Jag kommer aldrig att glömma första gången jag såg henne. Hennes  kolsvarta hår reflekterade solen varje morgon hon klev av bussen och ögonen glittrade med gråa färger. Jag var inte riktigt säker på om hon någonsin såg mej, jag tror inte det. Det var ingen som någonsin la märke till mej. Jag hade brunt kort hår, använde ofta solglasögon för att dölja min underliga färg på ögonen, sjögräsgröna. Jag använde ofta samma kläder i flera dagar, stentvättade jeans, någon t-shirt eller linne och en öppen skjorta över. Jag tyckte väl det var snyggt, men osäker på om alla andra gjorde det.

Jag satt ofta själv på lunchen vid ett litet runt bord närmast ett stort fönster. Matsalen var liten och folk trängde ihop sej. Men aldrig bredvid mej, det hade aldrig hänt. Jag hade inga vänner. Jag vet inte varför, men jag kände ofta att jag inte hade tid med vänner, de skapade bara problem om man blev osams och då skulle skolan gå åt skogen. Skolan var viktigt för mej, jag ville bli läkare. Typ kirurg eller något som man tjänade pengar på. Fast jag hamnade på vilovägar jämt ändå…

Hon hette Anastacia Wayden. Hon var så vacker att jag varje morgon fick lov att ge henne en tanke om hur vacker hon var i mina ögon. Hennes hår räckte så långt att det täckte brösten när det var utsläppt. Vinden lekte lätt med håret, det var så tunt och fint. Jag drömde alltid om Anastacia, varje natt. Mina drömmar blev inte verklighet, men varje onsdagsmorgon under mattelektionerna brukade hon smyga in tio minuter över nio och sätta sej i bänken bakom mej. Jag kollade faktiskt upp det, varför hon alltid kom försent på onsdagsmorgnar. Hon har ballettlektioner klockan sju på onsdagar. Hon tränade hårt, det kunde man se varje gång hon smög in. Hennes kinder var fortfarande rosa sen den hårda träningen och jag kunde ana en viss utmattning i hennes vackra ögon. Men ändå lade hon ner sina böcker försiktigt på bordet, ändå sa hon glatt hej till vår lärare, och ändå satte hon sej ner med rak rygg utan att någon kunde ana hennes trötthet. Men det kunde jag.

Jag visste allt om Anastacia, hennes favoritfärg, det var rött. Hennes idoler, det var

Tokio Hotel. Hennes intressen, det var ballett och böcker.

Hon var så smart, så intellektuell, mer än vad jag var. Jag pluggade hårt, jag ville verkligen kunna prata med henne om medicin som hon redan kunde allt om. Men mest av allt ville jag kunna gå fram till henne, stryka undan hennes underbara hår ur ögonen, hon dolde sitt vackra ansikte så!

Sen skulle jag smekt henne över kinden och sett henne i de gråa ögonen. De vackra, gråa ögonen…

Jag har faktiskt känt hennes kropp nära en gång. Det var på en fest hemma hos Barry Step, en inte så bekant klasskamrat. Det var mycket folk, de flesta var fulla. Jag hade druckit en hel del, blandat ihop det jag kunde hitta för att sedan halsa det rakt upp och ner. Det gjorde jag i min sorg över att jag aldrig kunde få Anastacia. Jag ville att hon skulle vara min och endast min. Jag drömde om det varje natt. Till och med på dagen försvann jag från lektionerna för att drömma om flickan som satt bakom mej, ängeln. Jag skulle ta så väl hand om henne, göra henne så lycklig! Om hon bara visste hur mycket jag hade planerat för oss två då.

Jag blev inte full. Bara påverkad. Jag kunde stå, men jorden under mina fötter vinlgade fram och tillbaka, synen var suddig. Efter en kort stund såg jag henne borta med sina vänner, Patricia och Hannah. Efter tre år vågade jag mej fram mot Anastacia, full och totalt orädd. Inuti min hjärna hörde jag bara sus av den höga musiken, rösterna var högre än ljudet från högtalarna och de frätte i mina öron. Jag satte min ena hand mot väggen, det gungade fram och tillbaka hela tiden.

