Det var en jättefin berättelse Saqin! Det ar verkligen målande och jag skulle gärna läsa mer om alvflickan och hur det går för henne i livet.

Om du vill ha lite tips eller kritik om berättelsen så skulle jag bara vilja kommentera ett par meningar! Först din mening "hon log ett bekymmersamt men ändå glatt leende"!

Det blir lite tårta på¨tårta fast baklänges. Du har redan skrivit att hon log, och hon log med ett bekymmersamt leende! Det räcker med det. Hon kan nog inte le både bekymmersamt och glatt, eller hur?

Sedan meningen med "det kom ut på en gårdsplan", den meningen förutsätter att de har varit på väg eller är på väg dit, men det har du inte antytt innan så då blir man lite förvirrad. Om du ändrar den meningen så att den kanske lyder så här istället. "De gick ut på gårdplanen där en vit"…

Hoppas du inte tar illa upp för tipset från mig? Skriv på, jättebra!

Välkommen till forumet! vad roligt att du direkt delar med dig av dina texter! Hoppas på få läsa ännu mer!

#1 Jag tar inte alls illa upp, jag är bara glad om jag får veta hur jag kan göra histoien bättre.  Jag ska ta och titta igenom det senare och ändra om. Och det kanske kommer en fortsättning, jag har inte tänkt så mycket på det innan. Men det skulle nog vara kul.

#2 Tack! Ja jag kan garantera att det kommer mer.

Nu har jag gett mig tusan på att skriva en bok och lägger upp första kapitlet här. Säg gärna vad ni tycker och vad jag kan göra bättre! Jag bifogar framsidan.

OFFER MELLAN TVÅ VÄRLDAR

 Kapitel 1

 Det var en kylig och mörk kväll i byn Serment. Regnet hade just upphört och en tät dimma låg över byn. Inte många var ute och gick, och det var endast ljusen på värdshuset som var tända. Det rykte ur vissa skorstenar. På värdshuset satt dem flesta och drack efter en hård dags arbete. Stämningen var lugn, och ingen hade några som helst problem för tillfället. Det spelades kort och tärning vid vissa bord, och folk muttrade när dem såg sina sista slantar slinka ner i fickan på någon annan. Det var mörkt på värdshuset om man inte räknade med dem svaga ljusen på borden. Vid baren stod en ung kvinna och torkade glas, hon var utan bekymmer och hade ett bra liv. Hennes hår var lätt koppar färgat, och sträckte sig nedanför axlarna. Ingen skulle ha trott att mystiska saker skulle kunna hända i en så liten by som denna, där det största arrangemang som fanns var vårfesten ditt alla kom för att sälja sina saker och höra historier berättas utav resande.

   Så slogs dörren till värdshuset upp och ljusen på borden fladdrade. Alla tittade upp från vad dem höll på med när en kylig vind spred sig genom rummet och medförde skräck. Tre män började skrida framåt längs golvet med sina svarta kåpor böljande runt benen och dem tittade på varenda människa i rummet. Den unga kvinnan stod vänd mot dem och väntade. Snart satte sig alla tre ner vid ett bord och alla återgick till sina egna affärer. Dock mycket tystare än innan…

   Den unga kvinnan svalde innan hon gick med osäkra steg mot bordet för att ta deras beställning. Dem tittade upp när hon kom närmare, och deras granskande blickar skar rakt igenom hennes kropp och fick henne att själva. Det enda som var synligt under deras huvor var gula ögon, och hon kände en stark vilja att fly.

   "Vad vill ni beställa?" Frågade hon med en sådan stadig röst som hon kunde uppbåda, och för ett ögonblick trodde hon att dem inte skulle svara. Men så hörde hon ett rosslande ljud från en av dem.

   "Tre Stormhattar." Svarade han med väsande röst och hon nickade innan hon vände tvärt om och gick bort till bardisken.

   "Servir trois!" Sade hon och flaskorna började hälla upp sitt innehåll i tre glas. Hon iakttog männen samtidigt som hon väntade på att drinkarna skulle bli färdiga. Hon lade handen på disken, mahognyn kändes kall under hennes fingrar. Så vart drinkarna färdiga och hon tog dem på en bricka som hon bar bort till bordet och satte ner.

