vad kul! ska bli spännande att läsa!

Ur boken Människor är mitt jobb

Mötet med människorna som vi vårdar

Sommaren 2002 hade jag ett vikariat på en kirurgavdelning. Där hade vi många cancerpatienter och många var unga som fick diagnosen. Ibland kändes det jobbigt att veta att dessa människors liv snart skulle ta slut och det var svårt att se den ångest som de bar på. För att bli kvitt känslan av maktlöshet och kunna vara professionell brukade jag gå jag hem och skriva av mig. Det som skiljer akutvården från äldrevården anser jag vara ytligheten.

Många gånger blev jag lite sur på den ytligheten som fanns på vårdavdelningen. För att en del av den personal som arbetade där, fanns det inga personer med namn, utan bara nummer. 1:2, 3:4 eller i värsta fall en diagnos. Bad jag om hjälp att ta upp Ebba, så såg de frågande på en och sa VEM ÄR EBBA?

Jag beslutade mig för att söka mig tillbaka till äldrevården så fort jag bara kunde, men jag lärde mig mycket också. Jag blev lyhördare och mer känslosammare och fick en oerhörd kontakt med de människor vårdades där på avdelningen. Idag kan jag se tillbaka och tycka att omväxlingen som finns på en akutavdelning var rolig. Det hände alltid något, man träffade nya människor varje dag och jag lärde mig väldigt mycket. På en akutavdelning har undersköterskorna en mängd arbetsuppgifter och man jobbar på ett helt annat sätt på en akutavdelning än inom äldreomsorgen.

En dag, ungefär ett år efter att jag slutat på kirurgen var jag på en affär och handlade. Jag stod vid grönsakerna när en äldre man kommer fram till mig och frågade om jag kände igen honom. Vi pratade en stund. Han låg på kirurgavdelningen när jag jobbade där och opererades för cancer. Jag tog hand om honom, lärde honom sköta sin stomi och vi hade det roligt ihop.

Sedan han hade åkt hem, undrade jag ibland hur det hade gått för honom och saknade honom lite grann, samtidigt önskade jag honom all lycka i livet.

Jag tycker att mötet vi får med människorna varje dag borde vi minnas med glädje och tårar.

Om jag ska räkna upp alla gånger som jag blivit förtjust i de människor som jag hjälper skulle inte fingrarna räcka till. De  människorna som vi har hand om, tar vi till en särskild plats i våra hjärtan. Deras små egenheter, deras leende och skratt, hur de var om de någon gång blev arga. Det är saker som jag än idag kan minnas och le åt.

För många år sedan hade jag hand om en kvinna som var dement. Hon pratade och ropade oavbrutet och var emellanåt ganska stökig. När man gick förbi sträckte hon alltid ut sin hand och såg på mig med sina blåa ögon och sa:

- ÄR DU MIN ÄNGLAVÄN?

- JAA, det är väl klart att jag är det … Svarade jag varje gång och hon blev nöjd med svaret för stunden.

Människor som man träffat genom åren, dyker då och då upp i minnet. Deras öden och äventyr, ibland ser man deras anhöriga i samhället och minns hur de var.                   

Det är viktigt att ha respekt för sina medmänniskor, att vara medmänniska och finnas där räcker långt. Att man kan hålla handen en stund och sitta på sängkanten för att lyssna.

Jag har hand om en kvinna som för det mesta lyser upp när jag kommer in till henne. Det värmer verkligen min vardag när jag tänker på henne. Hon är är lite lurig och gillar att skojas, även om hon inte kan säga vad hon menar längre, så ser man på henne att NU skojas hon. När hon blir arg är hon fullkomligt lysande, det slår riktigt gnistor om henne.

Jag hade hand om en liten farbror för något år sedan som använde fula ord och slogs när man hjälpte honom. Mina arbetskamrater tyckte att det var jobbigt att hjälpa honom, men jag tyckte att han var en medmänniska som förtjänade respekt.En julafton när jag kom in för att låsa ut medicinen, önskade jag honom God Jul, så där i förbifarten.

Han satt tyst en stund, som om han inte hade väntat sig detta och sedan utbrast han:

- Tack det samma!

Att SE människan du har framför dig är viktigt!

Genom att vara lyhörd och se dig själv ur vårdtagarens glasögon så kan du sätta dig in i vårdtagarens situation och förstå hur vårdtagaren känner sig i vissa situationer.

För Vem vill inte bli sedd?  

Alla människor vill bli sedd som viktig och någon man behöver …

Om man inte blir sedd är man då oviktig?

Kapitel ett

Synden har lång svans …

D

et började skymma nu. Hon reste sig mödosamt från stolen i köket och gick fram till fönstret. De borde väl komma snart, hennes man och sönerna, från slåttern. Hon tände lampan över köksbordet och öppnade dörren åt katten som gärna ville gå ut. Kände kylan slå mot henne, huttrade till och drog sin kofta tätare in på kroppen. Potatisen stod och puttrade på spisen, hon såg dem komma nu uppför den lilla grusgången. Anton; hennes man och hennes söner Arthur, David, Eskil och Mats. Hon skyndade sig att duka fram maten på bordet. Hennes man hade varit på vresigt humör den sista tiden och hon undrade varför, men innerst inne trodde hon själv att det berodde på arvet efter Antons far som hade gått bort för två månader tidigare och att han inte kom överens med sina bröder Rune, Mikael och Per.

- Hej mor! sa David och kramade henne. Hur är det idag?

- Tack bra min vän. EMMY, EWA, det är mat nu! Ropade hon uppåt trappan.

