där stod han mitt i vägen, en storväxt tonårskille med vilt uppspärrade ögon. Han höll i en trasig glasflaska, även på håll kunde jag känna att han luktade starkt av sprit. Rejält full. Rädslan kom krypande i bröstet på mig, för några sekunder övervägde jag att vända om och gå omvägen som skulle fördröja min hemkomst med flera minuter.

  Istället fortsatte jag mot honom, tveksamt. Jag vek av mot utkanten av vägen för att undvika honom så mycket det var möjligt. Han stod kvar en kort stund, iakttog mig med vaksam blick. Sedan slängde han flaskan han hållit i handen, och sprang. Jag vände mig om, såg honom försvinna allt längre bort på den asfalterade gångvägen. Min första känsla var lättnad över att han var borta, men ett svagt stönande som kom bortifrån en buske, fick mina sinnen att åter igen bli på helspänn.

  "Hallå? Är det någon där?" undrade jag försiktigt samtidigt som jag ytterst tveksamt började gå mot busken, inte säker på att jag ville veta vad som väntade på mig där. Jag fick inget svar, hela huvudet skrek ut varningssignaler, jag borde inte gå dit. Men istället ignorerade jag dem, fortsatte framåt över gräsmattan och hade snart nått fram till buskaget. När jag väl var där tog det mig inte mer än några få sekunder att upptäcka henne där bland grenarna. Jag fick slå handen för munnen för att inte skrika högt.

  Hon var så fruktansvärt ung. Kunde knappt ha nått tonåren, men nu låg hon där och kisade mot mig med matt blick. Naken, knappt vid liv. Längs kroppen rann strimmor av blod, till att börja med hade jag svårt att se vart de kom från men sent omsider upptäckte jag ett otäckt sår på hennes huvud, fyllt med glassplitter. Jag mötte hennes blick, bedjande såg hon på mig. Hennes läppar rörde sig svagt, men inget ljud undslapp från dem. Vad hade hon råkat ut för?

  Sedan insåg jag, hon behövde sjukvård och det var bråttom. Jag var visserligen ingen läkare, men det var inte svårt att se att flickan jag stod och såg på var svårt skadad, döende. Fumligt fick jag upp mobiltelefonen ur fickan. Slog numret till ambulansen. Väntade.

  Hon fortsatte se på mig, kämpade för att hålla uppe ögonen. Försökte säga mig något, men förgäves. Försiktigt tog jag tag i hennes armar, så magra och såriga, drog ut henne ur buskarna. Ett tacksam stön slapp ur henne, plågat försökte hon än en gång öppna munnen och tala. Ett svagt ljud slapp ur henne. "Hämnas mig", lät det som, eftersom att hennes röst inte var mer än en viskning uppfattade jag inte riktigt orden. Sedan föll hennes ögonlock igen och jag trodde hon var förlorad när ännu ett ord lämnade hennes läppar. Ett sista bedjande ord. "Snälla".

  Ambulansen anlände för sent, hon var redan död när de efter alltför lång tid bromsade in invid oss. Jag uppfyllde aldrig hennes sista önskan vid livet, talade aldrig om för någon vad hon sagt den kvällen innan hon dog. Istället försökte jag in i det längsta att glömma. Tränga undan mitt dåliga samvete, intala mig själv att jag inte har någon skyldighet att göra det hon önskade.

  Men bilderna plågar mig ständigt. Hur skulle jag kunna glömma, våldtäktsoffret som dog för att ingen ville se? Det var gott om människor ute den kvällen, många som borde upptäckt vad som skedde innan det var för sent. Som borde stoppat det. Varför, gjorde ingen det?