Behöver kritik både konstruktiv och riktig, delvid för att lära mig så jag kommer skriva något här:P

                              Friheten

Jag står ute på branten trots att jag vet att jag inte får vara här. Men det gör ingenting. Känslan av att vara lika fri som svalorna de själva uppväger straffet med råga. Frihet. Det är något ag aldrig kommer få uppleva på riktigt. Vandelon är lika strängt bevakat som vilket fängelse som helst. Men vi borde inte vara fångar. Åtminstone inte de flesta av oss. Fast Madeilene sa alltid att hennes själ är svart som synden. Jag sa att den var vit som siden. Då sa hon att den var nerfläckad av hennes synder. Hon gav sig inte som alltid. Men nu är Madeilene inte här. Hon kommer inte komma tillbaka heller det vet jag. Något som gör mig ledsen är att jag också vill försvinna. Mitt siden mals sönder till små, små tunna trådar av att vara här. Snövita trådar. Jag förstår egentligen inte varför jag är här. Det gör inte heller Mandros eller Vîna. Mandros är min fadder. Vîna ser till att jag får hennes brev. Mandros bo i Sverige. Det ligger långt bort. Hon gör mig glad och tröstar mig. Jag vill bli som hon en dag. Allt hon ger till mig är noggrant  drapererat i skikt. Hennes ord är invecklade men ändå enkla att förstå. Mest av allt får hon mig att glömma vem jag är. Igår kom det bästa brevet någonsin. Jag har gömt det noga. Brevet föreställer en sol på framsidan som går ner. Där står det "To El Infeliz, The Bright" med den nättaste handstil jag någonsin sett. El Infeliz är jag, det är spanska för den olyckliga. Moder Garind tycker att det stämmer in precis på mig. Hon gör mig ledsen. Men Mandros har alltid kallat mig för den lyckliga istället. Hon säger att det är en protest mot Spanien. Fast det är lite dumt med tanke på att vi inte bor i Spanien. Men det är ändå en fin tanke. Jag försöker också tänka på mig själv som den lyckliga, men det går inte så bra. Moder Garind har nog rätt. El Infeliz stämmer bättre in på mig än La Feliz.

Jag sitter på min säng och gråter tyst mitt i natten. Nattens milda atmosfär sveper om mig med sin mörka slöja. Mina kinder ör randiga och ögonen röda. ¨Moder Garind hade upptäckt mig vid branten. Bestraffningen var inte liten. Ett ordentligt kok stryk och sedan fick jag göra rent pojkarnas rum. Det kunde inte bli värre. De drog mig i mina mörka flätor som jag fick så ont i för att Moder Garind flätade dem så hårt. Flera tussar hår åkte av. Sedan kastade dem saker på mig och retade mig för mitt namn. Mandros skulle bli eld och lågor om hon fick höra det här. Om Vîna inte skvallrar får hon inte det. Jag hoppas så. Jag skäms inför Mandros över hur jag har det. Hon ska inte behöva ta upp strid för mig, jag är trots allt bara ett föräldralöst barn. Jag försöker torka mina egna tårar. Det går inte så bra. Jag suckar och lägger mig ner på sängen. Tänker på bra saker. Som friheten Mandros och Vîna. Det gör mig lite gladare. ag tar ett par sista snyftande andetag innan jag märker hur ag börjar somna.

Det här är grunden hinner inte mer just nu^^