I vintras började jag skriva en roman… Rätt fånigt Egentligen, men min motivering var "hur svårt kan det vara"… och sedan satte jag igång! Det var kul, men mycket svårare än jag trodde.  

Det hade varit kul att få ärliga komentarer på nedanstående stycke i boken:

Tåget susade fram i sommaren. De gröna färgerna i naturen var så skarpa att det nästan gjorde ont i ögonen. Amanda lät sig vaggas av tågets rörelser och det rytmiska dunkandet gjorde henne trött. De få dagarna i Västervik hade varit de värsta i hennes liv. Alla ledsna människor, alla minnen. Begravningen hade varit fruktansvärd, men vacker. Fortfarande kunde hon känna andnöden, benen som inte bar henne och Liam som höll henne hårt om axlarna när de tillsammans gick in i kyrkan. Framför dem hade Mattias föräldrar gått, Mattias mamma som gråtit hysteriskt. Hon var inte den hysteriska typen, men Amanda förstod henne. Den tuffa självsäkra Henrik, ledsen och sårbar, som hon aldrig hade sett honom tidigare. Kanske skulle han börja ett nytt liv, utan att strula och utan att lämna brustna hjärtan längs livets väg. Själv hade hon helst velat vända och springa ut, ut till solen och syret, som totalt verkade saknas inne i kyrkan. Synen var halvt förblindad av alla tårar när hon närmade sig den vita kistan. Det låg fullt av röda rosor ovanpå. Där i låg Mattias, hennes Mattias, i jeans, t-shirt och gympadojor. Avskedet. Hon hade knäböjt framför kistan, benen hade inte burit henne, lagt den röda rosen ovanpå och böjt sitt huvud. Tårarna hade vätt stengolvet framför henne. Hon visste inte hur länge hon suttit där, men Liams hand på hennes axel hade talat om för henne att det var dags att gå, dags att låta andra ta avsked. 

Hur hon hade tagit sig igenom begravningsakten förstod hon fortfarande inte, smärtan och sorgen hade varit övermäktig. Sammankomsten efteråt, alla tal och alla lovord, hade gjort henne glad och ledsen. Glad för att Mattias hade gjort avtryck och folk skulle minnas honom med värme. Ledsen för att de påminde henne om vilken underbar människa han hade varit, en underbar människa som inte längre fanns. Bara i minnet. Efter begravningen hade hon försökt att hitta sitt glada jag igen, men det hade inte gått. Föräldrarna hade tassat runt henne och hon och Liam hade pratat massor. Allt påminde henne om Mattias.