Bra!

Några stavfel här och där, men  det gör inget, den var superbra, jag vill gärna läsa en fortsättning!

Det är bara en kladd just nu har itne kollat på den ännu..

Tack för att du låter oss läsa ur din kommande "bok".
Du har visserligen inte skrivit om du vill ha kritik och omdöme men lägger du in text här och vare sig skriver om du vill eller inte vill ha kritik så kommer det lite här.

Rent grammatiskt så måste du nog göra en uppryckning. I de tre första styckena finns hela 20 st "Jag". Hade svårt att koncentrera mig på innehållet på grund av alla "Jag" överallt.
En gammal sanning är att man ska försöka att aldrig börja en mening med jag.

Uppställningen som du gjort här av kapitel 1 är mycket bra, det ska vara mycket luft i texten annars blir det tungt att läsa.

 Det är roligt att ni tycker om det här =) Fast spänningen kommer ju längre fram, mkt längre fram =). Längtar tills jag hinner dit =)

Bråket som skulle förändra - Kapitel 2

Jag satt fortfarande kvar hos Jason, jag vågade inte gå hem till mig. Jag visste att mina föräldrar skulle bråka ett bra tag innan dem hade fått nog av och skrika åt varandra. Jag märkte efter en stund att min mobil ringde men jag svarade inte eftersom jag inte orkade prata med någon.

Jasons mamma Anette Bank kom in i Jasons rum och fråga om jag ville äta, och självklart tackade jag ja.

- Om det går bra för er så äter jag gärna med er.

- Självklart Kate, sa Mrs Bank.

Jag och Jason gick ut till köket och dukade bordet som vi alltid gjorde tillsammans när jag var där och åt. Det kändes hur naturligt som helst att duka bordet eftersom familjen Bank var som en andra familj för mig. Både Mr och Mrs Bank visste om problemen som försiggick hemma hos mig.

De hade sett på mig att det var något som inte stod rätt till. Efter en stund så kändes det som om jag var tvungen att gå hem.

- Jason jag måste gå hem innan mamma och pappa ringer polisen.

- Mm, det var just detta jag inte ville att du skulle säga ju. Jag vill att du stannar.

- Du vet att jag inte kan stanna.

Jag ställde mig upp och Jason följde med mig till dörren. Jag klädde på mig och kollade på Jason

- Jaha, har du med dig allt?

- Ja, mina kläder ligger i påsen jag fick av din mamma, så ja det har jag.

Jag ställde mig nära Jason och gav honom en kram, jag tackade för mig och gick hemåt.

Denna kväll gick jag otroligt sakta hem, jag mådde verkligen dåligt av att gå hem. När jag kom hem gick jag direkt upp på mitt rum, jag satte genast på min bärbara dator och la mig i sängen. Jag började skriva i min blogg.

"Ännu en dag i helvetet. Det har gått dåligt mer eller mindre hela dagen. Men det värsta var ändå när jag kom hem, mina föräldrar bråkade igen. De märkte inte ens att jag kom in i huset, men i och för sig så gick jag ut lika snabbt. XO XO Kate"

Jag suckade lite lätt och tittade på klockan, mina föräldrar ligger och sover och det är skönt. Jag bestämde mig för att göra mig i ordning för läggdags, jag somnade ganska fort och sov till klockan var 9 på lördagsmorgonen.

Jag gick ner till köket för att äta lite frukost och möte både mamma och pappas blick.

- Jaha unga dam, vart var du igår då? Frågade pappa

- Jag var hos Jason igår.

Jag åt min frukost och gick sedan upp på mitt rum för att sätta på mig lite kläder.

Både mamma och pappa kom upp till mitt rum de stormade in i mitt rum utan att knacka.

- Hallå, vad gör ni? Ni kan inte bara storma in i mitt rum utan och knacka, jag pratar i telefon. Skrek jag med en arg röst.

- Lägg på Kate, vi måste prata. sa hennes pappa Adam

- Nej jag tänker inte lägga på.

Jag kollade på mina föräldrar argt och dem gick ut från mitt rum.

- Jag tror jag aldrig har sett Kate så arg någongång, sa mamma

Mr Smith instämde med hans hustru, båda föräldrarna blev mycket chockade och lite oroliga över sin dotter. Ingen av dem visste vad Kate hade hört då hon hade kommit hem kvällen innan.

Skulle Mr och Mrs Smith verkligen få reda på vad som försiggick med deras dotter? Eller skulle det vara ett mysterium för alla?

Det får ni veta i nästa kapitel av "Bråket som skulle förändra".

 Kör både 2-3 idag =) så man kommer dit någongång =) hehe

Bråket som skulle förändra - Kapitel 3

Jag smällde igen min dörr efter att mina föräldrar gått ut, jag tyckte verkligen synd om Jason som fick höra smällen i dörren och mitt skrik rätt ut.

- Kate? Är du okej?

Jag tog upp mobilen och skrek:

- Nej jag är inte okey, jag hatar mina föräldrar de tror att de kan klampa in i mitt rum utan vidare.

- Men lugna ner dig nu Kate, dina föräldrar är oroliga.

- Jaha och hur vet du det om jag får fråga Mr Jason.

- Dina föräldrar har varit här och pratat med mina föräldrar, de visste inte att jag var hemma och jag hörde allt dem sa.

- Vad sa de då? Berätta för mig Jason.

Jason suckade till i telefonen men började berätta allt de sa, jag kunde inte tro mina öron. Jason hade hört att mina föräldrar hade kommit fram till en punkt i deras förhållande som de inte kunde reparera. Jag tog upp min hand och höll för munnen så inte Jason skulle höra att jag grät.

- Kate? Är du kvar?

Jag harklade mig lite och sa:

- Ja jag är kvar, är du säker på att de sa att de inte kunde reparera sitt förhållande? Men vad sa de mer?

- Ja jag är helt säker gumman.

Jason började fortsätta att berätta om mina föräldrar, jag kunde inte tro mina öron, jag stod mitt i rummet och försökte hålla mig lugn så inte Jason skulle få för sig något.

- Kate, jag är ledsen att behöva säga det här till dig, men jag tror att de ska skilja sig.

- Jason jag ringer dig senare.

Ja la på fortare än jag hann blinka och skrek rätt ut, jag visste att mina föräldrar var till affären så jag kunde göra vad som helst.

Ja la mig i min säng och grät, hur kunde detta hända? Hur kunde detta hända mig? Varför händer det här mig?

Jag kunde inte fatta det Jason hade berättat, jag hörde en bil komma in på gården och det var förstås mina föräldrar. Jag fattade inte hur jag skulle kunna gå vidare med mitt liv om mina föräldrar skulle skiljas, jag torkade tårarna och bestämde mig för att låsas som ingenting hade hänt.

Jag gick ner till köket och såg mina föräldrar komma in.

- Kate kan du hämta Fanny i bilen?

Just det, Fanny min lillasyster, en söt tjej som tar allt med ro. Hon är en väldigt lugn och gullig unge, fast för några månader sedan hade hon kolik och då var hon inte lika gullig. Nu är hon 6 månader och har börjat krypa, hon är världens bästa lillasyster, men jag är orolig för henne om våra föräldrar ska skiljas.

Jag såg att Fanny låg och sov i sin barnstol, jag tog och knäppte upp bältet i bilstolen och lyfte försiktigt ut henne från stolen, jag smällde igen bildörren utan att Fanny vaknade. Jag gick då in och la henne i sin spjällsäng på undervåningen.

Jag gick in i köket för att ta lite att dricka just som jag skulle dricka så säger mamma och pappa att de ska skiljas och jag sätter i halsen.

- Hallå va fan säger ni något sånt när jag dricker? Vill ni att jag dör eller?

- Nej klart inte kära du.

- Men ni sa ändå att ni skulle skiljas då jag började dricka, hur respektlös får man egentligen vara? Skrek jag med en arg röst.

Jag kände mig så sårad och helt ensam, det kändes som om jag inte var större än en sked.

Jag tittade på mina föräldrar och jag insåg att de menade allvar med att skilja sig. Jag vill inte att de ska skilja sig, jag vill att de är ihop och bor ihop för alltid.

- Kan ni inte gå i parterapi?

- Kate, vi har försökt att göra det men de har inte funkat. Vi är hemskt ledsna till att det har gått så här långt och att vi utsätter dig och Fanny, men vi måste nog gå skilda vägar denna gång detta går inte.

- Nej jag vet, mumlade jag lite tyst.

- Vad vet du gumman?

- Att det inte går längre, jag hörde er igår då jag kom hem från skolan. Jag gick in i huset men gick lika snabbt eftersom jag hörde er gräla så jag gick ut för att fundera på vart jag skulle ta vägen och då ringde Jason och fråga vad jag gjorde och han hade något att säga så jag gick till honom och när jag kom hem låg ni och sov.

Mr och Mrs Smith kollade på mig med ledsna ögon och det blev ett kramkalas. Jag började gråta ut allt och jag visste att vi skulle ha kontakten och att jag skulle bo hos mamma och pappa varannan vecka, men ändå så kändes det jobbigt att veta att jag kommer att ha två rum.

Jag tittade på mamma och pappa och insåg att båda skulle vara tvungna att flytta från huset där jag hade växt upp.

- Kommer vi att vara tvungna och sälja huset? Frågade jag lite försiktigt.

- Nej vi ska göra vårt bästa för att behålla det, mamma och ni får bo kvar i huset så flyttar jag in till stan och så skaffar jag mig en 3a så du och Fanny kan ha ett eget rum du och Fanny får dela rum hos mig.

- Okej, kan jag ta med mig Fanny till lekparken?

- Ja självklart kan du det, det blir hon glad av.

Jag gick till Fanny och tog henne och klädde på henne sina ytterkläder, satte henne i sin vagn och gick iväg mot lekplatsen.

Detta var alltså Kapitel 3, jag kommer att försöka göra två kapitel varje dag, så att ni får en på morgonen och en på kvällen, jag brukar ligga i sängen och skriva mina kapitel så jag hoppas detta kapitel blev bra, kanske lite lamt i en del vrån. Men jag hoppas att ni gillar det. Glöm inte att skriva ett PM om ni vill vara med i Novellen skriv erat namn

Bråket som skulle förändrade - Kapitel 4

Jag satte Fanny i en gunga och gungade henne lite lätt, jag stod bakom henne och hade mina tankar någon helt annanstans. Jason kom fram till mig när jag stod och gungade Fanny, men eftersom jag inte var i nuet så blev jag förstås väldigt chockad och rädd för att han hade hittat mig.

- Hej Jason, vad gör du här?

- Hej Kate, jag är här med James.

- Oh okej.

Jason och jag stod och kollade på varandra medans Fanny och James gungade. James var Jasons lillebror, Fannys bästa kompis. De var lika gamla och dem gillade att vara med varandra.

Jag tänkte på hur jag och Jason hade det när vi var små, vi var alltid så lika men ändå så olika. Vi umgicks varje dag, och vi hade lika roligt varje gång.

Jag tog upp Fanny ur gungan och satte henne i sin vagn och jag och Jason gick till kiosken och köpte något och dricka, sedan gick vi till en bänk och satte oss och prata.

- Hur är det mellan dina föräldrar Kate? Frågade Jason lite försiktigt

- Det är inte så bra, visst de kommer överens men de ska skilja sig så vi bor kvar i huset med mamma och pappa flyttar in till stan till en trea eller liknande.

- Okej men det är ju bra att de kommer överens ju.

Jag tittade på klockan och såg att middan snart skulle vara klar, jag kollade på Jason och sedan på Fanny och sedan på James.

- Du Jason jag måste gå hem, middagen är nog snart klar och jag tror att Fanny börjar bli hungrig.

- Ja, men vi kan följa med er hem, om det är okej?

- Jo visst klart, ni får säkert äta också.

Vi började gå hemåt och när vi kom in så var Jasons föräldrar där också, jag blev chockad och förstod ingenting.

- Hej Mr och Mrs Bank, vad gör ni här?

- Dina föräldrar bjöd oss på middag, jag skickade ett sms till Jason och sa att han och James skulle följa med dig och Fanny hem.

Jag sken upp och vi satte oss till bords och började äta, jag såg på mamma och pappa att de skulle säga till Mr och Mrs Bank att de skulle skiljas. Dem väntade bara på rätta tillfället och göra det på.

Sedan satte pappa igång och börja prata om nått helt obegripligt jag hängde inte ens med vad han pratade om och sen sa han:

- Jag och Jeanett ska skiljas, jag flyttar in till stan när jag har fått en längenhet. Vi bestämde det igår och Jeanett ska bo kvar här i huset så länge vi kan ha det kvar.

Jag tittade på Mr och Mrs Bank och de såg hur chockade ut som helst, jag kollade på Jason och han tog tag i min hand och jag försökte att hålla tårarna borta från att falla ner på mina kinder vilket jag lyckades med.

- Men är ni säkra att det är det rätta och göra, med tanke på flickorna?

- Ja vi har försökt allt, parterapi varit ifrån varandra en tid men ingenting har funkat. Så nu får vi göra detta och vi kan hålla sams och umgås som folk, det kommer inte hända att vi går skilda vägar och inte pratar med varandra.

Jag tittade på mina föräldrar och jag såg att de fortfarande älskade varandra djupt men ändå så visste jag att de inte kunde hålla kvar vid varandra, eftersom de bråkar så pass mycket så kändes detta som en ända lösning. Jag tycker synd om min syster som får ha sina föräldrar på håll, jag får det också men jag är ju ändå 16 år.

Jason tog tag i min hand och gick iväg med mig till mitt rum.

- Jason varför gick vi ifrån?

- För att jag vill göra så här.

- Göra vadå? Sa jag fundersamt.

- Så här.

Jag hann inte ens säga något mer eftersom Jason kysste mig, när kyssen var över tittade jag på Jason med en chockande min.

- Varför gjorde du sådär?

- För att jag älskar dig Kate, och de har jag alltid gjort, jag vill vara med dig varje dag.

- Jag älskar dig också Jason, och jag vill också vara med dig.

Jag log mot honom och gav honom en bamsekram.

Av namnen att döma så verkar handlingen ske i något engelskspråkigt land,t ex England, Irland eller USA.

Varför inte Sverige? Jag trodde det var Sverige till Mrs odyl dök upp i texten.

Eftersom du är utomlands så vill jag ha miljöbeskrivningar. Fuktiga tegelhus med heltäckningsmattor i badrummet, välansade villaträdgårdar, eller vad det nu är du ser framför dig. Annars tror jag att du är i Sverige, namnen till trots och då stämmer det inte riktigt. Har du inte varit där. Kolla på TV. Daniel Defoe hade inte varit strandsatt på en öde ö när han skrev Robinson Cruse. Mikael Wiehe reste aldrig med Titanic.

Är du i Sverige. Byt namn på personerna. Är du utomlands. Lägg till lite detaljer så vi förstår var vi är.

Ytterligare en sak jag funderar på. Det är ganska stor ålderskillnad mellan bebisen och "jag". Varför? Du behöver inte skriva det tydligt, men som vuxen kan jag ana något där. Har föräldrarna misslyckade gravideter bakom sig. Hade de hoppats att bebisen skulle lappa ihop deras förhållande? Finns det syskon som inte nämnts än? Har de avstått från att skaffa barn i tron att de ändå skulle skiljas?

Hur har jag och Jason lärt känna varandra? Gärna lite barndomsminnen.

jo Men du har inte ens lät hälften. Och dessutom ska dessa personer heta detta. Och det utspelar sig i Sverige, och fortfarande så tänker jag skriva Mrs, Mr.

Så visst jag vet så skriver jag boken och ingen annan, och barnminnen kommer med mer. Det har kommit ett barnminne redan så..

Tänkte också på dethär med Mr/mrs och de utländska namnen.

Jag tycker det känns som att det utspelar sig utomlands och sen översatts till svenska så namnen fortfarande är kvar.

Ingen kan nog koppla allt det engelska till att det utspelar sig i Sverige.
Det står ju inte med nånstans heller i vilken stad eller ort i Sverige.
Så håller med #7 helt, tycker det blir för konstigt och förvirrande.

Om dethär är tänkt som nåt som ska publiceras så kommer förlagen troligtvis neka dig om du inte skriver om en massa.

Ett tips bara…^^

mEN HERregud, detta är inte ens en klar bok, jag ska lägga till massor och sånt. och ni hqr inte ens läst hälften av boken.

Det kan nog vara bra att uttryckligen skriva i huvudinlägget att man inte vill ha kritik på sin text, om man inte vill ha det (vilket det verkar som om du inte vill).

håller med #11.

men det blir en kort bok då antar jag?

#12 nej det blir det inte.. Är inne på kapitel 29. Men det är korta kapitel så det är typ som en novell men med kapitel så de blir en bok. Om ni fattar.
Jo jag vill ha kommentarer om min bok, men nu har flera stycken sagt att jag ska ändra min bok. Och dessutom i det första kapitelet ska jag skriva om henne själv eller om jag ska ta det längre fram. Och jag kan inte göra så det utspelar sig i ett utlänskt land eftersom jag aldrig varit i London, Irland eller USA, och jag skriver redan en bok med USA. så de kan jag itne ta igen! Det enda utländska land jag varit i, är Mallorca, Kanarie Öarna, Tyskland, Prag(Tjeckien). Och jag vill inte ha Prag eller Tyskland som det ultimata landet där det utspelar sig i.

Isf London men samtidigt så är det inget jag ser min bild av de hela..

Men du borde ändå (enligt mig) försöka ta åt dig av tipsen de andra gett dig, för det är alltid det som gör en bättre. Visserligen så skriver du alltid som du vill, för det är din text - men som författare är man ju ingenting utan sina läsare?!

Nej, men som alla säger såmåste jag skriva om hela grejen. För hur ska jag få in allt? Jag vet inte vart det utspelar sig för jag brukar inte skriva in sånt. Jag har aldrig varit i varken Usa, london eller liknande. Så det blir svårt för mig. Och det går inte att kolla på film man får aldrig samma känsla.. Och jag tar åt mej visste fasten de inet verkar så. Men ja.

#14 +1

Bråket som skulle förändra - Kapitel 5

Jason, James och deras föräldrar Adam och Anette hade precis gått hem, jag låg i min säng och bara hade ett leende på läpparna. Jag bestämde mig för att gå in på msn för att se om Jason hade kommit hem och om han såklart var inne på msn.

Men när jag kom in på msn så togs det där leendet bort från mina läppar, eftersom Jason inte var inne.

Dock var min kompis Emilia inne, men hon var inte allt för glad på någon denna underbara kväll.

- Hej Emilia, har det hänt något?

- Hej Kate, ja tyvärr så har det de.

- Okej, vad har hänt då. Undrade jag

Det tog en stund innan jag fick något svar från henne.

- Jag och Patrik har gjort slut, mamma och pappa pratar inte med varandra, mina syskon går mig på nerverna. ALLT är fel i detta hus.

- Oj då, det låter inte så skoj men vill du komma hit och sova här?

- Ja oh, får jag verkligen det?

- Ja klart du får det var länge sen du var här så kom över med en gång.

- Okej jag kommer med en gång då, ska bara packa lite kläder så kommer jag.

Vi sa hejdå och efter ca en halvtimme kom Emilia, det var riktigt roligt och se henne. Eftersom det var lov så kändes det som att det var en självklarhet att hon skulle komma utan att fråga mina eller hennes föräldrar.

Mamma och pappa vart mycket förvånade när Emilia kom, eftersom de har trott en längre tid att jag och Emilia har varit ovänner eftersom vi inte har pratat så mycket i telefon, och jag hade heller inte snackat så mycket om henne när jag hade kommit hem från skolan. Men eftersom mamma och pappa aldrig frågar hur det är med henne så får de ju skylla sig lite själva tycker jag.

Jag och Emilia gick upp på mitt rum och jag satte mig på sängen och kollade lite på datorn, Emilia tog fram sin bärbara dator också och vi hade riktigt roligt. Efter en stund så kom mamma och fråga om Fanny kunde få vara med och jag tittade på Emilia och hon fick ett riktigt stort leende på sina läppar, så Fanny fick vara med.

Mamma gav mig Fanny så fick hon sitta i mitt knä jag kollade på Emilia och hon såg riktigt ledsen ut.

- Emilia?

- Ja, Kate?

- Är det något du vill prata om? Du ser ut att behöva prata.

Emilia tittade på mig och började genast med att gråta, Fanny tittade på henne och sa:

- Em, gråter.

Fanny kröp fram till Emilia och kramade henne, jag tittade på dem och fick fram ett litet leende på mina läppar men det försvann ganska fort eftersom deras kram börja ta slut och Fanny satte sig ner i Emilias knä.

Jag hörde att min dator plingade och det var Jason som skrev.

- Hej sötnos.

- Hej Jason. Kan du vänta en stund? Emilia är här och hon behöver prata.

- Visst kan jag vänta, gör allt för dig gumman.

Jag tittade på Emilia och hon tittade på mig, jag gav henne en servett som hon kunde torka bort tårarna med.

- Em, vad är det som har hänt? Varför har du och Patrik gjort slut?

- För att jag gick efter honom tidigare idag och såg honom kyssas med en annan tjej.

- VA, vem då? Frågade jag chockat.

- Du vet Holly

- Ja, jag vet vem hon är, men vilket bitch.

- Mm så jag gick fram till dem och gav honom en stor fet örfil och sa att jag aldrig mer vill se honom igen.

- Men varför pratar inte dina föräldrar med varandra då?

- Jag vet inte, jag tror att de kommer skilja sig ganska snart. Inte för att jag hoppas på det men det vore det bästa av allt för allas skull.

- Oj då.

- Vad Kate?

- Nej, mina föräldrar ska skiljas sig pappa letar efter en lägenhet som han ska flytta till. Så mamma, jag och Fanny kommer bo kvar här i huset så länge det går.

- Okej men det är ju bra, men jag måste fråga. Är det något mellan dig och Jason eller?

Jag tittade ut genom fönstret och log för mig själv och tittade sedan på Emilia och nickade.

- Oh vad roligt, jag har alltid trott att ni skulle bli ihop förr eller senare. Gud vad roligt för er, ni är ju så himla söta tillsammans så man smäller ju av när man ser er.

- Okej, nu snackar du om min bästa vän. Men okej, jo jag hoppas det håller i sig riktigt länge. Men vi får se vi har bestämt att vi ska ta det långsamt.

Jag och Emilia gick ner med Fanny och tog något och åt, vi satt vid köksbordet länge och snackade om allt och vi hade så roligt. Vi snackade om olika minnen vi hade under vår uppväxt, Emilia var en av mina bästa vänner och jag hoppades att det skulle förbli så.

Bråket som skulle förändra - Kapitel 6

Jag och Emilia låg i sängen och snackade, det var sent in på natten men vi hade så otroligt mycket och prata om att vi inte kunde sova.
Mamma, pappa och Fanny låg och sov sen många timmar tillbaka, det var bara jag och Emilia som låg vakna och snackade om allt.

Men efter många timmars prat så somnade vi, mamma kom in med Fanny.

- Men mamma gå ut från mitt rum.

- Nej du måste vara barnvakt åt Fanny.

- Men nej, varför?

- För att pappa och jag ska åka till advokaten och prata.

- Jaja kom hit med henne då. Sa jag lite surt

- Hur länge var ni uppe egentligen?

- Jag vet inte till typ fyra eller nått

- Okej, men se efter din syster nu, ha en trevlig kväll.

Mamma gick och jag, Fanny och Emilia var helt själva.

Vi gick upp och åt frukost och sedan gick vi till lekparken med Fanny, Emilia tog med sig sina saker så hon kunde gå hem efter lekparken.

Min telefon ringde plötsligt och jag fundera på vem det kunde vara, jag tog upp mobilen och såg att det var Jason.

- Emilia kan du se efter Fanny en stund?

