Jag smög försiktigt längs korridoren. Inifrån alla klassrum hördes röster och skrapandet av stolar.  Alla hade redan börjat sina lektioner. Oroligt ökade jag takten och skyndade fram medan jag läste på dom små skyltarna. A209, A210… Var fanns klassrummen som började med C? Klumpen i magen kom genast tillbaka. Jag fattade inte varför vi hade varit tvungna att flytta. Natten innan vi det sista flyttlasset skulle åka och vi för gott skulle lämna vårt gamla hus hade jag inte kunnat somna. Det kanske inte var så konstigt, det var ju sista natten i mitt gamla rum. Jag hade bott där sedan jag var två år, och det kändes underligt att jag förmodligen aldrig skulle få se den rödmålade villan igen. Det kändes som att det var mitt gamla liv som packades ihop i flyttkartonger och stuvades in i lastbilen för att köras till det nya huset. Och jag kunde verkligen inte sova. Jag låg och vred mig i sängen tills lakanet blev knöligt och jag var alldeles varm. Jag gick upp och drack te, läste en stund, gick och lade mig igen och försökte räkna får samtidigt som tankarna snurrade runt i huvudet. Jag ville inte till det nya huset. Långt, långt upp i kalla norrland låg det. Jag saknade redan Olivia, Lizzie och alla kompisarna här hemma i Linköping. Linköping skulle alltid vara hemma för mig, tänkte jag. Och jag ville inte bo i norrland!

Det nya huset kändes ovant och nästan spöklikt. När jag återigen låg sömnlös, i mitt nya rum natten före jag skulle börja i den nya skolan önskade jag innerligt att morgonen aldrig skulle komma. Jag önskade att jag var sjuk, och att det var därför jag svettades och inte kunde sova. Men så var det förstås inte, även om när jag hade lyckats somna drömde konstiga, osammanhängande drömmar och vaknade genomsvettig med sängkläderna i en enda röra av väckarklockans gälla, okänsliga signal.

Snart småsprang jag över den plaskvåta skolgården, fem minuter efter att det ringt in. Sedan var det problemet med att hitta till klassrummet. C-klassrummen jag skulle till kanske fanns på en annan våning? Skulle jag upp eller ner? Det verkade inte finnas en enda människa att fråga. Till slut, med gråten i halsen, gick jag fram till en lärare som småsprang förbi mig. Hon var i 55-års åldern och såg sträng ut, men jag hade inget val eftersom hon förutom småungarna som lekte ute på skolgården var den enda människa jag sett till.
- Och varför är inte du på din lektion? frågade läraren. Hon lät som om hon hade mycket viktigare för sig än att prata med en försenad elev.
- Jag är ny här, och jag hittar inte mitt klassrum. C315.
- Då får man se till att man kommer i god tid så att man hinner fråga någon. Läraren snörpte på munnen och jag kände mig som en klämd myra under hennes sko.
- Men vet du var det ligger? Jag tog mod till mig och frågade läraren. Jag ville verkligen inte komma mera försent.
- Om jag vet? Jaha du, det är mitt klassrum. Du måste vara Jennie, eftersom du var den enda som inte var på uppropet. För tio minuter sedan, tillade hon med betoning på tio.
Jag önskade att jag bara kunde lägga mig ner och dö. Skulle den här läraren verkligen vara min klassföreståndare i tre år?
- Jaha, kommer du? Eller vill du att jag ska skriva upp mer försening på dig?
Jag ryckte till och började skynda efter läraren som gick framför mig i korridoren.
- Elisabeth heter jag förresten, sa läraren.
Jag nickade bara lite, och tankarna flög redan långt borta. Jag stannade till lite vid en spegel och kastade en blick på min spegelbild. Jag såg ut som vanligt. Inte ful och inte världens sötaste heller. Ganska normal. Allt satt där det skulle, jag hade inte massor med finnar och jag var inte för tjock och inte för smal. Det kastanjebruna håret var långt och välborstat och luggen låg där den skulle. Dom gråblå ögonen var fixerade vid spegelbilden, och inramades av mascarakantade ögonfransar. Jag brukade inte sminka särskilt mycket, oftast bara lite läppglans, mascara och ibland rouge på vinterbleka kinder. Jag såg ut som alla andra. Inget som stack ut. Så jag förstår inte varför det blev jag.

