Beea: Vill bara skriva av mig!
Behövde bara få skriva något, det råkades bli hela mitt livs historia ungefär 
Om nån orkar läsa får ni gärna kommentera mitt sätt att skriva på, behöver all kritik jag kan få!
Om jag var en häst skulle jag antagligen vara en nordsvensk travare. Inte av den anledningen att jag är kraftig, utan för att travare i allmänhet lätt blir klassade som värdelösa när de lämnat travet, men de har trots allt ett härligt temperament, är godmodiga och snälla. Jag, till likhet med nordisarna, är knappast särskilt välanpassad, i mitt fall till livet utanför stallet. Stallet, är antagligen den enda platsen där jag kan känna mig trygg, och kan känna att jag passar in. Jag är på intet sätt dum, bara väldigt blyg. Ibland händer det att jag handlar på ett sätt som kanske inte alltid anses rätt, precis som nordisen i sin omskolning till ridhäst. Jag försöker emellertid alltid att göra mitt bästa för att förstå, ja, ni förstår, precis som nordisen.
Mitt liv startade på BB i Piteå 1991. De första åren av mitt liv bodde jag i ett samhälle utaför Piteå, Rosvik. Jag gick först hos dagmamma, en tid jag inte kommer ihåg särskilt väl, men började sedan på dagis. Jag minns att jag nog inte hade några vänner där direkt, de flesta andra var något år äldre än mig men på den tiden bekymrade utanförskapen mig inte, som den nog sällan gör hos barn i den åldern. Jag hade i alla fall två vänner utanför dagiset vars föräldrar kände mina föräldrar, och det dög gott för mig.
Sex år gammal var jag när jag började sexårs, vilket jag inte minns särskilt mycket av men nu när jag träffade en massa barn i min egen ålder fick jag i alla fall några vänner som jag kom att tycka mycket om. Vi hade en underbar lärare som jag snudd på älskade, även om vi hade våra duster ibland då jag nog kunde vara lite, vad ska jag kalla det, busig skulle vara fel ord, upprorisk passar nog inte heller riktigt rätt, problematisk vore väl helt fel. Men ni förstår förhoppningsvis. Livet kändes på det hela väldigt bra och ett år senare började jag även ridskola på Piteå ridklubb, och jag var aldrig rädd för hästarna till skillnad från säkert en del andra i min ålder, kanske hade jag inte förstånd att vara rädd?
När jag skulle börja trean flyttade jag, min mamma, pappa och lillebror ut på landet till en by ca 3 mil norr om Luleå. Första dagen på den nya skolan gick över förväntan trots allt, när jag satt på ett staket på rasten helt ensammen kom några tre andra tjejer som lyckligtvis var lika hästtokiga som jag, och jag började vara med dom på skolan. Jag började rida på rånebygdens ridklubb där jag första lektionen flög av för första gången i mitt liv. Nåja, det är inte för inte det sägs att den som lärt sig rida på RBRK kan rida vad som helst. Jag fann hur som helst snabbt min favorithäst, b-ponnyskäcken Amanda som jag kom att få mycket kul tillsammans med.
Jag vet inte riktigt hur det var men efter ett tag slutade jag vara med kompisarna jag fått på skolan i alla fall och började så smått att umgås med en annan tjej. Ungefär i samma veva skulle jag tro, köpte familjen vår första häst, varmblodsvalacken Bill Drew.
Bill Drew, man kan säga att vi köpte grisen i säcken. Han var då 15 år gammal och hade eftersom att några tonårstjejer som haft han på foder gjort det stora misstaget att spänna fast honom framför en skottkärra, blivit skadad då han fick panik, det var inte säkert att han skulle bli bra alls men vi köpte honom billigt utan att provrida. Så småningom började vi sätta igång honom, jag som inte var särskilt stor då klarade trots det av att rida honom i alla gångarterna. Han visade sig vara världens snällaste häst och vi fick aldrig ångra att vi köpte honom!
Ett år senare, jag var väl här 11 år skulle jag tro, fick Billy dock kolik, veterinären och vi kämpade flera timmar med honom och veterinären trodde sig aldrig sett någon som kämpat lika mycket med en häst som mamma gjorde då. Koliken utvecklades i alla fall till tarmvred, och vi fick det sorgliga beskedet att det bästa och enda rätta var att låta honom vandra vidare till trapalandas gröna ängar. Vi tvekade aldrig att göra det, jag stod och såg när veterinären stack in den sista sprutan i honom. Han skulle bara sjunka ihop och somna in sa veterinären, men Billy som aldrig var en vanlig häst, kastade sig bakåt när sprutan stacks in i hans hals, jag glömmer aldrig synen. Han föll till marken, livlös. Det är först nu jag inser det, jag har faktiskt sett någon dö. Billy var aldrig riktigt en häst, trots att vi inte hann ha honom särskilt länge, blev han en kär familjemedlem och jag kommer aldrig att glömma honom.
Som 11 åring hade jag för övrigt funnit en riktig bästis, vi hade hästarna i samma stall och så, men det känns inte vesäntligt i historien. 12 år gammal träffade jag dock en annan person som kom att bli min nya bästis. Vi hade mycket gemensamt och hade otroligt roligt ihop, trots att vi inte står varandra särskilt nära längre betyder hon fortfarande otroligt mycket för mig, det vi hade glömmer man inte!
Ett år efter Billys död, nästan exakt ett år tror jag, hade vi byggt klart vårt egna stall hemma på gården. Billy hade vi ju haft på ridskolan, men detta var något helt annat. Vi åkte ner till Pajala där vi hittade Gurmin, en nordsvensk travare, passgångare, då tolv år. Jag och pappa provred, och vi var överens om att han var hästen för oss. Visserligen var han väldigt naffsig, det är antagligen därför mina åsikter om att man absolut inte ska ge hästen godis från handen, är så starka. Vi köpte alltså Gurmin och han vandes ganska snabbt av med att nafsa. Den sommaren bestod givetvis av mycket ridning för min del, Gurmin var dock omöjlig att rida ut själv på och backade bara så fort man försökte, men som tur var hade grannens barnbarn en häst hos dem den sommaren och vi red ut tillsammans några gånger, för övrigt var det hagridning som gällde och jag tog mig ann utmaningen att lära hästen som enligt förra ägaren "hade provat hoppa men tog elefanthopp" eller något i den stilen, att hoppa. Jag var dock envis, och upptäckte att Gurmin visst var ganska fin på att hoppa ändå, efter en hel del träning, det vill säga.