- Ja det är klart jag kan det.

- Ja hallå? Kate här.

- Hej Kate, Jason här. Är du i lekparken med Fanny?
- Ja det är jag, varför undrar du?

- Jag kommer dit med James.

Jag gick tillbaka till Em och Fanny.

- Vem var det? Frågade Em

- Jason, han kommer hit med James.

- Okej vad roligt då får ju Fanny nån och leka med

- Ja, tur är ju att hon har en kompis som är i hennes ålder, så slipper man alltid leka med henne.

- Jo men det är ju roligt att leka med henne också, hon hittar alltid på tokigheter.

- Det är inte kul alltid Em.

Jason kom mot oss och James vart helt super glad, han vart lite otålig när inte Jason tog upp honom från vagnen med en gång.

- Jason, ta ut James från vagnen och sätt honom vid Fanny innan han blir galen.

Jason tittade på mig och skrattade till, men han gjorde som jag sa. Efter att han hade placerat sin lillebror vid min syster så kysste han mig.

- Hej där snygging!

- Hej på dig själv. Ville du prata om något eftersom du kom hit?

- Nej, jag ville bara träffa dig ju.

Em tittade på oss med nöjda ögon, hon tyckte vi såg så söta ihop så hon höll på att smälta.

- Oh ni är ju för gulliga ni två.
Jason tittade på Em och sedan mig och nickade.

- Ja det tycker jag också. Men varför har du Fanny?

- För att mina föräldrar är och pratar med den där advokaten som ska ta hand om skilsmässan.

- aha just det, mamma och pappa sa ju det till mig.

- Okej, mina föräldrar berätta inte det ens för mig.

Efter en tid så vart Fanny grinig och jag bestämde mig för att gå hem, Em var tvungen att gå hem till sig, Jason ville följa med till mig men jag sa att jag ville vara själv med Fanny och hon behövde få mat och sedan skulle jag göra så hon sov. Jason och jag gick tillsammans en bit men skildes åt efter ett tag. Jag och Fanny kom hem och jag gjorde lite mat till henne och sedan la vi oss och mös en stund och sedan gjorde jag så hon somnade.

Bråket som skulle förändra - Kapitel 7

Jag satt vid min bärbara dator i mina föräldrars sovrum där Fannys säng var.

Jag satt där och hade tråkigt, men jag ville inte lämna henne ensam, eftersom jag inte visste vart mamma och pappa hade lagt babymonitoren så kunde jag inte gå ner och hålla på med det jag ville där nere.

Så jag satt kvar hos henne medans hon sov lugnt, efter en stund hörde jag att mamma och pappa kom hem och de smällde i dörren så att Fanny vaknade, jag kollade på Fanny och suckade. "Jag som precis hade gjort så hon sov". Jag tog upp Fanny och gick ner till undervåningen och gav henne till pappa.

- Här varsågod och söv henne, ni gjorde så hon vaknade.

- Oj förlåt gumman, det var ju inte meningen att vi skulle komma och väcka Fanny när du har lagt henne men vi visste ju inte om ni var hemma eller inte.

- Jorå vi är hemma, så nu får ni ta Fanny. Jag går upp till mitt rum så stör mig inte är ni snälla.

Jag gick upp och hämtade min dator och sedan gick jag till mitt rum, jag kollade på datorn och insåg snabbt att Jason hade skrivit i över en timma till mig.

- Hej Jason, förlåt att jag inte har svarat men mamma och pappa väckte Fanny så jag gick ner till dem och gav dem henne, det tog en stund att söva henne då jag kom hem när hon hade fått lite mat i magen.

- Jo visst. Sa Jason lite surt.

Jag kollade på vad han hade skrivit om och om igen och förstod inte varför han var så arg.

- Jason varför så arg?

- Snälla Kate prata inte med mig!

Jag blev helt chockad, vad är det här ska min egen bästa vän eller ska jag säga pojkvän bli arg för att jag inte svarade på msn? Jag kan inte vara på två ställen samtidigt heller.

Jag bestämde mig för att gå till Jason för han skulle bara ignorera mig på msn, så jag sprang ner till mamma och pappa och sa att jag skulle till Jason.

Jag sprang till hans hus och knackade som tusan på deras dörr, det tog en bra stund innan de öppnade.

- Hej Mrs Bank är Jason hemma?

- Hej Kate, har du sprungit hit?

- Ja, var är Jason? Sa jag lite otåligt.

- Han är på sitt rum och leker med James.

Jag gick direkt till Jasons rum och gick in, jag såg hur chockad Jason vart när han såg mig stå där vid dörren.

- Kate, vad gör du här?

- Vad fan tror du?

- Jag har ingen aning och snälla svär inte inför James.

- Förlåt, men vi måste prata.

Jag blev chockad av att höra mig själv svära inför ett litet barn, jag kände mig genast illa till mods när jag tänkte efter vad jag hade sagt. Jag kände mig nästan äcklad av mig själv.

Vem är jag? Vem har jag blivit egentligen?

Jason tittade på mig och gick ut med James och jag följde förstås efter.

- Jason snälla prata med mig, varför är du så arg?

Jason svarade mig inte, jag börja bli väldigt otålig med honom, jag kunde inte fatta att han bara stod där och ignorerade mig. Han har aldrig ignorerat mig vad jag har vetat.

Jason gick till sin mamma och gav henne James, sedan gick han ut till hallen och satte på sig skorna och gick sedan ut.

Jag följde efter och försökte få en förklaring, men han gav mig inte någon.

- Jason vad vill du att jag ska göra, jag kan inte vara på två ställen samtidigt.

- Kate, sluta följa EFTER mig. Skrek Jason

Jag stannade tvärt och tittade på honom, mina tårar börja rinna ner från min kind och jag kunde inte förstå att Jason, min bästa vän hade höjt rösten till mig.

Jason kollade på mig och försökte ge mig en kram, men jag backade tillbaka och försökte behärska mig.

- Men vad är det Kate? Förlåt för att jag skrek åt dig

- Nej du är INTE förlåten Jason, jag vet inte om detta kommer funka, jag borde ha förstått att vi inte skulle funka. Vi är för bra kompisar för att vara ett par, det kommer aldrig att gå det här. Jag är ledsen.

Jag sprang hemåt, slängde av mig mina skor och mötte mamma på vägen upp till mitt rum.

- Kate? Vad har hänt? Varför gråter du gumman?

- Låt mig vara ifred. Jag vill inte prata eller träffa någon. Låt mig bara vara.

Mamma tittade på mig och släppte mig, hon tittade på mig när jag sprang upp för trappen. Jag såg inte att hon kollade men jag kände på mig att hon gjorde det, det gjorde hon alltid när jag var ledsen och ville vara ifred.

Hur kommer det att gå för Kate och Jason, kommer det funka mellan dem? Kommer hennes mamma få reda på vad som hänt?

Och hur kommer det att gå för Kate's föräldrar, kommer de skiljas sig eller kommer de stå kvar hos varandra trotts att de bråkar så mycket? Om du vill veta, läs nästa kapitel.

Bråket som skulle förändra - Kapitel 8

Jag låg i sängen och grät hysteriskt, jag tittade på bilden som jag hade på mig och Jason som skrivbordsbakgrund på datorn. Jag börja gråta ännu mer när jag tittade på bilden, vi såg så lyckliga ut men nu efter vårat bråk vet jag inte om det kommer gå så bra för oss.

När jag tittade på datorn så såg jag att Jason kom in på msn, han börja skriva till mig men jag ignorerade det. Han skrev allt från förlåt och att han älskade mig men berättade aldrig varför han var så arg på mig.

Jag började skriva till honom men suddade ut efter ett ord hela tiden, jag visste inte alls vad jag skulle skriva till honom.

- Jason, jag vill veta varför du var så himla arg på mig, du vet att jag var ensam med Fanny och när jag är med henne går hon i första hand. Du har ingen som helst rätt att vara arg på mig.

Det tog en lång stund innan jag fick svar av honom, jag vet inte riktigt om han hade någon speciell anledning till varför han var så arg.

 - Kate, jag ber så hemskt mycket om ursäkt, jag vet inte vad som flög i mig. Jag vet ju att Fanny går i första hand och att jag borde ha förstått att du sövde henne när du inte svarade. Men jag vart arg för att du verkade skita i mig, och när du inte ville ha mig med dig hem så kändes det som om du inte alls ville umgås med mig.

- Det är inte alls så, men jag tror vi behöver prata Jason.

Jag började gråta igen, jag kände att detta inte skulle funka det kändes som om vi var alldeles för bra vänner för att vara ihop. Jag vet inte ens om jag älskar honom på det sättet, jag känner mig dum som ens blev ihop med honom.

Jag kände på mig att han visste vad det handlade om, jag kände att det verkligen var dumt att ens låta honom kyssa mig den där kvällen då de var här, men jag kunde inte låta bli.

- Jo jag förstår att du ville prata, och jag tror du vill göra slut, eller hur?

- Alltså jag känner så här, vi är alldeles för bra kompisar för att vara ihop, för att liksom vara pojkvän och flickvän, vi har känt varandra sen barnsben och det känns konstigt att vi är ihop. Jag hoppas du inte blir ledsen, du är ju förstås fortfarande min bästa vän.

- Nejdå jag känner nog samma sak, jag har bara inte insett det förens nu.

Jag pustade ut, och insåg verkligen att detta skulle bli ett bra slut på ett kort förhållande. Visst kommer det att bli en konstig situation när vi väl ses igen efter det här, men sånt är väl livet uppbyggt att allt inte kan bli perfekt hela tiden.

Jag torkade mina tårar, och kände att det kändes mycket bättre igen efter att vi hade pratat om detta. Jag tog upp min bloggsida och började skriva direkt.

"Ännu en dag har gått, mina känslor för Jason spelade mig ett spratt. Jag och Jason är alldeles för bra kompisar för att ens kunna vara ihop, det blir en konstig stämning och det tycker jag inte om.

Vad det gäller mamma och pappa vet jag inte hur det kommer att bli, jag har inte hört något alls om hur det gick hos advokaten men jag ska ta reda på det genast.
See you Kate"

Jag la ifrån mig den bärbara datorn och gick ner till mamma och pappa och kollade på de, Fanny lekte vid sina leksaker och roade sig på bästa sätt.

Jag satte mig framför mamma och kollade på henne med en menande blick.

Hon tittade på mig och visste inte alls vad jag ville, jag ville inte tala så mycket men var uppenbarligen tvungen för att få ur henne några ord.

- Vad vill du gumman?

- Ja vad tror du?

- Det vet jag väl inte, du säger ju inget.

- Du, pappa. SKILSMÄSSAN! Sa jag med en högre ton.

Mamma tittade ut genom fönstret och jag förstod att hennes och pappas äktenskap var historia. Jag såg en massa bilder som spelade upp i mitt huvud, jag såg allt möjligt, hur jag skulle må dåligt, hur vi inte kommer att klara och ha kvar huset, mamma hittar en ny partner och pappa lika så.

Mamma tittade på mig och såg menande på mig, och jag förstod direkt att hon ville veta vad som händer med mitt liv.

- Jag vill inte ens prata om det mamma, jag och Jason är inte tillsammans vi kom fram till att vi inte kan vara det. Så nu ska jag gå vidare och försökta dig och pappa på bästa sätt, och förstås Fanny.

Jag gick ifrån köket och sprang upp på mitt rum och stängde dörren och lutade mig mot den ett tag, det taget blev ett litet tag jag såg nämligen att någon hade addat mig på msn. Jag förstod inte alls vem det var.

- Hejsan, vem är du? Frågade jag lite försiktigt

- Hej Kate, det är ju jag Shawn från skolan.

Jag hostade till och kunde knappt tro att Shawn som är den SNYGGASTE killen på hela skolan skulle kontakta mig, det var den sista jag trodde skulle göra det. Jag hade haft en crush on him i en evighet men insåg ganska snart att han var utom räckhåll. Jag var ju inte en av de populära tjejerna i skolan, jag bestämde mig för att kanske skulle komma på måndag lite stylad. Det kändes som om jag behövde få mitt långa hår lite klippt och kanske en ny färg. Jag ville göra ett gott intryck när jag kom tillbaka till skolan.

Jag och Shawn pratade ett längre tag om allt, jag visste inte att han var så trevlig och pratglad. Jag trodde han var blyg och inte alls pratglad, han verkade så oskyldig i skolan.

Hur skulle Kate klara av att få Shawn på fall? Hur skulle Jason reagera om han fick reda på att en av de populäraste killarna i skolan pratade med henne på msn.

Hur skulle det gå för familjen Smith, skulle de klara av att bo på skilda vägar? I nästa nummer får du veta svaren.

Bråket som skulle förändra - Kapitel 9

Jag vaknade plötsligt och såg att klockan var 5 på morgonen, det var måndag och jag kollade runt i mitt rum. Mitt rum var ganska stort, jag hade en stor säng som stod i mitten av rummet ett bord med en stor tv och min bärbara dator låg på mitt skrivbord.

Jag satte mig upp i sängen och kollade runt i rummet och suckade, jaha måndag morgon, klockan är 5 på morgonen jag kände att jag behövde sova mer men jag kunde inte. Om några dagar så börjar skolan igen och det ska bli kul men ändå så känns det jobbigt att börja i skolan igen.

Min mobil ringde helt plötsligt och jag såg att det var Julie som ringde, jag fundera på varför hon ringde klockan 5 på morgonen.

- Ja hallå?

- Hej Kate, förlåt att jag ringer så här sent. Det är inte lät att komma på vad klockan är mellan Sverige och USA.

- Det är lugnt Julie, vad har du på hjärtat då?

- Jag tänkte bara berätta att jag åker hem idag, så jag är i Sverige i morgon någongång, ska jag ringa dig när jag kommer hem?

- Ja gör så, så ses vi i morgon om du orkar och träffas förstås.

- Ja men jag ringer dig, vi hörs hejdå.

Jag la på och la mig i sängen igen, jag somnade och vaknade runt halv nio igen. Jag hämtade min dator och la mig i sängen igen, direkt så skrev Shawn till mig och fråga hur jag mådde.

Jag och Shawn snackade en längre stund och jag insåg att klockan var ganska mycket, jag gick ner och åt och sedan gjorde mig i ordning och jag bestämde mig för att åka in till stan.

Jag gick ner till köket och titta på mamma, hon tittade på mig med en undrande blick.

- Jaha vad har du på hjärtat då? Undrade mamma

- Jo jag tänkte säga att jag ska till stan och kolla läget.

- Okej, kan du inte ta med dig Fanny då? Jag har lite att stå i här hemma.

- Jo visst kan jag väl.

Jag gick till Fanny tog upp henne, satte på henne sina kläder och satte henne sedan i sin vagn och vi gick mot bussen. Jag hoppades på att Fanny skulle bli trött ganska snart och sova eftersom jag hade bestämt mig för att klippa och färga håret.

Jag gick av i stan och kollade runt, jag gick runt lite på stan innan jag gick till frisören som jag skulle gå till, som tur var så hade de en tid så kunde jag ta den och få mitt hår klippt och färga det.

1 timma senare

Fanny hade somnat under tiden jag satt hos frisören, jag gick på stan lite till för och hitta något snyggt till skolans start. Jag hittade perfekta kläder efter ett tag och sedan åkte jag hem, Fanny vaknade när vi satt på bussen och var riktigt grinig och jag pallade inte. Jag kände att jag behövde få tyst på henne men ingenting funkade, jag hoppa av bussen och gick sedan hem, eftersom Fanny satt och skrek så kände jag att jag hoppade av en lång bit från min hållplats som jag skulle av på. Jag gick och gick och Fanny bara skrek.

- Kate!! Ropade någon

Jag kände igen rösten men ändå så kunde jag inte komma på vem det var så jag stannade till och såg Shawn komma gående, jag kände hur nervös jag började bli eftersom han kom mot mig.

- Tja Kate, hur är det?

- H-h-h- hej, jo det är bra stammade jag

- Så bra, och vem är det här då?

Han gick fram till Fanny och lekte lite med henne medans hon satt i vagnen.

- Min lillasyster Fanny.

- Oh vad söt hon är, lika söt som sin storasyster.

Jag kände hur röd jag blev i ansiktet men log lite smått mot honom.

- eh, vad gör du här du bor väl inte i de här områdena?

- Nej, jag tänkte faktiskt gå hem till dig och så.

- Okej, vill du följa med till mig då eller?

Shawn nickade och vi började gå, jag var jättenervös under hela tiden vi gick till mitt hus. När vi äntligen kom så gick vi in och jag presenterade Shawn för mamma och pappa och sedan gick vi upp på mitt rum.
Vi snackade och hade det trevligt, ingen hade ens märkt att jag hade gjort något med håret inte ens mina föräldrar.

_Hur kommer det att gå för Kate och Jason, kommer det funka mellan dem? 
Kommer hennes mamma få reda på vad som hänt?

Och hur kommer det att gå för Kate's föräldrar, kommer de skiljas sig eller kommer de stå kvar hos varandra trotts att de bråkar så mycket? 
Om du vill veta, läs nästa kapitel._

Sådana här uppmaningar fanns i följetonger som publicerades i tidningar på 1800-talet. Din läsare förstår att man ska läsa vidare om man vill veta vad som hänt, utan att du talar om det för dem.

Jag tycker om din "bok" men jag tycker att du borde beskriva miljön och utseende lte mer och sånt…men jag tycker ändå att den är bra!

#21 Jo jag ska göra det. Detta är bara lixom Grunden, den är långt ifrån klar. Måste fin slipa och så..

#20: Det gjorde nog 1800-talets läsare också!

Den kritik du får här i tråden är tips på saker som kan göra din text bättre. Ingenting vi skriver för att vara eleka mot dig.

Tänk dig att du håller på med tex sång. Dina kompisar säger att du sjunger jättebra. En sångpedagog lär dig tips på hur du kan sjunga ännu bättre och utnyttja din röst på bästa sätt. Dina kompisar kanske säger att du är jätteduktig på att rida, men din ridlärare ger dig konkreta tips på hur du rider bättre, t ex gör en halvhalt före svängen och kom rakt mot hindret. Kompisarns uppmuntran är värdefull, men ridlärarens tips gör dig till en bättre ryttare. 

De ändringar vi föreslår är sådant som kan göra din text bättre.

Jag tycker din "bok" är jättebra :D

Skulle du inte lägga ut två kapitel om dagen?

Bråket som skulle förändra - Kapitel 10

Jag och Shawn satt i mitt rum och satt och snackade om olika saker. Jag hade verkligen svårt och förstå att Shawn satt i mitt rum.

- Jaha hur kommer det sig att du skulle hem till mig?

- Nej jag ville se dig, du verkar så trevlig och sådär så jag vill lära känna dig innan skolan börjar.

- Okej, vad roligt. Sa jag lite stelt.

Jag gick fram till min stereo och satte i en skiva som jag hoppades på att Shawn skulle gilla det. Jag tittade på honom och såg att han verkade gilla det, jag kände hur glad jag blev av att han inte skulle dissa min musiksmak.

- Hur känner du inför skolstarten då? Fråga han lite försiktigt

- Hum ja du, jag ser inte så mycket framemot det om jag säger så.

- Okej, varför då?

- För att jag inte har så mycket vänner, Julie åkte ju till USA innan vi hade skolavslutning och kommer tillbaka i morgon, så det ska bli kul på det sättet att träffa henne igen. Men samtidigt så känns det jobbigt att ens börja i skolan igen. Hur känner du då Shawn?

- Jo det ska bli kul fast det är som du säger att det känns jobbigt att börja skolan igen. Men roligt att träffa alla kompisar har ju inte sett så mycket av de nu på sommarlovet. Jag och Shawn skulle börja 2a ring och kan ni tänka er, vi går på samma skola.

Efter några timmar så var Shawn tvungen och gå hem så jag tänkte vara lite snäll och följa med honom till bussen så han slapp vänta själv.

- Mamma jag följer bara med Shawn till bussen jag kommer snart.

- Ja visst, skynda dig hem sedan så vi kan äta.

Jag satte på mig mina skor och gick sedan med Shawn till bussen.

- Snällt av dig att följa mig till bussen, jag uppskattar det verkligen Kate.

- Äsch det är väl inget, jag behövde komma bort från Lillsyrran en stund. Hon var ganska jobbig då vi satt på bussen hon bara skrek och ingenting funka och få tyst på henne.

- Okej, ja det kan vara jobbigt att ha småsyskon, men de är ju så söta ibland så man kan inte hata de speciellt länge.

- Nej det kan man inte. Sa jag med ett skratt

- Förresten fyller inte du år nu innan vi börjar skolan? Frågade Shawn.

Jag stannade upp och tittade chockat på honom och tappa nästan hakan.

- Vad är det Kate? Något som är fel?

- Öm, nej inte alls, jag trodde bara inte du visste när jag fyllde år. Men ja jag fyller 17 på fredag.

- Oh det är ju om två dar ju, roligt för dig.

Jag och Shawn fortsatte och gå, och sedan kom vi fram till bussen och vi satt och pratade och hade det riktigt trevligt, precis innan bussen kom så tittade Shawn på mig och frågade:

- Har du gjort något med håret förresten?

- Ja, jag har klippt och färgat det, tänkte se snygg ut då vi börjar skolan igen.

- Mm du är riktigt snygg Kate, du har alltid varit snygg i mina ögon.

Jag tittade ner i marken och kände hur röda mina kinder blev, han gjorde så jag tittade på honom och vi möttes i en kyss. När kyssen var över kollade jag chockat på honom och försökte få fram något att säga men fick inte fram någonting. Han tittade på mig och gav mig ett leende, jag såg bara chockad ut utan att veta vad jag skulle säga.

- Du ser chockad ut, är du det?

- Ja, klart jag är. Hur skulle du reagera ifall den populäraste tjejen umgicks med dig och sedan skulle hon kyssa dig innan du skulle hem.

Han skrattade till och gav mig ännu en kyss.

- Men det är en sak jag inte förstår. Sa jag lite förvirrat.

- Vad är det då?

- Varför umgås du med mig? Och varför sitter vi här vid bussen och väntar på den och kysser varandra?

Han tittade på mig och log mot mig.

- För att jag ville veta om mina känslor för dig är riktiga eller hur det ligger till.

Jag blev chockad åter igen, undrar om jag verkligen hörde rätt. Hörde jag att han ville få reda på om hans känslor för mig är riktiga? Eller var det något jag ville höra?
- Hörde jag dig säga att du vill veta hur dina känslor är för mig?

- Ja du hörde mig rätt.

Efter ett tag så kom bussen och han gick på, betalade och satte sig han slängde en kyss till mig och jag hade ett leende på läpparna ända hem, jag gick in i köket och kollade om maten var klar. Jag bestämde mig för att duka bordet, och gå och se om Fanny behövde tvätta händerna och sätta henne i sin stol vid matbordet.

- Vad blir det för mat mamma?

- Det blir kyckling och ris och brunsås gumman, är du hungrig?

- Mm vad gott, ja jag är jättehungrig.

- Så bra, för maten är snart klar.

Jag tittade på mamma och sedan på Fanny, jag tänkte och funderade på vart pappa var.

- Var är pappa egentligen?

- Han är nog inne på sitt kontor och arbetar, men du kan ju hämta honom maten är klar nu.

Jag gick och hämtade honom och gick sedan till köket och satte mig igen och tog mat och åt. Det var verkligen en stel och tråkig middag, alla satt tysta och åt sin mat förutom Fanny eftersom hon njöt så otroligt mycket av maten. Mamma gav henne alltid lite utav våran mat, inte alls mycket men ytterst lite för att se vad hon gillade och inte gillade. Jag tyckte själv att det var riktigt bra av mamma och testa sig fram med Fanny, men det hade hon ju även gjort med mig.

Jag funderade på om jag skulle bryta tystnaden och fråga hur det går med advokaten och allt.