23 par ögon stirrade på mig. Granskade mig uppifrån och ner. Bedömde mina kläder, mitt ansikte och min väska. Bestämde sig vad dom skulle tycka om mig. Jag hade blivit presenterad som
"Jennie som nyss har flyttat hit från Linköping och ska börja här i klassen. Ni får ta väl hand om Jennie nu när hon är ny och inte känner någon. Ja, Jennie, du kanske skulle vilja berätta lite om dig själv, kom och ställ dig här framför klassen".
Nej, nejnejnej det vill jag inte! hade jag lust att skrika. Men det gjorde jag förstås inte, utan jag gick fram och ställde mig bredvid Elisabeth och mumlade jag något om att jag hette Jennie och kom från Linköping, och hade nyss flyttat hit, och att jag gillade musik och hade hund. 
- Jaha, så trevligt, sa Elisabeth. Jag har också en hund.
Jag såg ut över min nya klass. 23 personer som jag inte kände och inte visste namnen på. Plötsligt hördes ett gapskratt följt av ett "men herreguuud". Jag såg upp. Dom sminkade och fnissande tjejerna längst bak i hörnet hade inte lyssnat över huvud taget när jag pratat. Dom hade suttit där och blåst sina tuggummibubblor och flinat hånfullt, sett ut över klassen som majestätiska lejoninnor. Nu lutade sig allihopa över en mobil. "Alltså han är ju helt dum i huvet", suckade en av dom.
- Stäng av mobilen NU, Emma! sa Elisabeth.
Sedan fortsatte hon.
- Är det kanske någon som kan ta hand om Jennie lite extra och se till så att hon hittar till sina lektioner så här i början?
Ingen sa något. Ingen räckte upp handen och jag kände hur jag blev rödare och rödare medan jag önskade att jag bara kunde sjunka genom det smutsiga linoleumgolvet och försvinna. Några av tjejerna som satt precis framför mig såg ut som att dom skulle vilja räcka upp handen, men samtidigt sneglade dom försiktigt mot gänget i hörnet. Elisabeth skruvade på sig. Så lutade sig Emma över sin bänk och viskade något till tjejen framför. Tjejen fick en högljudd fnissattack och sedan såg jag till min förvåning att Emma räckte upp handen.
- Jag kan hjälpa den nya tjejen, sa hon och log.
Elisabeth sken upp.
- Jättebra Emma! sa hon lättat. Jennie, du kanske kan sätta dig där bak bredvid Emma.
Emma började genast protestera.
- Men där sitter ju Amina, hon är sjuk idag.
- Amina kan sitta bredvid My istället, sa Elisabeth. Det är väl ledigt bredvid dig, My?
En kort och knubbig flicka med kortklippt blont hår som satt ensam vid ett fönster, nickade och sa tyst: Jaa, det är det.
- Alltså gud, stackars Amina, viskade Emma till mig när jag kom och satte mig i bänken bredvid henne. My är klassens största tönt.
- Men det är väl bra, då behöver ju inte My sitta ensam, försökte jag.
Emma blängde föraktfullt på mig.
- Jag sa ju att hon är en jävla tönt. Ingen vill sitta bredvid henne. Inte för att det verkar vara bättre att sitta bredvid dig.
Emma, som alldeles nyss lutat sig fram och viskat i mitt öra, drog nu sin stol så långt åt höger hon kunde och rynkade på näsan. Jag förstod att det hade varit ett test. Och jag hade blivit underkänd med marginal. IG. Jag hade blivit stämplad som total tönt. Men som om jag skulle vilja vara med i deras lilla gäng, tänkte jag. Det fanns säkert mycket schysstare tjejer i den här klassen. Men trots att jag kände mig elak av tanken och skakade bort den så fort den nådde mitt huvud tänkte jag att jag hoppades att någon annan än My skulle vilja vara med mig. Hoppas nu bara att Emma och hennes kompisar kunde lämna mig ifred efter det här, tänkte jag. Om jag bara hade vetat hur fel jag hade…
- Jaha, sa Elisabeth framme vid tavlan. Idag hade jag tänkt att vi skulle börja med grammatik. Jag tror att vi gör så att…
Hon avbröts av en gäll telefonsignal. Emma sträckte sig efter sin väska, fiskade upp en liten silverfärgad mobil och svarade.
- Heeeeej gumman! kvittrade hon.
- INGA mobiler på lektionstid! röt Elisabeth.
- Alltså, jag måste sluta nu, jag ringer dig sen. Puss!
- Emma, nu stänger du av mobilen. Om jag ser den en gång till på lektionstid tar jag den, så får du tillbaka den efter skoldagens slut. Nu fortsätter vi med grammatiken.

