Skrivlust iFokus

Skrivlust

Etikettspråkdiskussioner
Läst 2821 ggr
emsems
0

m eller mm

En fråga som jag ofta undrar när jag skriver är om det är en eller två av en bokstav. Det kan vara m eller p eller egentligen vilken konsonant som helst.
Ofta ser man fel på många som skriver "dommare" eller "ungdommar", och ett annat exempel är "appropå" som skrevs i en tidigare tråd.
Hur gör ni för att komma ihåg hur många bokstäver det är? Jag vet att jag någon gång hörde någon om hur länge man stannar på bokstaven när man uttalar den. Att om det är 2 av bokstaven så är den kort. Men i min öron har "domare" och "sommar" lika långa M. Eller är det bokstaven innan som styrs? Någon?

LenaR
0
#1

Läste just ett svar i DN:s språkspalt. Stavning är tyvärr aldrig konsekvent mot uttalet!


En människa kan göra vad hon vill, men inte vilja vad hon vill.

emsems
0
#2

Men.. Hur ska man då veta? Givetvis lär man sig de ord man skriver någorlunda ofta, men vissa kan jag bara aldrig lära mig.

LenaR
0
#3

Rättstavningsprogram? Flört


En människa kan göra vad hon vill, men inte vilja vad hon vill.

vimes
0
#4

"dam" - "damm"

emsems
0
#5

#3, man har ju inte rättstavningsprogram jämt, och dessutom så är det ju bättre att lära sig varför, än att jämt bara lyssna på word. =)

#4, ja men den är ju lite enklare än vissa andra. Du som alltid har koll Vimes, kan inte du reda ut detta?

vimes
0
#6

#5: Skrattande

Hm, uppenbarligen har jag inte alltid koll. Stavning är egentligen inte min starka sida.

I DN-artikeln som LenaR postade förklaras ju varför vissa ord stavas med en respektive två konsonanter, uttalet till trots. Problemet är så klart att orden har en historia, talspråket utvecklas snabbare än skriftspråket, och ofta sitter vi med ord som stavas som de lät för säg hundra år sedan. Dessutom är ju alla lånord potentiella problem. Tilläggas kan också att det förstås är så att alla ord inte uttalas likadant av alla språkbrukare.

Skriftspråket (och speciellt stavningen) behöver inte ha mycket med talspråket att göra. Över huvud är ju skriftspråket något av en överenskommelse: vi har bestämt hur ord och stavelser låter, och vad de betyder. Givetvis blir det problem.

Så antingen får man lära sig varje ords historia (då vet man varför!), eller så för man försöka lära sig hur orden stavas, och acceptera att stavningen inte är logisk.

Att använda språket (läsa och skriva) sägs visst vara det bästa sättet att se vad som är "rätt och fel".

emsems
0
#7

Kanske är så man får göra helt enkelt. Jag har ofta problem med just detta med enkla eller bubbla bokstäver. Meddelande, domare, ryms, ungdomar… Många ord som jag kollar upp varje eviga gång. Tur man har ett SAOL installerat på datorn.

vimes
0
#8

#7: Fast vissa ord, som "meddelande" är ju logiska. "Meddelande" består av två ord egentligen: "med" och "dela". Man delar något med någon. Därav de två konsonanterna.

Jag uttalar nog också  "meddelande" åt det hållet: "med-delande".

emsems
0
#9

Jag skulle nog påstå att jag uttalar det "me-delande" Men vet inte hur mycket som kommer från min norrländska.
Andra sjuka ord som kommer från min mamma:
Sovde (sov)
Stäl (Stjäl)
Varslingar (varslen)
Aseptera (acceptera)
Fa eg.far (åka) Tex "Ja fa ti moffe" = Jag åker till morfar.
Insugning av luft (ja)

Beea
0
#10

Har också undrat hur i hela friden man ska kunna komma ihåg hur man stavar sånnadär ord som typ domare. Visserligen brukar det bli rätt när jag skriver, men jag blir alltid osäker och måste dubbelkolla. Men man kanske helt enkelt får lite på sig själv, ser det bra ut så är det förmodligen bra. Ofta om man råkar skriva typ "dommare" så ser man ju att det inte ser riktigt rätt ut.

vimes
0
#11

#9: Som sagt, eftersom talspråket är så skiftande är det nästan omöjligt med ett helt konsekvent skriftspråk.