- Eh, måste fråga, hur går det med allt?

- Vad menar du gumman. Sa pappa lite förvirrat

- Ja hur går det med advokaterna och allt skilsmässan och så.

- Jo det går, jag ska kolla på en lägenhet i morgon.

Jag stannade till med att äta och tittade ledsamt på mina föräldrar, jag kände hur gråten var i halsen på mig och jag visste inte om jag kunde säga något alls men jag försökte.

- Min födelsedag då på fredag?

- Vad är det med den gumman?

- Kommer den att bli av?

- Ja klart den kommer att bli av gumman, vi måste ju fira dig såklart.

--------------------------------------

Bråket som skulle förändra - Kapitel 11

Jag ställde min tallrik och glas på köksbänken och tackade för maten och gick upp på mitt rum och la mig i sängen och stirrade upp i taket.

Jag kände mig verkligen ensam just nu, det kändes som om mina föräldrar bara tänkte på skilsmässan och struntade i både mig och Fanny. Kommer detta ens och funka?

Hur kommer jag må då pappa flyttar ut helt och hållet från huset?
Det som skrämmer mig riktigt mycket är hur Fanny kommer må, jag menar, hon är ju så liten och förstår ju inte varför hennes föräldrar skiljer sig och sånt. Men jag ska i alla fall försöka vara där för henne hela tiden, vara ett stort stöd.

Jag tittade på min dator och såg att Shawn och Jason hade skrivit.

- Hej sötnos, hur är det? Frågade Shawn

- Hej, det kunde nog ha varit lite bättre faktiskt. Hur är det själv?

Det tog en stund innan Shawn svarade, jag kollade på vad Jason hade skrivit.

- Hej Kate, vad gör du? Tänkte om vi kunde hitta på något?

- Jag gör ingenting är bara lite irriterad på mamma och pappa.

- Okej, varför? Frågade Jason

- För att jag tror att de glömt att deras äldsta dotter fyller år på fredag.

- Oh, inte bra det. Men kan jag komma över en stund?

- Visst kom du. Sa jag

Jason loggade ut och jag kollade på vad Shawn hade skrivit.

- Jodå med mig är det bra, har det hänt något speciellt eftersom det inte är bra?

- Mm mina föräldrar har tydligen glömt min födelsedag, men det fixar sig.

Jag och Shawn pratade ett tag, när Jason kom in i rummet insåg jag att jag hade glömt att han skulle komma över.

- Öh Shawn vi får snacka lite senare, Jason kom just in i mitt rum.

- Umgås du med den där typen fortfarande? Aja vi hörs senare då puss och kram på dig Kate.

- Mm det gör jag och det kommer jag att fortsätta med.

Jag tittade på Jason och log lite stelt, han kollade på mig och satte sig i min säng.

- Hej Kate

- Hej Jason.

Jag kände hur stelt det var mellan mig och Jason, men jag vågade inte säga något alls till honom. Jag såg att han tittade på min dator och såg att jag pratade med Shawn, han tittade på mig som om jag vore dum i huvudet.

- Är detta ett skämt Kate?

- Vilket då Jason?

- Det här. Sa han och pekade mot min dator

- Nej det är inte ett skämt, jag snackar med Shawn vad är det för fel med det? Han var förresten här idag och jag följde med honom till bussen.

Jason tittade på mig som om jag vore en förrädare, det gjorde ont i mitt hjärta. Jason tittade på mig med en hat blick, jag kunde inte titta på honom när han tittade så mot mig. Han kom fram till mig och slog mig i ansiktet, jag tittade på honom med en chockande blick och förstod inte riktigt vad som hade hänt. Jag tror att Jason var mer chockad än vad jag var.

- Oh shit förlåt mig Kate, det var inte alls meningen. Förlåt mig Kate.

Jason tittade på mig med valp ögon, jag la handen för kinden och mina ögon började fyllas. Jason försökte komma fram till mig och ge mig en kram men jag backade hela tiden tillbaka. Jag öppnade munnen för att säga något, men jag väntade i några sekunder.

- Jason, jag tycker du ska gå nu. Sa jag med en skärrad röst

- Men nej Kate jag tänker inte gå, jag vill stanna här.

Jag kollade på Jason och jag kände hur arg jag började bli.

- Gå härifrån Jason, och gör det nu. Jag vill ALDRIG mer se dig. Skrek jag till Jason.

Jason stod kvar en lång stund och i samma veva som han skulle gå ut från mitt rum kom pappa springandes och fråga vad som försiggick.

Jag tog bort handen snabbt och sa snabbt:

- Ingenting, Jason skulle precis gå.

Jason gick med huvudet nerböjt, Jason vågade inte titta på min pappa efter vad han hade gjort mot mig. Pappa kollade på mig och jag tittade på honom, vi sa ingenting till varandra han stängde min dörr och jag gick fram och låste dörren.

Jag sjönk ner på golvet och började gråta och kunde inte fatta att Jason hade gett mig en örfil. Jag tog tag i mig själv och gick och hämtade min dator och satte mig igen vid dörren. Jag letade efter Shawn's namn och skrev.

- SHAWN, hjälp mig!

Jag såg i samma veva som jag hade skrivit det till Shawn att han inte var vid datorn, jag kände hur min kind ömmade och jag visste inte vart jag skulle ta vägen.

Efter en längre tid så skrev Shawn till mig.

- Kate? Vad är det som har hänt?

- Jason..

Jag kunde inte skriva något mer än Jasons namn, Shawn kunde inte förstå vad jag menade med Jason.

- Kate, har han gjort något? Berätta för mig. Ska jag komma till dig?

- Ja, snälla kom. Jag behöver dig.

Shawn loggade ut och sprang mot mitt hus, efter ca 20 minuter var han hos mig. Han knackade på min dörr till mitt rum.

- Kate, det är Shawn öppna dörren.

Jag ställde mig upp och låste upp min dörr, jag drog in honom i mitt rum och låste igen och kasta mig i hans famn och började gråta hysteriskt.

Hur ska detta sluta? Vad kommer hända mellan Jason och Kate? Kommer Kate att förlåta Jason? Hur kommer Shawn att reagera när han får veta vad Jason har gjort Kate? Och ännu värre, hur kommer hennes föräldrar reagera när Kate berättar vad Jason gjorde mot henne?

Om du vill veta får du fortsätta läsa Bråket som skulle förändra.

Jag ska försöka bättra mig att lägga ut två per dag =) Jag ska ju jobba mellan 14:20-22:40 nu denna vecka. och 20:30 på fredag

Gud vad Shawn verkar gullig

Du har ju skrivit så långt  Läste dom två första kapitlena och dom var riktigt bra

#28 *asg* jag sitter bara och skrattar *asg*

#29 du kan få hela om du vill. Kan skicka över den till dig på msn eller hotmail. =) Kontakta mig på ett PM =)

#30 annars kan jag läsa här sen  Är lite trött nu så orkar inte läsa hela :P

Okej gör så =)

åh, jag tycker den är jättebra!
gud vad förvånad jag blev när Jason slog henne!

Din bok är iallafall jättebra! : )

Mer  Det är jättebra ju!

hehe tack =) det kommer dock inte komma ut något mer förrens på fredag, kanske men inte säkert. Har alla på min bärbara men kan inte öppna dem tyvärr måste skaffa Word på min dator.

 Förlåt att ni har fått väntat på kapitel. Men ni kommer få extra många denna gång =) Jag har ju sagt två per dag, så då ska ni få det =) För fem dagar :P

Bråket som skulle förändra - Kapitel 12

Shawn höll mig hårt och länge. Efter en stund tittade han på mig och torkade mina tårar.

- Kate, berätta nu, vad har hänt?

Jag såg hur orolig Shawn såg ut, jag tittade på honom och gick till sängen och satte mig.

- Jason slog mig Shawn. Han gav mig e örfil.

- VA?!? Vad fan slog han dig för?

- Han såg att jag snackade med dig och han gillar inte dig så vidare värst mycket. Och han frågade om det var ett skämt att jag snackade med dig. Och jag sa nej, han blev till en annan person Shawn.

Jag tog en paus och en tår ramlade nerför min kind. Just som jag skulle fortsätta berätta så fick jag ett sms, jag kollade vem det var ifrån och det var från Julie.

"Hej Gumman. Jag är nu på flygplatsen och ska snart gå på flyget. Vi ses om 18 timmar// Love Julie"

Jag log lite och började sedan åter berätta.

- Han ställde sig upp och gick fram till mig och gav mig en örfil. Jag såg på honom vilken ångest han hade. Men jag sa att han skulle gå, men fick skrika åt honom, så pappa kom upp och frågade vad som hade hänt.

- Så du har inte berättat?

- Nej, jag vet inte om jag vågar.

Shawn kollade på mig och höll sedan om mig, han viskade:

- Kate, du måste berätta. Jag följer med dig ner och berättar.

Jag kollade på Shawn och såg att han menade helt allvarligt att jag skulle gå ner och berätta för mina föräldrar vad Jason hade gjort.

Det kändes verkligen svårt att ens tänka tanken på hur mina föräldrar skulle reagera. Men jag bestämde mig ändå för att gå ner och berätta, Shawn tog min hand och vi gick ner till köket.

- Mamma?

- Ja gumman vad är det?

- Var är pappa? Jag behöver prata med er om en sak.

- Han är på sitt kontor, du får gå och kolla om han har tid.

Jag gick och hämtade pappa och han satte sig vid köksbordet och kollade på mig.

- Ja, Kate. Vad var det du ville tala om?

Jag tittade på Shawn och han gjorde en menande blick på att jag skulle berätta att det var bäst så.

- Jo, jag måste berätta en sak som hände förut med Jason.

Mamma satt med sina papper och sin bärbara dator och när hon hörde Jasons namn så tittade hon på mig lite oroligt.

- Ja gumman, vad är det med honom?

Jag suckade och kände att jag ville svimma eller vad som helst. Bara slippa att göra detta, jag vet ju att Jason inte menade att slå mig men han gjorde det av ilska.

- Jo, Jason gillar inte Shawn alls, och när Jason var här så såg han att jag pratade med Shawn. Och Jason blev till en helt annan person och blev jättearg, jag har aldrig sett honom så arg.

- Okej, men vad hände då? Jag hörde att du skrek att han skulle gå, så vad hände Kate?

Jag kände hur ont mina ögon gjorde, mina ögon fylldes med tårar och jag kunde knappt tro det.

- Jason slog mig.

Mina föräldrar kollade på mig och pappa ställde sig upp och var riktigt arg, jag blev nästan rädd för min egen pappa. Jag ställde mig bakom Shawn och vågade inte riktigt titta på min pappa. Utan ett ord gick min pappa ut ur huset och jag kunde tänka mig vart han var på väg.

- Se efter din syster Kate.

Mamma sprang efter pappa som var på väg till familjen Banks hus. Jag kände mig verkligen illa till mods, jag tog upp Fanny och la henne i sin säng eftersom hon behövde sova. Klockan var runt halv åtta på kvällen och det var sovdags för henne. Fanny somnade ganska fort och jag och Shawn satte oss på trappen till huset.

Efter en stund kom pappa med Jason och hela familjen, jag ville verkligen inte möta deras blick eller nått men Shawn höll mig kvar. Han höll i mig och gjorde så jag kände mig trygg.

Shawn var en kille som jag verkligen kunde se en framtid med.

Jason kom fram och jag såg hur mycket han skämdes och han såg nästan rädd ut.

- Jaha unga man har du något och säga till min dotter?

- Förlåt mig Kate, det var inte meningen att slå dig.

- Jag kan säga så här Jason, du är långt ifrån förlåten. Och jag vill verkligen inte se dig på ett jävla bra tag, så om du är snäll och försvinner från våran tomt så är jag glad.

Jason kollade på mig med en ledsam blick men gjorde som jag sa, familjen Bank gick hem till sig.
- Kate, jag ska nog gå hem till mig och låta er vara för er själva. Men jag hoppas verkligen vi ses snart igen.

- Okej, jo jag hoppas det med. Du får gärna komma hit på fredag då min födelsedag är.

- Ja, tack. Vi ses då

Shawn kom fram till mig och gav mig en puss, och sedan gick han och jag själv gick in i huset.

- Jag går upp till mitt rum, och jag vill vara ensam.

Jag gick upp på mitt rum och la mig i sängen och försökte komma på varför Jason hade gjort som han hade gjort. Jag längtade verkligen efter Julie, hon var en av mina bästa vänner och jag hade stort förtroende för henne.

Jag kollade på klockan och fundera på om jag skulle gå och göra mig i ordning för sängen. Jag gick till toaletten och borstade tänderna och gick på toa, och sedan gick jag till mitt rum och la mig i sängen och somnade ganska fort.

Ja hur ska det gå för Kate egentligen? Ska hon lyckas förlåta Jason för det han gjorde eller kommer det bli ännu värre ifall hon blir tillsammans med Shawn? Läs fortsättningen som kommer inom kort

-------------------------------------------

Bråket som skulle förändra - Kapitel 13

När jag vaknade nästa morgon så såg jag att min laptop fortfarande var i sängen. Jag tittade på den och var helt säker på att jag hade lagt den på skrivbordet, tur att min säng är så pass stor att den får plats också utan att åka ner på golvet.

Jag såg att Shawn hade skrivit till mig och jag blev glad i hela kroppen.

- God morgon sötnos.

- Kate? Är du där?

Jag läste allt han hade skrivit och det var så sött.

- Hej Shawn, jag sov när du skrev till mig. Jag var helt säker på att jag hade lagt ner min dator på golvet eller typ skrivbordet men den har tydligen legat i min säng hela natten.

- Okej, då var du alltså trött igår när du gick och la dig?

- Ja det verkar som det i alla fall. Men vad har du på hjärtat då?

Jag kollade på en bild med Jason och mig och kunde fortfarande inte fatta att han hade gjort mig så illa, jag vet inte om jag kommer kunna förlåta honom någonsin.

- Ja, faktiskt hade jag det. Undrade om du ville göra något idag, eller vill du vara själv?

- Ja det kan vi väl göra. Men då får du nog komma hit eftersom jag nyss har vaknat och inte satt på mig några kläder eller ätit någon frukost.

- Jo visst kan jag göra det. Ska jag komma nu?

- Ja det kan du göra. Vi ses om en stund. Hejdå

Shawn loggade ut och jag satte på mig lite kläder så att han slapp se mig i mina nattkläder.

Jag låg i min säng och skrev lite blogg.

"Ja, nu är det ju så att idag kommer Julie hem. Ska bli kul att träffa henne igen. Jag och Jason har bråkat, och jag är riktigt arg på honom men jag har faktiskt mina anledningar. Snart kommer väl en kille som jag har börjat umgås med, jag vet inte om han är seriös. Jag menar, han är ju en av de populäraste killarna i hela skolan, och varför egentligen skulle han vilja umgås med en sån som mig?

Oj nu ser jag att han är här så See You/Kate"

Jag kollade på honom och jag ställde mig upp och gick fram till honom och gav mig en kram.

- Hej där. Sa jag på ett litet roligt sätt

- Hej på dig själv, skrattade Shawn

- Du får följa med ner till köket jag har inte ätit någon frukost, du kanske också vill ha lite?

- Ja tack, det vore trevligt och gott.

Vi gick ner och åt lite, jag märkte nu att ingen var hemma. Vart hade alla tagit vägen egentligen?

Jag kollade runt i köket för att hitta en lapp som mamma eller pappa skrivit men inte då. Jag tog telefonen som satt på laddning och ringde till mammas mobil, men det underligga var att jag inte fick något svar. Jag ringde till pappas mobil men inget svar där heller, jag funderade på vad som kunde ha hänt, vart är de?

De brukar ju aldrig åka hemifrån utan att skriva en lapp om de låter mig sova. Jag kände hur magen vände sig ut och in, jag tittade på Shawn med en orolig blick och han såg ju direkt att det var något som inte stämde.

- Kate? Vad är det?

- Mina föräldrar, de svarar inte i sina mobiler. De brukar alltid skriva en lapp, men jag hittar inte en enda. Det här är verkligen inte likt dem.

Jag kände hur dåligt jag börja må, varför hade de inte skrivit en lapp?
Jag gick in och kollade i Fannys säng men hon var inte där, så då måste de ha tagit med henne. Men vart då?

Jag kände verkligen att något inte stod rätt till, jag ville inte ringa familjen Bank, eftersom jag var väldigt arg på deras son Jason.

- Varför ringer du inte hem till Jason och frågar?

- Du vet mycket väl att jag inte tänker ringa till honom, och jag tror inte du behöver fråga något om varför jag inte tänker ringa till honom.

- Okej, men då gör jag det, jag ser ju hur orolig du är. Och Kate försök inte stoppa mig. Kan jag få låna eran telefon?

- Ja visst.

Jag gav Shawn telefonen och han slog Jasons nummer, han tydligen deras nummer i huvudet. Visst när de var små så var de typ bästa vänner och vi tre lekte inprincip varje dag.

- Jason här.

- Hej Jason, lägg inte på. Jag vet att du inte vill veta av mig eller så, men jag ringer på Kate's vägar. Hon är orolig över sina föräldrar de har inte skrivit någon lapp och de svarar inte i mobiltelefonerna.

- Okej, men hennes föräldrar är här och pratar med mina föräldrar. Jag passar Fanny och James.

- Okej, tack då. Hej.

Shawn la på och berättade att Fanny, mamma och pappa var hos familjen Bank. Jag sprang upp på toan och borstade tänderna och gjorde mig i ordning. Tog min nyckel och gick över till Familjen Bank, jag bankade på dörren tills någon öppnade.

- Nämen hej Kate, vad gör du här?

- Jag är här för att hämta min lillasyster skrek jag arg.

Jag gick in, och Shawn följde efter och mamma och pappa kom till dörren och såg mig ta Fanny och klä på henne.

- Kate, vad gör du?

- Vad ser det ut som jag gör? Jag tar med mig Fanny hem.

- Varför då? Frågade mamma lite besvärat

- För att jag inte vill att Jason ska passa min lillasyster efter det han gjorde mot mig. Jag kan inte lita på honom, inte efter det när han slog mig. Jag har tappat mitt förtroende för honom.

Jag gick ut och gick till Fannys barnvagn och satte ner henne, jag spände fast henne och gick iväg.
Jag och Shawn hade bestämt oss för att gå på stan, vi gick på stan och vi satt på en bänk och åt lite mjukglass.
Det kom fram flera äldre personer och sa att Fanny var väldigt söt, de tittade väldigt konstigt på mig och Shawn och jag förstod ju direkt att de trodde vi var hennes föräldrar.

- Är ni inte lite unga för att vara föräldrar. Frågade en av de äldre.

- Vi är inte hennes föräldrar, jag är hennes syster. Sa jag lite irriterat.

Shawn och jag gick iväg och gick på stan lite till, och sedan bestämde vi oss för att åka hem. Jag såg hur Shawn trivdes med att vara med mig och Fanny, fasten jag hade mina dåliga dagar.
Efter en stund så ringde min mobil och jag såg att det var Julie som ringde, jag hoppade till av glädje och tittade på Shawn och svarade.

- Hej Julie!

- Hej Kate! Hur är det?

- Det är väl rätt bra, kunde dock ha varit bättre, hur är det själv? När kommer du hem?

- Okej, jo det är bra med mig. Jag är snart hemma. Tänkte bara berätta att jag hade landat och sådär.

- Okej, men då ses vi kanske senare eller så.

Vi gick av bussen och gick hemåt, när jag kom fram såg jag någon sitta på trappan men jag såg inte vem.

Jag kom närmare och jag skrek till och sa åt Shawn att ta vagnen. Jag sprang mot personen som satt på trappen, Julie vart jätteglad av och se mig och börja springa lite grann mot mig.

- Hej Julie! Skrek jag.

- Hej Kate! Skrek hon tillbaka.

- Oh fy fan vad jag har saknat dig Julie.

- Jag har saknat dig med Kate.

Båda började gråta lite, vi kramade varandra väldigt länge och vi kollade sedan på varandra, efter en stund kollade Julie på Shawn och tappade nästan hakan.

- Hej Shawn, så du umgås med Kate nu?

- Hej Julie, ja det gör jag. Och jag trivs med det.

Julie log lite och tittade sedan på Fanny, hon gick fram till Fanny och lät henne kolla på Julie.

Fanny började gråta lite eftersom det var så pass länge sen hon såg Julie, och dessutom var hon ju inte så gammal.

Jag tog upp Fanny och vi gick in och Julie berättade massor om sin resa och hur det var att bo i USA.

Hur ska Kate kunna berätta för Julie vad som hänt med Jason?
Kommer hon tro Kate eller kommer Julie att förneka att han är kapabel till något sådant?

Och hur kommer det att gå för Kate och Jason? Kommer Kate fortfarande vara så arg på Jason och inte låta honom komma på hennes födelsedag?

Läs fortsättningen av Bråket som skulle förändra så kanske du får veta svaret.

Bråket som skulle förändra - Kapitel 14

Jag, Shawn, Fanny och Julie satt i köket och pratade om allt möjligt.
Julie misstänkte att det var något som inte stämde, hon kollade på mig och jag matade Fanny.

- Kate? Sa Julie lite försiktigt

- Ja?

- Har det hänt något?

- Nej varför tror du det?

- För att du verkar förändrad, du är aldrig såhär om det inte har hänt något.

Jag tittade på Julie och mina tårar började rinna, jag sprang bort från köket och Julie följde efter, Shawn satt där med Fanny och matade henne eftersom hon åt.

- Kate, prata med mig. Jag är ju din bästa vän!

Jag tittade på Julie och mina tårar bara rann, jag hade inte mod nog att berätta det för henne men jag var ändå tvungen och berätta vad Jason hade gjort.

- Det handlar om Jason. Snyftade jag

- Vad har han gjort? Ni är ju hur bra kompisar som helst.

- Jag vet, men i går eller om det var i förrgår så kom han över och såg att jag pratade med Shawn, och de hatar ju varandra. Och då vart han arg och gav mig en örfil.

Julie tittade på mig chockad och förstod inte varför han hade gjort så.

- Skämtar du med mig nu eller?

- Nej, varför skulle jag skämta om en sån sak? Jag kommer inte låta Jason komma i morgon då jag fyller år.
- Men så allvarligt är det väl ändå inte?

- Jo, det är precis vad det är.

- Jag trodde inte Jason var sån. Han är ju hur schyst som helst ju.

- Jag vet, men han förvandlades till en helt annan person på bara 1 minut.

Jag och Julie gick tillbaka till köket där Shawn hade matat klart Fanny, jag tog bort tallriken och gav Fanny lite vatten. Jag älskade vårat kök, det var stort och hade en liten "ö" där vi hade spis och diskhon. Ugnen och mikron var inbyggda, och vi hade så vi kunde sitta vid "ön".

Jag kunde inte föreställa mig att flytta ifrån det här huset, jag hade ju bott här i alla mina år. Det fanns alldeles för mycket minnen för att vi skulle kunna flytta jag skulle kedja fast mig någonstans så ingen kunde ta mig härifrån.

Efter ett tag kom mamma och pappa hem, båda två såg lite besvärade ut.

- Kate, kan vi få prata med dig?

- Visst. Sa jag och följde med dem.

Jag kunde ana vad de ville prata om, jag hade mina känningar att de ville prata om mitt uppförande hemma hos familjen Bank, men jag kunde bara försvara mig med vad Jason hade gjort.

- Varför uppförde du dig så illa hemma hos familjen Bank?
- Vadå illa? Jag vill inte ha något med Jason och göra, och ni borde förstå mig exakt varför. Skrek jag

- Men vi tog med oss Fanny för att hon skulle få leka av sig med James, James har väl ändå inte gjort dig något? Frågade mamma

- Nej, men det var inte ni VUXNA som såg efter småbarnen, det var JASON! Skrek jag ännu högre.