Efter lektionens slut gick jag till skåpet jag fått tilldelat mig och stoppade in böckerna. Sedan sneglade jag bort mot hörnet där Emma och hennes gäng höll hov. Hon hade inte ägnat mig en blick sedan vi kom ut från klassrummet. Jag gick fram för att fråga vilken nästa lektion var. Hon tittade nedlåtande på mig. Hennes kompisar suckade.
- Ursäkta, sa du något? Emma hånlog. Kompisarna asgarvade. Jag kände hur kinderna blev blossande röda och kämpandes mot tårarna som steg upp i ögonen vände jag mig om och gick för att fråga någon annan av tjejerna i klassen.
Efter tre lektioner var det lunch. Jag följde med strömmen ner mot matsalen, men det var ingen som sa ett ord till mig, och efter Emmas hånfulla kommentarer vågade jag inte säga något. Jag råkade hamna bakom Emmas kompis Yasmin i matkön och precis när jag skulle sleva upp såsen på tallriken stötte hon till mig så att jag höll på att spilla över tröjan. Mattanten, som inte hade sett knuffen tittade irriterat på mig och jag tittade irriterat på Yasmin. När jag balanserade ut i själva matsalen med tallriken i ena handen och vattenglaset i den andra såg jag hur Yasmin kom gående mot mig. Jag höll andan, vad tänkte hon hitta på nu? Sedan andades jag ut igen, hon skulle bara hämta en smörgås, tänkte jag och gick förbi henne. Men då sträckte hon ut en stövelklädd fot och jag föll raklång på golvet. Alla omkring började gapskratta och applådera medan såsen stänkte över mina kläder och den kladdiga spagettin fastnade i håret. Jag såg Yasmin titta hoppfullt bort mot Emma som smålog. Jag ville bara hem, bort från den här hemska skolan! En av mattanterna, hon som hade tittat så irriterat förut kom med en mopp och skurhink. Hon tittade ännu surare på mig nu. När jag hade torkat golvet och kläderna (som tur var så var det koftan som blev nedstänkt och den kunde jag ta av mig) tog jag ny mat och gick för att sätta mig. Men jag stannade mitt på golvet, jag hade ingen aning om var jag skulle sitta. Jag såg några tjejer i klassen, bland annat My, som satt vid ett runt bord nära dörren. Men bordet var fullt och dom såg inte heller ut som om dom ville göra plats åt mig. Jag tittade bort mot bordet där Emma, Yasmin och resten av tjejgänget satt. Där ville jag verkligen inte sitta, trots att det fanns en ledig plats. Då såg jag Yasmin luta sig över bordet och säga något. Dom andra fnittrade och Emma reste sig och gick fram till mig.
- Kom och sitt med oss! Du ska ju inte behöva sitta ensam, sa hon.
Trots att jag nog kunde ana slugheten i blicken vågade jag ändå hoppas - ett litet, litet hopp om att dom kanske hade ändrat sig tändes i hjärtat och jag följde efter Emma till bordet. I samma ögonblick som jag ställde ner min tallrik reste sig alla andra som på en given signal och lämnade matsalen. Kvar satt jag och försökte svälja klumpen i halsen som verkade växa sig större och större. Min mobil pep till. Sms. Jag tog upp den och läste på skärmen: _hur fan kan du tro att någon skulle vilja vara med dig?
_Numret var okänt. Så kom jag ihåg. Emma hade ju bett om mitt telefonnummer i klassrummet. Jag tryckte snabbt på knappen för radera.  Jag vet inte om jag hade trott att det skulle kännas bättre, men det gjorde det inte, bara värre. Tårarna brände bakom ögonlocken och jag önskade att jag kunde springa hem och aldrig komma tillbaka.