Flickorna kom nerspringande för trappan.

- Hej far! ropade de och satte sig till bords.

- Hej töserna mina! svarade han och strök dem över kinderna.

De satte sig till bords. Anton verkade på ganska gott humör den här kvällen och han skojade och berättade historier tills Alice fick säga till honom att sluta slå i barnen en massa dumheter. Stämningen var god och glad och de satt länge vid köksbordet och pratade.

     Några timmar senare knackade det på dörren och farbror Rune steg på. Han var en lång, smal gubbe med svart, tjockt hår som stod rätt upp under den bruna kepsen som han hade på sig. Anton och han försvann ut och Alice diskade färdigt. Hon gjorde i ordning flickornas matsäck till skolan och ställde in i skafferiet. Släckte lampan och kröp ner i sängen och när Anton smög in en stund senare sov hon djupt.

Anton blev liggande i sängen och lyssnade på snarkningarna från Alice. Han var arg och förbryllad. Under sitt samtal med Rune hade han förstått att arvet efter deras far skulle tillfalla brodern Mikael. Och Rune, Per och Anton skulle inte få ett endaste rött öre av pengarna som fadern tjänat ihop när han sålt skogen. Mikael och hans fru Helena och deras tre pojkar Lennart, George och Knut skulle få ett bra arv att leva på hela livet. Ju mer han tänkte på det ju argare blev han och han låg vaken länge i sängen och vred och vände på sig.

Han somnade till slut och sov gott tills tuppen började gala klockan fem . Då steg han upp visslande och glad, så de andra i huset undrade vad det var med honom. Men inne i sitt huvud hade en plan börjat ta form om hur han skulle kunna få ta del av arvet.

Kommentar här:

Detta är ett utdrag ur boken "På andra sidan fjället" och det som är min släktsaga. I verkliga livet när min farfar gick bort, skedde saker som min far och hans farbröder fortfarande inte vet något om, eftersom de hade flyttat från Norrland söderut. Men enligt boupptäckning gick det mesta av farfars tillgångar åt att betala skulder. Enligt kusiner till min far och hans bröder ska det  dock finnas något som tillhör min far och hans bröder kvar i deras hembygd, men ingen vet vad … Det sägs även att det finns sk. släkt däruppe som fortfarande efter 40 år sedan absolut inte vill att min far eller hans bröder ska komma upp och rota … Så man kan ju undra vad som döljer sig bakom fasaden egentligen  …

Vilken bra text! Jag har själv jobbat med allt från alkoholister (riktigt grava) och dementpatienter  mfl. Jag känner precis igen det du säger. Många anser att dom inte har tid eller ork att engagera i patienterna. Eller att det inte tjänar något till, för dom kommer ändå inte ihåg det sedan. Jag fick varje gång något ut av alla mina samtal, om än något så lite som lite trevligt samtal och ett gott skratt. En karl trodde vi var gifta under hela tiden jag jobbade där, han var underbart gullig =)
tack för att du ger mig mina minnen tillbaka!

Jag har också haft många fina stunder med mina gamlingar. Jag tycker att man måste engagera sig för att kunna göra ett bra jobb. Alla har lika mycket värde oavsett om de är dementa eller cancersjuka, alla är lika mycket människor.

Varsågod, det är kul att kunna bidra

Det ska bli intressant att se vad mer du har att dela med dig av!

Funderingar kring en anhörig som mår dåligt …

En sorglig historia 

När man ser henne komma in igenom dörren stålsätter man sig direkt. På att vara trevligt och extremt serviceinriktad, på att man kanske får orättvis kritik för något som man faktiskt har gjort, men hennes mamma inte kan komma ihåg på grund av sin sjukdom.  

Hon letar småfel hela tiden, vill hänga syndabocken som gjort hennes mamma så här trött eller som SLÄNGDE ner moderns kläder fastän hon gång på gång har talat om för oss att hon ska tvätta dem. Hon tror att vi medvetet drogar hennes mamma på helgerna för att slippa ta hand om henne eller att vi på pin kiv låter henne ligga i sängen för att slippa höra henne skrika.  

Samtidigt kan jag ju förstå att hon mår oerhört dåligt över att se sin mamma förändras till det sämre. Att hon faktiskt inte kommer ihåg sin dotter längre som den vuxna kvinna hon faktiskt är, utan ser henne som liten fortfarande. 

Jag blir ledsen innerst inne när jag tänker på att hon inte vill förstå att mamma är sjuk och inte kommer att bli bättre.

Hur nyttigt är det att blunda för denna situation, som blir mer och mer tydlig ju längre fram sjukdomen kommer att framskrida?  

Vi gör vårt arbete och tar hand om hennes mamma,men ibland måste man också prioritera de andra som finns på avdelningen. Ska de som är klara inte kunna få matro för att hon sitter och skriker?!  

Med sorg i hjärtat inser jag att den dagen hennes mamma går bort, kommer hela hennes liv att rasa samman. Då kommer hon att stå ensam kvar?    

Ibland vill jag ruska om henne … i hopp om att hon ska vakna och SE vad som händer, att hon ska sluta att förneka det faktum att mamma är svårt sjuk. Att mamman är dement på grund utav stroken som hon fick.

Hon förstår inte varför mamman inte känner igen henne! Varför mamma är så trött och sover oftare och oftare …   Då är det lättare att ge oss som vårdar hennes mamma skulden. Ge oss skulden för uteblivna toabesök, oborstade tänder och för att mamma kliar sig i huvudet.  