Jag gick iväg till Julie och Shawn och vi gick upp på mitt rum, jag kände verkligen hur arg jag var.

Jag kollade min dator och såg att Jason hade skrivit.

- Snälla Kate, varför ska du vara så arg? Jag vet att jag gjorde fel då jag slog dig. Men för det ska du väl inte straffa Fanny och James, det var ju faktiskt mina handlingar som gjorde att det blev såhär.

- Om inte du hade blivit så arg då du såg att jag pratade med Shawn så hade detta aldrig hänt. ALLT Är ditt fel Jason, och det kommer att ta ett bra tag innan jag ens kan träffa dig. Låt mig bara vara och ge mig det utrym jag behöver, annars klipper jag bort vårat band nu direkt.

Jag satte mig som upptagen på msn, jag kände verkligen att jag ville vara ensam. Jag kollade på Shawn och Julie, men de förstod inte direkt.

- Asså, Julie jag vet att vi inte har träffats på säkert 4 månader eller liknande men skulle vi kunna träffas i morgon på festen?

- Ja självklart kan vi göra det. Jag ser att du vill vara ensam, och jag förstår dig.

Shawn kom fram till mig, gav mig en puss och en kram och sedan gick han.

Julie kollade chockerande på både mig och Shawn och gav mig en snabb kram och sprang efter Shawn och snackade med honom.

- Jag hoppas du är allvarlig i dina känslor för Kate, hon är riktigt sårbar och skör. Jag hoppas du inte leker med hennes känslor.

- Nej klart inte, jag gillar henne riktigt mycket och det har jag gjort ett bra tag. Men det var denna vecka som jag sa åt mig själv att göra något åt saken.

Julie kollade på Shawn och trodde honom inte så speciellt mycket.

Julie och Shawn satt på samma buss och efter ett tag var båda hemma hos sig. Jag själv satt i sängen och funderade på hur det skulle gå för mig och Jason, och hur det skulle gå för mig och Shawn.

Jag bestämde mig för att skriva till Jason och berätta hur det låg till mellan Shawn och mig.

- Jason, jag måste berätta en sak.

- Okej, vadå?

- Jag och Shawn har kommit varandra riktigt nära, och om inte du kan acceptera att jag och han umgås så vet jag inte om du och jag kan vara kompisar. Du och Shawn får helt enkelt fixa eran relation, jag gillar Shawn riktigt mycket och jag tror att det kan bli något mellan han och mig. Han kysste mig då jag följde med honom till bussen och det måste betyda någonting.

Det tog ett bra tag innan Jason svarade mig, jag kände verkligen att Jason skulle säga att det inte skulle funka, att jag och Jasons relation inte betydde något för honom. Att han inte kunde acceptera mig och Shawn, det var min stora fruktan att jag skulle bli lämnad av Jason i allt elände.

Men hans svar gav mig en chock.

- Ja, jag vet att du gillar Shawn och jag är glad för din skull, och jag ska försöka att acceptera att ni möjligtvis kommer att bli ihop och umgås.

Jag kände mig glad för hans svar jag fick, jag kände verkligen att han kunde acceptera att jag inte kunde gå efter vad han vill och känner. Jag kan inte bara umgås med folk han tål.

 -------------------

Bråket som skulle förändra - Kapitel 15

Jag tittade på klockan och insåg att den var strax efter elva, jag kände mig trött och tänkte att jag skulle gå och sova så jag är pigg i morgon.

Jag gick till badrummet och gjorde mig i ordning, gick till mitt rum och la mig och somnade ganska snart.
Jag sov verkligen som en stock den här natten, när jag vaknade nästa morgon funderade jag på varför jag hade sovit så djupt. Jag hade ju inte vaknat en enda gång inatt, det kändes dock väldigt skönt då jag inte har vaknat någongång.

Jag hörde att mina föräldrar och Fanny tisslade och tasslade utanför min dörr, jag låtsades sova.

- Ja må hon leva, ja må hon leva…

Jag vaknade lite smått och satte mig sakta upp i sängen.

- God morgon solstrålen.

- God morgon själva. Sa jag lite med en gäsp på gång.

- Grattis på födelsedagen Kate.

- Tack så mycket.

Pappa gav mig en puss på kinden och gav mig ett paket. Jag bestämde mig för att öppna det nu, det var en wii konsol. Jag blev överlycklig eftersom jag hade kollat på det i flera månader, och nu äntligen fick jag det.

Jag, mamma, pappa och Fanny åt varje morgon frukost tillsammans då någon av oss fyllde. Det var jättetrevligt, alltid kul och vi prata om gamla minnen.

Timmarna gick och Julie kom, och hjälpte oss och förbereda lite, eftersom mamma och pappa och Fanny skulle gå över till Familjen Bank så kom Julie och hjälpte mig, så allt blev klart tills gästerna skulle komma.

Mamma och pappa hade redan gått till familjen Bank, och Jason skulle komma och det skulle även Shawn göra. Jason visste vad jag tyckte och om han nu kommer att ställa till med något så får han lämna festen.

Det ringde på dörren och jag stannade upp och sa:

- Va? Är klockan redan så folk kommer?

- Nej det tror jag inte, det är ju över en timma kvar.

Jag gick till dörren och öppnade och såg Shawn, jag blev genast väldigt glad och kände nästan ett lyckorus strömma inombords när jag såg honom.

Han gav mig en kyss och kramade mig, oh vad gott han luktar. Älskar killar som luktar så här gott, detta kan jag nog kunna vänja mig vid.

- Hej snygging. Sa Shawn med ett leende på läpparna.

- Hej på dig själv, fast jag är inte så snygg ännu, jag har ju inte gjort mig i ordning.

- Hehe du är alltid snygg Kate.

Shawn gick in och jag hade inte haft någon chans och säga att Jason skulle komma, jag vågade nästan inte säga det heller eftersom jag visste att det skulle bli ganska hett till.

- Du Shawn?

- Ja, Kate?

- Det är så att Jason kommer komma hit, och jag vill verkligen att detta ska funka, jag vill inte skicka hem någon för att två personer inte funkar ihop. Jason har lovat mig att försöka i alla fall. Jag vet att han är glad för min skull, så snälla försök att hålla ihop.

- Självklart Kate, det ska funka jag har tänkt och snacka med honom om vissa saker dock ska jag inte göra det nu på festen jag lovar. 

Jag blev nästan paff av vad jag fick till svars, jag stannade nästan upp för att backa tillbaka i mitt huvud och spela upp det igen och höra om jag VERKLIGEN hörde rätt!

Och tydligen så gjorde jag det, jag var paff men glad samtidigt. Jag kände att detta kunde funka bara Jason håller sin ilska i styr så är jag glad.

Jag kollade på Shawn och sedan Julie, allt var färdigt jag sprang upp för att göra mig klar och sedan gick jag ner och invänta alla andra som skulle komma.

Jag hoppades verkligen på att denna fest skulle bli bra, men samtidigt kändes det som att det fanns något annat i luften.

Bråket som skulle förändra - Kapitel 16

Folket började komma och jag börja bli nervös, jag vet inte varför men eftersom både Shawn och Jason skulle komma så visste jag inte riktigt vad som skulle hända.

När Jason och en av hans kompisar kom så dunkade mitt hjärta extra hårt, Shawn hade ju kommit tidigare och var där redan. Jag såg att Jason såg Shawn, jag kände direkt att jag är tvungen och gå till Shawn så jag gjorde det.

Jag stod och pratade med honom och gjorde så han var lite upptagen för ett tag.

Folk hade trevligt och jag kände att detta verkligen skulle gå vägen, men ändå så kände jag fortfarande att jag verkligen inte kunde slappna av.

Shawn stod och pussade på mig lite och vi skrattade och hade roligt, Jasons kompis såg mig och Shawn och kollade på Jason, han gick fram till Jason och de gick ut en stund. Jag märkte direkt att Jason och hans polare hade gått ut.

- Shawn jag kommer snart tillbaka. Sa jag lite snabbt och gav honom en puss.

Jag gick ut till Jason och kollade på honom, jag såg på honom att han hade en svartsjuka i sina ögon.

- Jason, varför har du kollat på mig, du har inte lämnat din blick ifrån mig en enda gång.

Jason tittade på mig och svarade inte

- Jason för fan svara mig när jag pratar med dig.

Han stod bara där och var tyst, jag blev arg och kände att jag inte ville vara med längre. Jag tittade på honom och min ilska kokade inombords, jag kände att denna kväll var förstörd hur skulle jag nu kunna komma i stämning för och ha kul? Jag fyller ju faktiskt 17 år idag, kan jag inte få ha en dag som är lugn, utan några problem.

- Ja Jason, om inte du kan hantera mig och Shawn får du gå härifrån för jag vill inte ha något bråk.

- Jag accepterar er Kate.

- Sluta titta på mig hela tiden då.

Jag gick in till mina gäster och efter en stund ville alla att jag skulle öppna paket och sedan blev det massvis med dans.

Jag fick lite blommor, presentkort och kände mig helt nöjd.

Jag satte igång stereon med popig musik som jag hade bränt ner på en skiva och alla dansade eller okej kanske inte alla. Shawn kom fram till mig och börja dansa med mig. Efter en stund kom en tjej fram och frågade mig om jag inte hade en bra låt som var lite lugn.

Jag gick och kollade och såg att jag hade det, och satte i den skivan istället. Många gick bort från dansgolvet men de som kom som par stod fortfarande kvar.

- Får jag lov min sköna. Sa Shawn på ett roligt sätt.

- Ja självklart. Sa jag på ett ännu roligare sätt försökte i alla fall

Vi dansade och Shawn kollade på mig och kollade sedan på Jason

- Gumman vad tänker du på?

- Varför Jason inte kan acceptera mitt val.

- Vadå för val?

- Angående dig och honom

Shawn tittade på mig och såg att jag tyckte det var jobbigt att ha Jason där.

- Nej det funkar inte, jag måste gå ut från rummet.

Jag sprang iväg till köket och höll på där, efter en stund kom Julie, Nadia och Emilia ut till köket och fråga vad som stod fel.

- Jag orkar inte och ha Jason här det går inte, jag trodde det skulle funka men det gör inte det.

Jag gick fram till Jason och tittade honom i ögonen, jag öppnade min mun men det kom inte ut något. Jag väntade en stund och började prata.

- Alltså Jason det här funkar inte, jag tror jag måste be dig gå.

Jason kollade på mig med en ilsken blick, jag vart nästan rädd då jag såg honom i ögonen.

Jason höjde armen och gav mig en rejäl smäll så jag ramlade omkull, Shawn kom snabbt fram och tjejerna Julie, Nadia och Emilia kom fram till mig.
Julie gick fram till Jason:

- Jag tror nog du ska gå nu, innan jag ringer polisen.

Jag kände hur det ömmade i hela kinden, Emilia ringde Jasons föräldrar och berättade vad som hade hänt.

Jason gick hem och alla tog hand om mig, Nadia kom med en ispåse och gav den till mig.

Jasons föräldrar och mina föräldrar stod och väntade på Jason, båda var mycket upprörda och förstod inte varför han ska bete sig så här.

-------------------------------

Bråket som skulle förändra - Kapitel 17

Jason gick ut ur huset, och gick hemåt, hans polare kollade på honom och förstod inte vad det hade tagit åt Jason.

- Jason, nu får du faktiskt förklara dig vad det är som händer. Jag har aldrig sett dig såhär.

- Det är ingenting, jag tycker då inte jag har gjort något fel.

- Hörde jag dig rätt nu? Eller inbillade jag mig?
- Om du hörde att jag sa att jag inte gjorde något fel så hörde du alldeles rätt Nick.

- Är du helt jävla pantad i huvudet? Det är för fan andra gången du slår till Kate. Och det lär inte bli sista gången heller.

- Men skit i det du, varför går du efter mig egentligen? Jag har inte bett dig att följa med

- Jag följer dig hem så du inte hittar på något annat. Du har ju för fan en skruv lös eller något.

Nick och Jason gick mot Jasons hem, när de kom hem stod Mr och Mrs Bank och mina föräldrar och väntade på Jason. Ingen var så speciellt glad på Jason och höra vad som hade hänt mig.

- Tja, läget? Jag går till mitt rum. Sa Jason

- Nej du unga man, du kommer hit och sätter dig. Sa John

- Aldrig i livet farsan, jag tänker då inte sätta mig någonstans. Jag har fått nog av att prata.

- Jason Bank, nu går du och sätter dig i soffan. Skrek Jasons pappa John.

Jason satte sig i soffan och väntade på att någon skulle prata.

- Och vad håller du på med? Jag trodde du hade lovat Kate att vara schyst och inte hitta på något på hennes fest, men vad gör du? Jo du slår till henne.

- Ja hon sa åt mig och gå.

- Men har du rätten till att slå henne bara för att hon frågar om du kan gå?

- Ja klart jag har. Hon om någon borde få veta vilket vidrigt idiot hon träffar.

Ingen av de vuxna förstod varför Jason var så här, han har ju alltid varit den snälla och ordentliga killen. Vad hade egentligen hänt? Varför slog han mig utan en anledning. Jag kan inte heller förstå vad som hänt.

- Kate, Kate, hör du mig?

Jag låg på golvet i vardagsrummet och kände mig helt konstig, jag kollade runt i rummet och såg allt folk. Jag kollade på Shawn och vet inte varför alla tittade på mig.

- Jag mår helt okej, varför stirrar alla på mig?

- Ohmygod, sa Julie högt

- Vad? Julie vad?

- Kate, minns du inte vad som hänt? Frågade Shawn lite oroligt

- Nej, jag minns ingenting.

Julie, Nadia och Em tittade på varandra och blev genast oroliga. Hur kunde detta hända?

Julie, Nadia och Em gick in till köket och tittade på varandra och sa:

- Vad ska vi göra? Kate minns ingenting vad ska vi göra?
- Lugna ner dig Julie, vi måste ringa hennes föräldrar och berätta vad som hänt.

- Jag håller med dig Nadia. Sa Em

- Vem ska ringa då? Frågade Julie

Alla tittade på varandra och Julie tog hemtelefonen och slog numret till Jasons hus.

Anette svarade och Julie hade lite svårt att fråga efter Jeanett.

- Hej, det är Julie. Jag skulle behöva prata med Mrs Smith.

- Hej Julie, absolut vänta en stund.
Julie väntade menads Anette gick med telefonen till Jeanett som svarade:

- Julie? Har det hänt något mer?

- Ja, det kan man säga. Sa Julie

- Julie berätta, vad har hänt?
Julie väntade en stund och tog till sig mod för att berätta vad de hade upptäckt.

- Julie, berätta då!

- Kate vaknade nyss, och hon minns inget. Sa Julie och gråten började rinna ner för hennes kinder.

Julie hörde bara en duns och hörde röster som sa "Jeanett vakna, vad har hänt".

- Hallå? Är det någon där?

Anette tog telefonen och frågade:

- Anette här, vad sa du Julie? Jeanett svimmade

- Jo jag sa det att Kate minns ingenting vad som hänt, hon frågade Shawn om varför alla tittar på henne.

- Julie säg åt Shawn att bära upp henne till hennes rum, och be alla att gå. Vi kommer så fort vi kan.

Julie la på och berättade för Em och Nadia om vad som skulle hända.

- Shawn bär upp Kate till hennes rum, och ni andra får tyvärr gå. Vi hör av oss senare, vi skickar alla ett mejl.

Alla gick utan att fråga varför de inte fick stanna, Shawn bar upp mig till mitt rum och la mig i sängen, jag mådde verkligen dåligt. Jag kollade på alla och frågade:

- Är det någon som kan förklara för mig vad som har hänt?

Shawn gick fram till sängen och satte sig och tog min hand och kollade mig i ögonen, jag såg på Shawn att han hade tårar i ögonen och jag såg hur jobbigt han tyckte det var.

- Kate, gumman. Du bad Jason och gå, han gick, men innan han gick så slog han dig med sin knytnäve och du ramlade ihop och vi tror du slog i huvudet i fallet.

Jag tittade på alla och sedan ut genom fönstret och mina tårar började och rinna ner för min kind, jag ville inte tro att Jason hade gjort något sånt här.

- Nej jag tror dig inte. Sa jag med en snyftande röst

- Jag är ledsen Kate, men det är sant. Sa Julie

- Snälla gå härifrån. Sa jag

- Kate, vi vill inte lämna dig ensam.

Jag ställde mig upp och tittade på alla och sa:

- GÅ UT HÄRIFRÅN, LÄMNA MIG IFRED! Skrek jag

Julie, Nadia, Em och Shawn gick ut från mitt rum och gick ner till köket och satte sig där. Jag stängde dörren och låste och satte mig ner vid dörren och grät och skrek.

- Det är inte sant, Jason varför gör du så här mot mig? Jag hatar dig. Jag hatar dig mest av allt. Jag vill aldrig mer se dig. Du har förstört mitt liv, kom aldrig hit något mer.

Jag kände att luften tog slut, jag hade ont i huvudet och i ansiktet. Det kändes som om någon hade slagit mig 100 gånger om i ansiktet.

I köket satt Shawn, Julie, Nadia och Em och pratade, ingen hade någonsin sett mig såhär ingen hade någonsin hört mig skrika.

- Jag känner inte igen vår Kate, jag är verkligen orolig för henne. Sa Julie med en ledsam röst

- Vi måste hålla ihop och finnas här för både Kate och hennes föräldrar och hennes syster. Jag tror inte de kommer klara detta utan oss. Sa Shawn

Alla höll med om vad Shawn hade sagt, och de hörde hur jag höll på och skrika och jag grät, alla kände att det gjorde ont och höra mig skrika och gråta på en och samma gång.

Bråket som skulle förändra - Kapitel 18

Jag satt på mitt rum och mådde riktigt dåligt, jag hade ont i ansiktet och visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen.

Jag satt kvar på golvet och förstod inte riktigt varför detta skulle hända mig, och varför det här skulle just hända på min födelsedag. Ville Jason verkligen göra mig så här illa?
Jag hörde hur mina föräldrar ryckte upp dörren och ropa mitt namn flera gånger.

- Kate är på sitt rum, men jag tror hon vill vara ensam. Sa Shawn lite försiktigt

Mamma och pappa kollade på Shawn och de andra Mr och Mrs Bank var också med. Men de väntade ner mig, efter några timmar kom jag ner. Mamma kom fram till mig och gav mig en kram hon snuddade där Jason hade slagit mig.

- Aj, försiktigt.

- Oj förlåt gumman, hur är det med dig?

- Inte så bra, jag har ont och kan inte förstå hur han kunde göra så här mot mig!

- Kate jag måste fråga dig, vad fick Jason att slå till dig? Frågade Mrs Bank

- Jag sa bara att jag inte kunde ha honom här, han kollade på mig hela tiden, vart jag än gick så kollade han på mig och jag pallade inte det.

Alla nöjde sig med det svaret, jag stod och tittade på alla och förstod att det var något på gång men jag orkade inte bli involverad.

Efter många timmars prat så gick alla förutom Shawn han ville stanna längre, vilket han fick.
Jag hade riktigt ont i ansiktet och när jag kollade mig i ansiktet var jag svullen och blålila färgad. Jag kände mig verkligen inte snygg, jag visste inte alls vad jag skulle göra åt det här. Hur ska jag kunna visa mig i skolan på onsdag?

Jag och Shawn gick upp på mitt rum och vi la oss i sängen och pratade om allt. Efter en stund somnade jag och Shawn bäddade ner mig och gick ut tyst, han gick ner till mina föräldrar som satt i köket och berättade att jag låg och sov.

Sedan gick han hem, jag började drömma.

"nej, låt mig vara, släpp mig. Snälla släpp mig Jason"

- Kate, Kate vakna, du drömmer. Sa pappa

Jag vaknade med ett ryck och slängde mig i pappas famn och började gråta.

- Kom Kate så får du sova hos oss. Sa mamma

Pappa tog mig och mamma tog min kudde och täcke och vi gick in till mina föräldrars sovrum, de lade mig i mitten och vi somnade. Jag vaknade runt 10 nästa dag, jag gick upp och åt lite frukost och sedan kom Shawn, Julie, Nadia och Em.

Vi var på mitt rum och vi satt till en viss del väldigt tysta, ingen visste riktigt vad vi skulle säga eller nått. Jag själv visste att jag var tvungen och göra något, jag hade velat dra till Jason och verkligen skälla ut honom. Men samtidigt visste jag inte hur jag skulle göra.

Jag ställde mig upp och gick till garderoben och leta fram en lite tunnare tröja, jag märkte att alla kollade på mig med en frågande blick.

- Fråga inte vad jag ska göra, det är bäst om ni inte vet. Ni får stanna här ifall ni vill jag kommer tillbaka snart.

Jag gick ner satte på mig mina skor och gick ut och mot familjen Bank's hus.

När jag kom till deras hus kände jag verkligen hur det tog emot men jag visste att jag var tvungen till att göra det här. Jag kunde inte låta detta vara.

Jag gick till dörren och ringde på, Jasons mamma öppnade dörren och vart lite chockad av att se mig.

- Hej Mrs Bank, är Jason hemma?

- Ja, men är det så klokt att möta honom?

- Ja det är det, han måste få se vad han har gjort mig.

Jag fick komma in och jag gick till Jasons rum, jag stod och kollade på honom och han hade besök av Nick.

- Hej Nick. Sa jag med en allvarlig röst

Jason kollade på mig med en kaxig blick, jag brydde mig inte men jag gick fram till honom och tänkte smälla till honom men det gjorde jag inte.

- Vad gör du här?

- Vad tror du?

- Ja hur fan ska jag veta det?

- Om inte du vet så slog du till mig igår på min fest, och det var JUST det jag inte ville ha. Men ändå så fick jag ett bråk, jag bad dig snällt och vänligt att du skulle gå men ändå så fick jag ett slag av dig.

Jason bara kollade på mig och hade sin kaxiga blick. Jag var på väg ut från hans rum men jag stannade och tittade tillbaka och sa:

- Och du Jason, du kan ju glömma att jag ens kommer vara din kompis längre. Du och jag är historia, jag vill aldrig mer se dig.

- Du kommer ju att se mig i skolan, så du kan inte säga att du aldrig vill se mig mer.

- Jo det är just det jag kan, om du ens kommer i närheten av mig så tänker jag gå till rektorn och polisen och få ett besöksförbud för din del.

Jag vände på klacken och gick hem till mig. Alla frågade vart jag hade varit och jag berättade att jag var hos Jason och snackade lite med honom. Ingen av mina vänner eller mina föräldrar vart så speciellt glada på mig, men jag var verkligen tvungen till att göra det utan att någon visste vart jag var.

-----------------------------------

Bråket som skulle förändra - Kapitel 19

Nick tittade på Jason och såg ett hat i blicken, han vart riktigt orolig för att han skulle göra något.

- Kan du gå är du snäll vill vara ensam.

Nick gick hem till sig, jag och Shawn gick till lekplatsen.

Efter ett tag, så skulle vi gå hem men Jason hindrade oss eftersom han hade en pistol i handen.

- Jason? Vad gör du? Sa jag förskräckt

- Vad ser det ut som kära du?

- Du riktar en pistol mot oss, varför? Vi har inte gjort något fel.

- Jaså? Det har ni inte?
- Nej, sluta nu ta bort pistolen.

Jag kände hur rädd jag var, Shawn hade ställt sig framför mig och försökte skydda mig så gott han kunde.

- Kom igen Jason, lägg ifrån dig pistolen. Varför gör du såhär?

- För att få bort dig ur Kate's liv Shawn.

Jag tittade på Jason och han menade verkligen allvar, jag funderade på vad jag skulle göra men insåg snabbt att jag inte kunde göra något. Jag tog upp min mobil utan att visa Jason, jag ringde larmcentralen och lät den vara på.