När jag kom hem stod mamma i köket och diskade. Jag hälsade på Naala som lyckligt hoppade runt och skällde.
- Hur var det i skolan? frågade mamma.
Jag funderade på om jag skulle berätta, men tänkte att vad kan mamma göra?
- Det var väl bra… svarade jag.
- Vad roligt, Jen! Jag sa ju att det inte skulle bli så hemskt som du trodde.
Nej, det blev ännu värre, tänkte jag. Men jag sa inget. Mamma verkade glad och jag ville inte komma med en massa skit nu när hon var nöjd och på bra humör.
- Jag går ut med Naala en stund, ropade mamma från köket.

Jag gick upp på mitt rum. Flyttkartongerna stod staplade längs väggarna, som inte hade blivit målade än, och den enda möbel som fanns var sängen. Jag knäppte på min bärbara dator och loggade in på Hotmail. Jag blev varm och glad när jag såg att det väntade ett mejl från Olivia.

hej jennie,

hur mår du? är det nya huset fint? hur var skolan, har du fått några nya kompisar än? du kanske redan har glömt mig, haha! jag har i alla fall inte glömt dig, jag saknar dig jättemycket! här är det tråkigt utan dig. jag har ju sara, lizzie och dom andra men det är inte samma sak utan dig. skriv gärna snart!

puss&kram livi <3

Jag kände i hela kroppen hur mycket jag saknade Livi, Liz och dom andra kompisarna. Jag klickade på "svara", men då hängde sig datorn.

"ERROR! Microsoft Windows måste avslutas, var vänlig tryck Enter."

Jag suckade och startade om datorn. Det plingade till, jag hade fått ett nytt mejl.

Från: Yasmin Berggren yassi.95@hotmail.com

Till: Jennie Lind jennie.lind@hotmail.com

Ämne: (tom)

förlåt om vi har varit taskiga. det var inte meningen. vi vill inte alls vara elaka mot dig, du är ju skitsnäll! vi kanske kan gå tillsammans till skolan imorgon om du vill? och efter skolan kanske vi kan handla julklappar tillsammans också :) vi kan ses på björnmossvägen vid den stora stenen som någon har målat röd om du vet var det är. kl 8.05?

_puss pårej gumman! /yasmin, emma & gabriella
_

Jag stirrade på mejlet. Visste inte vad jag skulle tro. Tankarna snurrade i 180. Kunde dom verkligen mena allvar? Det verkade konstigt. Men jag ville ändå tro. Hoppades långt där inne att dom menade det dom skrev. Så jag klickade på svara och skrev:

Från: Jennie Lind jennie.lind@hotmail.com

Till: Yasmin Berggren yassi.95@hotmail.com

Ämne: SVAR: (tom)

om ni verkligen menar det så.. okej, vi ses vid stenen imorron kl 8.05!

/jennie

 
Jag tryckte snabbt på skicka för att jag inte skulle hinna ångra mig. När jag gjort det ångrade jag mig förstås genast. Men mejlet var skickat, och så vitt jag visste kunde man inte återkalla mejl. Dom skulle finnas kvar för evigt ute i cyberrymden. Det var faktiskt en ganska häftig tanke. Fast… om man kunde återkalla mejl skulle jag gärna ha gjort det med mejlet som jag just skickat iväg. Tänk om dom inte menade det? Jag skakade bort tanken och tänkte att så elaka var dom inte. Men sms:et då? Fast Emma och dom andra kanske verkligen menade att säga förlåt. Så om jag inte kom, då skulle dom ju definitivt aldrig tycka om mig. Jag bestämde mig för att tro på det, för jag kunde ju inte veta att bara fem minuter bort satt tre tjejer och skrattade elakt åt ett mejl som just poppat upp på skärmen…