Jag kan inte i min vildaste fantasi tänka mig in i vilken mardröm hon befinner sig i …  

Jag kan bara önska att jag kan ha överseende med henne beteende och förstå varför hon reagerar som hon gör!

En mysig liten tant som jag tyckte mycket om, som vi fick många skratt med. Publicerat på  bloggen Mias lilla skafferi

Den arga lilla tanten … 

Hon blänger surt på oss när vi står där vid sängen och ska ta upp henne. Man kan riktigt ana hennes innersta tankar, för hon är så arg, så arg   …

Vilket kränkande sätt, att rycka upp henne ur sängens goda värme, att inte lyssna på henne när hon säger nej …

Inte vill hon gå upp fastän vi försäkrar henne att klockan snart är 12 på dagen och det är dags att stiga upp nu vill hon komma upp.

Det fnyser hon föraktfullt åt och blänger som en ilsken tjur   …

- Du är ingen svenska! säger hon till mig. Du pratar konstigt   …

- Hur pratar jag då? frågar jag roat.

- Utländska, blir hennes svar och menar underförstått: Har du inte fattat det?!!!

- Okej, säger jag lugnt. Jag pratar utländska …

- Du är en jäkla lutfisk, säger hon och blänger på mig igen.

Kommentarer som dessa får vi höra dagligen och vi kan inte låta bli att älska denna lilla ilskna tant ! 

Man får akta sitt ansikte och inte luta sig fram mot henne när hon är arg då får man skylla sig själv så att säga om hon klipper till en så man ser stjärnor. Men det gör faktiskt ingenting tycker jag.

Det är smällar man får ta och när allt kommer omkring så har hon bra stunder också, då hon är på riktigt gott humör och skrattar och ler mot en.

haha vi hade en likadan tant, vilken smocka jag fick en gång… och så tog hon tag i handleden på en och kämde jättehårt som någon bestraffning.. haha =) härliga gamla människor =)

Starka och ärliga berättelser. Väldigt intressant, speciellt för de som inte lever i den världen eller på annan sida så att säga. 

Känner speciellt igen det om pensionärerna, då jag jobbade på hemtjänsten för miljoner år sedan.

Sedan när du skrev om kläderna. Vi hade en dam som hade grav altzeimers. Vars barn köpte fina lammullströjor. Som hon kissade ner och gjorde allt möjligt med. Tvätta för hand? Glöm det. In i maskinen och ut kom dockkläder. Dessa la vi i garderoben och låtsades inte se. Vi försökte få dem att köpa vanliga, tvättbara kläder. Sedan tvingades hon flytta till hem. Barnen ordna hemmet. Har ofta funderat på vad de tänkte när de såg dockkläderna. /Vanessa

Hon var en tant som jag aldrig kommer att glömma . En gång skulle jag försöka att hjälpa henne med maten och hon slängde ner haklappen på golvet. Jag böjde mig ner för att ta upp den och tänkte mig inte för, hon tog tag i håret och höll hårt men egentligen hade hon lika gärna kunnat riva loss hår om hon velat, men det gjorde hon inte. Hon bara höll och när jag sa till henne att det gjorde faktiskt ont, svarade hon:

- Skyll dig själv då! och ögonen blixtrade

Ja, anhöriga kan vara jobbiga. En del tycker tydligen att de har rätt till det. Det gäller att hålla huvudet kallt när man har med anhöriga att göra som är besvärliga.

Utdrag ur Människor är mitt jobb

Döden - en befriare

När man arbetar inom vården, blir man förr eller senare tvungen att möta döden och anhörigas reaktioner. Under mina tolv år som undersköterska har jag varit med om fem dödsfall.

Mitt första dödsfall hade jag under en ungdomspraktik på en vårdavdelning. Jag var helt oerfaren och hade aldrig upplevt ett dödsfall. Det blev en helt ny erfarenhet.

Det var en man som var i 80-års åldern som satt i rullstol och hade drabbats av stroke. Han ville alltid äta inne på sitt rum.

En dag, det var en fredag och min sista dag på ungdomspraktiken, så gick jag som vanligt in med en bricka mat till honom. Han sa att han ville ha kaffe efter maten, så jag lämnade honom och gick och satte på kaffebryggaren. När jag 20 minuter senare kom in till honom för att servera kaffe, satt han död i rullstolen. Han hade lyckats vända rullstolen mot dörren, kanske för att kunna ropa på hjälp och sen hade han dött mycket hastigt.

Jag var 16 år och hade aldrig sett en död människa förut. Jag sprang över till den andra avdelningen och hämtade en undersköterska, som var gammal och van.

Sen kom sorgen; över att farbrorn hade gått bort och jag inte varit där för honom. Jag grät och grät. De andra tog hand om honom och lade honom i sängen och gjorde honom i ordning.

Jag har bevarat mitt första möte med döden i mitt hjärta. Det var ju trots allt inte farligt. Han hann aldrig att lida, döden kom som en befriare till honom. Ibland låter döden dock vänta på sig. Personen kan ligga i månader och ha toppar med goda dagar och dalar med sämre dagar och man tror att nu är det hans tur, men det är det inte … Ibland kan jag förundras över hur starkt hjärta dessa personer har.

 Jag gick en palliativ kurs för något år sen och var på en föreläsning med en sjukhuspastor. Hon sa något som jag fick mig att fundera i flera dagar:

" Ibland blir vi inom vården så vårdnödiga!"

Kan det vara så att vi vårdpersonal ibland gör vårt yttersta för personen i vår vård inte ska dö?

Är det i så fall av välvilja eller av rädsla för att möta det okända?