- Jason snälla, låt oss gå. Du skrämmer mig, kom igen låt oss gå, och lägg ifrån dig pistolen. Jag försökte få honom att lägga ner pistolen men det gick inte alls.
Jag var orolig att någon skulle bli skadad på denna kupp.

- Kate, jag fattar inte att du gjorde slut med mig, jag älskade dig ju.

- Jag älskade dig inte på det sättet Jason, jag älskar Shawn och det är honom jag vill vara med så snälla acceptera det är du snäll, du lovade mig.

Jason blev galen av att höra det jag berättade, jag såg hur han tog sats och sköt Shawn.

- SHAWN NEJ! Shawn hör du mig?

Jag tittade på Jason och försökte göra allt jag kunde för att få stopp på blödningen. Jag skrek på hjälp men ingen fanns i närheten.

- Jason varför gör du så här mot mig?

Jason svarade mig inte han såg chockad och ångerfull ut, jag visste inte om jag kände Jason längre. Han var en helt annan person och jag var rädd för den personen.

- Jag hatar dig Jason, jag hatar dig. Skrek jag upprepade gånger

Jason satte sig på en gunga och höll i pistolen jag tog upp min mobil och kollade om någon var i andra änden och larmcentralen var fortfarande där.

Jag skrek hysteriskt och jag berättade för de vart vi var, de skickade en ambulans och polis och de kom efter inte allt så lång tid.

Ambulanspersonalen tog hand om Shawn och poliserna tog hand om Jason, jag stod bredvid Shawn och när jag tittade på Jason såg jag att han siktade pistolen mot poliserna.

- Släpp vapnet på en gång.

Han släppte inte vapnet, han sikta mot mig och sköt.
Jag tittade på honom och höll för såret, jag hamnade i chocktillstånd och jag ramlade ihop på marken. Jason vart ännu chockare nu, han visste inte vad han höll på med. Ambulanspersonalen sa i sin kom radio att de ville ha förstärkning och det fick dem efter bara några minuter. Poliserna tog hand om Jason och hans vapen och ambulanspersonalen tog hand om mig och Shawn, de åkte med oss till sjukhuset, de konstaterade att både jag och Shawn behövde opereras.

En akutläkare ringde hem till våra föräldrar.

- Jeanett Smith

- Hej jag heter Timmy Green och är läkare på sjukhuset.

- Okej, vad kan jag hjälpa till med?

- Jag ringer på din dotters vägnar.

- Vad har hänt? Frågade mamma

Timmy berättade vad som hade hänt och mamma kom i chock, när hon pratat klart med Timmy ringer hon Shawn's familj.

Under tiden hos polisen

En polis ringer hem till familjen Bank, och berättar vad som hänt med Jason och vad han har gjort.
Jasons mamma blir helt förstörd och åker hem till mina föräldrar.

De åker till sjukhuset och sedan åker Mr och Mrs Bank till polisen och pratar med dem.

Jag och Shawn ligger i fortfarande på operationen men får snart åka ner till vaket. Mina föräldrar och Shawn's föräldrar satt hos oss och väntade på att vi skulle vakna.

Bråket som skulle förändra - Kapitel 20

Både mina och Shawn's föräldrar satt hos oss båda, vi låg i samma så de hade stöd från varandra.

Shawn började vakna efter ett tag och hade riktigt ont i magen och en arm.

- Shawn ligg stilla, du har blivit skjuten, du är skjuten i magen och i höger arm.

- Kate? Viskade Shawn lite försiktigt

De hade dragit för draperiet så vi inte skulle se varandra.

- Sch, Kate ligger här bredvid så oroa dig inte.

- Visa mig. Viskade Shawn

Våra mammor bytte blickar för ett ögonblick men förstod att de var tvungna att ta bort draperiet annars skulle de få höra Shawn's tjat på att de skulle ta bort draperiet.

Shawn kollade på mig och blev tårögd, han förstod inte varför jag inte hade vaknat ännu.

- Varför har hon inte vaknat för? Frågade Shawn oroligt

Min mamma gick fram till honom och berätta att min operation gick bra, men den tog lite längre tid att operera henne, men hon kommer att bli bra. Hon blev skjuten i magen precis som du. Mamma tittade på Shawn och sedan på mig.

Efter några timmar började jag också att vakna till liv, jag hade ont och mådde illa så jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Det kändes bokstavligt talat som om jag skulle spy upp allt jag hade inom mig.

Jag kände mig nästan bakfull, jag tittade runt i rummet och såg mina föräldrar, Shawn's föräldrar och förstås min lillasyster och Shawn.

En och en halv vecka senare

Jag låg hemma i min säng och hade datorn bredvid mig, Shawn loggade in och vi snackade lite. Ingen av oss hade varit i skolan, eftersom vi har legat på sjukhuset i en och en halv vecka.

Jag tyckte det var skönt att Shawn var med mig, men samtidigt tråkigt eftersom han hade blivit skjuten två gånger.

Jag kan minnas den där dagen i parken ännu, jag vill verkligen glömma den men jag vet inte hur jag ska lyckas med det. Jag är nästan rädd för att sova eftersom jag drömmer om den dagen fortfarande.

Jag vill inte vara med längre, jag vill kunna leva mitt liv, och hur kommer jag att kunna se Jason på skolan, kommer han göra något?
Jag vet inte hur det hade gått för Jason hos polisen och om jag ska vara ärlig så struntade jag i det helt och hållet. Jag vill inte se honom, och jag vill inte veta av honom heller för den delen.

Jag funderade på att skriva i min blogg, och det gjorde jag.

"Hej där ute. Hur har ni det? Jag själv ligger i min säng och har en skottskada. Min kille Shawn är också skottskadad. Ni kan inte ana vem som sköt, men jag tänker inte berätta det.

Julie var här tidigare i veckan, och vi snackade lite om olika saker. Mina lärare har varit här också och kollat hur det är och när jag kommer till skolan, troligtvis säger hon att det kommer vara massor med fotografer och reporter vid skolan, de står där varje dag för och få veta hur det är med mig och Shawn. Okej, nu ska jag gå ner och se om det blir någon middag någongång See you /Kate"

Jag gick ner och kollade vad det skulle bli för mat, jag hade ont och var hungrig. Jag satte mig vid bordet och pratade lite med mamma och pappa. Fanny blev matad av pappa.

- Kate skulle du kunna mata Fanny? Så kan jag hjälpa mamma med maten.

- Ja visst.

Jag tog skeden och tallriken som Fannys mat var på, och började mata henne. Man hörde hur mycket hon njöt av maten.

När Fanny hade ätit klart så tog pappa med henne på toa och bytte blöja och såna saker. Telefonen ringde och jag svarade och det var Shawn som ringde.

Vi pratade lite grann och sedan åt jag mat, vi alla tittade på tv och sedan la jag mig och sov.

--------------------------

Bråket som skulle förändra - Kapitel 21

Det var fredag morgon, jag låg i sängen och funderade på vad jag skulle göra idag.

Jag ville till Shawn, jag gick upp och gjorde mig i ordning. Sedan gick jag till Shawn.

Jag knackade på och hans mamma öppnade och visste direkt att jag ville träffa Shawn.

Jag gick till hans rum och såg en helt annan tjej där inne, hon flirtade med honom.

Tjejen var Katrine, hon är en bitch som snår andras killar. Jag gick in och harklade mig lite.

- Hej Älskling. sa Shawn glatt

- Hej.

- Hej Katrin, och du gör här?

- Jag hörde vad som hade hänt er så jag åkte och hälsade på Shawn, jag var faktiskt påväg till dig.

Men jag ser ju att du är här och att du är okej.

- tack, kan du gå snälla. sa jag lite kaxigt

Katrine gick och jag var med Shawn ensam, precis som jag ville.

- Hur är det med dig?

- Jodå det är bra, hur är det själv Kate?

- Jo de är bra. Jag kämpar på. ska du till skolan på måndag?

- Ja det ska jag. ska vi gå tillsammans?

- ja tack, jag vill inte mötas allas blickar ensam.

Shawn sa ingenting jag kände mig älskad och att jag inte behövde oroa mig för något egentligen.

Jag älskade Shawn och han älskade mig, vi var som gjorde för varandra.

Jag visste att vi skulle vara tillsammans länge och jag hoppades på att vår kärlek var så stark så att ingenting kunde komma emellan!

Måndag morgon

Jag kände inte alls för att gå till skolan men jag visste att jag var tvungen.

Mamma ropade på mig att Shawn var här och jag gjorde det sista och tog mina grejor och gick ner och satte på mig mina skor.
Jag och Shawn gick till bussen och åkte till skolan, när vi gick där hand i hand på skolgården så fick vi massvis med blickar.

Jag kände mig uttittad och det var som lärarna hade sagt, att det var reportrar och fotografer som väntade på oss vid skolan.

De stod där varje dag med hopp om att vi skulle komma, äntligen hade dagen kommit då vi kom till skolan.

Jag kände att det inte var något kul alls och få så här mycket uppmärksamhet.

Jag var inte alls van vid detta och det var inte Shawn heller, jag kände mig illa till mods och jag kände att jag verkligen ville försvinna.

Shawn höll min hand stadigt och vi försökte komma bort från reportrarna och fotograferna, men skolans rektor och några lärare fick komma till undsättning.

Alla på skolan kollade, när jag satt på en bänk i korridoren kom Laura och Karen och fjäskade som aldrig förr.

Jag, Laura och Karen var ganska bra kompisar när vi gick på låg och mellan och högstadiet.
Men allt eftersom tiden gick så gled vi isär och nu när jag har blivit ihop med en av de populäraste killarna i skolan har de kommit för att fjäska till sig min vänskap igen.

Jag hade märkt att väldigt många av tjejerna i klassen kom till mig och frågade hur det var med mig och dessutom ville hjälpa mig med allt som kundes tänkas.

Jag kände verkligen att de gjorde detta bara för att jag är ihop med Shawn, varför kunde de inte bli min vän på grund av vem jag är, och inte på grund av vem jag är tillsammans med eller liknande.

Jag satt i korridoren i min ensamhet och tittade ut genom fönstret och såg alla fotografer och reportrar.
Jag gick till rektorn.

- Mr.Watson?

- Ja, Kate?

- Jag vill gå ner till reportrarna och fotograferna så de kan få sin story, så de lämnar skolan.

- Okej, vill du att jag och några lärare följer med?

- Ja, det är därför jag är här!

Jag och Mr.Watson gick till några manliga lärare som skulle kunna hjälpa mig och ta mig in på skolan om det skulle bli allt för jobbigt.

Visst fanns det poliser som stoppade alla när jag kom ut och skulle svara på några frågor.

- Kate, vad hände egentligen? Vem sköt dig och Shawn?

- Jag tänker inte gå in på vem som sköt oss, men jag kan säga att både jag och Shawn har känt honom sedan vi var små.

- Kate, hur kommer det sig att han sköt er överhuvudtaget?

- För att han ogillade mitt val av kille, Shawn och han som sköt var mycket bra vänner, men Shawn gjorde något och han blev arg och de sade upp kontakten.

- Vad kommer hända nu?

- Vi ska försöka att leva ett normalt liv som om detta inte har hänt, vi ska försöka att glömma detta och jag hoppas på att han får vård.

- Vem? Shawn eller han som sköt er?

- Han som sköt oss. Jag hoppas han kommer in på ett behandlingshem som kan hjälpa honom och komma upp på fötterna igen.

Jag kände verkligen att detta skulle bli något bra, visst kommer alla att vilja ha med oss i tv efter detta. Vi får se hur det går med allt, jag hoppas att inte Shawn blir arg på mig bara för att jag gjorde det här. Men det tror jag inte, han blir nog glad för jag såg på honom när vi gick till skolan att han inte tyckte det var roligt.

Jag hoppas de inte skriver något dumt i tidningen nu, jag hoppas att de tar det lugnt annars stämmer jag de tidningarna som har skrivit en artikel.
jag gick in i skolan igen och alla reportrar och fotografer åkte iväg, de hade tydligen fått det de ville ha. Alla kände att det var en lättnad. Nu var det bara och vänta på att det skulle komma in i tidningen.

Tiden gick och jag och Shawn gick hem till mig. Vi åt lite mellanmål och vi satt och snackade.

- Shawn jag måste berätta en sak

- Vad då?

- Jag gick ut och snackade med reportrarna och fotograferna på min heltimma idag.

- Okej, det var ju bra, men du gick väl inte ut själv hoppas jag?

- nej det är klart jag inte gjorde. Tog med mig några lärare och rektorn.

- Okej, bra. Annars hade jag blivit arg på dig om du inte hade tagit med dig någon. Man vet aldrig vad såna personer kan göra.

Några timmar senare

Shawn gick hem och jag gick och la mig, de senaste dagarna hade jag lagt mig väldigt tidigt eftersom jag fortfarande var trött på grund av min skottskada.

Nästa morgon vaknade jag ganska tidigt, jag gick ner och hämtade tidningen och satte mig vid köksbordet. Allt som stod i tidningen var sant, som tur var. Och det jag tyckte mer var tur var att de inte hade luskat fram vad Jason hette. Han hette Tony i texten.

Jag såg att Jason var inne på msn, men tänkte att det var helt omöjligt att det var han. Plötsligt skrev någon från Jasons msn.

- Hej Kate, Anette här.

- Hej. Hur är det?

- Det är sådär, Jason och John har åkt till ett behandlingshem, så du behöver inte oroa dig för något på ett tag. De gav honom domen i går.

- Okej, skönt att höra. Har du sett tidningen? Jag snackade med reportrarna igår.

- jag såg det, det var bra att du gjorde det. Tack.

Efter en stund vart det tyst och vi slutade prata.

 varsågoda, hoppas ni tycker om det =) Kram

Bråket som skulle förändra - Kapitel 22

Ett år senare

Tiden hade gått och jag och Shawn firade 1 år tillsammans.

Både han och jag mådde bra efter att vi hade blivit skjutna.

Jag har inte sett till Jason på jättelänge och funderade inte så mycket på honom eftersom jag ville glömma det som hänt. Mr och Mrs Bank kom in till oss ibland och vi gick till dem. Jag var ofta barnvakt åt James och Fanny, jag fick ju en liten slant för att sitta barnvakt. Eftersom jag inte ville vara hos familjen Bank's hus så mycket så hade vi tillsammans med familjen Bank's köpt en till säng till oss så att James kunde få någonstans att sova. Det var en säng som man kunde ställa ihop och ställa in i nån garderob eller liknande.

Jag och Shawn var lyckliga tillsammans och ingen av oss trodde att vår kärlek skulle hålla så här länge, ingen i vår omgivning trodde att det skulle hålla speciellt inte de i skolan.

Många av tjejerna försökte få oss att göra slut flera gånger men vi säger allt till varandra, varken jag eller Shawn brydde oss om dessa tjejer.

Jag var ju ihop med Shawn och hade därför blivit miss populär i skolan, ibland tänker jag att det lönar sig att bli tillsammans med en populär kille i skolan, för om man blir det så blir man troligtvis populär själv.

Jag brydde mig inte så speciellt mycket om att jag hade blivit populär eller så, det var väl mer eller mindre bara kul att folk såg upp till en.

Ibland hittade jag "brev" i mitt skåp från olika personer i skolan och de skrev allt möjligt, som till exempel att de tycker att jag och Shawn är söta tillsammans.

Under en längre tid har vi varit sexuellt aktiva, och för några veckor sedan så råka vi ha oskyddat, och jag har känt mig verkligen konstig.

Jag satt i korridoren och funderade, jag satt i min egna värld när Shawn kom fram till mig.

- Hej älskling!

Eftersom jag satt i min värld så hörde jag inte Shawn och jag såg ingen heller.

- Jorden anropar Kate Smith!

- Oh förlåt Shawn, jag satt i min egna värld.

- Det är lugnt, jag tänkte fråga om vi skulle hitta på något idag?

- Tyvärr Shawn jag måste göra en grej, och jag måste göra det själv.

 Shawn tittade på mig lite ledsamt men förstod.

- Men jag kan ju ringa dig när jag har gjort det där och komma över eller så?

- Ja, det kan du väl.

Jag märkte på Shawn att han vart lite ledsen och besviken, men jag var tvungen och göra detta själv, jag har en längre tid funderat på om jag ska gå till ungdomsmottagningen och kolla upp mig. Nu när jag har fyllt 18 så ska jag försöka att gå i alla fall en gång om året.

Skolan var slut och jag gick till bussen för att åka till ungdomsmottagningen, jag hoppades verkligen på att de hade drop in.

När jag kom fram såg jag till min stora förtjusning att de hade drop in och jag blev glad för det.

Jag tog en kölapp och satte mig ner och väntade snällt på min tur. Jag satt där i ungefär en timma innan jag fick komma in.

När jag väl kom in berättade jag min upplevelse, och de undersökte mig och tog ett blodprov.

- Okej Kate, vi ringer när vi har fått dina resultat.

- Okej, tack så mycket.

Jag bestämde mig för att gå till Shawn och umgås med honom lite, efter några timmar så ringde min mobil och jag svarade:
- Hallå? Kate här.

- Hej Kate, detta är Mandy från ungdomsmottagningen. Jag har fått dina provresultat.

- Okej, är det något speciellt?

- Jag måste fråga först, för jag frågade aldrig dig förut, har du haft oskyddat?
- Ja det har jag.

Det tog en stund innan Mandy sa något igen.

- Är det något speciellt?

- Ja, det kan man säga. Kate, du är gravid.

Vi sa hejdå och jag stod med mobilen i handen och kunde inte fatta att jag verkligen var gravid.

Shawn kom in i rummet och var glad men stannade hastigt och titta på mig.

- Kate? Vad har hänt?
Jag tittade på Shawn och kom fram tog min mobil och la den på sitt skrivbord, han tog sedan mina händer och höll i dem och kollade djupt i mina ögon.

- Gumman vad är det som har hänt? Jag ser att det är något.

- Du vet den där saken jag skulle göra idag?

- Ja? Vad är det med den?

- Jag gick till Ungdomsmottagningen för jag kände mig konstig och har gjort i flera dagar. Och de tog lite prover och jag fick nyss svaret på vad det var.

- Okej? Vad är det då? Berätta.

Det föll en tår ner för min kind som Shawn snabbt torkade bort.

- Oh gud, du kommer att hata mig

- Vad har gud med det här och göra? Sa Shawn lite ironiskt.

Jag skrattade till men blev allvarlig snabbt igen och sa:

- J-j-j-j-aa-g - Jag är gravid. Stammade jag fram

Shawn kollade på mig och sa:

- Hörde jag rätt?

- Ja det gjorde du.

Jag kollade på Shawn och han pussade mig och kramade mig.  Jag blev chockad och förstod inte alls. Jag tittade på Shawn och han gav mig en puss och tittade på mig och stod och log.

- Varför ser du så chockad ut?
- För att jag trodde du skulle bli arg och säga att jag skulle göra abort, eller göra slut med mig och lämna mig med barnet.

- Men varför skulle jag säga så? Jag har inte sagt det men jag har alltid vilja bli en ung pappa, så jag vill att vi ska behålla det. 

 ----------------------------------

Bråket som skulle förändra - Kapitel 23

Jag var fortfarande hos Shawn vi bestämde oss för att vi skulle bjuda våra föräldrar på middag så jag ringde mamma och pappa och fråga om vi kunde vara hos oss.

Shawn ringde sina föräldrar och sa att de skulle åka hem till mig, vi gick och handlade och sedan gick vi hem till mig och vi började laga mat.

När alla hade ätit tog jag bort allt från bordet och ställde allt i diskmaskin, jag tittade på Shawn och gav honom en menande blick.

Shawn ställde sig upp och gick fram till mig och vi kollade på varandra och sedan våra föräldrar.

- Vi behöver berätta en sak för er, det var därför vi hade denna middag.

- Okej, vad är det ni vill berätta?

- Jag har känt mig konstig och hängig de senaste dagarna, så jag bestämde mig för att gå till ungdomsmottagningen och de tog lite prover, och hon ringde idag och berätta vad det var för fel på mig.

Våra föräldrar tittade på mig och väntade på vad som skulle hända.

- Berätta Kate, vad var det för fel med dig?

- Bli inte arga nu men jag är gravid.

Våra föräldrar kollade på varandra och tittade på oss, jag såg på mamma att hon fick tårar i ögonen. Hon kom fram och gav mig en kram och sa grattis.

- Roligt gumman, jag har alltid vetat att du skulle bli gravid ung, det blev jag också.

Jag blev glad av våra föräldrars reaktion jag var rädd för att det skulle bli ett helvete när jag sa att jag var gravid, men jag blev faktiskt väldigt lättad.

Jag och Shawn gick till mitt rum och vi gjorde en gemensam blogg som vi båda skulle blogga på vi kallade oss för Kate&Shawnbloggen. Vi skrev en inledning tillsammans som skulle berätta varför vi hade denna blogg tillsammans.

"Hej alla, nu är det så att jag och Shawn har bestämt oss för att börja blogga tillsammans. Ni undrar förstås varför, jo det är så här att idag fick vi veta att jag är gravid och därför tänkte vi blogga om graviditeten tillsammans, ni kommer att märka vem det är som skriver.

Jag hoppas ni ska följa våran blogg och hoppas att ni inte dömer ut oss bara för att vi är så unga. Shawn är 18 och jag själv (Kate) är 18 nyss fyllda. Vi hoppas att ni ska tycka om den. See You Kate & Shawn"

Det började bli sent och Shawn åkte hem, jag gick och la mig och på natten började jag känna mig väldigt konstig, jag kollade på klockan och den var runt halv två på natten, jag hade sovit från klockan 21. Jag kände att jag var tvungen att gå upp så jag tog på mig min morgonrock och tog med mig min bärbara dator ner och satte mig i köket och tog lite vatten.

Jag satt där en lång stund, gick in på en hemsida för gravida unga tjejer. Jag fick ett meddelande helt plötsligt från en tjej som skrev:
"Hej inte bara jag uppe vid denna tid, har du lust att prata lite över msn?"
"Ja visst har jag det"

Jag skrev min msnadress och hon addade mig, vi prata väldigt länge, vi satt där tills klockan var runt fem på morgonen och jag kunde knappt tro det, jag kände mig inte trött, pappa kom upp och såg mig sitta i köket.

- Men Kate, vad gör du uppe, borde inte du sova?
- Jo men jag kan inte, jag klev upp runt halv två och kunde inte sova, jag mår illa och trodde jag skulle spy men det gjorde jag inte.

- okej, men ska du inte gå upp och sova? Du ska väl till skolan sen?

- Jo det ska jag, jag hoppas jag kan det. Jag börjar ju i och för sig inte förrens klockan 10 idag, men jag skulle precis avsluta detta och gå och sova när du kom.

Jag skrev till min nya återfunna vän att jag skulle sova, och att vi skulle höras lite senare.

Vi sa godnatt och jag gick upp på mitt rum och sov, när jag vaknade nästa morgon var jag tvungen att springa till toan och spy.

Jag hade verkligen hoppats på att jag skulle få slippa denna illamående och denna jobbiga känslan av att spy, och att spy.

Jag kände nu att denna graviditet skulle bli jobbig både för mig och för mina anhöriga, men jag skulle få göra det bästa av situationen. Shawn och min familj kommer ju få stå ut med mycket under dessa nio månader som jag kommer vara i detta skick.

Jag hoppas i alla fall på det bästa att detta kommer gå vägen.

Jag gjorde mig i ordning för skolan, jag mötte Shawn vid busshållsplatsen och han gav mig en försiktig puss, jag kände att jag kommer nog få gå till barnmorskan och fråga om det finns ett sett att dämpa min illamående med. Jag vill kunna leva mitt liv som normalt, mn jag känner redan nu att det är jobbigt och att det kommer bli långa dagar och jobbiga nätter om det fortsätter så här.