I slutet av den sommaren insåg vi att vi skulle vara tvungna att köpa en till häst eftersom att grannens barnbarn nu skulle ta tillbaka sin till dit de bodde, och Gurmin därför skulle bli själv annars. Den andra hästen vi provred var Kvicksilver.
Kvicksilver var en nordsvensk travare precis som Gurmin. Endast fem år gammal och riden bara omkring 20 gånger. Han kunde dock alla gångarterna och de som ägde honom hade gjort ett faktastiskt grundjobb även hanteringsmässigt. Jag provred, pappa provred, och jag var fast.
I slutet av Augusti anlände Kvicken som han kallades, till oss. Pappa var den första att rida honom och eftersom att han var så ung ansåg mamma att detta var bättre än om jag som inte ridit lika länge skulle rida honom. Efter några dagar fick jag dock rida honom, och efter att mamma konstaterat att min ridstil verkade passa Kvicken betydligt bättre än pappas, blev det hädanefter jag som red honom. Han var otroligt stark och första uteritterna var mina armar gele, men det skulle aldrig fallit mig in att inte fortsätta kämpa.
Nästa sommar, Kvicken blev 6 år gammal och jag som alltid älskat att hoppa hade givetvis aldrig tvekat att försöka med Kvicken så småningom. En solig dag styrde vi mot vårt första hinder tillsammans, det var inte högt, men Kvicken svängde bort från det några gånger och jag hade inte mycket att säga till om. Sedan när vi väl tog oss över, rev han en gång och sedan en till. Besvikelsen var stor, han kommer aldrig bli en hopphäst! Tänkte jag, ung och dum som jag var.
Försöken att lära Kvicken hoppa lades på is ett tag men senare samma sommar tog jag upp dom igen och det visade sig snart inte vara något misstag. Så småningom blev han mer och mer säker på sig själv och hopptekniken förbättrades markant. Det var min förtjänst, jag hade följt med i varenda språng han tagit i sitt liv, och jag var otroligt stolt över min bragd.
I åttan började jag glida ifrån mina kompisar mer och mer, mamma och pappa meddelade att de skulle skiljas och mitt liv blev helt enkelt, ett helvete. Hästarna var nu den enda trygga punkten i mitt liv, betygen blev lidande och jag fick höstterminen det året IG i ett ämne, läraren i det ämnet har jag dock, varken förr eller senare och av förklarliga skäl, aldig tyckt om. Så starka ord som avsky skulle jag utan tvekan säga att jag kände gentemot henne. Ingen förstod någonting!
Kvicken flyttades in till ridskolan för att stå uppstallad där till slutet av åttan. Gurmin såldes till de som hade sin häst uppstallad i vårt stall och stod alltså kvar på vår gård, pappa träffade en flickvän i Haparanda där vi kom att tillbringa mycket tid, och mamma fann kärleken i Skellefteå. Kaos. Det kom till en punkt då jag skulle vara tvungen att välja vem av mina föräldrar jag skulle bo hos. Pappa hade nämligen planer att flytta till Haparanda och mamma till Skellefteå. Eftersom att vi så ofta var borta blev jag dessutom allt oftare tvungen att hitta någon som kunde ta hand om Kvicken. Jag ska vara ärlig, jag gav upp totalt, gick emot allt jag trott på och stått för. Kämparglöd. Kvicken såldes till Umeå.
Jag grät i floder den dagen Kvicken åkte, innan han såldes hade vi vunnit en klubbhoppning och jag var så otroligt stolt över honom det ögonblick vi tog emot förstaprisrosetten. Vi slog alla de fina hästarna, och vi hade bevisat något. Trots det gav jag upp, ni kan knappast klandra mig, men varje dag sedan Kvicken såldes har jag ångrat mig. Det fanns folk som påpekade att jag skulle sakna honom, att jag inte borde sälja honom eftersom att ingen kunde rida honom bättre än jag, jag bara skrattade åt dom. Nu förstår jag precis, men inte ens de hade kunnat ana att smärtan skulle bli så stor.
Jag gick ut nian med hyfsade betyg, VG i alla ämnen förutom 6, varav ett av de var ett MVG och de andra fem var G:n alla från den lärare jag aldrig kunnat känna mer hat mot. Jag kom hur som helst in på medieprogrammet, mitt andrahandsval, förstahandsvalet var strömsholms ridutbildning men jag visste redan från början att mina betyg antagligen aldrig skulle räcka dit, och jag hade rätt.
I fjärde hand valde jag Holmen häst och ridutbildning i Kalix vilket innebar ett ridprov. Det där ridprovet gick väl inte särskilt bra, men jag blev trots det chockad när jag fått reda på att jag fått IG på det pga. av, jag kommer inte ihåg exakt var som skrevs eftersom att jag rev sönder papperet direkt, men det var något om obalans och att jag inte förväntades klara kursmålen under de tre åren. Jag fnös då, och fnyser fortfarande, åt de orden. Redan idag misstänker jag att omdömet varit helt annat, men den som gav utlåtandet är inget annat än en blind kärring, rentutav. Men det var nästan vara bra att jag fick IG den dagen, för enda sedan dess har jag varit med målmedveten än någonsin, och mitt mål är att visa henne hur fel hon hade.
Det är lustigt hur lite min mamma vet om mig, "Jag vet vad du tänker", sa hon när jag satt i tårar över IG-beskedet, "Nu tänker du att det inte är någon idé att fortsätta rida", mamma lilla kunde aldrig haft mer fel. Detta var inte, absolut inte och aldrig slutet på min karriär inom hästsporten. Den hade precis börjat! Just den dagen, i den sekunden, bestämde jag mig för att bli bäst, och tydligen skulle detta ske utan hjälp av någon snobbig ridutbildnings hjälp, gärna för mig, fine.