Kanske är man själv rädd för döden …

På min avdelning finns de som är så sjuka att det inte finns någon återvändo. De kommer att dö så småningom - det är en tidsfråga. Ibland går det långsamt och ibland går det snabbt. Det är deras sista anhalt, det är bara att inse detta faktum.

                      Jag hade hand om en liten farbror med svår hjärtsvikt. Han ville inte leva längre och hade avsagt sig alla livsuppehållande åtgärder. När tiden var inne så ville han dö, men en av mina arbetskamrater ville att den lille farbrodern skulle sitta upp en stund varje dag för att han skulle lufta lungorna och äta.

Hon menade bara väl, men när man är palliativ så har man rätt att själv bestämma vad man orkar. När arbetskamraten gick på semester blev han sämre och sämre och någon vecka senare så somnade han in, stilla och fint.

Ibland är det kanske inte så lätt att vara människa, men man kan försöka att visa sitt bästa jag i alla stunder . Rädsla för att dö kan alla drabbas av.

Stunder av ångest och oro inför vad som händer med oss när vi dör, kan vi kanske inte göra något åt med läkemedel, men låna en hand och ett öra till den person som upplever det svåra och det uppskattas det lovar jag.

Du kan inte svaret på alla frågor, kanske inte ens tror på himmel och helvete, men försök att sätta dig in i personens situation och visa lite empati och förståelse. Intala personen att allt kommer att bli bra.

När någon man vårdat i flera år blir sämre och döende går man som personal igenom ett sorts sorgearbete. Jag vet att personen i fråga inte kommer att klara sig och den sorg som jag känner djupt inom mig är stor och oändlig. Är det dessutom en person som man tyckt mycket om och som man har många minnen av känns det extra tråkigt. I efterhand kan jag komma på mig själv med att tänka tillbaka på hur de var och vad de sa och se dem framför mig.

Det hjälper mig också att minnas att de var någons anhörig och att de också saknar dessa kanske ännu mer än vad jag gör, det gör att jag känner empati för mina medmänniskor ännu starkare.

vad gör du med dessa texter? är det allt sammansätt till något eller lösa bitar?

En del är idéer till en bok (Människor är mitt jobb) som jag har skrivit på ett tag, andra är tankar och funderingar som jag skrivit på min blogg.

Idén till boken "Människor är mitt jobb" kom efter att avdelningen som jag arbetade på blev inblandad i en allvarlig konflikt och som ledde till att avdelningen fick en Lex Sarah- anmälan. Jag började att fundera över min människosyn och hur man ser på vården av äldre människor.

Det var två delar av boken till en början, en som handlar om grupper och gruppdynamik och en om vården. Jag har delat på det jag skrivit nu eftersom jag blev så biten och intresserad av grupper och hur det fungerar att jag nu pluggar till organisations- och personalutvecklare. Men jag vill ändå inte släppa vårdbiten i boken, tror att jag skulle kunna få en intressant koppling där med etik. Vet inte riktigt hur ännu, men jag jobbar på det .

Intressant! hoppas på få läsa mer och se det bli en "riktig" bok i framtiden!

#14 Spännande och väldigt intressant. Höll själv på att skriva om mitt jobb på hemtjänsten, men livet kom och ändrade det hela. Tycker om grejen ochså med uppdelningarna av det hela. På tal om vård så har jag en bok som heter "Kommunens lilla piga". Vad jag minns så var den väldigt bra.

Tror på din bokidé. /Vanessa

Tack, jag lämnade ut kladden till jobbet och chefen fick läsa den. Hon blev ganska tagen tror jag , för hon hade läst den två gånger sa hon. Jag tyckte att det var bra att få reaktioner på den för att kunna fortsätta att skriva och förbättra den.

Vill ni läsa den om konflikter och grupper också? Det är mest fakta där i och för sig, men det kan vara bra att få feedback på det också!

Klart vi vill!

Okej, då kommer det ett litet utdrag ur boken om konflikter här:

Förord

Problem på arbetsplatsen, är vanligt. Jag har upptäckt att många gånger beter sig människor illa för att de mår dåligt och det påverkar dem så mycket att de inte kan göra ett bra arbete. De kan bli aggressiva, tala illa om folk bakom ryggen,  bli irriterade över småsaker och döma nya personer utan att känna dem. Detta har jag funderat över och undrat lite över varför de blir så.

Vad är det för omständigheter som formar deras beteende och varför?

Jag har själv insett att om jag känner mig arg och irriterad måste jag försöka förstå varför jag känner som jag gör och hitta en lösning på det. Dels för min egen skull och definitivt för dem som jag arbetar med. Hur ska man annars kunna fortsätta att arbeta och tycka det är roligt?

I mitt fall har jag tagit pauser när jag känt mig trött på jobbet, första gången var det en paus på fem år. I fem år arbetade jag på fabrik, tråkigt jobb i sig,  men jag fick roliga vänner som jag än idag har kontakt med.

Dessutom lärde mig mycket och fick en rejäl dos med självförtroende. Jag lärde stå upp för mina värderingar, för hur jag ansåg hur man ska behandla varandra som arbetskamrater, jag blev tuffare och vågade säga ifrån. Jag är av uppfattningen att det inte hjälper att hänga läpp om det är så att arbetets förutsättningar ändras, då måste man tillsammans försöka hitta nya vägar och fungerande rutiner. Kan man förstå att enade är man starka tillsammans om, då spelar det ingen roll att chefen gnäller en dag, man tar till sig kritiken och går vidare efter det. Att hålla på och klaga och älta allt om och om igen är tröttsamt för alla, man måste försöka att ha roligt tillsammans och skratta för att bli en bra arbetsgrupp. Då går arbetet mycket lättare om man har människor runt sig som man trivs med.

