Okej, detta är första novellen som jag lägger upp här. Första novellen jag frivilligt visar för någon överhuvudtaget, faktiskt. Nu vill jag självfallet ha lite kritik. Om ni tycker att det är något som fattas, något som jag har glömt förklara, så vill jag gärna veta det också. Eftersom det inte framgår i novellen så måste jag bara få tillägga att huvudpersonen (berättaren) är en kvinna. Om någon har har något tips på hur jag ska kunna pussla in det faktumet i texten så är jag mycket tacksam.

Slutligen vill jag bara varna känsliga läsare, eftersom en del våld förekommer.

Det var höst när de flyttade in. Löven höll precis på att ändra färg på träden. De skiftade redan sådär hemtrevligt i gult och orange. Jag såg på när de flyttade in. De hade lägenheten som motsvarade min, fast i huset mittemot. Från mitt vardagsrum kunde man se rakt in i deras. Hon var verkligen den vackraste kvinna jag någonsin sett och han, han var allt som stod emellan oss.

Den natten kunde jag inte somna. Jag låg och vred mig i timmar och svettades och frös om vartannat. När jag till slut klev upp för att hämta ett glas vatten så fick jag se dem genom fönstret. De älskade som vilda kaniner. Jag gick från rum till rum i lägenheten, som förhäxad av deras nakna kroppar och upptäckte att man från mitt kök hade den bästa utsikten, rakt in i deras sovrum. Jag drog fram en stol i köket och ett dunkelt minne om att jag skulle ha en kikare någonstans letade sig fram till mitt medvetna. Jag reste mig och letade fram den.

När jag återigen satte mig vid fönstret hade hon redan kommit. Hon låg där och flämtade, varm och svettig och var fortfarande det sexigaste jag någonsin sett. Han klev upp ur sängen och gick utan att så mycket som se på henne ut i badrummet. När jag justerade kikaren för att zooma in på hennes ansikte såg jag att hon grät.

Jag kunde bara inte glömma hennes ansikte. Hela dagen på kontoret förföljde det mig. Jag kunde se henne helt plötsligt i kafferummet, vid anslagstavlan och vid receptionen. En gång såg jag henne till och med komma ut ur chefens mörklagda rum. Men det var aldrig hon på riktigt, bara människor som liknade henne, eller rentutav hallucinationer. Jag var så trött av de sömnlösa nätterna jag haft sedan hon anlänt och så stirrig utav alla dessa syner jag hade att jag glömde bort att göra mitt jobb.

Flera dagar passerade förbi utan att jag knappt märkte av dem. Om nätterna satt jag vid mitt köksfönster och tittade ut genom det, betraktade hennes ansikte genom kikaren. Hon hade ett sådant fantastiskt stillsamt uttryck i ansiktet när hon sov, det var som om hon var helt tillfreds med sitt liv. Men jag tror inte att hon var det på riktigt, inte egentligen. En eftermiddag när jag kom hem tog jag nämligen som vanligt upp kikaren för att se efter vad hon sysslade med. Och de grälade.

Grälen blev en återkommande företeelse i våra vardagar, hennes och mina. Mitt hjärta krossades om och om igen när jag hjälplöst såg på hur han behandlade henne. Ibland slogs de, han kunde slå henne tills hon blev medvetslös. Sedan gick han ut. Jag visste inte vad jag skulle göra, om jag skulle ringa polisen, eller kanske springa över för att se hur det var med henne. Men jag gjorde ingenting. Och sedan kom han tillbaka, full som en kaja och tvingade henne till sex. Jag såg på i förfäran, men gjorde ingenting. Och allt var mitt fel.

Jag begravde mig i arbete och försökte låtsas som om jag aldrig hade sett något. Men jag kunde inte glömma. Jag drog ned persienner och för gardiner över mina fönster, i sovrummet, vardagsrummet, köket. Allt blev becksvart, men jag kunde inte radera vad jag hade sett. Jag slängde ned kikaren i sopnedkastet, för varje gång jag rörde i den nu kom tillbakablickar från våldtäkten tillbaka och etsade sig fast på mina näthinnor. Jag stannade kvar på kontoret så länge jag kunde på eftermiddagarna och om helgerna sov jag över hos vänner.

Men jag kunde fortfarande inte sova om nätterna. Varken i min egen lägenhet eller borta hos vännerna kändes det bra. Jag kunde inte sluta tänka på henne. Han måste bort. Han kväver henne, han dödar hennes själ. Han kommer mörda henne en vacker dag. Mina vänner såg på mig att det var något som var fel, men jag ville inte svara på deras frågor. Jag stängde in mig i min mörka lägenhet, jag sjukskrev mig och började planera.

Och så en natt var jag äntligen redo att återigen dra ifrån gardinerna. Utomhus var det mörkt, men inuti deras lägenhet lyste varenda lampa. De satt och åt en mycket sen middag. De åt under en deprimerande tystnad. När tallrikarna var tomma började grälet. Redan när det första slaget föll var jag utanför dörren.

Dörren var inte låst. Det var bara för mig att kliva på. Halvkvävda skrik och höga svordomar hördes från köket. Jag smög in, jag höll pistolen på samma sätt som de gör i actionfilmerna man ser på teve. Hon låg på golvet med en diskhandduk nerkörd i halsen. Hon kämpade med att spotta ut den. Hennes stora ögon vidgades när hon fick syn på mig. Han höll en stor kavel i högsta hugg när han vände sig om och fick se mig. Med den andra handen höll han fast hennes händer. Det behövdes bara ett skott.

Jag släppte genast pistolen och plockade åt mig deras telefon, den låg och väntade på mig på köksbänken. Med darrande händer slog jag numret till larmcentralen. Jag frågade efter polis och ambulans. De frågade efter vem jag var, jag svarade inte.

Under tiden hade hon fått ur munkaveln ur munnen. Hon såg förskräckt på mig, flämtade, försökte säga något. Men inga ord kom. Jag sa inte heller någonting. Jag bara satte mig ned bredvid henne och kramade om henne. Jag tog hennes huvud i mitt knä och smekte sakta hennes vackra hår.

Det var ungefär ett år senare. Vi hade inte träffats sedan den där kvällen. Vi hade aldrig talat med varandra. Mannen hade dött samma kväll. Hon hade aldrig kommit tillbaka från sjukhuset. Hon hade försvunnit. Enda gången jag ens hade sett henne sedan dess var under rättegången. Hon vittnade till min fördel, men jag fick inte lov att tala med henne just då.

Hon hade kommit hem igen för att packa sina saker, hon skulle flytta. Även jag själv var mitt uppe i en flytt, jag kunde inte bo kvar där efter alla otäcka minnen. Jag kunde inte leva med den ångesten. Våra flyttbilar hade kommit samtidigt. De stod mittemot varandra, på varsin trottoar. Vi kom ned, ut genom varsin trappingång, samtidigt. Hon log och vinkade åt mig.

- Hej.