Jag började gymnasiet, media alltså. De första veckorna kändes minst sagt deppiga eftersom att jag redan första dagen konstaterat att jag antagligen inte skulle få några nära vänner i klassen. Det berodde givetvis på min blyghet, men dels också för att ingen annan i klassen, katastrofalt nog, var hästintresserad!
Efter några veckor var det dock ett gäng i klassen som såg mig, det kunde lika gärna varit en ängel, som en rast frågade MIG om jag ville följa med dem och göra något. Sedan dess var jag mer eller mindre med dem, i början var jag osäker på om de verkligen ville ha mig med och det hände ofta att jag slank in i en vrå för mig själv på rasterna men med tiden blev jag mer och mer säker i min roll. Det händer fortfarande att jag tvekar på om de verkligen uppskattar min närvaro, men det händer alltmer sällan nu.
Jag lyckades övertala mina föräldrar, jag skulle få en ny häst. Efter att ha provridit några utan att det "klickat" började det dock kännas hopplöst.
Jag stod vid kanten av sjön och tittade ner i det kalla, mörka vattnet. Det var min födelsedag och mamma och min plastpappa hade bråkat, som vanligt. Det smärtade mig mer än jag visade på utsidan, det, och saknaden efter Kvicksilver som ännu inte lagt sig, det kommer den aldrig att göra. Jag kände på vattnet, kallt, och funderade på att ta kliven ut och helt enkelt dränka mig själv. Jag visste dock att jag aldrig skulle göra det, jag bryr mig alldeles för mycket om min mamma för att utsätta henne för att kanske finna mitt lik i sjön. Det var å andra sidan inte hela sanningen, jag hade aldrig haft modet att göra det hur som helst. Nu får jag det att låta som att självmord är något som fodrar mycket mod, för visso kanske, men det är likväl en feg utväg, och jag vill inte gärna påstå att jag är feg.
Mitt liv slutade alltså inte där.
Någon gång i november tror jag, såg jag en annons angående två hästar som sökte delfodervärd. Den ena var en C-ponny, mycket mer stod det inte i annonsen men jag mejlade annonsören i alla fall och hon trodde C-ponnyn kunde passa mig ganska bra.
Jag åkte alltså dit för att provrida den, när jag och mamma såg honom för fösta gången slogs vi av hur liten han såg ut. En brun liten ponny med ett hjärta i pannan, otroligt söt, men liten. Dess ägare kom och vi fick veta att Hero, som han hette, var endast fyra år gammal. Upplysningen gjorde mig lite skeptisk och jag tvivlade såklart på mina kunskaper att klara en så ung häst. Jag hade dock inte behövt oroa mig, när jag suttit upp kunde jag snabbt konstatera att han antagligen var en av de finaste hästarna jag suttit på, och säkerligen en av de mest lovande också. Jag var inte heller särskilt stor på honom utan ganska lagom faktiskt, så är jag ju inte särskilt lång heller.
Vi skrev alltså kontrakt, och nu var Hero min delfoderhäst på svart och vitt. Två till tre gånger i veckan red jag honom, och det gör jag fortfarande.
Det gick några månader och jag kom faktiskt att tycka väldigt mycket om Hero så småningom. Aldrig hade jag trott att jag skulle hitta någon som jag tyckte lika bra om som Kvicksilver, men jag är glad att jag hade fel.
Men säg den lycka som varar för evigt, kring Juni i år får jag höra att jag tydligen börjar bli för stor på Hero (hör och häpna, jag hade inte växt en cm sedan jag började rida honom!). Jag blir givetvis helt förtvivlad, för hur fånigt det än kan låta så finns det inget annat viktigt i mitt liv än hästarna. Och nu är det inte vilken häst som helst, utan min älskade lilla Hero. Ännu vet jag inte hur det blir i framtiden, men jag njuter av varje sekund jag får med honom.
Historien börjar lida mot sitt slut, dåtiden har hunnit ikapp nuet. Här nedan följer lite tankar och reflektioner.
Jag tror att anledningen att jag berättar detta för er är för att jag kan, jag lärde mig enligt mamma alfabetet vid 2,5-3 års ålder vilket faschinerar, men inte förvånar mig. Det förklarar min kärlek till skriften, bokstäverna är mina vänner. Trots det är orden, uttalade mina värsta fienden. Jag klarar knappt av att prata med folk, är det mamma eller pappa pratar jag oavbrutet så de blir tvungna att be mig hålla tyst, men på skolan uppfattas jag nog snarare som en väldigt tyst och blek person.
Jag är min egna bästa vän. Jag har riktigt älskat några få personer i mitt liv, några som betytt väldigt mycket för mig. Jag har svårt att släppa folk inpå livet, antagligen för att två av de som betytt mest för mig gått en annan väg i livet som inte inkluderar mig, vilket smärtar oerhört att insé. Jag har svårt att släppa taget om dessa, och Kvicksilver, som är en av dem, lär jag aldrig kunna släppa.
Jag fortsätter leva, med hoppet om att livet en dag ska bli precis som jag vill.
Men du! Vilken berättelse!! Jag har suttit och snyftat och smilat om vartannat. Det enda jag kan anmärka på är några få slarvfel i stavningen, annars inget. Du skriver medryckande . det påminner om en författare jag läst en gång,kommer inte ihåg vilken just nu, men denna författare började ofta sina böcker som du har skrivit nu, som en slags resume´ och när boken väl började på kapitel ett, var det i form av dagbok. Den författaren var mycket läsvärd och det är du också. Fortsätt så tjejen!/ Kram
![[Vargnatt-]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Verkligen bra skrivet, det märks att det skrivna ordet är din vän! Du skriver väldigt bra och man vill fortsätta läsa när man väl börjat.
Du verkar vara en målmedveten tjej och jag är säker på att livet blir som du vill till slut :).