Varför skrev jag en bok om grupper och konflikter?

För några år sedan utbröt en stor konflikt  på den arbetsplats som jag arbetade på och jag började att fundera på vad det finns för faktorer är viktiga för att konflikter ska uppstå. Så jag läste allt jag kom över i bokväg, jag letade på internet efter sidor som beskrev arbetsplatsers konflikter och jag fick en väldigt bra inblick i det hela.

Mitt syfte med denna bok är att ge en bild av hur grupper i största allmänhet fungerar och varför det uppstår konflikter. Vi är alla olika i en arbetsgrupp, det lärde jag mig av beteendevetaren som kommunen konsulterade och jag har funderat mycket på vad min roll är i olika grupper. Till min stora förvåning är jag den drivande kraften i vissa grupper och den lågmälda, tysta i andra grupper.

Jag funderar fortfarande på varför det är så.

Vad är en grupp?

Definition: en (liten) samling, klunga, underavdelning, arbetslag, team.

En grupp kan definieras som ett kollektivt system, som består av ett antal individer som har sådana relationer att man måste tänka sig dem tillsammans som helhet.

Relationerna mellan individerna i gruppen är alltså så tydliga att man uppmärksammar och avgränsar dem från omgivningen.

I en grupp ska medlemmar kunna påverka varandra. Det finns en gräns för hur stora grupper kan bli innan denna egenskap sakta försvinner. Om antalet ökar över 15-20 personer, blir det svårt att hålla ett gemensamt samspel igång, det i sin tur gör att det bildas undergrupper.  I en grupp skapas det en ömsesidig påverkan mellan medlemmarna.

Alla de nära relationer som vi har med familj, vänner och släktingar är en grundläggande form av personligt och socialt stöd.

En stor del av vårt enkla liv kretsar just kring delaktighet i mindre grupper. En grupp kan vara ett arbetslag, gänget som du träffar vid midsommar, familjen, ett lag som spelar fotboll(Nilsson, 2005, sid 34).

För att individen ska bli delaktig i samhällets kultur är det viktigt att det finns grupper som han eller hon kan tillhöra. Det är i små grupper som den sociala kontrollen utövas och där socialisationen sker. I den lilla gruppen lär sig människor att införliva sina egna värderingar och sociala färdigheter.

Socialisation är en process som innebär att individerna lägger band på sina egna behov och anpassar sig efter andra och lär sig grundläggande normer och vilka beteendemönster som passar i olika situationer. Man kan identifiera sig känslomässigt med en grupp som man är medlem av och reagera känslomässigt på det som sker i gruppen.

Olika slags grupper

Känslan av gemenskap kan variera från individ till individ, men också från grupp till grupp.

Grupper kan man dela in i: primära och sekundära grupper, stora och små grupper, formella och informella grupper och referensgrupper.

Primärgrupp  (begreppet myntades av Charles H. Cooley 1902)

• är varaktiga grupper som kännetecknas av innerlig samvaro ansikte mot ansikte.
• har betydelse för individens socialisation och personlighetsutveckling.
• är speciellt viktigt under barn- och ungdomsåren.
• Det är sådana grupper som är ett "VI" och som är viktiga för tillhörighet och "hemmakänsla".
• En vanlig primärgrupp är familjen.

Sekundärgrupper

• är större och medlemmarna har ingen tydlig bild av vilka de andra i en sådan grupp är , t.ex. intresse, en yrkesverksamhet eller en religiös tro och människor går ofta med frivilligt i denna grupp.
• De har oftast ett uttalat syfte och det är inte nödvändigt med ett direkt samspel mellan medlemmarna.

Formella grupper

• när en grupp blir större blir den mer formell, mer abstrakt och mindre intim.
• ställer krav på formella regler
• rollerna blir mer uttalade i större grupper
• organisationen av gruppens uppbyggnad, ledarskapet och fördelningen av arbetet blir mer formell och mer uttalad.
• har en tydlig instruktion om vilken uppgift gruppen har.
• det finns en eller flera utsedda ledare (chefer) som har en viss makt och myndighet.
• är oftast skapade av en organisation av något slag för att dess mål ska kunna uppnås.

Informella grupper

• kännetecknas av relationsbehov och individuella mål
• är bildade av fri vilja med hänsyn till samhörighet eller ett gemensamt intresse.
• rollerna bestäms inte av regler eller bestämmelser utan av underförstådda normer, det informella ledarskapet är ofta outtalat och mer skiftande.
• Individen har större möjlighet att påverka sitt medlemskap i en informell grupp.
• En arbetsgrupp är ett exempel på en informell grupp.

Referensgrupp

• syftar på en grupp som man tillhör eller vill tillhöra,
• är en grupp som man ser upp till och identifierar sig med för att man beundrar medlemmarna eller vill ha del av deras prestige.

Gruppens sammansättning

Gruppen kan vara  homogent  (lika) eller heterogent (olika) sammansatt.

I grupper som är homogent sammansatta finner vi oss väl tillrätta, gruppmedlemmarna i denna grupp har vi mycket gemensamt med. Vi känner oss trygga i den homogena gruppen. Nackdelen med homogena grupper är att den begränsar våra erfarenheter; eftersom den just utestänger den variation av egenskaper och erfarenhet som den heterogena gruppen kan erbjuda.

I grupper som den heterogena gruppen känner vi oss osäkra, otrygga och avvaktande. Men det är i den heterogena gruppen som vi lär oss nya saker, vi utvecklas och får ett rikare liv.