- Anastacia… Hej…

Jag sluddrar fram orden, nu fastnade de inte i halsen som de gjort i tre år.  Det flöt bara på, som ett löpande band. Jag hörde hennes två vänninor skratta åt mej, förnedra mej för att det var jag, den utstötte som ropade på skolans vackraste varelse. De visste att jag aldrig kunde få henne. De visste att en sådan vacker flicka aldrig skulle vilja ha en sån som mej, det var så världen var uppbygd. Men jag ville få mina ord hörda, och nu hade jag chansen.

Jag halkade också, rakt framför hennes ögon. Men gud, så de skrattade.

Men inte hon. Jag kunde känna hennes varma hand mellan mina skuldror, en varm, vänlig smekning. Jag kunde knappt se vid det där laget, blicken var så suddig för mej, och jag skämdes så enormt. Varför skulle jag gå fram till henne, mitt livs kärlek, totalt nersupt? Varför när hennes vänninor var med?

- Sluta hörrni! Det är inte roligt.

Så hade hon sagt till dem. Gillade hon mej när hon sa åt dem? Ville hon verkligen att de skulle sluta hacka på mej? Kort efter kände jag en stark arm om min midja. Den andra tog min arm över sina axlar och släpade mej in på toan. Där släppte de ner mej på golver framför toasitsen. En kille i min klass, Eric hette han, tog ölen ur min hand och kastade den ut genom fönstret.

- Va…. Va gör du….?

Jag kände att allt var på väg upp genom kroppen, men jag ville verkligen inte spy. Så patetisk skulle jag verkligen inte vara! Jag spottade några gånger ner i toan och la upp armarna som stöd. Jag vände lätt på huvudet för att ta en bit papper. Jag trevar efter pappershållaren flera gånger tills Eric ger mej en bit.

- Öh, Bryan. Du ska nog inte dricka mer, du. Du borde ringa hem och be din farsa hämta dej nu.

Jag blev förbannad och slog undan hans arm från mina axlar. Hem?! Var han dum? Jag skulle inte hem, jag kom till den där festen för hennes skull, Anastacias skull, inte för att jag skulle åka hem när klockan var ett.

- Hämta.. Anastacia…

Jag hulkade flera gånger, men jag lät inget komma igenom. Eric nickade och kravlade sej upp från golvet. Jag visste att hon stått precis utanför dörren, för jag hörde hennes välbekanta mjuka röst som svarade när Eric talade till henne.

- Alltså, han vill att du kommer in, Ann.

- Varför det?

- Äsch, vet inte. Hjälp han att spy bara, sen ringer du hem till hans farsa och ber honom att hämta Bryan. Men låt han inte komma nära dej, han är skum.

- Okej..

Hon pratade så vänligt, med sammetslen stämma.

Mitt hjärta slog fortare och fortare, tills jag trodde det skulle hoppa ur bröstet på mej.

Dörren stängdes och låset vreds om. Jag kände någon liten sätta sej ner bredvid mej på golvet och en mjuk hand lades över mina axlar. Den andra handen drog bak mitt hår. Jag slöt mina ögon och kände ordentligt efter varje gång jag kände hennes hand röra sej över min rygg. Jag trodde jag drömde, det kunde bara inte hända… Hon satt ner, bredvid mej, tog på mej..

- Bryan? Det är Anastacia. Hör du mej?

Hennes röst var så mjuk och len, hon nästan viskade fram sina ord. Jag nickade stumt till svar.

- Okej, du, du måste verkligen spy nu, du har varit full hela kvällen och du ställde nästan till med bråk. Sen måste du hem och sova.