Det var verkligen en inblick i ditt liv, på ett personligt sätt drogs jag in. Håller med #1 om stavningen. Egentligen är det både stavfel och formuleringsfel. Som inte föringar det du skrivit. Använder du word och stavningskontroll så blir du lätt av de felen. Säkert många gånger är det slarv.
Jag vet verkligen vad du menar med många saker du skrivit. Dels detta med skrivande i ung ålder. Det känns som om jag föddes med skrivandet i blodet. Sedan att man kan prata hur mycket som helst hemma, men blir blyg ute. Själv har jag sett mig mer som en observatör, som ser allt runt mig. Vilket har varit perfekt när det gäller att skriva. Att kunna sätta sig in i andras sitsar. Sedan gick jag en kurs som mamma betalade mig "Att tala inför andra". Har inte tystnat sedan dess :-).
Tack för inblicken i ditt liv. Jag kommer nu att lägga in ditt namn i rubriken. Vill du presentera fler saker så fortsätter du att lägga dem i den här tråden. /Vanessa
Kata(rina), f.d. Vanessa som är mitt mellannamn.
Tack så mycket för all kritik och även mer positiva kommentarer om texten. Dock så skrev jag den mesta av texten redan för något år sedan även om jag ändrat lite alldeles nyligen, så ni kan ju ha lite förståelse för att en sextonåring gjort några stavnings och grammatikfel … I den åldern behöver man väl inte vara helt perfekt? Men det är bra att jag får veta det, så kan jag försöka tänka ännu mer på det till nästa gång!
#4
Jadå 
Jag skrev en novell. Visserligen helt utanför vad jag vet något om … Men å andra sidan är väl allt man skriver bra träning på något sätt? 
Jävligt svagt skrivet dock, tog väl inte mer än någon halvtimme på sin höjd Tänker i alla fall inte gå in närmare på hur jag fick inspiration till att skriva detta, men jag såg i alla fall en bild på en kusin till mig, och fantasin började flöda fritt 
Ett liv
Hon sjönk ner på sängen, med slokande axlar och nerböjt huvud. Hållningen var det enda som avslöjade hur dåligt hon mådde, tillsammans med alla de många skärsår som löpte uppefter hennes ärrade armar. Ärren efter rakbladen dolde hon oftast under en svart kofta, men inte idag. Hon slängde huvudet mot kudden och lät tårarna komma, tårar av förnedring pågrund av alla föraktfulla blickar hon mötts av på stan. Glåpord hade kastats mot henne, de hade kallat henne psykfall och en massa andra mindre smickrande saker, som att hon inte var en människa som de, som att hon inte hade några känslor. Hon famlade med blicken mot sängbordet, suddigt genom tårarna, men fortfarande tillräckligt tydligt för att hon skulle kunna sträcka sig mot den översta lådan och ta upp ett av rakbladen. Hon tryckte det hårt mot armen och lät blodet komma, ett sår till och det rann ner över hennes vänsterarm. En bloddroppe landade på det vita täcket, sedan ytterligare en. Tillslut hade de bildat en liten pöl av blod, men det brydde hon sig inte om. Hon lät rakbladet glida lätt över huvudpulsådern, lekte med tanken att ta sitt liv. Det skulle vara så lätt, bara att trycka till riktigt hårt, sedan skulle det vara över. Ingen skulle hinna komma hem och hitta henne förrän det redan var för sent. Hennes föräldrar jobbade, som vanligt. Hon smakade på känslan av att inte längre finnas, helt enkelt inte existera. Hon trodde inte på ett liv efter döden, såg livet som svart och vitt och la inte märke till alla nyanser däremellan. Kanske var det därför hon hade det så tufft. Sakta la hon rakbladet åt sidan och torkade sina tårar. Hon strök bort en slinga av sitt långa svarta hår, kände en ny tår komma smygandes i ögonvrån och gjorde ingenting för att hindra den. Hennes liv var inget värt, ingen älskade henne, och uppriktigt sagt så älskade hon nog inte någon heller. Så enkelt det skulle vara, upprepade hon i tankarna, att bara sluta finnas. Så tog hon upp rakbladet på nytt, och högg det rakt i strupen utan att ens tveka. När hon låg där på sängen och kände livet rinna ur henne, tänkte hon att hon glömt slå av plattan till spisen. Sedan blev allting svart, för alltid.
Du skriver väldigt bra. Kul att se nån som kommer från trakter vars jag spenderade väldigt mycket tid om ung=)
Kul att du tycker det! Flyttade hit till Skellefteå förra sommaren men bodde tidigare ca 3 mil norr om Luleå 
Jo jag läste det, jag har härjat en hel del i Luleå och även Råneå (vilket jag antar var byn du bodde i?)
Det stämmer bra det! 
Världen är liten ibland=)
#12: Många från trakterna här tydligen, kul! :) Tack!
Egentligen skulle jag skriva en hästnovell, något som många gett mig som förslag när jag frågat vad jag ska skriva om för något. Efter några rader insåg jag dock att detta inte skulle bli någon hästnovell, en helt annan berättelse växte fram och slutet var oväntat till och med för mig! Det som är kul när jag skriver är att jag inte ens själv vet hur det ska sluta förrän sista raden! 