Den är ju jättejättebra!
Sorry att jag skriver de men jag tycker verkligen det!
Jag vill bara läsa mer!!!!

 Ni får några fler att läsa :P!

Bråket som skulle förändra - Kapitel 24

Jag satt i en av skolans många klassrum, detta klassrum var ganska stort, många bord och stolar. En stor whitboard, och många olika pennor, ett bord och en stol längst fram som läraren satt på. Jag tittade upp från mitt skrivhäfte och tittade ut genom fönstret, lektionen var slut men jag satt kvar, jag hade inte hört läraren när hon hade sagt att lektionen var slut eller märkt när någon ställt sig upp.

- Kate?

Jag satt i min egen värld och kollade ut i tomma intet.

- Kate, hörde du mig inte?

- Va? Oj har vi slutat?

- Ja, men det är bra att du sitter kvar.

- Okej, varför då?

Jag kollade förundrande på min lärare som satt och funderade på hur hon skulle berätta något för mig.

- Jag har sett att du allt mer är frånvarande på lektionerna och jag börjar bli orolig för dig Kate.

- Det är inget speciellt, eller jo det finns en sak men jag vet inte om jag ska säga det ännu.

- Säga vadå?

Jag tittade på henne och mina tårar började rinna ner för min kind, hon tittade på mig och frågade varför jag var så ledsen.

Just som jag började gråta kom Shawn och några kompisar förbi klassrummet jag satt i.

- Kate? Gumman vad har hänt?

- Ingenting.

- Jag sa att jag hade märkt att hon har blivit mer och mer frånvarande på lektioner och i skolan överhuvudtaget.

- Okej, men det händer endel i hennes liv.

- Jo det vet jag.

- Jo det är så att jag är gravid. Och jag är rädd för att folk ska tycka illa om mig nu bara för att jag är gravid, eller att Mr.Wilson inte låter mig gå kvar här på skolan.

- Vill du att jag ska följa med och prata med honom?

Jag nickade och vi gick iväg till rektor Wilsons kontor och vi var där inne länge, jag tyckte det var riktigt jobbigt.

Han blev väldigt chockad och trodde inte jag skulle vara den som blev gravid i en sån ung ålder, men han tyckte det var roligt och vi bestämde oss för att jag skulle gå halvtid i skolan. Eftersom jag inte mådde så bra på dagarna så kände vi att det var bättre att jag gör mina uppgifter hemma och sådant.

Jag gick till mitt skåp och hämtade mina grejor, jag visste vad jag skulle göra så jag åkte hem och gjorde mina uppgifter.

Mr.Wilson hade berättat att de skulle ha ett möte med alla lärare och han skulle berätta att jag skulle gå i skolan halv tid.

Jag gjorde mina uppgifter och skickade in de på engång så jag hade det gjort.

Jag hade fått ett mail av Shawn där det stod att han skulle komma förbi sedan när han hade slutat.

tiden gick och Shawn kom till mig, dock var han inte hos mig en längre stund eftersom det började bli sent. Jag hade fått ett Schema från rektorn och jag var helt ledig i morgon så det kändes riktigt skönt.

Jag berättade för mamma och pappa vad som hade hänt i skolan och de tyckte det lät som en bra idé att vara i skolan på halv tid, många kommer ju fundera varför jag inte är i skolan men jag tror att folk kommer märka det med tiden.

Jag brydde mig inte så vidare värst mycket om vad andra skulle tycka, jag kände att detta var rätt sak att göra, delvis att behålla barnet. Jag skulle aldrig kunna göra en abort hur mycket folk sa till mig att göra det. 

 ----------------------------------------------------

Bråket som skulle förändra - Kapitel 25

Solens strålar väckte mig, det var en vacker solig dag, himlen var klarblå och det kändes grymt bra.

Det kändes som om denna dag var en bra dag för mig, jag kände mig inte illamående eller liknande.

Det hade gått ungefär fyra veckor sen jag fick veta att jag var gravid, allt kändes så himla bra, skolan gick bra och allt annat gick bra.

Det var lördag, jag kände att jag hade lite saker och göra, som att plugga lite, kanske städa lite också.

Jag gick ner och åt lite frukost, jag har ju på sista tiden insett att jag äter för två personer som verkligen skrämmer mig lite grann.

Jag har märkt av att mina kläder börjar bli lite små, eftersom jag börjar bli lite svullen, jag har i alla fall köpt nya byxor.

Julie, Nadia och Em tyckte det skulle bli riktigt roligt med att jag skulle bli mamma. De erbjöd sig att sitta barnvakt när jag ville vara för mig själv, vilket kändes bra men samtidigt så kommer det att dröja innan jag kommer att kunna lämna mitt barn till någon annan.

Jag klädde på mig och höll på i mitt rum, hittade gamla saker som jag tog upp i mina händer, gamla minnen började komma upp. Jag hittade ett foto på mig och Anastasia, Anastasia var en tjej som jag umgicks med när jag var liten.

Jag minns Anastasia som en sprallig tjej och väldigt aktiv, hon var snäll och jag minns att jag var väldigt avundsjuk på hennes långa hår. Det är nu i mina äldre år som tonåring som jag har fått långt och fint hår.
Anastasia och jag var nästan varje dag på somrarna, en sommardag förändrades allt. Jag och Anastasia lekte ute i trädgården med en boll, vi var ungefär runt 8 år. Bollen åkte ut på gatan och Anastasia sprang ut för att hämta den, det var då allt hände, allt som förändrade hela mitt liv.

Det kom en bil som körde på henne, hon flög några meter, jag skrek hennes namn och sprang till henne men kvinnan som satt i bilen stoppade mig. Kvinnan som satt i bilen var inte ensam, hon hade med sig sin pojkvän som sprang fram till Anastasia. Han ringde till sos alarm och ambulansen kom ganska snart, mamma och pappa kom fram till mig och fråga vad som hänt.

Jag berättade allt som hade hänt och hon höll om mig och frågade kvinnan om hon kunde se efter mig medans hon skulle gå till Anastasia och kolla hur det var med henne.

Mannen som hade kört bilen konstaterade att Anastasia var riktigt illa däran, ambulansmännen åkte iväg med henne och jag förstod inte då vad som hade hänt riktigt, jag hade kommit i en chock. Mamma tog med mig till sjukhuset för att träffa Anastasias föräldrar där, hennes mamma grät minns jag. Jag gick fram till henne och sa förlåt flera gånger vilket hon inte förstod varför jag gjorde, mamma berättade för de vad som hade hänt och att hon trodde att jag kände en skuld för det som hänt.

Anastasia opererades i flera timmar och därför åkte mamma hem med mig, hon märkte att jag hade blivit trött av allt väntande så därför bestämde hon sig för att ta mig hem. Anastasias mamma lovade både mig och min mamma att hon skulle höra av sig så fort hon hade hört något.

Efter några timmar ringde det i telefonen, jag satt på mitt rum och jag stelnade till. Mina föräldrar kom in samtidigt och jag såg på de att något fruktansvärt hade hänt.

De berättade för mig att läkarna gjorde allt för att rädda Anastasias liv, men lyckades inte. Hon hade för allvarliga skador inom sig så de gav upp efter tolv timmar. Jag mindes hur ledsen jag vart, jag hade känt Anastasia hela mitt liv men vid 8 års ålder försvann hon från mitt liv.

Fast jag var så liten så förstod jag vad döden betydde, jag visste att det handlade om att bli nergrävd i jorden och att vi som är kvar på jorden som älskade Anastasia var tvungna att gå på en begravning.
Mamma frågade mig hela tiden i fall jag ville gå på begravningen och det ville jag förstås, Anastasia var ju min bästa kompis så varför skulle jag inte gå på hennes begravning?

Jag minns hennes begravning än idag, den var otroligt fin och väldigt jobbig för mig. Det fanns en bild på henne, jag hade frågat Anastasias föräldrar ifall jag kunde få säga några saker och det fick jag. Det var riktigt jobbigt, dagarna gick och jag mådde inte så speciellt bra efter begravningen.

Skolan skulle börja 3 veckor efter Anastasias begravning, dessa tre veckor var jag inte alls ute mycket, låg mest i min säng och åt knappt något. Mina föräldrar kontaktade en psykolog men jag pratade inte alls så mycket med henne.

Jag återkom till verkligheten och jag såg mamma sitta på min säng och tittade på mig.

- Hur är det gumman?

- Det är bra! Jag harklade mig

Mamma tog kortet på mig och Anastasia och hon minns tillbaka till samma tid som jag gjorde.

Vi hade inte haft någon kontakt med Anastasias föräldrar sen begravningen, jag kan känna att det är grymt sorligt att vi inte hade någon kontakt, men samtidigt så förstår jag dem.

- Hur länge har du suttit på min säng?

- En stund, jag ville inte störa dig, jag såg att du var i en annan värld. Tänkte du på Anastasia?

- Ja det gjorde jag, jag saknar henne så himla mycket.

- Jag förstår det gumman, det gör många, du kanske skulle gå till hennes grav och prata med henne?
Jag nickade till och tog med mig min väska och la i en penna, papper och fotot på oss två.

Bråket som skulle förändra - Kapitel 26

Jag var på väg till kyrkogården och Anastasias grav, jag var lite nervös för att gå till hennes grav för tänk om hennes föräldrar stod där.

När jag kom fram till hennes grav så var det massvis med nallar, brev och blommor. Jag satte mig ner i gräset och började prata med henne:

- Hej Anastasia, det är jag Kate. Du vet din kompis från barndomen, jag är så hemskt ledsen för att jag inte har kommit hit på ett väldigt långt tag, men det var inte förrän nu jag vågade mig hit.

Du kanske undrar varför jag kommer hit nu? Jo jag hittade en bild på oss, den här bilden.

Jag tog upp bilden och ställde den mellan gravstenen och mig, jag kollade på hennes grav och sedan på kortet.

- Jag minns den där dagen som igår Anastasia, jag mår så fruktansvärt dåligt för det som hände dig.

Jag tog en paus och kollade på alla saker som låg på graven.

- Du kanske undrar vad jag har gjort de senaste åren? Det är ju tio år sen sist, förra året träffade jag en kille, han heter Shawn. Han är världens bästa kille man kan tänka sig, du skulle älska honom riktigt mycket. Du minns väl Jason? Ja det tror jag du gör, han har blivit jättekonstig, han är på behandlingshem.

Mina föräldrar ska skilja sig, jag känner mig så ensam ibland.

Förresten så är jag gravid, är snart inne på min andra månad.

En tår föll ner från min kind, jag torkade bort den rätt fort. Jag satt hos Anastasia länge och väl. Efter en stund hör jag hur någon bryter av en kvist, jag vänder mig hastigt om och ser till min stora förvåning Anastasias föräldrar.

Jag ställde mig upp hastigt och tog mina saker och skulle precis gå iväg.

- Kate? Är det du?

- Ja det är jag, förlåt mig jag ska gå iväg.

- Nej vi vill att du stannar, vi har tänkt besöka dig och dina föräldrar i många års tid nu men vi har inte klarat av och göra det.

- Okej, varför?

- För att vi vill se att ni mår bra, och du verkar må mycket bra eller?

Jag tittade på dem och sedan på Anastasias grav.

- Ja, vi mår bra.

- Kan du inte berätta lite vad som hänt? Vi vill gärna veta.

- Det har inte hänt så mycket mer än att jag mådde riktigt dåligt när Anastasia dog. Mamma och pappa har fått en till dotter, hon är 1 ½ år ungefär. Jag har hittat en kille som jag älskar otroligt mycket, han och jag väntar vårt första barn faktiskt.

Både Ana och Jack kollade på mig med häpnad, de visste inte vad de skulle säga riktigt.

- Grattis får vi väl säga då, vad roligt för dig.

- Tack. Jag längtar verkligen.

- Jag måste fråga dig Kate, hur kommer det sig att du sitter hos Anastasia nu efter 10 år?

- Jag hittade en bild på henne och mig och jag fick en tillbakablick på det som hände, jag kunde inte ta mig ur tillbakablicken så jag var tvungen att uppleva den dagen för 10 år sedan igen. Men jag tänkte gå, om ni vill får ni gärna följa med mig hem och träffa mina föräldrar. Jag tror de skulle bli mycket glada över att få se er.

Ana och Jack kollade på varandra och sedan på mig och följde sedan med mig hem. Mamma och pappa satt i köket och diskuterade, jag sprang in i köket snabbt och sa att vi hade fått gäster.

Båda två tittade mot dörren och såg Anastasias föräldrar i hallen.

Mina föräldrar gick till Ana och Jack, de hälsade och frågade om de ville ha något.

- Jag går upp på mitt rum.

- Okej, gör så.

Jag gick upp på mitt rum och kollade på min dator, jag loggade in på min och Shawn's blogg. Jag såg att Shawn hade skrivit ett blogginlägg.

"Som alla vet så är min underbara flickvän Kate gravid. Ni kan inte ana hur mycket jag älskar henne eller hur mycket jag verkligen längtar tills vårat efterlängtande barn kommit till oss. Det är ju ganska lång tid kvar innan det kommer till våran jord, jag ska fråga Kate ifall hon vill gå till barnaffären och kolla på vagn, jag vill vara ute i god tid ifall vi skulle hitta något. Snart kommer nog ni få ett till inlägg av Kate. Ha de bäst kram Shawn"

Jag tittade på inlägget och nästan smälte, jag kände verkligen att jag var tvungen att skriva ett blogginlägg jag också.

"Hej alla, jag såg Shawn's inlägg och jag nästan smälter. Och ja det där med barnvagns koll måste man ju börja med i tid, om ni vill kan ni läsa min andra blogg för där kommer jag skriva om min dag som jag hade.

Men jag längtar som sjutton efter mitt och Shawn's barn, jag kan knappt vänta längre.

Ha de bra kram Kate"

Det kändes som om någon kollade på mig, jag kollade runt men det är ju bara jag här. Varför känns det som om någon är här inne?

Jag kände ett vinddrag, jag rös till och kollade på min väska och såg hur den ramlade och kortet på mig och Anastasia ramlade ut ur min väska, det var då jag förstod att det var Anastasia som var på besök.

Jag gick mot trappen och skulle gå ner, men just som jag skulle börja gå ner så hörde jag Fanny gråta, så jag gick in och hämtade henne och gick ner tillsammans med henne.

 -----------------------------------------------------------------

Bråket som skulle förändra - Kapitel 27

Jag satte Fanny på golvet där hon hade sina leksaker. Min mobiltelefon ringde och jag svarade:

- Kate här? Hallå?

Ingen svarade på andra sidan, jag blev misstänksam och funderade på vem det kunde vara.

- Hallå är det någon där?

Inget svar, jag la på men det ringde efter en stund igen.

- Ja det är Kate?

- Hej älskling.

- Hej, vem där?

- Det är ju jag, Shawn.

- Nej du, glöm att du är Shawn, han skulle inte ringa från något lokalt nummer.

- Okej, nä det är inte Shawn, det är jag Jason din bästis.

- Du är inte min bästis, sluta ring mig.

Jag hade gått ut från huset och svarat, eftersom jag inte kände igen numret så gick jag alltid ut från huset ifall det skulle vara något viktigt.

- Men Kate, kom till mig, vi behöver prata.

- Glöm det Jason, jag tänker inte komma till dig, jag vill aldrig mer se dig. Jag har det bra med Shawn.

- Men jag vill träffa dig Kate, jag saknar dig.

- Det bryr jag mig inte om för jag vill inte se dig.

Jag hörde hur Jason suckade, jag kände mig illa till mods men jag kanske i alla fall skulle åka till honom och visa att jag verkligen gått vidare.

Men jag vill inte åka ensam, jag måste ta med mig Shawn.

- Jason jag kommer väl men jag kommer inte ensam.

- Fine.

 Jag la på och ringde upp Shawn

- Shawn här.

- Hej Älskling.

- Hej där. Vad har du på hjärtat?
- Jo, jag skulle behöva åka till någon men jag vill inte åka själv.

- Vadå åka till någon? Mår du bra? Mår barnet bra?

- Ja vi mår bra, jag måste åka till Jason för att bevisa att jag har gått vidare utan honom. Han ringde mig förut och ville att jag skulle komma, jag måste åka dit för att få ett slut på detta.

Jag hörde en djup suck i telefonen, men Shawn sa att han inte ville att jag skulle åka ensam så vi åkte till Jason redan samma dag.

Vi kom fram till behandlingshemmet som Jason var på, jag kände att jag inte ville göra det här men var tvungen till detta.

Shawn tog i min hand och vi gick in till receptionen och sa att vi skulle besöka Jason Bank.

Vi blev visade in till ett större rum och där fick vi vänta en stund på Jason, när Jason kom in så tänkte jag hur fasiken jag kunde ha åkt till honom och sånt.

- Hej Kate, Shawn.

- Hej.

- Tack för att du kom, men jag hade ju hellre velat sätt dig utan Shawn.

- Om du inte är nöjd så går jag härifrån, och du får aldrig mer se mig igen.

- Okej, förlåt. Så vad händer i livet?

- Inte mycket går i skolan, jag och Shawn funderar på att skaffa oss en lägenhet eller så. Jag vet inte om du har hört.

- Hört vadå?

- Att jag är gravid.

Jag kollade på Jason och såg verkligen hatet i hans ögon. Jag blev rädd och ställde mig närmare Shawn.

- Gör ABORT Kate, han kommer lämna dig när barnet är fött.

- Det tänker jag inte alls göra. Du bestämmer inte över mitt liv. Och Shawn kommer ALDRIG att lämna mig.

- JO det kommer han visste, lita på mig Kate.

- Jag tänker inte lita nånting på dig. Ha ett bra liv Jason.

Jag och Shawn blev utsläppta och innan vi gick ut ur rummet så sa Jason:

- Kate, jag tänker leta upp dig när jag kommer ut härifrån LITA PÅ DET!

Jag gick ut och kollade på Shawn och jag blev riktigt rädd denna gång.

- Oh Shawn, detta var en riktigt dum idé varför talade du mig inte ut ur detta?

- Jag försökte ju, men du hade redan bestämt dig ju.

Jag och Shawn åkte hem och jag gick in i huset, Shawn åkte hem till sig och jag satte mig i köket på en stol och såg helt tagen ut, mamma kollade på mig och såg att det var något som hade hänt.

- Men lilla gumman vad är det som har hänt?

Jag tittade på mamma och mina tårar började rinna ner för min kind.

- Du kommer att hata mig

- Men varför skulle jag hata min älskade dotter för?

- För att jag åkte till Jason på behandlingshemmet.

- Varför gjorde du det?

- För han ville träffa mig och jag kände att jag var tvungen att berätta att jag var gravid och att jag har gått vidare med mitt liv.

Mamma kollade på mig och kom fram till mig och kramade om mig.

- Det ordnar sig älskade vän.

- Nej det kommer det inte, han sa att när han kommer ut från behandlingshemmet så kommer han leta upp mig. Mamma jag är rädd för att han kommer skada mitt barn när han kommer ut.

- Men du gumman, du vet ju att han sitter på behandlingshemmet och dessutom väntar han på sin dom, han har ju inte riktigt fått den ännu. Var lugn nu, det kommer inte hända något det ska jag se till.

Menade Jason allvar?

Hur ska det gå för Shawn och Kate med sitt liv och hur kommer det att funka? Kommer de att flytta ihop och vilken dom får Jason?

Vill du veta så får du läsa fortsättningen av boken.

Bråket som skulle förändra Kapitel 28

Mamma hade lovat mig att det inte skulle hända något, men jag var säker på att det skulle göra det. Jag kände på mig att något hemskt skulle hända, jag vill helst av allt inte veta vad det handlar om eller vad det är.

Jag kände nu i efterhand att det var dumt att åka till Jason och besöka honom, men jag var tvungen att åka dit för och se vad han ville, uppenbarligen bara att hota mig eller något.

Samtidigt på behandlingshemmet

Jason's behandlare letade över allt efter Jason, men han lyckas inte att hitta honom. Jason's väktare hette Dylan, Dylan är en kille på 30 år och älskar sitt jobb, han är singel och försöker att leva upp till sina förväntningar.

Dylan springer runt på hemmet och letar förgäves efter Jason, men helt utan framgång. Dylan bestämmer sig för att gå till chefen på bygget, vilket han hade hoppats på att slippa.
- Hej Walter.
- Hej Dylan, vad har du på hjärtat?
- Jo, jag kan inte hitta Jason han finns inte nånstans på detta ställe.
- Men vad säger du? Syftar du på att han kan ha rymt?
- Ja, det är just det jag menar, hans bästa tjej kompis var här igår.
Walter kollade på Dylan och ringde upp polisen direkt. Dylan gick ut till personalen och snackade med dem och alla började leta efter Jason.

Behandlingshemmet hade kontakt med både polis och media ifall de som bodde där skulle rymma.
Så Walter satt och pratade med en kille på nyeterna och sedan polisen också.
Nyheterna lovade att lägga in en extra nyhetssänding för detta, de satte genast igång.

Hos Kate

Jag kollade alltid på tv och tittade på Grey's Anatomy, det gick alltid en repris runt klockan två på vardagarna.
Det blev reklam och jag gick ut i köket för att hämta lite käk och något att dricka, när jag kommer tillbaka ser jag att nyheterna är på och funderar på varför det var nyheter vid denna tidpunkt men jag lät den vara på och kollade för en gångs skull på nyheterna vilket jag aldrig brukar göra annars.

God eftermiddag Svenska folket, vi har ett viktigt meddelande att tala om. Vi fick just ett samtal från ett behandlingshem för en liten stund sedan och chefen på behandlingshemmet heter Walter, han berättade att en ung man har rymt från hemmet och är nu efterlyst, polisen och några på hemmet letar efter honom nu.
Den som har rymt heter Jason Bank och anses som mycket aggresiv, om ni ser honom måste ni ringa till polisen så de kan ta honom tillbaka till hemmet

Jag tappade glaset i golvet och blev helt chockad, jag tog telefonen och ringde Shawn. Shawn hade inte sett några nyheter och visste inte vad som hade hänt.
När han kom hit så berättade jag allt för Shawn om att Jason hade rymt från behandlingshemmet.
Shawn tyckte jag var alldeles för upprörd över det jag hade sett på nyheterna, han menade att Jason inte kunde vara så långt bort från behandlingshemmet.

- Är du helt idiotisk eller?
- Nej klart jag inte är, men jag tror inte du behöver bli så upprörd.
- Men fattar du ingenting? Antingen så kommer han komma hit och försöka döda mig och vårt barn, men det är kanske det som du vill?
- Men sluta med dina dumheter nu, klart jag inte vill att det händer er något.
Jag blev allt mer arg på Shawn så jag sprang ut från huset och gick sedan mot lekparken.
Shawn tänkte att han skulle låta mig få vara för mig själv en stund men sedan efter ett tag så följde han efter, han tittade mot mitt håll och såg mig och sedan såg han någon mer som smög sig efter mig.
Shawn såg på gångstilen att det var Jason.
- KATE, SPRING!
Jag vände mig om och såg Jason några hundra meter bort, jag vände mig om och började springa. Jag sprang lite fortare än Jason och kom fram till lekplatsen först så jag gömde mig i en buske och väntade där.
Jag satt stilla i busken som jag hade hittat, den var tät och jag visste att han aldrig skulle tänka sig leta i en buske. Jag hörde honom ropa mitt namn ett antal gånger, han ville att jag skulle komma fram men jag stannade kvar på min plats.

