Tessan

Vattnet låg alldeles stilla, inte ens en liten skräddare seglade fram över vattenytan. Det var en fin kväll, för de andra. För Tessan var det allt annat än fint. Hemma hos henne hade föräldrarna börjat bråka igen. Hon visste inte om vad, men spritlukten hängde kvar i näsan på henne under hela promenaden från hemmet till skogsbrynet. Hon tänkte på Johanna, hennes bästa vän, den ende som visste vad Tessen gick igenom där hemma, den ende som förstod.

- Mycket, men inte allt, viskade Tessan tyst. De gamla gympaskorna var blöta och kalla, men det spelade inte så stor roll längre. Tessans tid skulle snart vara slut, vem brydde sig om ett par gamla gympaskor?

Hon hade tänkt ta det lugnt. Hon hade tänkt ringa hem till Johanna och säga hejdå, trots att Johanna inte skulle förstå varför. Hon hade inte tänkt förklara, bara säga hejdå. Rakt upp och ner, ett vanligt hejdå. Fast det hade betytt mycket mer än det brukar förtås. Sedan hade hon tänkt hoppa. Det var så hon velat ha det.
Hade det inte varit för den där mannen som rastade sin hund hade det gått till så. Fel tid, fel plats, som man brukar säga. Han skrämde henne, hon tog ett steg ut. Marken var svag, den rasade samman under henne. Mannen sprang fram, försökte gripa tag i det han såg försvinna.

Han hann inte, det var försent. Hon skrek inte, hon bara föll. Han reagerade inte tillräckligt fort, men han hörde i alla fall det han borde. Tessans sista ord, hennes sista levnadstecken.
- Förlåt

_ _ _ _ _ _

Johanna

Jag fick svårt att andas. Lungorna höll på att explodera, tryckte sig upp i halsen på mig.

- Död?!
Mamma nickade svagt. Hennes mörka hår kittlade mig i ansiktet. Natten var ovanligt ljus för att bara vara i mars, jag hade kommenterat det bara några timmar tidigare. Om jag bara hade vetat då, förstått vad som höll på att hända - då hade nog ingenting varit ljus för min del längre.
- Tessan…
Jag stirrade tomt framför mig, darrade av skräck. Utanför fönstret hördes ljudet av festande ungdomar som drog sig längs med gatan ner till havet.
- Hur? viskade jag och sänkte blicken.
Mamma suckade tungt. Hon fick tårar i ögonen, strök mig sakta över huvudet. Varsamt, som om jag var gjord av det dyraste porslin.
- Självmord, svarade hon.

Jag gick inte till skolan den tisdagen. Intepå onsdagen heller, för den delen. Tessan var död, det var inte så mycket mer jag hade att leva för nu. Hennes ansikte tornade upp sig framför mig var och varannan sekund. Skrattandes, gråtandes. Ångesten vällde över mig, precis som när jag var liten och brukade lura iväg Mamma så att gröten kokade över. Jag var överfull. Det grävde innuti mig och jag visste inte vart jag skulle göra av allting. Jag satt hemma i min säng, orkade inte ens gå upp för att äta, Mamma fick komma in med den till mig istället. Kudden hann inte ens torka innan jag dränkt den i nya tårar. Känslan att veta att jag aldrig skulle få se henne, att hon inte längre fanns till, fick mig att känna mig så maktlös. Liten. Jag kom aldrig ur det, jag levde inte längre. Folk hade alltid sett oss som Helan & Halvan- hur skulle det bli nu? Jag kan i alla fall garantera att halv, det kände jag min verkligen.

- Johanna, jag vill prata med dig, sa Mamma tyst när hon kom in med frukosten en morgon. Jag drog med van hand bort tårarna från kinden och reste mig upp till sittade form. Mamma slog sig ner på sängkanten och satte frukostbrickan på nattduksbordet, precis som vanligt. Hennes hår vart hårt bundet i en liten boll i nacken och guldarmbanden runt hennes handled rasslade så fort hon rörde sig.
- Johanna jag…
Hon avbröt sig och knäppte bnekymrat händerna i knäet. Jag drack av jucien och lyssande uppmärksamt.
- Vi kan inte ha det såhär, du måste tillbaka till skolan! sa hon bestämt och såg på mig med klara ögon. Jag såg förvånat tillbaka. Skolan?