Jag lyssnade bara till hennes röst, inget gick in i min hjärna. Kunde verkligen den vackra varelsen ta hand om mej? När jag var så motbjudande? Efter två sekunder efter hennes röst dött ut, spydde jag. Jag slappnade av så mycket av hennes närvaro att jag spydde ända tills det endast kom upp ren väska. Tårarna rann och mina känslor började att koka över. Hon tog ner en mugg med vatten och räckte fram den tillsammans med en bit papper. Jag drack flera muggar, tog emot flera bitar av papper av hennes välvårdade händer. När jag var klar, kände jag mej bättre. Synen började att klarna och huvudet började rensas från den tjocka dimma som hämmat mej tidigare.

- Hur är det?

Jag ryckte till. Sen vände mej om och då mötte jag hennes blick. För första gången såg jag hennes ögon på nära håll, precis som jag ville ha det varje morgon. Hennes ögonfransar var tjockt målade med svart mascara och en svart eyeliner markerade hennes vackra, mandelformade ögon. Hennes ögonbryn var markerade med brun penna och de hade en perfekt form till hennes ögon. Det fick henne ansikte att verka öppnare. Det glittrade i guld ovanpå en brun ögonskugga och hennes kinder glimmade i en mjuk brun färg. Gud, hon var så söt…

Anastacia hjälpte mej upp från golvet och sen hjälpte hon mej ut på gården.

- Sådär, känns det bättre nu?

Frågade hon mjukt och strök bort några hårslingor från min panna.

- Asså, du är så himla snäll, Anastacia.

- Säg bara Ann, det räcker.

Sa hon och log och tog bak håret bakom sitt öra. Hela min kropp skakade, vad skulle jag säga nu då?

- Okej, Ann.. Liksom, jag har sett dej i skolan och så väldigt mycket..

- Ja, det är väl klart! Vi går ju i samma klass, sade hon och fnittrade lätt. Jag undrade om hon kunde se mitt hjärta slå bakom mina revben.

- Ja, just ja, jag menar… Jagtyckerväldigtmycketomdej!

Jag hade sagt det så fort att inte ens jag själv hade hängt med. Anastacia skrattade och tog fram en liten spegel ur sin väska.

- Ursäkta, vad?

Hon började lägga på ny rouge på kinderna. Det glittrade ännu mer om henne då, men jag ville bara titta på henne, inte glittret. Det var bara ivägen.

Jag tog spegeln och la den ner i hennes väska. Hon tittade på mej med förvånat uttryck.

- Låt bli det där.

Vi såg länge på varandra efter det. Hon lade ner alla sina saker i väskan igen och reste sej och gick långsamt bort mot poolen. Jag gick trevande efter med snubblande steg, fortfarande med ölen i kroppen. Efter en stund stannade hon och jag gick in i henne. Vi höll på att ramla ner i poolen, men hon tog tag i mej. Jag lade mina armar om hennes smala midja och höll henne i ett fast grepp. Jag ville inte släppa, och även om jag skulle ha velat det hade min kropp inte lyssnat. Hon var kortare än mej, hennes huvud nådde mej upp till bröstet och när jag sen kramade om henne kände jag hennes ansikte vilande mot bröstet. Jag kysste henne i håret, mina händer skakade som asplöv. Det var det här jag hade kämpat för, det var hon, ängeln, som skulle få allt det här som jag tänkt ut speciellt för henne.

Hon tog tag om mina händer och drog dom försiktigt från sin midja.

- Bryan..

- Ja?

Hon bet sej ängsligt i läppen, sen hårdnade hennes blick mot mej.

- Vi får inte göra så här, det är inte rätt.

Jag släppte henne midja.

- Jag har sett dej i flera år, jag har bilder på dej hemma, jag vet allt om dej, jag vet till och med varför du kommer sent på onsdagarna!

- Jättekul, men…

- Nej nej! Du förstår inte, du kommer sent på onsdagarna för att du har ballett, dina idoler är Tokio hotel, din älsklingsfärg är rött!

Hon började att gå ifrån mej efter det. Snabba steg tillbaka mot huset. Om jag sprang efter? Ja, klart att jag gjorde! Vad skulle jag annars ha gjort? Min kärlek gick ifrån mej med ryggen vänd.

- Anastacia! Ann, vänta!

Hon vände sej om. Hennes vackra blick hade blivit kallt grå, det var ingen himmel kvar därinne, bara åska och blixtrar.