Nästa morgon gick jag med lättare steg än förra morgonen. Jag svängde in på Björnmossvägen och ställde mig vid stenen och väntade. Det regnade lite, och jag hade inte hittat paraplyet i röran med alla flyttkartonger så jag hoppades att tjejerna skulle komma snart.
Klockan var tio minuter över åtta och jag började känna mig lite olustig. Skulle dom inte komma snart? Vi började ju halv nio, och det tog minst femton minuter att gå till skolan. Det hade börjat regna mer, och jag blev blötare och blötare. Håret låg snart som slickat mot pannan. Jag bestämde mig för att vänta till kvart över. Sen skulle jag gå. När klockan på min mobil bytte från fjorton till femton över och det fortfarande inte syntes en skymt av Emma, Yasmin eller Gabriella bestämde jag mig för att vänta lite till. Bara lite. Om dom inte dök upp kunde jag springa till skolan. Då skulle jag hinna i tid. Dom var säkert inget annat än lite försenade. En liten röst inuti mig sa: "tio minuter? Alla tre?" men jag stängde den ute.
Nu var jag helt dyngsur. Inte en fläck på kroppen var torr. Jag tittade på klockan, och såg att den var tjugo över åtta nu! Hade jag verkligen väntat så länge?! Nu var jag verkligen tvungen att springa. Sju minuter över halv nio snubblade jag in i klassrummet, blöt, andfådd och röd i ansiktet. Jag sneglade ner mot hörnet, och självklart satt allihop där. Dom såg skadeglada ut och började gapskratta när Elisabeth skällde på mig. Jag ville dö av skam, och under hela lektionen fick jag blickar och små pikar om mitt utseende och mina kläder. Klassen hade valt sida.

Jag hoppades att allt snart skulle sluta, men det fortsatte i flera veckor. Utfrysning, knuffar, blickar och små kommentarer. Vissa dagar önskade jag bara att jag kunde få dö, men efter ett tag vande jag mig nästan vid att alltid sitta ensam i klassrummet och i matsalen. Jag vande mig vid att alltid bli över och få vara själv vid grupparbeten och på idrotten. Jag vande mig vid att ingen talade till mig, utom när dom kastade sina elaka ord rakt in i mig. Jag blev som ett öppet sår. Ibland, när inget hände på några dagar började det läka lite grann, men sedan kom en knuff, eller en kommentar och så gick såret upp igen. Dom förstod inte att dom lika gärna kunde slå mig, utfrysningen och orden skar i mig som knivar. Rakt in i hjärtat skar dom.

Så en dag i november kom första snön. I Linköping hade första snön inte kommit förrän i december eller januari, om det ens kom någon alls. Jag kom ihåg hur jag och Olivia hade haft snöbollskrig förra vintern när snön hade kommit. Förra vintern. Det kändes som evigheter sedan. Så mycket hade ändrats.

- Har du inte stigit upp än? undrade mamma som dök upp i dörröppningen.
- Nej mamma, jag har faktiskt lite ont i halsen.
Mamma såg bekymrad ut.
- Men du var ju hemma förra veckan med ont i halsen. Jag tycker att du ska försöka gå till skolan idag, så får vi se hur vi gör imorgon, om du har blivit sämre. Du har varit sjuk så mycket den här terminen.
Jag masade mig långsamt ur sängen och började klä på mig. Jag hade magknip som vanligt, och svårt att få i mig någon frukost.
- Du äter ju nästan aldrig någon frukost längre, Jen. Du håller väl inte på att få anorexi? Jag såg ett tv-program om anorexi härom veckan. Man tror att man är helt frisk men egentli…
- Nej mamma, jag har inte anorexi. Jag är bara inte särskilt hungrig på mornarna, avbröt jag.
Jag försökte låta matt och hängig på rösten så att mamma verkligen skulle förstå hur sjuk jag var. Hon märkte ingenting. Harkla dig, Jennie. Så där hes kan du ju inte låta, var det enda hon sa. Förmodligen tänkte hon fortfarande på det där med anorexi.