Och "varslingar" var ju ett helt fantastiskt ord! Fast jag vill att det ska betyda "varsel" (d.v.s. föraningar).

#10: Jag tror att det är riktigt att man för det mesta vet utan att veta, så att säga. Ser det bra ut sä är det antagligen bra, det är en bra regel.

Lill-Kisse
0
#12

Ofta har man nytta av att tänka på ordens ursprung och hur de kan användas i andra böjningsformer. Ord som a propos och a priori brukar härstamma från t ex latin, bli lite poppis, bindas ihop och försvenskas till apropå för att ta det aktuella exemplet. Utan att säkert veta, kan man gissa att en domare har fått sin yrkesbenämning utifrån ordet dom. Domaren avkunnar en dom. Sådana där små funderingar brukar ofta leda rätt.

Men för "hundra gubbar" emsems, blanda inte in norrländska, som är dialekt med betoningar som avviker kraftigt från skriftspråket. Vi vet vad "packethållarn" är, men skriver ändå "pakethållare" eftersom det är det vi menar. Säger du "skuffen" om utrymmet längst bak i bilen också? På min norrländska säger man inte "sovde" utan "sövd" och har flera ord från norskan. Det kan ta lite tid innan man kommer på ordens härstamning, men är väldigt intressant när man kommer på hur det hänger ihop. För mig är det olika språk, så jag stavar inte engelska på franskt sätt (om någon förstår hur jag menar).

guraknugen
0
#13

Har du rättstavningsprogram bara i Word? I Linux har man rättstavningsprogram till i stort sett allt. Till och med den lilla textredigeraren och rutor som denna som jag skriver i just nu… Däremot lämnar åtminstone den svenska versionen ett och annat övrigt att önska, men sådana här saker klarar den ju galant, så klart, i de fall där orden är unika.

Nåja, det var inte det jag tänkte skriva egentligen. Tänkte mer besvara frågan hur man ser hur ett ord ska stavas… eller försöka i alla fall. För egen del tittar jag bara på ordet och om det ser rätt ut så är det rätt… Dommare ser helt enkelt konstigt ut. Och hur ser man det då? Tja, bra fråga, man kanske läser mycket? Men det stämmer kanske inte, för det gör ju inte jag… Men det är väl ändå erfarenheten som är det avgörande tror jag. Ord man inte använder så ofta är ju svårast, av naturliga skäl. Att vissa ord som är i stort sett samma på svenska som på engelska blir svåra är också naturligt då de stavas lite olika. Exempel (som dock inte har ett skvatt med dubbelkonsonanter att göra):

Distortion (Engelska) = Distorsion (Svenska)

En konstig grej jag tänkt på är varför ordet Diskussion stavas som det gör när det heter Diskutera. Vore naturligt att det stavades Diskution då, men det ser ju å andra sidan väldigt fult och märkligt ut…

Det där med att konsonanter är olika långa, mm=långt m, exempelvis, hör väl mer till finskan annars. De gör ju likadant med vokaler som konsonanter. aa=långt a, kk=långt k och så vidare. Pratade med en finne om detta och bad honom uttala sitt namn (Erkki) med ett respektive två k. Jag hörde ingen större skillnad, men han tyckte att skillnaden var uppenbar, så jag blev lite idiotförklarad där…

emsems
0
#14

#12, nej visst skriver jag på svenska och inte på "schelleftebonska" men när man är uppvuxen med ett sådant språk är det ibland svårt att dela dem. Givetvis går man mer och mer ifrån dessa ord när man jobbar med texter. Däremot tycker jag att det är lätt att ramla tillbaka, speciellt efter ett samtal med min mor exempelvis. Det var ju dock inte riktigt frågan.. =)