Mobbing och konflikter

Ibland kan gruppen bli sjuk och gruppens medlemmar kan råka ut för konflikter, som i sin tur kan leda till mobbing. Gruppen fastnar i en ond spiral.

Mobbingspiralen

http://www.stina-thorin.se/spiralen.html

Gruppen är på väg att bli "sjuk".

Arbetets organisationen är gammaldags eller dåligt anpassad. Arbetsmiljö och personalvårdsinsatser försummas. Arbetsledare och lokala chefer agerar osäkert, otydligt eller maktfullkomligt. Olösta sakproblem och problem med samarbete förvärras. Det ges utrymme för informellt destruktivt ledarskap i gruppen.

Medlemmarna i gruppen känner sig hotade som gör att revir och maktpositioner upprättas eller förstärks. Att värdera på ett överkritiskt sätt blir en daglig umgängesnorm. Man känner behov av att kanalisera kritik och misstämning uppstår.

Gruppen är "sjuk".

Medlemmarna i gruppen sluter pakter, med starka lojalitetskrav och osunda band av spekulationer, förtal, behov av att hålla varandra om ryggen.

Man söker syndabockar att hacka på. Vissa medlemmar i gruppen väljer att vara tysta och inte blanda sig i. En obehaglig känsla breder ut sig, problemlösning avstannar. Man riktar irritation mot en identifierad person, som står mer och mer ensam och attackerad. Denne börjar nu försvara sig eller visar ett starkt förändrat beteende.

Pakten behöver "näring", därför hårdnar attityderna mot syndabocken. Bagateller dras fram och förstoras upp. Den utpekade, som nu befinner sig i allvarlig kris och som ingen vågar försvara, stämplas som omöjlig att samarbeta med.

Arbetsledningen, som hittills varit okunnig eller nonchalant mot problemet, dras in öppet och får krav på sig att "göra något åt den omöjliga personen".

Det görs försök att bli av med syndabocken, som öppet hävdar att han eller hon blivit kränkande behandlad. Detta ses som en provokation och ett sätt att skylla ifrån sig. Personens duglighet sätts inte ifråga, däremot hans personlighet. Fakta förbigås eller undersöks inte. De som har något att dölja försvarar sig med väl upplagda motbeskyllningar och försvar. Alla skyddar alla. Saklighet undviks. Avgöranden sker genom att man väljer att tro på skvaller om offret eller rent förtal.

Syndabocken, som nu stämplats som ovillig till samarbete, har svåra krisreaktioner och är oftast sjukskriven under lång tid.

På arbetsplatsen har man nu behov av en ny syndabock om inget görs åt problemen.

Oj, vad bra. Väldigt bra underlag och fakta kopplat till verkligheten. Otroligt intressant.

Sjuka grupper är något jag är van vid, och av någon underlig anledning så möter jag dem på platser där kvinnor dominerar. Föredrar därför arbetsplatser och vänner som är män. Något jag funderat över. Det beror nog på att vi lättare skvallrar. Inte jag då, men allt för många tjejer och kvinnor.

Väldigt bra. Hittade lite stavfel, men antar att det inte är dags att nämna dem? Tack för bra läsning. /Vanessa

Hej Vanessa! Tack för kommentarerna, det är alltid roligt att höra vad andra tycker. Det här med grupper som är sjuka är vanligt, det som är roligt är att jag just nu pluggar till beteendevetare för att kunna jobba med sjuka grupper och individerna i dem. Tycker det är jättespännande.

Kanske blir det också så att boken kommer att utvidgas allt eftersom jag får mer kunskaper. Det är vad jag planerar i alla fall.

Det är alltid skönt att få någon annans ögon på det man gör. Så lätt att bli blind annars, så man vet inte om det är bra eller dåligt. Så jag gillar det och den kan bli ännu bättre ju mer du lär dig. Men se till att du inte blandar in allt för många olika saker, så att det blir splittrat. Då kan det vara bätte att göra fler böcker. Fast jag misstänker att du har röda trådar :-).  /Vanesa

Nä precis det blir för mycket och svårförståeligt. Det var orsaken till att jag delade på delen om vården. Det blev för mycket helt enkelt!

Blåbärsgumman

Klockan ringer 5.20 och som i en dimma vaknar hon sakta upp. Natten har varit lugn och hon har sovit gott, ändå finns den där inre känslan där igen. En liten fjäril i magen som skvallrar om att hon var orolig för hur den dagen skulle bli?

Jag orkar inte stressa så, tänkte hon under tiden hon laddade kaffebryggaren. Det kommer att bli min död, om jag inte kan sluta stressa.

Hon vet att Agneta ska komma in och arbeta idag för Linda som är sjuk. Sara hade ringt henne igår och hon hade genast ställt upp. På något sätt gör det henne lite lugnare. Efter att ha tvättat sig och gjort sig i ordning, går hon till bussen. Det var fortfarande lite skumt ute och några minusgrader kallt. Sara längtar till sommaren då hon kan gå ut i skogen och plocka sina blåbär. Det är något som får henne att koppla av, att stå i skogen med ändan i vädret och plocka de små blåa bären som är så nyttiga och fulla av antioxidanter. Hon får ofta glada leenden när hon pratar om sin bärplockning och det gör henne glad. Och Rune; hennes älskade man, hade kallat henne för sin blåbärsgumma, när han levde.

