Del .1

Den stekande solen sken ner på vatten ytan i den lilla sjön och den ljumma sommar vinden fick vassen att stryka längst den klara ytan. Krusningar rörde sig i cirklar runt stenarna som plumsade ner i vattnet med jämna mellanrum. Det var en härlig sommar dag men det enda felet var att jag var ensam på den lilla badbryggan.

 Japp, jag var ensam och kastade fortfarande uttråkat ut stenar i vattnet. Det är precis som i deckarböcker där detektiven alltid säger "Det är tyst, för tyst…"  men nu gällde det inte någon brottsplats fylld med blod eller en gränd där skurkarna ligger gömda i bakhåll utan en tråkig liten sjö på Gotland där jag är fast tills skolstarten om tre veckor.

 Helt plötsligt bröts tystnaden av ett så högt ljud att jag rykte till. Ljudet kom från skogen och lät som om det var något stort och klumpigt.

 Jag reste på mig och kikade in bland träden på stigen, mot mig kom ett stort, läskigt djur i högfart. 

 Jag skrek som en blådåre och kastade mig åt sidan. Jag kände hur taggar från en taggbuske sköts in i huden på dom bara armarna och jag kved till. Det gjorde oerhört ont.

• Gick det bra?
• Vad tror du!?

 Jag kastade en sur blick upp mot människan som hoppat av vidundret till häst. Jag blev chockad när jag såg upp mot en killes ansikte, en gullig killes ansikte.

 Han hade en lätt solbränna, sol blekt hår och ett par pigga, ljusblå ögon.

• Hej, stammade jag fånigt och kände hur jag rodnade i hela ansiktet.
• Hej, gick det bra? Frågade han igen och sträckte ut en hand.

 Jag tog tag i hans varma hand och med hjälp av den reste jag på mig. Med ett försiktigt steg klev jag ut ur taggbusken, noga med att undvika alla dom lömska taggarna.

• Bra, sa jag sammanbitet i ett försök att verka nonchalant.
• Tur, det kunde ha gått riktigt illa, sa han med den plötsligt gulliga gotländskan som jag stört mig på den senaste veckan.
• Jag heter Jesper, sa han och skickade av ett bländande leende mot mig.
• Cassie.

 Jag borstade av dom dammiga jeans shortsen på ett nervöst och ryckigt sätt.

• Jag bor i Garda, själv?
• På en gård i närheten, jag tror vi kommer råkas igen Cassie. Sade han och flinade innan han vände sig om och förde foten genom stig bygeln och svingade sig upp i sadeln.
• På återseende Cassie!

 Jag fortsatte stirra efter honom då han travade bort längst den mjuka skogsstigen. Jag såg hur hans korta hår rufsades till av vinden.

 Jag vände mig om med hans ansikte inpräntat i huvudet och var fast besluten om att möta honom igen.