Hej. Då har jag skrivit en novell och tänkte publicera den här och höra vad ni tycker.

Det elaka ekorrhjulet

 

"Kom igen nu. Kämpa hårdare! Var inte så slö!"

Hans röst ekade genom mina öron som egentligen redan var fulla med elaka kommentarer och de gjorde mer ont än vad jag visade. Jag låtsades som om ingenting, även om jag ibland gick undan och grät emellanåt för att jag kände mig så förolämpad. Kunde jag rå för att jag inte var så pass bra som han ville att jag skulle vara? Nej.

Kan Han inte bara hålla käften i en liten minut? Måste Han hela tiden skälla på oss?

"Fy fan vad du är dålig! Skärp dig för fan!"

Jag suckade. Jävla idiot!

Under dessa tider kändes allt som en plåga. Jag sätter mig ner på en av de många bänkarna och när jag tänker tillbaka kommer en ström av tårar förbi i tårkanalerna. Det är inte rättvist att jag då, när jag skulle utvecklas och bli bättre, istället kränktes med fula ord och påhopp. Jag ångrar mig att jag inte tog tag i allt, varför lät jag allt passera som om ingenting? Den frågan har jag inget svar på än idag. Allt Han sa gick in i mina öron och varje gång tänkte jag att: "Han menar det egentligen inte, han menar det inte…"

Runt min hals hänger det halsbandet som jag alltid hade på mig i mina unga år. Det har jag fortfarande på nu. Den väcker alla känslor och med hjälp av den intalar jag mig själv på något sätt att Han inte finns här längre för att skada mig. Aldrig mer kommer Han att kasta saker på mig eller hota mig. Han finns inte längre i mitt liv.

Jag hade bestämt mig för att strunta i Hans ord som egentligen sårat mig rejält. Ansträngde mig och tränade extra hårt för att bevisa att Han kunde ta mig seriöst. Men jag kände inte alltid glädjen i det jag höll på med. Ibland frågade jag mig själv, varför gör jag det här? Gör jag det för att Han ska vara glad eller gör jag det för mig själv?

Jag bestämde mig för att tänja mina gränser och ge mig krav, som jag nästan aldrig kunde uppnå. Det kändes tillslut som ett stort ekorrhjul som bara åkte runt, runt, runt och som jag inte kunde ta mig ur. Ingenting ändrades, allt blev som ett enda mönster som aldrig omarbetades. Tillslut kändes det som om jag levde i en bild som alltid innehöll samma saker och känslor. Den var svartvit, alla färger var utanför ramen, i den värld jag förut hade tillhört men lämnat bakom mig.

Jag ställer mig upp och tittar mig i spegeln på väggen. Det jag ser är samma person som för några år sedan var olycklig och ofta ställde sig frågan vem den var. Även om allt hände för flera år sen, är jag än idag skadad av det och jag vet inte om jag någonsin kommer att helas. Ett litet leende skiner upp från mina läppar och jag börjar att skratta. Vad Han missar! Jag kommer aldrig att godkänna ett "förlåt" från Hans läppar. Aldrig någonsin.

Man kände sig vilsen i tonåren och med Hans krav på mig kändes det inte lättare. Jag stängde allt inom mig och pratade aldrig ut. Tillslut var jag så sårbar att jag kunde brista i gråt om världens minsta obetydligaste sak. Men i vissa stunder var Han ju så snäll och som min bästa vän. Det var mitt fel att han blev arg på mig, jag visste det och försökte att inte utlösa Hans utbrott. Jag undvek att prata med Honom om saker om jag trodde att Han kanske skulle bli arg av att höra och ibland var det svårt att prata med Honom överhuvudtaget. När han skrek på mig kände jag mig rädd, nej det är fel ord, skräckslagen.

Jag tar några djupa andetag och försöker tänka igenom allt. Allt som jag vill glömma men samtidigt har det varit nyttigt för mig. Jag har blivit mycket starkare och förstår mig själv bättre. In genom dörren kommer ett par tjejer som pratar och fnittrar. De tittar på mig och skrattar lite till. Hade det här hänt "då" hade jag blivit osäker och velat fly så fort jag kunde. Men nu vet jag att antingen är de osäkra eller är avundsjuka på mig. Avundsjuka är det värsta en människa kan utstå och för att klara av det sätter man en annan person i en ännu värre känsla. Skräck och osäkerhet.

Tillslut ställde jag mig ofta frågan om var jag hörde hemma. Jag var osäker och nära att lägga allt på hyllan. Strunta i allt och stryka de jobbiga stunderna. Men jag kunde inte. Något tog emot och jag blev kvar i det som jag ibland mådde så dåligt av. Istället drog jag ner på det och på så sätt träffade jag inte Honom lika ofta. Han kunde inte heller reta mig för att jag presterade sämre än vad jag egentligen kunde. Jag kände mig fri.

Men det kändes som om jag var splittrad och efter bara några månader var jag tillbaka i det där ekorrhjulet som jag aldrig, aldrig kunde ta mig ur.

Jag knyter på mig mina skor och kastar upp den stora bagen på ryggen. När jag går förbi spegeln igen tittar på mig själv och ler ett stort och brett leende. Jag är lycklig nu och det är inget som jag bara intalar mig själv, jag är det på riktigt!

Jag går ut genom dörren och koncentrerar mig på det som kommer att hända nu. Det är så mycket bättre än att träna med Honom och det har gett mig så mycket mer. Jag kommer fram till en dörr och ställer mig bakom den och väntar. Mina tankar vandrar till den gamla tiden igen och allt som kunde ha hänt om jag inte hade lyckats ta mig ut det hemska mönstret. Han är borta ur mitt liv och även om jag saknar Honom lite, så måste jag erkänna för mig själv att jag har det så mycket bättre nu. Nu när Han inte förstör något för mig, Han förstör inte min självkänsla eller mina drömmar.

Dörren öppnas av en man och jag kliver in med bestämda steg på Center Courten. Läktarna är fulla och jag möts av ett stort jubel av alla i publiken när jag går fram till min bänk på vänster sida av domarstolen. När min motståndare står på andra sidan nätet och jag slår in den första bollen i banan vet jag var jag hör hemma. I finalen i US Open.