Jag kände mig rädd och visste inte alls vad jag gjorde, Jason's ben syntes och jag började att andas tyngre och djupare, jag höll för min mun och jag inte skulle höras och hoppades på att han skulle försvinna från lekplatsen. Jag såg hur Shawn kom in på lekplatsen och jag tog upp min mobil och ringde polisen, jag berättade vem jag var och vart jag var, och varför jag ringde. De skickade direkt en polisbil och de var rätt snabbt på plats, när Jason hörde polissirenerna börja han springa bort från lekplatsen men Shawn hindrade honom så han tacklade ner Jason så han inte skulle komma nånstans.
Polisen tog Jason och tackade Shawn och mig för att vi ringde så snabbt, de sa att de skulle ha tänkt på att Jason skulle ha åkt till mig för att ta ut sin ilska och hämnd på både mig och Shawn.

Jason's väktare kom fram till mig och han gav mig ett band som han tyckte jag skulle behöva titta på. Jag kunde inte ana vad det var jag skulle få se på detta band. Jag ville helst av allt inte vilja se på det men jag kände att jag var tvungen.

------------------------------------------------------

Bråket som skulle förändra Kapitel 29

Jag höll bandet i min hand och visste inte alls vad jag skulle finna på detta band, jag vet inte ens om jag vill veta vad som finns på detta band.
Jag och Shawn sa hej då till varandra jag gick sakta hem och gick upp på mitt rum, bandet jag hade fått stoppade jag i en dvd-spelare, eftersom det var en cd skiva. Jag satte på teven och tryckte igång min dvd-spelare, jag såg Jason på bandet jag kunde inte avgöra vad han gjorde men något hemskt.
Jason tittade upp mot övervakningskameran och sa förlåt ett antal gånger, jag tittade närmare och såg ett foto, om inte mina ögon lurade mig så var det ett kort på mig.
Jason började knyta något som såg ut som tyg, jag förstod redan vid den punkten att han skulle gå självmord.

Man såg på Jason att han ångrade sig för det han hade gjort, jag såg en bild på mig själv och han tittade på den. Han drog undan stolen under sig och hängde där, jag skrek till, blundade men tittade efter en stund igen.

Då jag öppnade mina ögon såg jag att Dylan och någon mer hade kommit in i rummet och hjälpt honom ner. De fick göra hjärt och lung räddning, jag skrek till igen och kunde inte fatta det. Pappa sprang in i mitt rum och fråga vad det var frågan om.
- Vad tittar du på?
- En sak som Dylan gav mig, visste du att Jason har försökt att begå självmord.
- Nej det visste jag inte och det bryr jag mig inte om, och det tycker inte jag heller du ska göra.
- Varför fick du detta av Dylan för?
- Jag vet inte? Jag ska kolla ifall han är inloggad på MSN, han gav mig den.
Pappa gick ut från mitt rum och jag gick till min dator, tog fram pappret som jag fick med mig cd-skivan och addade Dylan på MSN, han skrev nästan direkt till mig.
Hej Kate, har du kollat på cd-skivan?
Ja de har jag, varför gav du mig den? Du vet att jag vill bli lämnad ifred när det gäller Jason du vet mycket väl vad han gjort mot mig.
Jag vet, förlåt mig, men jag var tvungen att visa vad han tänkte göra. Han ångrar verkligen det han har gjort.
Det skiter jag i fullständigt, jag vill inte ha något med honom och göra, jag har Shawn och jag ska föda hans barn.
Det blev tyst, jag orkade inte prata med Dylan, så jag tog bort hans ruta och gjorde något annat istället.
Jag kollade på fotot på mig och Anastasia.

På behandlingshemmet

Jason satt i sin cell utan några saker som han skulle försöka att ta och ta sitt liv med, han började tänka efter det han hade gjort.
Hur kunde jag bli så här? Hur kunde detta hända mig? Hur kunde jag vara så dum att jag försöker göra Kate illa? Tänkte Jason
Hur ska jag kunna gottgöra henne? Det finns inget jag kan göra, jag har sabbat allt. fortsatte Jason tänka

Man kan konstatera att Jason inte mår allt för bra för det han gjort.
Dylan kom in i Jason's rum och pratade lite med honom.
- Jason?
- Ja?
- Jag har fått ett brev från domstolen.
- Okej, som om jag bryr mig om det.
- Det tror jag att du gör, du ska vara där på torsdag redan.
- Jag kommer följa med och sitta så du inte gör eller säger något dumt.
- Som om du kan hindra mig.
Dylan märkte att Jason började bli allt mer kaxigare för varje dag som gick, hur skulle han vara i rätten? Skulle han vara så här kaxig som han är mot Dylan?

Hos Kate

Jag hade varit hos läkaren dagen innan, barnmorskan sa att allt såg bra ut. Jag har gått in i månad 3, det känns som om det går väldigt fort, och jag hinner inte med alls.
Jag längtar tills bebisen kommer ut, det känns som om det kommer ta en väldigt lång tid innan den dagen är kommen då jag får se mitt barn.
Min mage börjar synas nu och jag behöver köpa mer nya mamma kläder.
Jag har inte varit i skolan på länge, men de är därför jag inte har mått så bra. Men jag ska dit imorgon hade jag tänkt.

Bråket som skulle förändra - Kapitel 30

Tre månader senare

Nu har jag kommit in i månad sex, så nu är det verkligen nära.

Det går bra i skolan och jag sköter mina uppgifter, snart kommer mitt och Shawn's efter längtade barn.

Shawn har flyttat in hos oss så att han är nära mig om det skulle hända att jag är tvungen att åka in till förlossningsavdelningen.
Idag hade vi hela familjen bestämt att vi skulle åka och kolla på lite saker, som barnvagn, spjällsäng och lite andra saker som skulle behövas. Och så ska jag försöka att packa min BB väska idag.

Vi gjorde oss i ordning och åkte sedan iväg till Babyproffsen, vi gick in där och vi fick genast hjälp.

- Hej, välkommen till Babyproffsen, kan jag hjälpa med något?

Det vänliga butiksbiträdet var inte rädd för att fråga eller något sånt, jag sa att vi skulle behöva lite hjälp med barnvagn och spjällsäng.

Vi stod där och lyssnade på butiksbiträdet och sedan bestämde oss för en neutral färg till barnvagnen så kunde vi köpa barnvagnen nu. Oavsätt vad det är för kön på barnet så vill jag ha en barnvagn hemma så man inte känner något speciell press på att man måste åka ut och köpa det.

Vi hittade allt vi skulle ha och åkte därför hem, pappa och Shawn bar upp spjällsängen, barnvagnen fick stå på nedervåningen och jag gick upp för att börja packa min BB väska.

- Mamma, kan inte du komma upp och hjälpa mig och packa min väska? Jag vet inte vad jag ska ha med mig.

- Ja klart jag kan det gumman.

Mamma hjälpe mig att packa min väska, jag gick in på toan och gick på toaletten. Våran toalett är ganska liten, den har ett fönster ut så det är ganska ljust.

Jag stod framför spegeln i badrummet och granska mig själv i den, min mage var riktigt stor nu och om den skulle växa en centimeter till så skulle jag spricka. Helt plötsligt känner jag hur det börja rinna ner för mina ben jag funderade på om jag inte hade kissat ordentlighet, men jag hade ju tömt min blåsa så det kunde inte vara att jag fortfarande var kissnödig.
Mitt hjärta började pulsera hastigt och jag började förstå att mitt vatten hade gått, jag skrek till och Shawn kom springandes in på toaletten och fråga vad det var frågan om.

- Shawn, är du redo för att bli pappa? Undrade jag lite ironiskt

- Skämtar du med mig eller? Har vattnet gått?

- Dessvärre så skämtar jag inte, så säg till mamma och pappa.

Mamma ringde till Anette och frågade ifall hon kunde vara barnvakt åt Fanny, men det kunde hon inte. Så mamma fick ta med sig Fanny till sjukhuset.

Sköterskan som svarade sa att vi skulle stanna kvar hemma tills det var dags, värkarna hade ju inte kommit igång riktigt och jag kunde fortfarande stå normalt.

Jag började räkna ut hur långgången jag kom just på att jag var i sjätte månaden och då fick jag lite panik, mina tårar började rinna och Shawn bara kollade på mig.

- Gumman varför gråter du?

- För att jag räknade just ut att jag bara är i månad SEX. Det är tre månader innan jag ska föda, detta kan inte hända. Det får inte hända, mitt barn är inte färdigutvecklat ännu. Mamma gör något så det inte födds nu.

- Men raring jag kan inte göra något och läkarna kan nog inte göra något heller.

Några timmar senare

Mamma kom in i mitt rum och frågade hur det var med mig, jag kunde inte svara eftersom jag var mitt uppe i en värk.

- Nu ringer jag till barnmorskan och säger att vi är på väg.

Pappa och Shawn kom in och hjälpte mig ner till undervåningen, de lyckades få på mig mina skor och mamma tog med barnvagnen och min väska. Fanny satt i pappas knä under färden till sjukhuset, jag satt i framsätet och hade riktigt ont.

När vi kom till sjukhuset och förlossningsavdelningen så gjorde dem ett ultraljud på mig för att se hur barnet mådde, de funderade på varför mitt vatten hade gått så tidigt.

De konstaterade att de var tvungna att få ut barnet nu annars kunde de dö, de gjorde ett akut kejsarsnitt på mig och undersökte barnet och la det i en kuvös.

När jag vaknade låg jag i en sjukhussäng och Shawn satt bredvid mig och mamma och pappa också.

- Var är bebisen? Frågade jag undrande

- Hon ligger på en annan avdelning i en kuvös men hon mår bra.

- Hon? Blev det en flicka?

- Ja det blev det, sa Shawn med tårarna i ögonen

Vi båda var lyckliga, en barnmorska kom in och fråga om jag ville gå upp till min lilla flicka.

Vi gick upp och jag började gråta av lycka, jag var så himla glad och jag hoppades på att jag och vår älskade lilla flicka skulle få åka hem snart, men eftersom hon föddes tre månader innan hon skulle komma så kommer nog hon få vara kvar på sjukhuset en längre tid.

 -------------------------------------

Bråket som skulle förändra - Kapitel 31

Mamma, pappa, Fanny och Shawn hade åkt hem, jag var kvar på sjukhuset och försökte förstå att jag verkligen var mamma. Jag satt hos mitt otroliga mirakelbarn, jag kunde inte förstå att mitt barn har kommit till världen och är älskad av alla.

Kvällen börja komma in och jag var tvungen att gå till mitt rum och sova, jag somnade ganska snart och vaknade igen vid fem på morgonen. När klockan började närma sig åtta på morgonen så kom Shawn, han tittade på mig och log emot mig.

- Hej Älskling.

- Hej, läget?

- Jodå det är bra, själv då gumman?

- Jo det är bra, lite trött. Det slog mig en sak igår Shawn.

- Vadå?

- Vår dotter har inget namn.

Shawn tittade på mig och jag såg verkligen hur han började tänka, han lös upp när han kom på ett namn som skulle passa.

- Jag vet, April

Jag tittade på honom och sken upp, det blev perfekt. Hon såg ju faktiskt ut som en liten April.

Efter några dagar så hade läkarna pratat med mig om April, hon mådde bra och växte som hon skulle, åt som hon skulle.
De tyckte att vi skulle få komma hem, så samma dag så kom Shawn med lite kläder till April och vagnen stod ju redan på sjukhuset, jag klädde på mig och Shawn klädde på April.

Eftersom mamma och pappa jobbade så skulle jag och Shawn hämta Fanny, jag satte igång min mobil och efter bara några sekunder så ringde mamma på den.

- Kate.

- Hej gumman hur är det med er?

- Jo det är bra, vi får komma hem idag ju

- Ja just det, är ni på väg hem nu?

- Ja det är vi

- Skulle du och Shawn kunna komma till mitt jobb och hämta Fanny?

- Har du med dig Fanny till jobbet?

- Ja de har jag.

Vi bestämde att vi skulle komma, vi åkte till mammas jobb och sedan gick vi hem den biten som var kvar.

När vi var hemma så tog Shawn Fanny och jag tog April, vi gick in i huset och gjorde lite att äta, jag ammade April och Shawn hjälpte Fanny med att äta lite smått.
Jag kunde tycka att det var en konstig känsla av att jag hade ett barn i min lillasysters ålder, delvis är ju min lillasyster ett år äldre, men det kändes riktigt konstigt ändå.

Jag bestämde mig för att hämta min dator och kamera som låg uppe på mitt rum, jag gick ner igen och satte mig vid köksbordet, Shawn höll i April jag tog ett kort på oss alla tre och sedan ett kort på Shawn och April, Shawn tog ett på mig och April också. Jag bestämde mig för att skriva lite blogg.

"Hej Alla glada! Nu har jag och Shawn en nyhet att berätta. För några dagar sedan så födde jag vårt efterlängtade barn, ja bebisen kom tre månader för tidigt, hon mår bra och allt verkar bra. Just nu ligger hon i sin pappas famn och tittar sig omkring i rummet, jag ska lägga upp tre bilder, en på alla tre, och sen två på mig och April och en på Shawn och April.

Ja, vår dotter ska heta April, vi tyckte att det passade henne. Jag är en väldigt glad ung mamma, pappa Shawn känner sig också väldigt glad och han är riktigt stolt. Jag uppdaterar er med jämna mellanrum och jag hoppas ni följer våran tid.

Tack och hej Kate"

Jag ställde datorn åt sidan och Shawn tittade på mig och sedan på sin dotter, vi satt bara där i en tystnad och tittade på varandra, och på vår underbara mirakel dotter. Jag älskade både Shawn och April, jag kunde knappt tro att jag är mamma. Min förlossning gick väldigt bra för att vara första gången, jag trodde inte jag skulle klara av det men det gjorde jag.

Nu ser jag verkligen fram emot natten som kommer, att få vara uppe med April en hel natt är det jag längtar efter, kanske inte alla dagar men någon gång ibland.

Bråket som skulle förändra - Kapitel 32

Natten höll på att falla in, April sov och Shawn hade också gått och lagt sig. Jag satt uppe med min dator och försökte att komma på vad jag kunde göra, jag kunde inte sova för jag var för spänd för att sova.

Jag vet inte varför men jag kunde bara inte sova, jag hade legat i flera timmar i sängen utan något resultat så jag gick upp igen.

Jag gick för och kolla April, hon låg där så sött. Jag stod där och kollade på henne, jag märkte då att hon hade svårt att andas. Jag tog upp henne och gick till mamma.

- Mamma vakna, det är något fel på April.

Mamma vaknade sakta och förstod inte vad jag pratade om.

- MAMMA, April kan inte andas som hon ska.

Mamma flög upp och tog henne och gick in i duschen och gjorde så att det började ånga i hela badrummet.

Pappa ringde in till akuten och fråga vad vi skulle göra, de sa att om det inte blir bättre skulle vi åka in. Mamma stod där med min älskade dotter, jag såg paniken i min mammas ögon. Shawn kom in i badrummet och fråga vad det var frågan om, mamma berättade att April har svårt att andas.

Mamma bestämde sig för att vi skulle åka in med April till akuten, pappa stannade med Fanny. Jag, Shawn och mamma åkte in till akuten så fort vi kunde, jag höll i April, mamma stannade bilen utanför entrén och jag och Shawn sprang in och skrek att vi behövde en läkare.

Vi berättade för läkarna vad som hade hänt och de tog med sig vår dotter till ett annat rum, efter några minuter så ser vi läkarna rusa iväg.

Jag sprang efter och skrek:
- VART TAR NI MIN DOTTER?

Ingen läkare svarade, de bara sprang ifrån akuten och vi visste ingenting vad som skulle hända April.
Jag skrek och var helt förtvivlad, mardrömmen hade kommit, det som inte får hända ens lilla barn. En förälders mardröm hade besannats för mig och Shawn.

Eftersom jag var så upprörd och hade fått panikångest hade en läkare fått kommit och givit mig lugnande medel för att få mig lugn. Jag låg i en sjukhussäng med Shawn och mamma bredvid mig, Shawn hade fått nog och gick därför för att fråga en sköterska om hon visste något om våran dotter.

- Nu vill jag ha ett svar, vart tog dessa läkare min dotter?

- Vi vet faktiskt inte, de har inte hört av sig eller sagt något. Men det var tydligen något allvarligt med eran dotter.

- Det där duger inte till ett svar, jag vill veta om vi ska planera vår dotters begravning eller tänka framåt. Skrek Shawn

Sköterskan ringde till en av läkarna och fråga om hon kunde säga något till oss vad som hade hänt vår dotter.

Efter ett tag kom en av läkarna till oss och bad om ursäkt för att de rusade iväg utan att säga något. De berättade att April hade hål i hjärtat, de ville kolla det på röntgen först innan de berättade för oss. Han sa att vi är tvungna att ta ställning.

- Ta ställning, till vad?

- Eftersom er dotter har hål i hjärtat måste vi söva ner henne, stoppa hjärtat och sedan laga dessa hål och sedan täppa dessa hål. Men vi kan bara göra detta om ni samtycker.

Jag tittade på Shawn och vi sa i mun på varandra:

- Operera nu, gör allt för att rädda henne.

Operationen tog ett tag, April fick ligga på barnintensiven, mamma hade ring till pappa och han kom med Fanny direkt. Fanny låg och sov i barnvagnen och jag satt vid Aprils säng och grät. Jag grät inte högt utan jag snyftade mest och en tår föll ner på mina kinder.

Shawn tittade på mig och fällde sedan en tår, han gick ut i korridoren och pappa följde efter honom.

- Shawn, hur är det?

- Inte bra alls, varför händer det här mig och Kate?

- Jag vet inte, men ge inte upp, April har inte dött ännu och det kommer hon inte göra, du måste ha hoppet uppe, hon måste känna att ni är där för henne då kommer hon kämpa.

Shawn tittade på pappa och sedan tittade han ner, pappa gick fram till honom och kramade om honom. Shawn's mamma och pappa kom springandes och kramade om Shawn, de kom sedan fram till mig och gav mig en kram också.

Tiden gick och vi bara satt och vänta på att få veta om April skulle klara sig eller om vi skulle få begrava vår dotter. Detta var min största mardröm jag ville verkligen vakna ur denna mardröm.

Eftersom pappa visste att jag och Shawn bloggade om min graviditet och hur det gick så tog han med sig min bärbara dator, jag hade trådlöst Internet och jag gick in för att skriva.

"Hej Alla, nu kommer jag här med sorg. Vi är inne på sjukhuset med April, jag var vaken inatt och kunde inte sova, jag gick till April för att kolla henne. Efter en stund märkte jag av att hon hade svårt att andas så jag tog upp henne och sprang till mamma och väckte henne. Mamma tog April och sprang in i badrummet för att få ångan i hennes luftvägar, men det funkade inte så inatt åkte jag, mamma och Shawn in till akuten. Vi fick reda på att April hade hål i sitt hjärta, hon blev opererad och nu väntar vi, antingen kommer hon att klara sig eller så kommer hon dö. Detta är en förälders värsta mardröm och jag vill verkligen vakna upp från den. Det otroligt hur mycket man kan älska en liten flicka som bara är någon vecka gammal, alla är här, min lillasyster Fanny, mamma och Pappa, Shawn och hans föräldrar. Den lilla flickan har många som älskar henne. Jag ska försöka att uppdatera så mycket som möjligt, nu måste jag gå. See Ya Kate"

Jag la mig ifrån datorn och gick fram till April, jag strök hennes hår och sedan tog jag ett finger och la det i hennes hand. Men det blev ingen reaktion från Aprils sida. Vi satt och väntade, våra föräldrar gick och hämta lite kaffe och smörgåsar åt alla. Väntan var en lång sådan.

---------------------------------------------

Bråket som skulle förändra - Kapitel 33

Det känns som om jag är i en dröm, jag sitter på sjukhuset med min familj och Shawn's familj. Vi lever just nu i en mardröm speciellt jag och Shawn, vår nyfödda älskade dotter ligger på barnintensiven och lever på en väldigt skör tråd. Hon opererades för några hål i hjärtat. Nu väntar vi alla på om April kommer att klara sig och om operationen gick bra, jag vet inte vad jag kommer göra om min lilla flicka försvinner från mig. Det känns som om April och Shawn är mitt allt här i livet, jag kan verkligen inte leva utan dem.

Klockan började närma sig sju på morgonen, jag satt vid Aprils sida. Jag hade inte sovit något på hela natten, Shawn sa åt mig att sova lite men jag ville vara vaken. Efter en stund kom en läkare in med några läkarstudenter, det var en av läkarstudenterna som berättade för överläkaren vad detta var för "fall". Överläkaren kollade April, men eftersom hon var nersövd så kunde han inte kolla andra olika saker. Han hämtade en ultraljudsutrustning och kollade och lyssnade på hjärtat, han tyckte det såg bra ut och att de kanske kunde väcka henne för att se hur hon mår. Han skulle prata och rådfråga sina andra kollegor som arbetade med April. Efter någon halvtimme så kom de tillbaka och överläkaren sa att de skulle väcka henne. Vi väntade med spänning, jag ville höra hennes skrik. Jag vill inte se henne ligga bara där alldeles tyst, jag vill höra henne. Det tog en stund innan April reagerade på det här medlet som hon fick för att vakna.

Efter en stund hörde jag någon gråta, jag tittade på April och såg att hon grät med hela hennes kraft. Min sorg övergick till glädjetårar, jag och Shawn började kyssas och kramades och vi gick fram till vår mirakeldotter.

Alla blev lyckliga och vi kunde andas ut allihopa, vår älskade dotter skulle överleva.

Eftersom April hade blivit opererad nyligen så skulle hon få vara kvar på sjukhuset en längre tid. Varken jag eller läkarna ville riskera något, så därför fick hon och jag vara kvar, dock fick hon gå ut så jag tog med henne ofta hem till hennes mormor och morfar, alltså mina föräldrar så vi kunde hälsa på dem och så gick vi till Shawn's föräldrar.

Två månader senare

Nu har April äntligen fått komma hem, nu är det inget mer sjukhus för hennes del för ett tag.

Jag tog med henne till skolan eftersom jag bara skulle lämna lite papper och sådant, som jag hade skrivit under de här månaderna som April hade legat på sjukhuset. Shawn gick i skolan som vanligt, jag tyckte att han kunde det eftersom jag har redan pratat med rektorn om att jag skulle gå femtio procent, och Shawn tyckte det var bäst också.

När jag kom till skolan var alla på rast, vilket kändes både roligt och jobbigt, många kom fram till mig och April och hälsade. Jag gick vidare och in till lärarrummet och vi satt och pratade lite och min lärare jag skulle ge mina uppgifter till, satt och gick igenom mina uppgifter och rättade dem direkt. På min uppsats fick jag MVG och jag blev så otroligt glad, jag kunde knappt tro mina ögon. Det var en uppsats om oss själva vi skulle skriva om, och jag berättade både om då jag förlorade min bästis Anastasia och sedan om April. Det är de två saker jag tycker är hemska, och jag hatar dem minnena. Jag vill verkligen ha bort dem men en del kommer fortfarande vara kvar.

När jag hade varit där gick jag hem och satt och grubblade, April sov i vagnen och jag satt med min dator, funderade på om jag skulle skriva lite blogg och berätta hur det går.

"Hej, nu kommer jag igen, dock inte med sorgbesked utan mer glada nyheter. April mår otroligt bra, hon verkar inte lida från då hon var på sjukhuset och opererades. Nu efter två månader har vi inte haft något att oroa sig över, och jag hoppas det förblir så.

Tack och hej nu ska jag göra lite mat till mig själv och sedan väcka min söta flicka och ge henne mat. See Ya Kate"

Jag började göra i ordning mat till mig själv och sedan gick jag för att väcka April och ge henne mat också. Efter att jag och April hade ätit lite så gick vi och satte oss i soffan och mös tillsammans till ett program.

Bråket som skulle förändra - Kapitel 34

Jag märkte att April hade somnat, men lät henne ligga kvar på min mage.