-  Jag vill inte ha med dej att göra, fattar du? Det där du sa är bara skrämmande.

Hon var så arg mot mej. Vad hade jag gjort så ont mot henne?

- Men jag…

- Det där du nyss berättade för mej, det är vansinne! Hänga efter en flicka i tre år, ta reda på saker om henne bakom hennes rygg och inte nog med det, ha bilder på sitt rum! Vad är du för kille? Du går i tredje ring men du beter dej som om du skulle gå i fyran.

Jag gick fram mot henne med tunga steg, tog hennes hand.

- Det är ju dej jag alltid viljat ha!

- Bryan, sluta nu! Vi går i tredje ring, inte fjärde klass! Om du nu har gillat mej så mycket under tre år kanske du skulle tagit mot till dej på en gång istället för tre år senare!

Jag blev tyst. Hon hade ju egentligen rätt. Men vem kunde vara mer lämpad än jag för att få vara hennes pojkvän? Jag kunde ju allt om henne, vad var så fel?

- Men jag gör ju det nu, vi kan få det hur bra som helst, Ann!

Hon suckade argt, och började gå igen. Efter fyra eller fem steg ( Ja, jag räknade dem ) vände hon sej om igen och gick tillbaka.

- Bryan, jag är tillsammans med Eric, okej? Så gå hem, lämna mej ifred och glöm mej! Jag skulle ändå aldrig vilja ha med dej och göra!

Där brast det. Mitt hjärta, det föll. Hon hade haft det i sin hand i tre år, och nu kastade hon det i elden. Jag kunde inte säga något. Jag stod där, totalt förlamad i hela kroppen, alla sinnen var av. Mina händer skakade, jag vet inte av vad. Vrede? Sorg?

Hon gick tillbaka mot huset utan att se sej om. Jag vet inte om hon såg mina tårfyllda ögon innan hon visade mej ryggen för andra gången, men jag hoppades på det. Då kanske hon kom tillbaka och kastade sej i mina armar. Viskade att hon ville ha mej…

Det hände aldrig.

Senare den kvällen gick jag hem. Fast jag var kvar ganska länge ändå, i alla fall ända tills jag såg att Eric och Anastacia kysstes i vardagsrumet. Då gick jag med huvudet böjt ner på stan. Hon skrattade ju i alla fall, det var väl bra. Det var ju det jag ville mest av allt. Att se henne lycklig..

Jag var fortfarande kär i henne, jag skulle aldrig ge mitt hjärta till någon annan! Det var folktomt på stan, alla affärer var stängda, knappt en enda bil ute. Det var ganska kyligt, och min frossa från alkoholen började att krypa fram. Fyllefrossa…

När jag kom fram till en bro hängde jag mej över räcket och såg ner på asfalten. Den var blöt av regn och bilar åkte till och från staden. Mitt huvud var tomt. Det fanns ingenting kvar där inne, allt jag hade haft hade för bara nån timme sen vänt mej ryggen till. Jag grät också, jag grät så förfärligt mycket. Jag satte mej ner på huk och satte ansiktet i händerna. Vad fanns kvar nu? Nu, när hon var borta för alltid? Min ängel, min vackra ängel. Kom tillbaka!

Jag ville gå dit igen, säga att jag älskar henne, men då skulle hon bara bli mer arg och jag skulle få minnas henne som förbannad. Jag ville minnas henne som lugn, och vacker med strålande ögon…

Det blev mörkt, kolsvart ute. Jag visste att jag med all säkerhet skulle däcka, och jag tänkte att jag skulle ta nattåget hem istället för att gå. Jag grät hela vägen ner till stationen, mitt hjärta var så enormt krossat. Vad hade jag kvar nu? Det var ju henne jag levt för. Inget annat. Ingen annan…

Bänken var kall, och långt borta hördes tågets tjutande. Jag ställde mej upp och gick fram för att möta tåget. Jag rotade fram mina pengar i fickan.