Jag hade inte haft en tanke på skolan längre, var jag ens tvungen att gå tillbaka? Jag visste att det hela skulle gå åt skogen, men jag gick i alla fall. Mamma såg nöjt på mig när hon släppte av mig vid skolans ingång på måndag morgon. Hennes ögon glittrade och jag tänkte att det klädde henne. Tyvär blev det som jag fruktade. Nyfikna blickar följde mig i korridoren. Det verkade nästan som att alla trodde det var något fel på mig. Jag kände återigen ångesten komma krypandes och skyndade mig bort till mitt skåp för att slippa alla frågor. Det kom ingen. Ingen vågade, antar jag. Jag såg väl inte direkt inbjudande ut att börja prata med, men ändå. Jag trodde att någon brydde sig också, inte bara låtsades göra det genom att kasta medlidsamma blickar som säger jag-vet-hur-det-känns. Men jag inbillade mig tydligen bara.

- Ja men dåså, jag tror banne mig att den här lektionen också är över. Märker ni hur fort tiden går nu? Jag slår vad om att skolavslutningen är här innan ni hunnit blinka, skrockade Jens och suddade slarvigt bort texten om Ikaros på tavlan. Vi reste oss upp, klassen och jag. Jag var nästan ute, så nära målet jag kunde komma, när Jens sakta men säkert drog tillbaka mig igen.

- Johanna, får jag prata lite med dig?
Jag stannade till, knep ihop ögonen och tog ett djupt andetag. Jag var redan ensam kvar, men jag stod fortfarande med ryggen mot honom. Hans kalla blick brände mig i nacken och jag vände mig slutligen om. Böckerna höll jag i ett stadigt grepp framför mig, precis som en sköld.

- Jo… Jag vet ju att ni stod nära varandra, Tessan och du, började han.
_Nära? I helvete heller, vi var fan en och samma person.
_

- Tro det eller ej, men jag var faktiskt precis i samma situation som du är i nu när jag var ung och gick i högstadiet. Jag vet hur det känns Johanna, jag vet verkligen det. Jag har aldrig kommit över det riktigt, kan jag ju erkänna, men du är stark! Du måste klara att leva utan henne, det är ditt liv du ska leva, inte hennes. Det ligger bakom dig nu. Du är stark, jag vet att du klarar släppa taget.
Hur kan man släppa taget om något som varit ens eget kött och blod?

- Du vet att du kan prata med mig, när som helst. Du får mitt nummer också, mobil och hemnummer, så kan du alltid nå mig.
Jag nickade tyst. Svetten rann runt mig och jag undrade om det luktade, men jag vågade inte känna efter.
- Ja men det var bara det jag ville säga… avslutade Jens och reste sig upp, gav mig en snabb klapp på axeln innan han föste mig framför sig och vi lämnade klassrummet. Jag tänkte att det var en bekräftelse på att hans arbete var avklarat. Nu har han visat att han bryr dig, nu kan jag allt ta och klara mig själv. Stå på egna ben.

Jag hatade skolan. Hatade, hatade, hatade skolan. Alla såg att någonting var fel, att jag inte var mig själv. Jag sa ju ingenting, var aldrig med på gympan. Jag kunde inte. Orken fanns liksom inte där. Okej att läraren blev sur på mig, okej att jag förlorade mitt betyg.Jag ville inte fortsätta leva längre. Jag trodde inte att det skulle gå, Tessan hade alltid varit den jag ringt om jag behövt skratta lite, gråta, prata killar, hemligheter, allt. Jag tror allt att hon kände mig bättre än jag gjorde själv.

- Hur var det i skolan idag då? Mammas röst var glad, inte sådär trött som den varit förut. Jag ryckte på axlarna.
- Som vanligt.
Mamma rynkade pannan och släppte gaffeln hon höll i handen. Jag insåg direkt att jag satt mig själv i fällan som lett rakt in i något sorts förhör eller allvarssnack.
- Som vanligt? sa hon bara.
- Ensamt, om det låter bättre kanske, muttrade jag tillbaka och slevade upp ännu en portion lasagne på tallriken.
- Du kanske borde skaffa dig någon annan, försökte Mamma uppmuntrande. Jag frös till och satte maten i halsen, såg chockat på henne.
- Någon annan?! kvävde jag mellan hostattackerna.
- Ja men du vet, några tjejkompisar. Caroline kanske, ni umgicks ju lite förr?
Jag retse mig tvärt upp och slängde argt tallriken i diskhon.
- Nej, fräste jag och smällde igen dörren efter mig när jag lämnade köket.