Bussen är punktlig och 6.15 kliver hon av på busstationen och går till arbetet. Det är tyst och lugnt på avdelningarna när hon stiger innanför dörren. I vardagsrummet framför teven sitter nattflickorna Yvonne och Lisa och samtalar lågt. Lisa skrattar åt något som Yvonne just sagt.

- God morgon, säger Sara och ler.

- God morgon, svarar hennes arbetskamrater och fortsatte att prata.

Nere i omklädningsrummet är hon den första. Hon byter snabbt om och springer i närmaste uppför trapporna till avdelningen där hon snabbt stämplar in och placerar sin matlåda i kylen. Idag har hon med sig grönkålssoppa till lunch och det tycker hon mycket om. Hon sätter sig ner och bläddrar förstrött igenom Värnamo Nyheter, tidningen är alltid tunnast på måndagar och så även denna dag. Det står några smånotiser om inbrott och misshandel. Sara lägger ifrån sig tidningen och lyssnar på vad de andra har att säga. Så kommer Agneta in och Sara lyser upp. Hon tycker om den unga flickan, som är lugn och duktig med de gamla, sådant tycker Sara om. Hon vill göra ett bra jobb och älskar sina vårdtagare väldigt mycket.

Efter morgonrapporten går de upp till avdelningen. Olle och Majsan ska duscha. Sara märker redan nu att hon börjar stressa upp sig och frågar Agneta om de inte kan hjälpa Elsi tillsammans eftersom hon är tung och stel. Agneta svarade vänligt att det kan de göra. Sara skickar in Karin till Ingeborg och Annika in till Ragnar, som tar lång tid på sig med att stiga upp ur sängen.

Hon tycker att de har någorlunda kontroll över situationen och känner sig lite lugnare när hon får arbeta tillsammans med Agneta. Halv 9 är det frukost och Sara dirigerar in vikarierna till vårdtagarna som matas. Den inre stressen ökar för att hon har ensamt ansvar om att ge medicinen och hon springer runt till alla rum för att låsa ut medicinerna. Med flera mediciner i fickan rusar hon ut i köket och hugger tag i medicinkrossaren, en mortel i vit plast, som hon sliter ner på hyllan. Hon sticker ner handen i fickan och tar upp medicinerna och medan hon vänder sig till Agneta som matar Elsi, säger hon i förbifarten.

- Idag har det verkligen gått smidigt. Nu har vi bara en kvar att duscha …

Hon tar påsen i handen och går fram till Ragnar som sitter vid frukostbordet och äter sin havregrynsgröt med glupande aptit, detta är hans andra stora portion.

- Nu ska du få din medicin, Ragnar.

Hon öppnar påsen och häller ut den pulveriserade medicinen i plastkoppen, när Agneta plötsligt utropar:

- STOPP! Det står ju Lilly på påsen!

- Vad?

Sara stirrar ner på påsen och ser att det mycket riktigt står Lilly Backman på påsen och för ett ögonblick tror hon att hon ska svimma.

- Jag såg inte … stammar hon förvirrat och ser på Agneta.

Agneta, som känner henne väl, eftersom de arbetat ihop flera år, utbrister när hon ser att Sara blir blek i ansiktet.

- Du måste sluta stressa, Sara! Säger Agneta diskret. Jag kan fortsätta med medicinerna!

Tacksamt sjunker Sara ner på en stol och fortsätter att mata Elsi med havregrynsgröten. Agneta ger henne ett glas vatten och frågar vilka av vårdtagarna som inte fått medicin. Sara säger att det är fem stycken kvar. När de sitter och dricker kaffe en stund senare säger Agneta allvarligt till Sara.

- Hur är det?

- Jag vet inte vad som hände, säger Sara och tårarna stiger upp i ögonen. Under alla mina 25 år, har jag aldrig gjort något fel!

- Du är mänsklig, säger Agneta vänligt och klappar henne på handen. Alla kan göra fel och inget allvarligt hände …

- Men hade du inte varit här och sett det, hade jag gett Ragnar fel medicin, säger Sara och börjar gråta.

Förmiddagens arbete fortsätter, de duschar Majken och det tar tid eftersom det är mycket pyssel med syrgasgrimma och spolning av katetern. Majken är inte alls på humör och vill inte duscha, hon ryter åt dem att NU ÄR DET BRA och försöker att slåss. Sara känner hur stressen kommer tillbaka och när de är nästan färdiga kommer Majkens dotter Åsa in genom dörren. Hjärtat börjar bulta i bröstet på Sara, så hårt att hon tror att det ska brista.

Sedan Majken flyttade in har inte Åsa gett personalen på boendet en lugn stund. Hon är där varje dag och anmärker ofta på småsaker och springer ner till chefen och klagar. Häromdagen var hon arg för att någon av personalen hade gått ur Majkens rum och släckt lampan. När Åsa kom låg Majken i mörker och hennes dotter hade blivit rosenrasande och gått på om att nu skulle hon anmäla dem för försummelse. Chefen hade i sin tur blivit arg över personalens klumpighet och sagt att de borde försöka ligga steget före Åsa, då hade Sara talat om för henne att det inte hjälpte. Vad de än gjorde så ifrågasatte Åsa deras handlande. Även om Majken varit på toaletten sju gånger och skött magen, så var inte det BRA!

Åsa märker stressen och frågar genast sin mamma om personalen har varit snälla mot henne.

- Nej, säger Majken och får krokodiltårar i ögonen. De är dumma mot mig!

- Å nej, det är vi inte, svarar Sara snabbt. Vi har hjälpt dig att bli ren och fin, Majken!