Sen slängde jag dem på rälsen. Vart skulle jag ta vägen? Vad tänkte jag med? Ville inte hon ha mej, skulle ingen annan vilja det heller. Världens vackraste, den enda jag levde för..

Jag satte mina händer i ansiktet och började riva mej allt vad jag kunde. Jag skrek ut min svartsjuka över att Eric fick henne, men inte jag. Jag rev och rev tills jag kände blod nerför min hals. Jag grät hela tiden och skrek. Skrek och grät…

 Jag försökte tänka klart, men det enda som spelades upp var hon, Anastacia.

Det var då jag gjorde mitt val. Jag skulle visa henne vad hon hade gått miste om, för hon ville ha mej, det visste jag. Hon var bara rädd för att erkänna det, eftersom jag var skolans största tönt. Men hon ville det, lika mycket som jag! Jag visste att hon skulle gråta över mej, och då skulle hon se hur mycket hon älskade mej. Hon visste inte det än bara, men sen skulle hon visa det, och då skulle hon visa det för alla!

När tåget kom närmare tog jag av mej jackan. Jag ställde mej framme vid kanten och log lite för mej själv. Jag skulle ju få henne ändå, hon visste det ju inte bara. Jag såg några människor längre bort på perrongen som skrattade glatt.

- Vad fan……?

Sa jag för mej själv och tittade mer noggrant.

Jag såg henne, Anastacia. Hon och Eric stod längre bort. Jag kände mitt hjärta vridas om, en kniv skar ut det. Sen vände jag mej om igen och såg ner på den än tomma rälsen. Sen hörde jag hennes röst. Hon kom fram till mej, hon sprang. Sen, när hon såg mej, stannade hon tvärt upp. Då tog hon till sin sammetslena mjuka röst.

- Bryan, vad .. vad gör du?

- Du vet, hänger…

Jag lade huvudet på sne och drog en hand genom håret. Hon tittade skrämt på mej.

- Bryan, kom. Jag och Eric följer dej hem, okej?

- Nej, det är lugnt..

Jag vände mej mot rälsen igen och tog ett steg närmare. Anastacia drog efter andan och sträckte ut sin hand. Längre bort kunde hon ana tågets ljusa strålkastare.

- Bryan, kom! Det här är vansinne, kom hit!

- Ann, det är lugnt.. Jag klarar mej bara bra ska du se..

Eric kom springades. Han frågade vad som hände, men Anastascia stoppade honom tre meter ifrån.

- Kom nu, snälla Bryan.. Jag ber!

- Ann, du är så vacker. Den vackraste jag någonsin sett. Det är bra att Eric kan ta hand om dej när inte jag kan det nu..

Tårarna rann på Anastacia.

- Snälla Bryan sluta…

- Nej, det är lugnt.. Jag förstår. Just därför gör jag det här, för att jag förstår..

- Nej… kom..

Tåget kom. Anastacia fick panik. Hon kastade sej på mej, höll mej hårt om midjan. Hon skrek åt mej att komma med henne och Eric hem, för att prata. Nej, det ville jag inte! Jag skulle ju visa henne vad jag skulle göra för hennes skull. Jag skakade av mej henne från mej.

Hon sjönk ihop, fortfarande med ena handen om mina händer. Jag grät inte länge, jag var bara tom och såg på henne där hon låg vid mina fötter. Sen satte jag mej på huk framför henne och tog hennes ansikte i mina händer.

- Ann.. Jag klarar mej, okej? Och jag älskar dej, därför gör jag det här, då kan du verkligen se vad jag menade tidigare idag..

Jag reste mej snabbt upp, så hon inte kunde reagera. Jag hörde Erics röst som skrek åt mej att komma tillbaka, och hans snabba fotsteg, ändå inte snabbare än mina. Sist, av allt, hörde jag hennes röst, änglarösten. Jag vände mej snabbt om och gav henne en slängkyss.

Sen hoppade jag.

Åh! En sann kärlekshistoria verkligen, olycklig kärlek … Den var jättebra! Men sorglig såklart …

Ja den är lite sorglig…