I en stuga i skogen
Mitt i skogen i en liten röd stuga med vitmålade knutar, bodde gubben Bertil Jonsson. Så länge Mimmi kunde minnas hade hon känt den gamle mannen, och under sina barndomsår hade hon tillbringat mycket tid i stugan i skogen. Bertil Jonsson var en skicklig sagoberättare, och Mimmi hade alltid varit hans hängivna lyssnare, hon kunde sitta i timmar och höra på den gamle mannens berättelser när hon var yngre. Nu var det dock många år sedan sist, hon hade blivit äldre och flyttat till grannbyn, alltmer sällan blev det att hon hälsade på Bertil Jonsson och sista gången hade varit för några månader sedan. Det var konstigt att hon skulle börja tänka på honom nu, mitt i det värsta julstöket när hon hade så mycket annat som skulle göras. Faktum var att hon knappt ägnat honom en tanke sedan sista mötet, vilket gjorde att hon fann det lite underligt att han helt plötsligt dök upp i hennes tankar. När hon drog sig till minnes att hon en gång hört Bertil Jonsson berätta om att människor kunde tränga in i varandras tankar om de bara ville det tillräckligt mycket, kunde hon inte låta bli att undra om han tänkte mycket på henne i detta nu. Lite skuldmedvetet tänkte hon att hon borde åka och hälsa på honom, eller i alla fall ringa, det var nog inte många som hälsade på den gamle mannen och hon visste att han tyckte mycket om henne. För även om de inte var besläktade med varandra på något logiskt sätt, så var han som en morfar för henne, och han brukade ofta säga att hon var som det barnbarn han aldrig fått. Förut brukade Mimmi bli glad när han sa det, kanske mest för att hennes riktiga morfar dött när hon var mycket liten. Nej, nu dög det inte att stå och fundera över sådant, golvet skulle skuras och granen skulle kläs. Annars skulle det inte bli någon riktig jul i år.
Hur Mimmi än försökte släppa tanken på Bertil Jonsson, så tycktes han bitit sig fast i hennes tankar och tillslut bestämde hon sig för att åka och hälsa på honom helt oanmäld. Han skulle säkert bli glad över att få besök, tänkte hon och packade ner ett paket av hans favorit the i väskan innan hon gav sig iväg. Hon förvånades över att vägen faktiskt var ännu kortare än hon mindes den, och förebrådde sig själv för att hon inte tagit sig tid att åka och hälsa på Bertil Jonsson oftare. Men nu var hon i alla fall på väg. Snart svängde hon in på skogsvägen man blev tvungen att köra den sista biten till Bertil Jonssons hus, den var upplogad, förmodligen var det någon snäll person som tagit sig an att hjälpa honom så att han kunde ta sig till och från affären utan att köra fast. När Mimmi nådde fram till Bertil Jonssons hus, kunde hon dock konstatera att det inte alls var särskilt välskottat där. Snödrivorna sträckte sig långt upp längsefter väggarna och på taket stugtaket låg snön djup. Lyset inne i stugan var släkt trots att klockan var mitt på dagen, och Mimmi började känna sig illa till mods. Tänk om det hänt Bertil Jonsson något? Hon parkerade snabbt bilen och plumsade fram genom den meterdjupa snön fram till stugan. Hon knackade hårt på dörren, men fick inget svar och ingen kom och öppnade den för henne, så hon kände på dörrhandtaget och när dörren inte var låst klev hon in i stugan på Bertil Jonssons blå trasmattor. "Bertil?" ropade Mimmi, "är du hemma?". Hon sparkade av sig skorna och lyssnade efter den gamle mannens välbekanta välkomstrop, men det förblev tyst. "Hallå?!" ropade hon och började vid det laget känna sig riktigt orolig, hon anade att något inte var som det skulle. Först gick hon in och tittade i köket, hon förväntade sig att hitta Bertil Jonsson liggandes död på golvet, men det var tomt. När hon även tittat i det lilla badrummet och konstaterat att det också var tomt, var det bara sovrummet kvar. Mimmi brukade aldrig gå in i Bertil Jonssons sovrum, inte när hon var liten och inte heller senare, det rummet hade han aldrig tillåtit henne att gå in i, och hon hade snällt lytt hans förmaningar även om hon aldrig förstått varför hon inte fått gå in där. På senare tid hade hon dock förstått att det nog berodde på att han inte ville att hon skulle stöka ner där. Men nu var hon i alla fall tvungen att gå dit, även om Bertil Jonssons förmaningar fortfarande hade stark inverkan på henne. Ytterst sakta öppnade hon dörren på glänt, det knakade i den när den gled upp och en unken doft slog emot henne så hon blev tvungen att rygga tillbaka ett steg för att inte tappa andan. Det var mörkt i rummet trots dagsljuset ute, men när hennes ögon börjat vänja sig vid mörkret gick det inte att ta miste om vad som låg i sängen. Liket efter vad som en gång varit Bertil Jonsson.
Absolut! ;)
Pite? nej fan huvudstaden är ju Luleå ;)
Håller med 18, Luleå är bäst :D
Bea! Du skriver verkligen bra för att bara vara 16 år! Vad månne bliva? Skulle bara vilja tala om att du kan dela upp din text i stycken så blir det mycket lättare att läsa, och därmed mer spännande och intressant.
#20: Kul att du tycker det! Tack för förslaget, du har nog rätt, har bara fått för mig att det inte funnits något passande ställe att dela av texten på. Men jag ska anstränga mig mer för att hitta ett nästa gång!
#22: Nej, visst har du rätt i att alla som bor i Piteå är paltar, för jag antar att det var så du menade ;) Luleå forever!
Man ska int skriva som man pratar, det lär ju krävas en tolk för vissa ;) Men jag förstod i alla fall, och visstvisst, palt ÄR gott!
Haha, samma här tror jag :P Med tvättad dialekt alltså.
Haha, roligt värre ;)
"Jag tror att anledningen att jag berättar detta för er är för att jag kan, jag lärde mig enligt mamma alfabetet vid 2,5-3 års ålder vilket faschinerar, men inte förvånar mig. Det förklarar min kärlek till skriften, bokstäverna är mina vänner. Trots det är orden, uttalade mina värsta fienden. Jag klarar knappt av att prata med folk, är det mamma eller pappa pratar jag oavbrutet så de blir tvungna att be mig hålla tyst, men på skolan uppfattas jag nog snarare som en väldigt tyst och blek person."
Måste bara säga att jag känner igen mig väldigt mycket i det där. ;)
Jag kunde då läsa allt som Johanna_loveanimals skrivit, men användarnamnet flöt ihop en aning i texten, dock bara lite och inte värre än att det gick att läsa. Måste ju berott på att hon har ett så långt användarnamn? 
Sno ni tråden, är ju bara bra om den inte bara står och dammar :P
Älskar dina texter, jag dras verkligen in i dem. Håller med om att lite fler stycken inte skulle skada. Men de är så bra texterna att jag gärna överser det :-). /Vanessa
Kata(rina), f.d. Vanessa som är mitt mellannamn.
