Säg vad ni tycker, både positivt och negativt! :)

Jag huttrade av köld och trevade mig fram till tältet.
Jag hittade ingången, gick in och kunde med nöd och näppe hitta sovsäcken som jag kröp in i.
Inte kan jag medge att det var lätt att somna just den kvällen, men tröttheten tog övertaget och jag somnade.

Det är inte så att jag ser mig själv som övermodig, snarare äventyrslysten och aningen envis.

Men nu var det så att snön låg som ett täcke över marken och kvävde allt levande, det kändes nästan som om jag också skulle kvävas.

Men under hela tiden försökte jag hålla modet uppe, tänka positivt och ägna all min tid åt att finna mat för dagen.

För varje dag som gick blev försvann hoppet mer och mer och jag kände att allt jag kämpat för var meningslöst.
Inte hade jag heller någon aning om hur länge jag hade varit ute i den bittra kölden utan vetskap vart jag var

När jag vaknade efter stormen hade jag ingen aning om det var en soluppgång eller en solnedgång som jag skymtade mellan de snöbeklädda bergen, och utan vetskap om detta gjort mitt sökande efter civilisation ännu meningslösare.

***

Dagarna gick och jag får medge att hoppet var som bortblåst. Jag höll på att rota i min väska för att hitta mina bortkomna vantar då jag hörde ett svagt tickande.
"Det är inte möjligt" var min första tanke, men när jag vände den stora väskan upp och ner damp den ner precis framför mina fötter.

Det var inte en ny klocka, det var en sådan som man vred upp och det var den enda ägodel som jag fått från min farfar när han gått bort.

Den fortsatte att ticka och jag är mycket medveten om att det var den som tillslut räddade mig.