Jag kollade vidare på mitt program, efter några timmar kom Shawn hem från skolan. Eftersom folk visste att jag hade fått barn nu så hjälptes alla åt att ge mig mina läxor i klassen, läraren sa att de inte fick ta nytta av mig. Jag kände att de gjorde de, och jag tänkte prata med mina lärare att de inte skulle ge mina läxor till andra förutom Julie, Em, Nadia och Shawn. De är dem som jag litar mest på.

Jag matade April och sedan la Shawn henne för natten, jag och Shawn satt i soffan och titta på en film, det var fredag kväll och Shawn hade gett mig en hel hög med böcker.

Jag hade bestämt mig för att plugga på lördagen så jag kunde gå till lärare och ge några uppgifter. Jag la mig tidigt den kvällen, Shawn skulle vara uppe lite till.

Jag märkte inte när Shawn kom och la sig, jag var så himla trött. Nästa gång jag vaknade så var klockan runt sju, jag vart lite förvånad men April har varit lite kraslig och grinig.

Jag gick upp med April, jag la henne i vagnen och gjorde i ordning lite frukost till mig gick sedan till vardagsrummet med vagnen och tog med mig min frukost och matade April och åt själv, medans jag tittade på nyheterna. De hade besökt behandlingshemmet där Jason är på, de har ju följt hur det går för han och hur det går med rättegången. Jag har inte varit så mycket på rättegångarna men jag ska gå dit nästa gång det är, då är Shawn i skolan, mamma och pappa är på jobbet så jag får ta med mig April dit.

Jag kände att det bara vart tråkigare och tråkigare för varje dag som gick och vara hemma, jag hade ingen aning om hur tråkigt det skulle vara att bara vara hemma med April. Det är ju roligt att vara hemma men samtidigt blir det lång tråkigt i längden man vet ju inte alls vad man ska göra.

Jag la åter igen ner April i sin vagn och jag sprang upp och hämtade min bärbara dator och gick in på en familjeliv.se. Jag skrev ett inlägg under unga föräldrar.

"Jag är desperat av att få träffa andra unga mammor som nyss blivit mamma. Jag har en dotter på några månader, jag är 18 år och går halvtid i skolan. Jag skulle hemskt gärna vilja träffa någon ung mamma som bor nära Stockholm som vill lära känna en annan desperat mamma som vill komma ut från huset.

Hör av dig så kan vi pratas vid, på msn eller liknande. Kate"

Jag behövde inte vänta länge förrän någon skrev ett meddelande att de va lika desperata som mig. Vi pratade under en lång tid, många kände igen mig eftersom jag hade varit med i tidningen och tv.

April låg i sin vagn och gurgla och lekte lite med sin napp, och andra leksaker som hon hade där i.

Efter ett tag så kom Shawn hem, och jag blev riktigt förvånad att han var hemma vid tolv redan.

- Vad gör du hemma? Slutar inte du runt tre?

- Jo, men våra lärare var inte där, så det blev inställt.

- Okej, då kan du ju ta hand om din dotter då.

- Ja absolut, det hade jag tänkt.

Jag kollade på olika sidor och snackade med några unga mammor under en längre tid, snart var det dags för rättegången. Rättegången skulle äga rum i flera dagar den här veckan, men jag tänkte gå på den som gick på onsdag.

-----------------------------------------

Bråket som skulle förändra - Kapitel 35

Det hade blivit onsdag, jag skulle gå till rätten och vittna mot Jason.

Jag var tvungen att ta med mig April eftersom ingen annan kunde ta hand om henne, Jasons föräldrar skulle ju vara med på rättegången så jag hade bestämt mig för att sitta med dem så att de kunde se efter April när jag satt i vittnesbåset och vittnade.

Klockan var runt åtta och jag hade bestämt mig för att duscha och lite annat innan det var dags att vara i rätten, jag kände att jag verkligen mådde dåligt. Jag hade verkligen ingen stor lust att gå till rätten och se Jason eller någon för den delen, han skrämmer mig fortfarande.

Jag var nästan klar, jag var bara tvungen att ta hand om skötväskan och sedan kunde jag gå.

När jag satt på bussen så börja jag bli orolig och kunde inte fatta att jag hade sagt ja till att vittna mot Jason, jag mådde så dåligt över allt och det kändes som om allt var mitt fel till att han blev så här. Det var på grund av mig som han blev knäpp i huvudet, hur kunde jag låta detta hända?

Min hållplats började närma sig och jag gjorde mig klar för att gå av bussen, jag tittade mot huset som jag skulle till, jag svalde min oro och nervositet.

Jag kom allt närmare rätten, och jag fick allt större klump i magen. Det kändes skönt att April var lugn och inte skrek, jag möttes av Jasons föräldrar John och Anette, och förstås deras andra son James. James är lika gammal som Fanny, både Anette och John såg hur nervös och orolig jag var men de lugnande mig, eller i alla fall försökte.

Vi gick in och jag möttes av allt folk, pressen var där och jag kunde knappt tro att hela den här händelsen kring mig, Jason och Shawn skulle få en så stor uppmärksamhet av media. Vi satte oss längst fram och jag kunde inte fatta att jag satt i rätten och att pressen skulle vara där, om jag hade vetat det hade jag inte kommit, fast i och för sig så har jag ju läst om rättegången i tidningen och på nätet. Så vad hade jag egentligen väntat mig? Att detta skulle bli en lätt match?

Jag behövde koncentrera mig på att denna dag skulle gå smärtfritt, jag hade önskat att någon hade kunnat sitta barnvakt eller att Shawn hade kunnat tagit med sig April till skolan och att jag kunde hämta henne efter jag varit här, men så bra gick inte det. Jag blev uppropad efter en stund till vittnesbåset, mitt hjärta börja bulta allt hårdare och jag kunde knappt tro att tiden har kommit, nu är det dags för mig att grillas på plats.
Men vad är det jag tänker? Grillas? Varför tänker jag såna hemska tankar när jag har ett barn att tänka på!

Jag gick upp mot vittnesbåset, jag la eden och satte mig ner. Jag försökte att inte kolla på Jason, Jasons advokat ställde sig upp och kollade på mig.

- Kate, du är Jasons bästa vän?

- Ja, eller jag skulle hellre säga förre detta bästa vän.

- Hur kommer det sig att ni inte är vänner längre?

- Det är en lång historia. Sa jag lite osäkert.

- Kan du inte berätta den för oss som inte vet hur det ligger till?

Jag harklade till och började berätta allt som hade hänt:

- Det började med att jag var ute och gick med min lillasyster Fanny, vi hade varit ute i parken och lekt. När vi skulle gå hem så ropar det någon på mig, jag vänder mig om och ser Shawn.

Advokaten stoppade mig och frågade vem Shawn var.

- Shawn är min kille också mitt barns pappa

- Okej fortsätt

- Shawn är en populär kille i skolan som många vill ha, delvis jag själv. Shawn och Jason har varit bästa kompisar men inte längre, Shawn följde med mig hem och vi umgicks lite och sedan har vi träffats flera gånger efter det. På helgen kom Jason över till mig och såg på min dator att jag pratade med Shawn, som jag berättade hatade varandra. Jason blev arg och ställde sig upp och frågade mig om det var sant, jag sa att det var sant att jag snackade med Shawn och utan att ens blinka så slog Jason mig i ansiktet. Jag skrek åt han att försvinna från mitt rum, pappa hörde att jag skrek och frågade vad som hade hänt, vilket jag inte berätta för honom. Jason gick och Shawn kom över och vart riktigt arg.

Jag tog en paus i mitt berättande och drack lite vatten, jag kände hur mina tårar brände i ögonen men jag försökte visa mig stark, efter en stund öppnas dörren till rätten och Shawn kommer in jag lyser upp och fortsätter berätta.

- Om jag inte minns fel så åkte Shawn till Jason och konfronterade honom men jag är inte säker, min födelsedag började komma allt fortare jag hade berättat för Jason att han skulle få acceptera att jag och Shawn var ihop, och att jag älskar honom. Jason sa att han förstod att jag älskade Jason och verkade vara okej med allt. Men jag hade riktigt fel.

Jag tog ytligare en paus men kollade på juryn och sedan domaren, jag tyckte att detta var riktigt jobbigt.
- Jason var på festen, jag hade lagt märke till att Jason kollade på mig och följde med blicken vart jag en gick. Jag började känna ett obehag så jag började prata med honom att han skulle gå hem. Jag märkte redan då att han betedde sig väldigt konstig, jag såg hur hans ilska började komma i hans ögon, jag själv började bli rädd men stod kvar. Det tog en stund innan han reagerade, men när han väl reagerade så slog han mig så hårt i ansiktet att jag föll till golvet och svimmade av. När jag vaknade så frågade jag varför alla stod och tittade på mig, mina vänner såg rädda ut och de frågade mig om jag inte mindes att Jason hade slagit mig.

Jag tittade runt i rättssalen, den var fullsatt, pressen stod längst bak och tog lite bilder ibland. Jag såg att både juryn och allt annat folk var berörda av min berättelse.

- Kan du försöka gå till då du och Shawn blev skjutna?

Jag berättade om skjutningen som jag kände var väldigt jobbig, mina tårar började rinna. När advokaterna var klara fick jag gå och sätta mig igen, Jasons mamma gav mig en näsduk och jag torkade mina tårar och jag satte mig bredvid Shawn och han höll om mig.

Så detta var alla för stunden, nu har ni fått alla kapitel. Jag ska försöka skriva lite i helgen =) Vi får se hur det går =) Det kommer iaf komma fler det kan jag lova =)

jätte bra! :D

Bråket som skulle förändra - Kapitel 36

Tiden i rätten gjorde att jag kände mig ensam, jag visste att Shawn var hos mig och stöttade mig men samtidigt så kändes det som om jag gjorde allt själv, vilket jag gjorde också.
Snart ska Jason berätta allt, och hans föräldrar. Shawn gick hem med April, jag stannade kvar med Jasons mamma och pappa. Jag känner att jag behöver få veta Jasons dom.

Tiden gick och det var en lång dag, juryn satt på överläggning och vi väntade på att få veta vad Jason skulle få för dom, Jason hade erkänt allt han hade gjort. Jag kände mig lättad över att han inte sa att han inte hade gjort det.

Juryn var klar och vi blev inkallade till rättssalen igen, jag var så grymt nervös att jag skakade. Varför var Shawn tvungen att gå hem? Jag behöver honom.

- Har juryn kommit med ett beslut? Frågade domaren juryordförande

- Ja, herre ordförande de har vi.

- Okej, hur lyder domen?

- Vi anser att Jason Bank är skyldig, därför ger vi honom 6 års fängelse sedan får han ungdomsvård samtidigt.

- Okej, för bort Jason

När allt var klart åkte jag hem och försökte verkligen känna mig lättad, visst var jag lättad men samtidigt så kändes det som om jag var den skyldige i det hela och inte Jason.

- Hej älskling, hur gick det?

- Hej, det gick bra. Jason har fått sin dom nu.

- Och? Vad blev det för dom då?

- Han får 6 års fängelse och ungdomsvård samtidigt som han sitter i fängelset.  

Shawn gick fram till mig och gav mig en lång kyss och en lång kram. Jag kände mig så himla trygg i hans famn, jag hoppas att jag alltid kommer att vara trygg.

Jag gick upp på mitt rum och bestämde mig för att skriva i min blogg.

"hej alla där ute, nu är det så här. Rättegången för Jasons dom har varit och är förbi. Nu har han fått sitt straff och kommer att sitta i fängelset för mordförsök på mig och Shawn i 6 år, samtidigt kommer han att få ungdomsvård men eftersom han fyller 20 snart kommer väl han att få vuxen vård om han inte får det redan nu! Jag känner mig otroligt lättad men samtidigt en otrolig skuld för att detta hände mig och alla andra. Nej nu ska jag gå och umgås med min dotter och min älskade pojkvän. See Ya Kate"

När jag kom ner till undervåningen igen så såg jag att Shawn och April stod vid stereon och Shawn vaggade sin dotter så att hon skulle somna. Jag kände mig så himla lycklig, jag kan tänka mig en framtid med Shawn.

- Shawn?

- Ja, Kate vad är det?

- Har du funderat på vår framtid?

- Ja det är klart jag har det.

- Skulle du kunna tänka dig ett liv och framtid med mig som din fru?

Shawn la ner April i vagnen och sedan gick vi ut i trädgården och pratade.

- Kate, vad menar du med det där du sa där inne?

- Precis som jag sa, jag undrar om du kan tänka dig en framtid med mig som din fru?

- Kate, friar du till mig?

- Nej, jag bara frågar

- Okej, men ja faktiskt så skulle jag vilja gifta dig med dig. Men på att jag får lov för din pappa.

Shawn och jag gick in igen i det stora vardagsrummet, rummet var ljust och lyste upp. Eftersom min familj älskar att läsa så har vi väldigt mycket böcker lite över allt. Jag har alltid sagt åt mina föräldrar att skaffa en mycket större bokhylla men ingenting görs. Jag själv känner nu att jag, Shawn och april måste hitta en egen lägenhet. Vi kan inte bo under samma tak som mina föräldrar längre, jag måste verkligen berätta hur jag känner för mina föräldrar

Jag måste själv kunna hitta en egen nivå som ansvar och hushållsarbete, och även ett jobb.

Orkade inte läsa allt eftersom att det känns så drygt att läsa såpass mycket text på en dataskärm, men det jag såg verkade helt okej skrivet :) Lycka till med boken!

 Åter ett nytt kapitel till er=)

Bråket som skulle förändra - Kapitel 37

Jag sitter vid min dator och kollar lite på olika lägenheter, jag vill att vi ska flytta hemifrån och ta hand om vårat eget.
Shawn instämmer med mig att vi behöver hitta eget, mamma och pappa skulle vilja ha mig hemma hela tiden tills jag har gått ut skolan, men jag känner att jag måste komma bort från mina föräldrar och kunna klara av att uppfostra mitt barn själv, vill inte vara så beroende av mina föräldrar.
Jag måste verkligen prata med mina föräldrar när de kommit hem från jobbet, jag och Shawn vill ha en trea så April kan få ett eget rum när hon blir äldre.
April ligger och sover just nu och jag ska väl gå ner i köket och städa lite, jag bakade lite innan hon somnade så jag ska städa upp det jag har stökat till.

Några timmar senare

- Hallå, någon hemma?
- Ja jag är i köket.
Mamma kom precis hem och hade med sig massor med påsar med lite mat och sedan från olika klädes affärer.
- Nu ska du få se Kate, jag har köpt lite kläder.
- Vad har du nu köpt mamma?
- Du ska få se.
Mamma plockade in all mat och sedan tog hon fram några söta kläder som var till april.
- Men alltså mamma varför köper du massor till April? Jag och Shawn måste verkligen försöka uppfostra och köpa kläder och sånt till vår egen dotter. Ni ska inte köpa massor med kläder, det måste du låta oss göra, du får köpa kläder till Jul och hennes födelsedag men inte mer. Kanske till hennes namnsdag också men inte en sån här dag som inte är något speciellt.
- Okej, jag lovar men du kan väl ändå ta detta som jag har köpt till henne, jag lovar att skärpa mig.
- Bra, men jag måste verkligen berätta en sak för dig och pappa när han kommer hem.
- Okej, då väntar vi.

Jag gick upp på mitt rum och plockade lite, kan ju inte vara stökigt när man har ett litet barn som snart börjar krypa.
Min dator stod fortfarande på och jag kollade runt lite på om det fanns några lägenheter lediga.
Jag hörde att pappa och Shawn kom hem tillsammans, jag gick ner från trappan och såg min pojkvän och pappa tillsammans. Jag blev glad av att se dem tillsammans och jag kände att mitt och Shawns förhållande skulle hålla.
- Hej gumman, vad har du gjort idag?
- Nej inte mycket, har bakat lite tillsammans med April hon sover nu ska snart väcka henne. men innan jag gör det måste jag prata med dig och mamma, eller jag och Shawn måste prata med er..
- Okej, då går vi in till köket och sätter oss.
Vi alla gick in till köket och slog oss ner, jag tittade på Shawn och tog ett andetag och började berätta.
- Jag och Shawn, eller framför allt jag känner att vi behöver skaffa en egen lägenhet, så vi kan känna att det är vi som uppfostrar April och kunna känna att vi tar hand om oss själva och hushåll med mera.
- Ja, vi har tänkt på det vi också, attt ni känner så och att ni vill komma bort och bo i eget. så jag och mamma har kollat upp lite att ni kanske kan ta min lägenhet inne i stan, den är nära eran skola och nära centrum och dagis. Så jag pratade med hyresvärden och han gick med på att ni fick ta lägenheten och ni kan flytta in när ni vill.
- Skämtar du med mig pappa?
- nej klart inte, varför skulle jag göra det?
- Okej, men har vi några kartonger som vi kan börja packa i?
- ja klart, vi har massvis i förrådet.
Jag sprang iväg till förrådet och tog med mig några kartonger och gick upp till mitt rum och började packa lite små grejor.
Sedan åkte jag, pappa och Shawn till lägenheten och kollade in den och ställde in lite av mina grejor.
Under de närmaste timmarna var jag och Shawn i våran nya lägenhet, vi hade skrivit kontrakt och pappa och mamma stod i borgen för oss, ifall vi inte skulle kunna betala hyran.

När klockan var runt sju åkte vi hem till mig igen och jag skulle lägga April och vi gick sedan ner och pratade lite med mina föräldrar och hade det skönt, det var fredag kväll och jag kände att allt kändes bra. Jag skulle försöka få ett jobb på helgen och det skulle Shawn också försöka med att få ett jobb på helgen då skulle mamma och pappa och Shawn's föräldrar få sitta barnvakt åt April. Men jag tror att ingen har något emot att passa April.
Klockan kändes mycket och jag och Shawn gick och la oss och somnade direkt.

Jag vill gärna läsa mer! ^^

 Detta är sista kapitlet på denna novell.. Jag började med en ny! som kanske kommer upp hit =)

Bråket som skulle förändra - Kapitel 38

Idag är det lördag, tänkte jag lite för mig själv. Vad ska man hitta på idag?
Shawn hade tänkt att vi skulle gå hem till honom och packa lite saker så vi kunde få dem till våran lägenhet, Shawn's föräldrar tyckte att det var en fin idé att ge oss lägenheten. De tycker som mig och Shawn att vi behöver eget så vi kan klara oss själva. Vi gjorde oss i ordning så vi kunde gå hem till honom, April sov fortfarande och jag ville inte börja klä henne så hon kunde följa med. Mamma tog hand om henne så länge, när vi kom hem till Shawn var inte hans föräldrar hemma. Jag och Shawn gick till hans rum och började plocka ner lite saker i kartonger och sådant. Eftersom Shawn hade körkort så lasta vi in hans grejor i bilen som stod på tomten.

När vi hade packat bilen full med saker så åkte vi till lägenheten och höll på där i flera timmar. Äntligen skulle vi snart flytta min säng och Aprils grejor så vi kunde inviga vår lägenhet.

Inatt vaknade jag mitt i natten av en dröm som jag aldrig vill ha igen, den handlade om Jason. Jag förstår inte varför jag drömde om honom för, jag hatar ju honom. Av någon konstig anledning så hälsade jag på honom i fängelset och hade tagit med mig April, varför i hela friden skulle jag ta med mig mitt barn till fängelset?

Jag känner att jag inte vill ha något med Jason att göra, han är inte frisk nog att hanterar mig eller någon annan.

Nu har vi flyttat alla våra grejor till lägenheten, en del av Shawn's vänner kom och hjälpte till, jag gick hem och hämtade April och så mötte jag Em, Nadia och Julie. De undrade vart jag var på väg och jag berättade att vi hade flyttat jag, April och Shawn.
De vart överlyckliga att vi hade fått ett eget ställe, de följde med oss till lägenheten och de kollade runt i lägenheten, det var en trea vi hade fått tag i. Eller pappa hade ju tänkt flyttat hit men jag tror faktiskt att de inte kommer att skiljas i så fall hade de redan skickat efter skilsmässopapper men de har de ju inte gjort, inte vad jag har sett i alla fall.

Jag höll på i köket med att ställa in tallrikar och allt annat som skulle vara i köket, Shawn höll på att montera våran säng och sedan skulle han montera Aprils säng, vi hade skaffat oss ett skötbord som vi kunde ha i badrummet. Det kändes så bra att vi kunde ställa in ett skötbord där eftersom det var så himla stort.

Jag har stora förväntningar på hur det kommer att gå för mig och Shawn med April och lägenheten, jag hoppas vi kan ta hand om oss själva och inte gå över till våra föräldrar och få mat och andra saker.

Egentligen känner jag att man kanske måste plugga till skolan, men vill ju få klart i lägenheten så man slipper känna att man lever i en kartong istället för en lägenhet.
Snart går man ut skolan och jag längtar verkligen, April blir snart 3 år. Och när hon fyllt så är det bara några veckor kvar tills vi tar studenten jag och Shawn.

Studenten

Jag och Shawn är i skolan och håller varandra sällskap, vi går eller snarare gick i samma klass men nu, har våran student kommit och vi ska snart bli utropade klassvis och sedan är vi arbetslösa ungdomar, men jag tror faktiskt att jag har en fot i en klädbutik inne i stan. Vi alla väntade på att få springa ut och äntligen komma ut i frihet, vi fick våra betyg och sedan var det dags att äntligen ställa oss i klassvis och sedan gå ut och möta föräldrarnas och andras jubel.
När vi letade efter våra föräldrar då vi hade kommit ut så insåg jag just att jag inte längre var en skolelev, utan en helt vanlig tjej som söker jobb. Under dagen hade vi student middag hos mina föräldrar, senare på kvällen skulle vi gå ut med våra vänner för att fira att vi äntligen gått ut skolan, mamma och pappa skulle sitta barnvakt åt April. De gav oss en fri dag från barn på våran student, så vi njöt men saknade April som bara den. Innan klockan blev tolv så gick vi hem till våran lägenhet och sedan la vi oss i sängen och pratade lite, efter en stund somnade vi. Jag älskade att vara i Shawn's famn och att ha en egen lägenhet, jag älskar mitt liv så mycket.

#0: Den var väldigt bra, men tycker att du ska tänka på att skriva vad personerna också gör när de pratar med varandra. Då har läsarna lättare att få bilder i huvudet om hur det är.

Okej, tack så mkt för tipset =)

Den var bra! , lite "hoppande" text imellanåt kanske och det känns som om den är ihoptryckt o förkortad men just som #55 så kan du tänka på beskrivningarna lite mer..Annors var det jättebra! Först tyckte jag jätte mycket om jason och tyckte shawn verkade lite mystisk/falsk då han bara plötsit dök upp, men jisses vad mina åsikter förändrades borde sluta med ett litet mer beskrivande slut det är bara min åsikt, eftersom jag hatar bok slut som inte är överdrivna kärleksslut typ haha

Det kanske kommer en fortsättning, men det får ni läsa i boken isf om den kommer ut =)

kommer den ut på nätet eller menar du publiserad bok sådär att sälas i butiker ?

Jag hoppas den kommer ut på bok och säljs i butik..

oj tror du den kommer att finnas i finland då?, hoppas det jag tycker denhär storyn är jätte bra , fortsätt gärna! och jag ska hålla tumamrna att något Förlag tar den  vill publisera!

*hehe*Ler*, du får söka på Cdon annars :P hehe.. Annars kanske jag kan skicka den personligen eller nåt=)

det låter bra jag vet inte hur du föreställt dig jason men jag har en sån bra ide i mitt huvud som jag ville dela med mig bara  :) = rätt lång, mörkt nästan svart hår  grönblåa ögon ganska stor näsa och sådär halv avlångt huvud , lite muskulös,inte mycket men inte benrange heller.. svårt att förklara hur man tänker i huvudet men …

Mja nått sånt.. dock ingen stor näsa :/