Ja, förra veckan fick jag ju veta att jag kammat hem "Livet värt att leva" med bidrag både från Värmland och Dalarna. Vinst summan var hela 5.000 kr :') Så, jag lägger in den här.

 Elica - Inget till Spillo

Vad är meningen med livet?

 Jag ser bort mot horisonten och blickar bort mina kvarhängande tankar, tankarna om livet. Himlen är djupblå och ligger som ett täcke över oss, jordens invånare. Fåglarna kvittrar i de blomstrande ekarna och vinden viner i mina öron. Jag funderar, hur skulle livet vara som ett träd? Stå där dag och natt och se ut över världen med en annan blick än oss. Jag ligger här denna ljuva juni dag, dagen efter skolans slut.

Ceremonin var vacker, jag bar en vit sommarklänning med spets. Dagen före hade jag och mamma plockat blommor på ängen, präktiga prästkragar prydde mig fint. Det är sommaren före sjuan.

 Jag blickar ut över en flock hästar som nyfiket kollar på mig och spetsar öronen, jag ler till svar mot deras oroade ögon. En hare rör sig smidigt bort mot skogsbrynet. Bäcken som rinner från skogsbrynet bort mot hästarnas stängsel kluckar vänligt samtidigt som solen ler sina varma strålar mot mina redan varma kinder. Brevet i min hand bränner, brevet som förklarar hur allting ligger till. Min syster, Freya försvann spårlöst den tionde juli 2004. Jag var vid den tidpunkten endast ett litet barn, ett barn på sju oförstående år. Freya var dock femton år, vår åldersskillnad hade alltid varit mig hack i häl, nu skulle hon komma tillbaka. Efter fem år i svår saknad. Freyas fall löstes aldrig, teknikerna förklarade henne som död, bortförd. De letade i ett år men letandet gav inga resultat och det var bara att förtränga, trodde dom. Jag glömde aldrig Freyas gyllenbruna hår och hennes strålande leende, saknaden var otroligt svår. Ni ska få tillåtelse att läsa brevet, så ni förstår.

 Hej min älskade familj!

Ni ska veta det, att jag mår fint. Jag är 20 år och bor…

Det kan jag inte tala om i ett brev. Jag kommer hem!

Jag lovar… den 14 juni anländer jag, hoppas ni möter mig på Landvetter klockan 16:00.

Om inte, får jag skylla mig själv. Jag lämnade er, förlåt snälla! Jag var 15… mer kan jag inte tala om… jag är 20 nu, en klok… mamma.

Mer får ni veta när, eller om vi ses.

 Puss och Kram

Från eran egen Freya

 Hur har jag kunnat stanna i liv utan min syster? Jag älskar livet, men jag var sorgsen, länge. Livet kretsar kring familjen, det vet jag nu. Jag som förlorat och återfått.

Jag reser mig upp och tittar bort mot Rosengård, mitt hem. Mamma och pappa vistas där inne. De är båda lycklig. Saknaden av ett barn är svår. Pappa ler mot mamma hela tiden, det är så han visar sin glädje. Inte så konstigt, eller hur? Men pappas leenden är… sällsynta! Ingen ler som min pappa.

Jag börjar springa bort mot huset, farten gör att jag ser världen på ett helt annat sätt. Hagarna svävar förbi, ladugården, växthuset. Jag stannar framför ytterdörren och låter örat vila mot trädörren jag lyssnar till mammas vissel. Jag kan se framför mig hur pappa ler medan han torkar porslinet, hur mamma visslar när hon tvättar husets glasrutor. Jag trycker ner handtaget och smyger in. Jag stänger dörren försiktigt bakom mig.

Livet har inga misstag, många bekymmer men inga misstag.

- Äntligen! Viskar mamma leende och ger mig en kärvänlig kram.

(C) JENNIE.L