Håller med Vanessa=)
#36- Nu började jag grina! Men jag tror bara det beror på att jag blev så glad!
Fler texter kommer så snart jag skrivit fler. Har för tillfället tappat lite av skrivlusten, men förhoppningsvis kommer den tillbaka någon gång :-P
Nu har jag letat reda på några Dikter som jag skrivit. Dock så är en del på engelska, så jag kan tänka mig att det finns en hel del stavfel, grammatikfel osv. i dem. Och så tycker jag själv inte att jag är på långa vägar lika bra på att skriva Dikter som berättelser. Faktum är att jag nästan skäms över dem! Men här kommer några i alla fall, bara för att ngn. frågade :-P
~~~~~~
"Kvicksilver"
You were my light the darkest days, my heaven on the earth. Before the day i lost you, my heart have never hurt. How stupid i were when i let you go, and thought i did the right. Cous since the day we separated, my days are never bright.
You were such sweet and trustful, but i threw it all away. Thought i could have anything better, it's not possible anyway. I hope you can forgive me, i cant forgive myself. And to live without your love, comes harder by the days.
But there's no idea to wonder, how life would hace been with you, i lost the chance to have you. I lost a sweet romance.
~~~~~~
"Längtan"
På dig kan jag vänta en evighet, för du den jag älskar är. Du är så otroligt vacker, du är mig så innerligt kär. Det får ta dig en livstid att inse, du vet att jag väntar på dig. Och hoppas att just du kan älska, lilla fåniga mig.
~~~~~~
"Livet"
Det finns en glöd som aldrig kan slockna. En eld som brinner starkare än alla andra eldar. En känsla som övervinner allt annat, som skulle få en att vänta en evighet. Men å andra sidan, finns det också något som kallas liv, och det är inte heller så dumt.
#43- Har då sett bättre ;)
#45- Det är ju i och för sig sant! Så smart du är! :-D
Fast jag gillar dina noveller bättre. Har du torkat tårarna? Angående förlorad skrivlust så behöver man ibland fylla på med bokstäver och intryck. Fyll på med intryck så kommer inspirationen tillbaka snart. /Vanessa
Kata(rina), f.d. Vanessa som är mitt mellannamn.
# 46
Jag har mina ljusa stunder här i livet ;)
Tur att jag har en blogg i alla fall, så håller jag i alla fall igång skrivandet lite även om jag inte skapar något intressant. Men för att inte tappa farten när det gäller att knappa på data-tangenterna så är det ju bra ;)
Med att fylla på med intryck menar jag titta på film, läs böcker, titta på utsällningar, beundra skönheten i vardagen. Vad som helst som ger inspiration. Ibland räcker det med att gå ut och sätta sig på en parkbänk. /Vanessa
Kata(rina), f.d. Vanessa som är mitt mellannamn.
#51- Okej, jag får prova det!
Hur går det för dig Beea?
Kul att du frågar! Håller på med en längre text som jag satsar på att få upp i tvåhundra sidor innan jag kan anse den som klar. För övrigt har jag inte skrivit några andra texter bortsett från en uppriven känsloyttring till min kära mor alldeles nyss :/
Det ar verkligen en riktig skrivlustdodare nar de tre sista viktiga bokstaverna (ni vet vilka) forsvinner fran datorn helt mystiskt. Lar nog inte bli sa mycket skrivet av mig nu! 
Men! Hur försvann dom?
Det blev ngt. knas med datorn … Virus kanske??
Idag var vi i alla fall tvungna att skriva en dikt på skolan, till en diktsamling som typ alla gymnasietvåor i Skellefteå ska vara med och bidra till. Vi skulle skriva om ngt. "Ocensurerat" typ. Lägger upp mitt bidrag här, kritisera hemskt gärna och kom med förslag på vad jag ska kalla den. Men dikter är som sagt inte min starka sida.
Minuter blir till timmar, dagar, veckor, år. Säg det du vill säga, och visa var du står. Ty såren läker tiden, men lögner de består. Så spara inga tankar, var ärlig du som får. För orden de kan smärta, en sanning vara dum. Men jag har dig i mitt hjärta. I mitt egna hjärterum.
Oj, vad fin!
Jag hade nog kanske delat upp den på olika rader, så rimmen avslutar raden.
Skellefteå.. Oj vad länge sedan jag var hemma, börjar kännas som att jag behöver det snart..!
Bra ide! Ska tänka på det när jag skriver ner den sen på måndag! :D Kul att du tyckte den var fin, lär väl knappast vinna några priser men för att vara skriven av mig var den en riktig superdikt! Haha. Så jag är nöjd i alla fall :)
Det är fö. ganska kallt och trist i Ske-å just nu, så du missar inte så mycket :P
Jo klart den var bra!
Det är samma sak här, så det gör nog ingen skillnad. Tänkte åka hem i november, men oj så länge bort, har inte varit hemma sedan augusti.
Hehe, det kanske är så på de flesta platserna nu i och för sig :P November är ju en bit bort …
Allt kan man göra en annan dag
En mun som aldrig sagt ja. Ögon som aldrig sett världen. Ett hjärta som aldrig sårats.
Det är aldrig för sent att börja leva.
# Riktigt bra dikt! precis vad jag behövde läsa faktiskt=)
#63: Kul att ha kunnat skriva en dikt som var behövd, hihi =)
Skrev denna igår till jultävlingen här på iFokus, tänkte att jag lägger upp den här också så har jag alt jag skrivit samlat på ett och samma ställe 
Gud nåde den som glömmer julskinkan.