Jag gick snabbt till skolan. Jag brukade gå sent så att jag skulle slippa träffa på Emma och dom andra som gick samma väg som jag, och då slapp jag också stå och vänta i korridoren innan lektionen. Jag kom nästan försent, men hann slinka in innan Bosse, våran fysiklärare stängde dörren. Mitt i lektionen kom ett högtalarmeddelande från rektorn: "Jag vill bara påminna alla elever om att det är strängt förbjudet att kasta snöboll inom skolans område".
När det ringde ut stoppade jag mina böcker i skåpet, låste och försökte sudda bort det senaste klottret på skåpet. Ibland var det blyerts och då var det lätt att ta bort, men var det inristat, som nu var det svårare. "Hora" hade någon ristat med stora bokstäver mitt på skåpet. Jag tog fram min nyckel och försökte dra några streck över så att det inte skulle synas, men det gick inte. Givetvis kom Elisabeth förbi just då och frågade:
- Varför är du inte ute på rast, Jennie? Och vad gör du med skåpet?
Jävla kärring! Jävla lärare överhuvudtaget! Varför såg dom ingenting?
Jag var förstås tvungen att ta min jacka och låtsas börja gå ut mot skolgården, om jag inte ville bli utsatt för korsförhör av Elisabeth. Tyvärr verkade det som att hon skulle åt samma håll. Hon berättade att hon skulle vara rastvakt. Det behövdes många nu för att se till att eleverna inte kastade snöbollar, sa hon. Jaha svarade jag, och gick åt motsatt håll så fort vi kom utanför dörren.  Jag gick in bakom skolhuset, där kanske det var lugnt. Det var mycket riktigt ingen där.
- Där är den lilla idioten, hörde jag plötsligt en kall röst säga.
Emma.
- Vi tar henne, sa Yasmin.
Så kom dom från ingenstans och omringade mig. Gabriella, Amina och Saga höll fast mig. Den första snöbollen träffade på kinden. En vass, brännande smärta. Nästa, en hård isboll träffade i nacken. Sedan haglade snöbollarna över mig. Jag föll omkull, snyftande bad jag dom sluta. Jag hörde deras råa skratt.
- Tro inte att du är så bra jämt!
- Du är inte värd ett piss!
- Din äckliga hora!
Dom tryckte in snö innanför kläderna. Dom gnuggade den i ansikte, hår, ögon, nacke och mun. In i hjärtat. In i själen.
Jag vet inte hur länge jag låg där på marken. Efter ett tag slutade jag kämpa och tog bara emot allt som över mig, snön och orden. När klockan ringde och dom drog sig tillbaka mot skolhuset reste jag mig upp. Jag snorade och halkade. Jag var genomblöt och hade fullt med sår. Jag var ostadig på benen och tårarna rann. Jag vände mig om och sprang.

Mamma var hemma när jag kom.
- Vad gör du hemma så här dags? ropade hon från köket. Slutade ni tidiga… Men herregud, vad är det som har hänt? skrek hon. Vattnet rann från kranen och hon stod där mitt på köksgolvet med vattnet droppande från diskhandskarna.
Och jag satte mig ner och berättade allt.

Tre veckor senare låg jag sömnlös igen. Tre veckor senare, stod jag återigen framför en ny klass. Okända ansikten som var vända mot mig.
Efter lektionen stod jag ensam vid mitt skåp.
- Hej Jennie, hördes en röst bakom mig. Det är jag som är Hanna. Jag och några till tänkte gå ner och köpa varm choklad och sätta oss i biblioteket och plugga matte. Vi har prov på fredag, men det kanske inte du behöver göra eftersom att du är ny. Har du någon mattebok förresten? Annars kan du ju bara hålla oss sällskap. Vilken skola gick du i förut?
Hanna pratade på. Hon tog mig i handen och drog med mig bort till klungan av skrattande tjejer. Namn och ansikten flög förbi. Alicia, Maria, Rebecca, Josefine och Ebba. Alla log vänligt. Jag vågade knappt tro att det var mig dom log mot. Men så var det.