   Var försiktig! Hon hoppade till när hon hörde rösten i huvudet och männen tittade undrande på henne. Du kan inte gå fram till tre Katachtige utan vidare! Rösten hördes åter igen och hon tittade runt omkring sig. Vad hände? Hennes blick landade på dem tre männen som satt och betraktade henne. Deras röster lätt inte så, hon var rädd, vad hände? Vem var rösten? Hon drog sig bort till bardisken igen. Fråga inte dig själv vem jag är, du har inte svaret. Och jag kan inte berätta, inte förrän du lärt dig att avskärma tankarna. Hon stod stilla, personen skulle kunna prata med henne när som helst, och det enda hon kunde göra var att lyssna. Hon tog mod till sig innan hon tänkte öppet med koncentration på rösten. "Vad vill du mig?" Hon satte sig på en stol och väntade, benen kändes skakiga och hon kunde inte tänka klart.

 Jag vill hjälpa dig. Hon skälvde till, hon kände ett behov av att gå någon annanstans. Hon kände på sig att någon förutom rösten inkräktade i hennes tankar. "Hur kan du hjälpa mig? Vad är det som händer?" Hon bet sig i läppen, det kändes illa, något skulle hända, och det var inte något bra. Hon kände en tomhet när rösten avlägsnade sig, och i samma ögonblick hördes ett skrik.

   "Anneau de protection!" Skrek hon och vände sig om. En av männen hade slitit av sig kåpan och glufsade nu i sig köttet från en av dem män som suttit vid ett bord i närheten. En kall kåre gick nerför hennes rygg. Dem var verkligen Katachtige. Sköldar hade slutits upp runt alla levande människor i rummet. Alla tittade på männen som iakttog henne. Så morrade en av dem och tog ett språng mot henne.

   "Se termine!" Ropade han väsande och skölden försvann. I sista ögonblicket kastade sig en man framför henne. På något sätt måste han ha lyckats bli av med skölden.

   "Dweq!" Ropade han innan varelsen tog ett tag om honom och bröt nacken av honom.

   "Monsieur!" Ropade hon förskräckt innan han bröts sönder i varelsens händer. Det var då hon kände närvaron igen, den överraskade henne.

  Spring! Skrek rösten, och hon sprang för allt hon var värd. Den tredje av varelserna tog upp jakten och följde henne ut på den mörka gatan. Det var svårt att se i dimman och dem tunna mockasinerna skyddade inte mycket mot vassa stenar. Hon upptäckte snart att varelsen var mycket snabb och hon började flämta. Hon visste att hon inte skulle orka hålla takten länge. Trots det fortsatte hon. Gata upp och gata ner genom byn, in i en gränd, och så ut på en gata igen. Vatten pölar blötte ner skorna och dem började kännas tunga, men stegen som förföljde försvann inte. Hon sprang runt och runt, i ett desperat försök att skaka av sig sin förföljare, men hon visste att han inte skulle tappa spåret. Så sprang hon över en bro och till slut var hon ute i skogen, smärtan i benen höll på att försvinna och hon märkte först då att det var iskallt. Hon kände sig trött, benen liknade spaghetti och ögonlocken hade aldrig varit så svåra att hålla öppna.

   Plötsligt kände hon något mot foten och föll, det kändes som en evighet innan hon träffade marken, och vattnet som blivit efter regnet sögs upp i hennes kläder och gjorde henne kallare. Hon hörde ett svärd hugga av något innan det blev svart…

   Skuggan hade sedan länge avlägsnat sig, och porten stod öppen utan det beskydd den haft i gamla dagar. Natten var mörk och ogästvänlig som alltid, och människorna höll sig inomhus i skräck för Katachtige'rna som kom i mörkret och grep byte efter byte. Mannen höll byltet tät intill kroppen när han skyndade över vägen, och två gula ögon iakttog honom från en gränd. Den mörkblå kåpan skyddade honom väl mot regnet, men trots det var han genomvåt. Hans armar darrade, och känslan i hans ben hade sedan länge försvunnit. Han var utelämnad på liv och död åt natten.

   Skuggan med dem gula ögonen började gå framåt längs den leriga gatan. Han hade väntat på denna dag. Blodet från den oskyldiga skulle bli hans, äntligen skulle han bli aktad hos sina egna. Han svor till när huvan åkte ner, hans väsande röst genljöd den tomma gatan, och mannen framför varelsen sneglade över axeln. En kall kåre drog nedför hans rygg när han såg varelsen komma emot honom. Han förstod att han inte skulle klara sig, Katachtige hade aldrig skonat människor, och det var klart vad denna sökte. Varelsen kastade sig över honom och slet upp strupen. Mannens ljus slocknade, och varelsen började glatt glufsa i sig blodet som rann som en flod. Dem var mitt i en pöl av blod, och varelsen njöt, trots att detta inte var det blod han sökte. För tillfället struntade han i barnet, det kunde inte göra något. Men å, så fel han hade…

Ooh spännande =)
Jag tycker du skriver väldigt talande och intressant, en sak som återkommer som är felaktikt är din böjning av "de" då det ofta istället står "dem". Till exempel skriver man "De gick in".
På ett ställe i början stod det "själva" där jag tror du menade "skälva", men kanske hade det passat bättre med darra? Eller något annat ord *funderar*.
Jag tyxcker du skriver bra, och givetvis ska det bli en bok!