Ty julen är härlig för stora och små. Julmusiken strömmade ut ur så gott som varenda radio, för nu var det dagen före dopparedagen. Annie kunde dock inte hålla med om orden i sången, för prestationsångest inför julen var något som inte saknades i den lilla byn. Så länge Annie kunde minnas hade hennes föräldrar tänkt på julen med fasa, för vid högtiden var det en oskriven lag att man skulle pynta sitt hus till det yttersta, hitta den finaste julgranen och servera den godaste julmaten. Nu när hennes föräldrar gått bort låg ansvaret att upprätthålla släktens goda rykte, på henne och ångesten inför den stundande julaftonen var svår att beskriva med ord. Det hörde nämligen till byns historia att man så långt tillbaka i tiden som någon kunde minnas hade man bedömt varandras mer eller mindre lyckade julfiranden, förmodligen i brist på annat och i en liten by som denna där alla kände alla skvallrades det förstås en hel del. Så för att se till att man inte blev föremål för skvallret var det säkrast att hålla sig på god fot med julen och följa alla traditioner och oskrivna regler som någonsin kunde tänkas finnas, för vem ville väl bli skvallrad om?
Julskinkan! Hur i hela friden hade hon kunnat vara så klantig att hon glömt att köpa julskinkan? Var hade hon egentligen tänkt på när hon gjorde inköpen inför morgondagens julfirande? Och nu var det för sent att handla, byns konsumbutik var inte direkt känd för att ha öppet sent på kvällarna eller på högtidsdagar. Vad var det egentligen för en idiot som bestämt öppettiderna? Man borde väl förstå att på julaftnar var det extra viktigt att ha öppet så att folk kunde göra sina sista minuten inköp inför julen? Hon lovade sig själv att skriva till affärsägaren och klaga så fort hela julkarusellen bara var över. Men nu hade hon inte tid att formulera några klagobrev, om hon skulle ha någon som helst chans att slippa undan det nästan oundvikliga skvallret och förtalet var hon tvungen att laga till en så spektakulär julmiddag att julskinkan helt enkelt glömdes bort av bara farten. Men till saken hörde den att några av de mest svårtillfredsställda och gnälliga kärringarna oturligt nog hörde till Annies släkt och hon hade känt sig förpliktigad att bjuda dem till sitt julfirande eftersom att de själva nuförtiden var för gamla att laga till sin egen mat. Och inte skulle väl sådana veteraner på julfirande som tant Magda och moster Märta lättvindigt glömma en sådan stor del av julbordet som julskinkan faktiskt utgjorde? Annie suckade och förstod att hon var så gott som körd, det fanns inte en chans i världen att hon skulle slippa undan med en tabbe som att glömma den och hon började redan stålsätta sig mot kritiken som skulle riktas mot henne. Hon skulle för alltid bli ihågkommen som Annie som glömde julskinkan. Det skulle följa henne in i graven och antagligen skulle det pratas om henne även långt efter hennes död. För vem i hela världen glömde bort julskinkan på julbordet? Ingen annan än Annie den tankspridde.
Oset från de stekta köttbullarna strömmade ut från köket och blandades med lukten av inlagd sill när burken öppnades. Rödbetssalladen stod i kylen och var klar att plockas fram, leverpastejen var uppskuren och prinskorvarna stod på värmning i ugnen. Allt såg ljust ut om man bortsåg från att julskinkan lyste med sin frånvaro på självaste julafton. Om bara några få timmar skulle gästerna börja droppa in och Annie var spänd till bristningsgränsen. Vad skulle de tycka om hennes mat? Skulle den överträffa kusinen Amelia och hennes make Kristers julbord förra året, eller skulle hon som var utbildad, fyrstjärnig kock få se sig besegrad av sin datatekniker till kusin? Den icke existerande julskinkan gjorde att det inte såg bättre ut än så. Man kunde med lätthet uttrycka det som att hennes utsikter inför kvällen inte var direkt av ljusaste laget, och hon bannade sig själv än en gång för att hon glömt att köpa … Ja, julskinkan. Men hon hade bestämt sig för att i alla fall försöka göra det bästa inför situationen, fixade frånvarande med den gravade laxen och slog på en julskiva för att komma in i den rätta julstämningen som dock inte riktigt verkade vilja infinna sig utan ständigt fick se sig undanträngd av panikångesten inför kvällen. Allt skulle vara perfekt, allt skulle vara som det alltid varit och alla skulle trivas och efteråt kunna blicka tillbaka till kvällen och med glädje tänka på den som en av de bästa kvällarna i deras liv.
Pliktskyldigt förberedde Annie ingredienserna till Janssons frestelse, som hon själv hatade men som kusinen Amelia fått mycket beröm för förra året. Den gick uppenbarligen hem hos gästerna och vid närmare eftertanke hade den nog gjort det så länge Annie kunde minnas. Alltid samma visa, den ena julen var den andra lik. Det var svårt att minnas en enda enskild julafton, alla flöt på något vis ihop i varandra och bildade en enhetlig bild av en julafton i den stora släkten Annie var en del av. Vad var det egentligen som sa att en julafton måste se ut på ett visst sätt för att vara lyckad? Varför ansågs man tvungen att tillbringa den med sina släktingar (som man aldrig umgicks med i vanliga fall), istället för att helt enkelt bara strunta i allting och lägga tiden och ledigheten på något vettigare som till exempel en utomlandsresa? Varför skulle ett Svenskt julbord se ut på ett visst sätt? Vad var det egentligen för fel på kinamat? Började inte hela grejen med julen egentligen bli lite uttjatad, eller föddes Annies funderingar kring julen bara av att hon kände misslyckandet komma allt närmare henne? Hon visste inte svaret på frågan, men kände sig plötsligt utled på julskinka, dans runt julgranen och Kalle Anka på julafton. Hon kände inte en uns av dåligt samvete när hon upptäckte att hon missat treslaget, eller för den delen heller att hon missat julskinkan. Fick en häftig impuls att drämma Janssons frestelse formen i golvet och strunta i den helt och hållet, följde sin impuls och kunde inte hjälpa att hon kände sig lättad när hon såg de avskyvärda ansjovisfiléerna spridas över golvet tillammans med potatisar, lökar och smörblandad grädde. Tog ett lätt skutt över sörjan på golvet och var snabbt framme vid kylskåpet. Slet samveteslöst åt sig sillarna och hällde ut dem i vasken med ett fåraktigt flin på läpparna. Det kändes så bra att hon fortsatte med att plocka ut prinskorvarna ut ugnen och roa sig med att kasta ut dem genom köksfönstret en efter en med målet att träffa ett intilliggande träd, likt ett barn som för första gången upptäckt tjusningen med att kasta pil mot en darttavla. Sedan kom skrattet, befrielsens skratt. Vad brydde hon sig väl om att köttbullarna stod på spisen och höll på att brännas vid? Vad gjorde det väl att det låg illaluktande ansjovisar över hela golvet och att sillarna låg och flöt i vasken tillsammans med potatisskal och gårdagens matrester? Det gjorde inte ett dugg.
