hej

mitt första inlägg, så va inte för hårda ok?

 "Varför?" Viskade jag. "Varför gör du så här mot mig?"

Han vände sig mot mig.

   "För att du förtjänar det, Kate. Hur många hjärtan och liv har du inte krossat? Har du inte förtjänat att mista allt du älskar och håller kärt?"

   "Nej! Säg inte så, säg att du inte menar det! Jag älskar dig och du älskar mig!"

En tyst snyftning undslapp mina hårt slutna läppar. Ljudet fick oss båda att rycka till, men hans hårda ögon mjuknade inte. En sorts hånfullhet trädde istället fram i hans en gång så vackra mörka ögon.

   "Har jag lyckats med det alla vill, har jag lyckats bryta ner hårda hjärtlösa Kate utan ett enda ord?"

Ett hånfullt leende smög sig fram på hans läppar, hela han utstrålande nu bister hånfullhet.

   "Sluta. Snälla du, sluta!" snyftade jag. "Har jag någonsin gjort dig illa?"

Jag kunde nu inte hålla tillbaka mina snyftningar längre utan snyftade hejdlöst. Tårarna steg i mina ögon och gjorde rummet runt mig otydligt.

   "Skulle du aldrig ha gjort mig illa?!" röt han ursinnigt. "Övergav du mig inte för att flytta till dina älskvärda kusiner i London?!"

Han betonade ordet älskvärda ironiskt. Hans plötsliga ursinne skrämde mig, fast jag skulle aldrig avslöja det för någon. Trots rädslan kunde jag inte låta bli att sucka över hans ord.

   "Men kära du", suckade jag. "Tror du verkligen att jag ville åka till Mary och James? Hur många gånger har jag inte sagt att jag älskar dig, men trots detta tror du fortfarande att jag ville ersätta ditt sällskap med deras?!"

   "Vad menar du med det?  Vad du ville har väl mindre betydelse, jag tänkte mer på själva handlingen. Hur du alltid fjärmade kring Mary och James, detta eviga smicker och fnittrande! Det gjorde mig galen, galen av svartsjuka, att de som fina människor fick vara runt dig, se på dig, röra dig och prata med dig utan att behöva låtsas vara oberörd, utan att spela ett ändlöst spel. Att de fick charmeras av dig och tala om dig i fina ord. Allt detta stötte kniven i mitt hjärta djupare!"

   "Vad!? Spelar du ett ändlöst spel med mig? Och skulle du ha blivit galen? Snarare kall, kallare ju längre tiden gick, kallare ju mer jag saknade dig. Vad är det för elakt spel du spelar där jag blir det svarta fåret?"

   "Det är inget spel, det är verkligheten! Där du inte bryr dig om mig, jag som bara är en fattig pojke som har blivit barmhärtigt räddad av din far. En pojke som ska skatta sig lycklig att han ens får vistas i samma hus som Mr Greene och hans underbara dotter Miss Kate. En pojke som inte får visa sina känslor för Miss Kate, trots att han vet att de är besvarade! Besvarade till en sådan grad att inte ens Romeo och Julia kunde ha älskat varandra mer!"

   "Åh Oliver. Hur skulle jag kunna veta vad du kände? Jag visste bara vad jag själv kände, och jag kunde knappt hålla blicken ifrån dig. Jag bryr mig visst om dig, du är det viktigaste i mitt liv men du försvann från mig. Jag trodde att du inte…"

   "Du trodde! Du såg bara det du ville se, du fick dig själv att se att jag inte älskade dig längre. Då hade du ju ingenting kvar på Greenehouse Castle som höll dig kvar, du kunde lämna huset och flytta till London för att umgås i de riktiga kretsarna. Du är så egensinnig så det är nästan synd om dig Kate. Vet du det? Du lever i din egen värld där allt handlar om dig och dina fruktansvärda kval! Försvinn härifrån! Jag ville aldrig mera se din falska själ här igen! Jag hade fel när jag trodde att du kanske hade ändrat dig."

   Med dessa fruktansvärda ord lämnade han salongen. Jag hörde hur stegen dog bort och hur hans skrek till hushållerskan att han inte ville ha någon kvällsmat och att hon skulle skicka efter Mrs Hills vagn så hon kunde ta sig hem. Omedelbart!

   Jag kände hur någon försökte lyfta upp mig, omedvetet måste jag ha fallit ner på golvet för senast jag reagerande stod jag upp.

   "Seså Mrs Hill, här kan ni inte ligga."

En mjuk stämma hördes bredvid mitt högra öra men jag kunde varken placera rösten eller röra på mig. Det var som jag hade frusit till is, som om hela jag hade gått förlorade i en långsam och ytterst plågsam död.

   "Nej, nu måste ni verkligen ta och skärpa till er Mrs. Er vagn är redo att ta er hem till er nu. Seså!"

Ett par starkare armar tog tag i mig den här gången medans samma mjuka röst pratade uppmuntrande med mig samtidigt. Utan att riktigt veta hur så satt jag plötslig i min vagn och såg mitt barndomshem och nuvarande Mr Oliver Greenes hem försvinna längre och längre bort i skymningen.

Hoppas ni orkar läsa allt!

EllaMary