Sedan är det dags för middagsrast för personalen, men det hinns inte med och Saras grönkålssoppa blir liggande kvar i kylen. Hon tycker bara att hon springer och springer, utan att något blir gjort. När hon en stund senare utmattad sjunker ner på stolen och ska hjälpa Lilly med maten känner hon att hon är hungrig. Det låga blodsockret får henne att bli irriterad och hon muttrar ilsket om att nu har det inte fått någon rast denna dag heller. Vad ska de göra med detta stressande? 

När Susanne går på sitt kvällspass klockan 14 säger Sara att det har varit en sådan stressig dag. Hon beklagar sig en lång stund för Susanne, som blir irriterad över hennes gnäll.

- Det var då hemskt vad du gnäller! Utbrister hon argt och ser på sin arbetskamrat med rynkad panna. Det är väl bara att sätta sig ner och TA rast!

Sara vill förklara för Susanne att det inte alls är så lätt, att hon känner sig fruktansvärt stressad, som gör att hon inte kan tänka klart eller organisera sitt arbete, men Susanne har redan upphört med att lyssna på Saras berättelse och det slutar med att Sara tystnar och känner sig överkörd. På eftermiddagen slutar Sara och Agneta samtidigt och tar sällskap till bussen. Utan att Sara kan hejda sig börjar hon berätta för Agneta om hur hon upplever situationen på jobbet. Agneta lyssnar på henne under tystnad.

- … ibland känns det som jag tappar kontrollen förstår du, säger hon och ser på Agneta. Jag vill att det ska bli färdigt, därför tar jag och påbörjar så mycket som möjligt för att det ska bli färdigt, men av en eller annan underlig anledning så kör det ihop sig istället och tar längre tid och jag blir så stressad. Jag orkar inte stressa så här längre!

- Men Sara varför ber du inte om hjälp? Frågar Agneta allvarligt. Det är inte bra att stressa så mycket som du gör! Nästa gång vi jobbar, kan du väl berätta det för mig om du upplever det stressigt och så kan vi hjälpa varandra istället! Det hjälper inte att stressa upp sig förstår du, det blir mycket värre. Det handlar om att försöka få kontroll över det som stressar upp dig!

- Du är så klok, Agneta! Säger Sara och ger sin kollega en uppmuntrande klapp på axeln.

Sara tänker på vad Agneta sagt där hon sitter i bussen på väg hem. Hon som alltid varit van att klara sig själv. Ska hon plötsligt be om hjälp? Men det är här och nu där hon sitter på bussen hem till Skeppshult som hon beslutar sig för att hon ska be om hjälp från sina arbetskamrater närhelst hon känner sig stressad och uppe i varv. Redan i morgon ska hon ta upp problemet och berätta hur hon känner sig. När hon kommer hem ser hon att det fortfarande är ljust ute. I morgon är det den förste mars och snart är sommaren här med sin värme och hon får gå ut i skogen igen och plocka sina blåbär.

För första gången på länge känner hon en spirande glädje inom sig. Glädje över att det snart är sommar, glädje över att någon lyssnade på henne när hon behövde prata och hon inser att hon antagligen inte är så ensam som hon trodde. Hon ser på fotot av Rune som står i bokhyllan och ler ett vemodigt leende, så hör hon plötsligt hans röst inom sig.

"Allt kommer att ordna sig, min lilla blåbärsgumma …"

- Det har du rätt i Rune! Säger hon högt. Allt kommer att ordna sig!

Redan nästa dag tar Sara mod till sig och går ner till chefen Margareta som sitter på sitt kontor. Hon ser förvånat upp på Sara när hon kommer, men lägger genast undan pappren som hon läst och vänder sig mot Sara.

- Hej Sara, hur är det med dig?

- Det är inte bra, säger Sara direkt. Jag mår fruktansvärt dåligt av all stress på avdelningen. Det blir övermäktigt och jag orkar inte! Igår höll jag på att ge Ragnar medicin som var Lillys och hade inte Agneta varit där och sett det kunde det ha gått mycket illa.

Chefen ser allvarligt på henne. Hon har känt Sara länge och tycker om henne.

- Det var tråkigt Sara! Säger hon. Tror du att det skulle bli bättre om vi bokade en tid med företagshälsovården, så ni fick lära er stresshantering på avdelningen?

- Något måste ni göra, vi är många som far illa av stressen!

På eftermiddagen när Sara och hennes kollegor sitter vid fikabordet med en kopp kaffe och mumsar på en kardemummakaka bryter Sara tystnaden och säger:

- Jag vill berätta en sak för er. Jag vet att jag kan vara stirrig och springa runt som en vimsig höna ofta. Igår höll jag på att ge Ragnar fel medicin, hade det inte varit för Agneta så hade jag gjort det! Jag har förstått att jag inte mår bra av att stressa så här och jag undrar om det är okej för er om jag säger till när jag känner mig stressad så jag kan få hjälp och inte jaga upp mig så mycket?

De andra sitter tysta och ser på Sara som fortsätter.

- Ja, så slipper ni bli irriterade på mig och tycka att jag är jobbig med allt vad jag har för mig …

- Ja, men det är väl klart! Utbrister Carola, reser sig upp och ger Sara en kram. Säg till när som helst!

Sara känner med ens hur stenen som hon burit vid sitt bröst en längre tid plötsligt faller till backen och hon ler brett mot sina arbetskamrater.

- Tänk vad härligt, nu är det snart sommar och jag kan få gå ut och plocka blåbär igen! Utbrister hon med glad röst och slår ut med armarna.

- Men Sara, du och dina blåbär! Skrattar hennes arbetskamrater! Du är allt en riktig blåbärsgumma du!