Sedan kom verkligheten ikapp henne, och den slog hårt när hon insåg att det bara var en timme kvar till hennes gäster skulle anlända, med kurrande magar som inte skulle låta sig vänta på föda. Vad hade hon egentligen gjort i en stund av sinnesförvirring? Vad skulle gästerna nu äta?! Allt som fanns kvar av julmaten var en vackert mönstrad skål med rödbetssallad och några skivor leverpastej på ett fat, det var sannerligen inte mycket att hurra för. Medan hon satt som bäst och bannade sig själv över att hon betett sig så barnsligt, kom lösningen på hennes problem som en blixt från klar himmel. Kinamat! Varför hade hon inte tänkt på det förut? Om hon skyndade sig skulle hon fortfarande hinna laga till en utsökt upplaga av tre små rätter a la Annie special. Det fanns inte mycket tid till att fundera över huruvida det var ett vettigt alternativ eller inte, men hon insåg ju att det inte spelade någon roll längre, hon hade verkligen försvårat sin situation, men kanske kunde hon fortfarande laga till något och i alla fall undvika att bli känd som Annie som lät sina gäster gå hem hungriga på självaste julafton. Ve och fasa!
Kusin Amelia såg glatt överraskad ut när hon fick reda på julbordets minst sagt annorlunda meny, tant Magda klagade såklart lite, tills hon satt tänderna i den friterade kycklingen, då slätades hennes strama ansiktsdrag ut och Annie tyckte sig se ett leende som spred sig över den gamla damens läppar. Alla verkade nöjda och tillfreds över maten, och moster Märta såg ut att njuta mest av alla. Kanske var de alla innerst inne lite less på det traditionella julbordet, som upprepats år efter år i alla tider. Och det var i det ögonblicket när de alla satt samlade vid matbordet och åt under tystnad, det gick upp för dem, att julglädjen inte handlar om vad man äter, vem som pyntat sitt hus bäst eller vem som för all del har den finaste julgranen. Julglädjen handlar om att förenas med sina nära och kära och att få känna den sanna lyckan över att ge något till någon av egen fri vilja, utan tvång och förpliktelser. Ty julen är härlig, för stora och små.
Jag tycker absolut att du ska lgga upp texten här med! Däremot bör vi väl inte kommentera den allt för mycket eftersom att det är en tävling 
#66: Hehe, kanske det! Men det är så hemskt att lägga upp en text och så har man inte en aning om ifall folk tycker den är jättedålig eller inte Men jag får väl stå ut med att leva i ovisshet
Du får väl veta tids nog. Is i magen ett tag!
#68: Haha, is i magen är något jag har dåligt av. Men du har väl rätt förstås 
Tråden står ju bara här och dammar! Känner att jag är tvungen att lägga upp något här innan den ruttnar bort :-P Så här kommer en krönika som jag skrev. Ehm … Enjoy?
En del av mig jag helst vill glömma …
Han hade alltid samma mössa. Av alla i min högstadieklass är det honom jag minns tydligast. Jag önskar att jag kunnat säga att det är för att han var min första stora kärlek, men så är dessvärre inte fallet. Istället kommer jag ihåg honom av en anledning som gör att jag skäms varje gång han dyker upp i mina tankar.
Jag har egentligen ingen aning om hur det började eller varför. Det enda jag vet är att jag gjorde det till min vana att reta honom. Kasta ut hans mössa genom fönstret och se hans reaktion. Kalla honom dumma saker. Gris, tönt … Det var skitkul av någon absurd anledning. Och han var alltid den snälla killen som stod och tog emot.
Tills en dag då han fick nog och jag helt plötsligt fann mig själv uppträngd mot en vägg. Hans knytnävsslag träffade mina armar. Han slog och slog med blicken svart av ilska. Jag förstod ingenting. Stod bara där och darrade som ett asplöv. Sedan kom ilskan. Att han bara hade mage att ge sig på mig! Så jag slog tillbaka. Lite för mycket, lite för hårt. Först när kompisarna protesterade, backade jag tillbaka. Då såg att han grimaserade av smärta. Men tänkte att han fick skylla sig själv, det var ju faktiskt han som börjat. Jo, så tyckte jag.
Samma kväll ringde hans mamma hem till min. Talade om vad jag gjort. Hur dåligt han mådde över det, hur han dolde det in i det längsta. Att han blivit retad även i sin förra klass för att han var annorlunda. Att han aldrig fått känna att han passade in. När mamma lagt på luren var hon fly förbannad. Exploderade av ilska. Skällde ut mig efter noter. Nu var det jag som stod stilla och tog emot. Chockad. Att jag inte förstått. Att jag förvandlats till en mobbare. Aldrig hade jag tänkt den tanken. Nej, det var ju bara på "skoj".
Nästa dag när jag kom till skolan skämdes jag. Jag ville så gärna be om förlåtelse, men orden låg hela tiden på tungan utan att lämna munnen. Under flera veckors tid. Sedan en dag var han borta. Han flyttade till Stockholm, försvann ur mitt liv. Men aldrig ur mina tankar. Det finns så mycket som jag skulle vilja säga till honom, men jag vet att det är för sent. Jag hade min chans, men såg den flyga iväg.
Om jag skulle möta honom idag och få chansen att säga några ord. Då skulle jag tala om att jag aldrig menade att vara elak. Att jag helt enkelt bara inte förstod bättre. Jag vet att det inte är någon ursäkt. Men det är det närmaste jag kommer en förklaring.
Starta ny diskussion