Det var ännu varmt ute, men jag tog en vindajcka för säkerhets skull. Vårväder är aldrig att lita på, som Mamma brukade säga. Jag låt vinden ta tag i mitt hår, andades in den friska luften. Jag visste hela tiden vart jag var påväg. Jag visste att mamma hade rätt. Jag visste att jag hade förlorat. Det var nära till gråten, men jag höll mig. Gråta bland folk - HA! Vem tror ni att jag är?

Minnesplatsen var fin, det var blommor i överflöd. Jag ångrade att jag inte köpt någon med mig, det var ju ändå jag som saknade henne mest. De andra visste väl knappt vem hon var, en okänd flickstackare som tagit sitt liv som sista utväg. Jag kunde se framför mig hur ett gammalt par gick dit med sitt barnbarn och berättade att det här, det är ingenting att ta efter lilla vän. Jag var i alla fall ensam där då. Tessans namn var inristat i det vita korset. Det kändes så fint, trots att hon faktiskt inte var begravd än visste jag att det var dit jag alltid skulle gå. Där jag skulle sitta och prata, minnas.

- Tessan, viskade jag. Tessan, jag är så ledsen! Om du bara hade sagt något, jag skulle stöttat dig. Tessan du vet ju att jag aldrig skulle svika dig, du vet ju det! Varför sa du inget?
Jag grät nu. Struntade i att det kunde komma folk, struntade att det faktiskt inte var så smart att sitta ute i skogen en kväll helt ensam och så sårbar.
- Älskar dig, snyftade jag och reste mig långsamt upp. Sände iväg en slängkyss till korset och torkade mina kinder.
- Jag kommer snart tillbaka, sa jag och vände mig om för att gå hemåt.

Helt plötsligt stod han bara där, utan att jag hört honom komma. Jag fattar inte hur en människa kan ha gått så tyst, men jag var väl antagligen upptagen i egna tankar.

- Förlåt om jag skrämde dig, sa han. Jag skakade på huvudet, trots att han faktiskt skrämt mig ganska mycket.
- Ingen fara, försäkrade jag honom.

Han gick försiktigt bort mot Tessan. Jag stod stilla, men vände mig hela tiden så jag stod rakt mot honom. Han tog av sig kepsen när han var framme, lämnade en liten ros. En vit ros, så antagligen kände han henne inte. Jag fortsatte granska honom, visste inte om han hade ont av det eller inte.

- Kände du henne? frågade han sedan och vände sig mot mig. Han hade tagit på sig kepsen igen och satt händerna i byxfickan. Jag nickade.
- Hon var min bästa vän, viskade jag och svalde en ny omgång tårar.
- Jag beklagar… viskade han och sänkte blicken lite. Gör du det, tänkte jag.
Vi stod tysta länge och bara såg på alla blommorna. Jag tänkte att det kanske var skönt att ha någon där i alla fall.

Hans andetag var tunga, det lät som att han grät. Jag frågade inte, lät honom sörja. Jag undrade om han också kände henne, men då borde jag ha träffat honom. Vi kunde varandra utantill, från killsmak till avlägsna släktingars bästa semestrar. Vi var som systrar, Tessan och Jag. Nej, han kände nog inte henne, den här killen.

- Hon sa förlåt.
- Va? Jag ryckte till och såg upp på honom. Han var längre än mig, säkert två decimeter.
- Hon sa förlåt, upprepade han och nickade menande mot korset. Jag förstod ganska snart att han var killen som varit med henne när hon dog, han som larmat polisen och blivit intevjuad av alla stadens tidningar mot hans egen vilja.
- Jag tror det var till dig, fortsatte han och kliade sig i nacken. Sedan gick han.

Jag förstod för inte vad han menade, hur han kunde veta vem Tessan sagt förlåt till? Det gjorde fortfarande ont att tänka på henne då. Inte den sortens ont man får när man ramlar och slår upp knät, eller den sortens ont när man blir sviken av sina vänner. Det var värre än så. En krampande känsla, som att magen vände sig ut och in. Att hjärtat ska hoppa ur en nästa gång man hickar, att ingenting annat förutom sorgen får plats inuti en. Men det blev bättre när han sa sådär. Att hon vill mig väl i alla fall. Jag hade tänkt göra det, jag hade tänkt följa efter henne, men han fick mig ändra uppfattning.

- Vi ses snart, Tessan. Inte nu, men kanske senare, sa jag innan jag vände mig om och sprang hem igen.

___________

Nå, vad tycker ni? :)