=)

Ja, en sak jag har svårt för är just om jag ska ta de eller dem, jag ska försöka tänka på det i fortsättningen. Kollade nyss på en sida där reglerna fanns, men det är ändå knepigt. Ja, där det stod "själva" skulle det vara "skälva", tack för att du pekade ut det.      

Tack! Jag har försökt skriva en bok innan, men då har det inte blivit bra. Det här känns däremot mycket bättre.

Vad roligt, hoppas att du gör klart den!
Vad var det för sida du hittade?

Här står det: http://www.iklartext.se/skrivklart_5mars2003.htm

Tack! Lägger den till vår länklista!

Här var det mycket att läsa! Trevligt!

Fantasy är svårt att skriva har jag hört, men du behärskar det elegant. Det syns att du gillar att skriva

Du är jätteduktig!

#10 Tack!

 Kapitel 2

 Hon satte sig förskräckt upp och försökte minnas vad som hänt, hon låg på en bädd av halm framför en eld. En varelse skulle inte behandla henne så här. Hon tittade sig omkring, det var torrt i grottan, men också mörkt. Skuggorna skrämde henne, det fanns inga säkra skuggor längre, och världen dominerades utav skuggor. Hon tänkte tillbaka, hennes vän hade blivit dödad, när hon lämnat honom för att rädda sig själv hade han legat i en pöl av blod, och en av varelserna hade börjat glufsa i sig hans blod. Han hade offrat sitt liv för hennes. Hon snyftade, förstod inte vad varelserna kunde vilja henne. Hon började värmas upp nu, hon hade fallit i en vatten pöl, hon hade varit iskall. Vem hade gjort upp elden? Frågorna gnagde i hennes inre. Allt hon ville var att sova, men först måste hon veta. Hon tittade sig åter omkring, nu upptäckte hon en siluett i skuggorna. Den hade inga gula ögon, och hon andades ut.

  Han sökte hennes blick, han kunde ana vad som hänt. Varelserna hade blivit törstiga och bestämt sig för att gå på jakt i en by, det var i alla fall vad han gissade. Han reste sig sakta upp för att inte skrämma henne. Sådana händelser kunde ge bestående men, men det fick inte hända med henne.

   "Är du okej mademoiselle?" Frågade han och hon såg förvånad ut, varför? Vad hade hon för anledning? Han blev konfunderad, rent av rädd, vem var hon?

   "Jag mår bra." Svarade hon efter ett tag, skakigt; vem som helst skulle kunna se att något alvarligt hänt. Hon tittade på honom, hon kunde inte känna igen honom, inte heller hans röst. Han var inte rösten, men vem var då rösten? Hon såg honom komma närmare försiktigt, han satte sig framför henne. Han var underlig, inte alls som andra män. Han verkade rent av snäll, och trots det verkade han vara mycket ung.

   "Skulle jag kunna få ert namn?" Frågade han. Han beundrade hennes skönhet, undrade hur hon skulle ha kunnat hamna här ute. Hon borde inte ha svårt att hitta en make i staden med det fagra ansiktet. Han såg att hon tvekade, och undrade varför. Hon borde väl ha varit glad att han hade räddat henne.

   "Jag kallas Dweq." Svarade hon och tittade på honom. Hon såg honom nicka, han såg på henne. Hon tittade på honom också, han hade gröna ögon. Håret var svart och kort, huden var nästan blek. Han hade på sig slitna kängor, men hans kostym avslöjade det som hon trott. Han var av hög börd.

   "Jag heter Claude." Svarade mannen. Hon nickade. "Monsieur Claude." Upprepade hon i tanken. Det lät bättre än vad det var, hon var ju bara en bartender trots allt.

   "Du borde sova, det blir en lång dag imorgon." Sade Claude och hon nickade fundersamt. Han gick bort och lade sig på en nisch i väggen och drog ett skin över sig. Dweq lade sig ner igen. Hon gäspade och drog ett skin om sig. Hon låg och tittade in i elden, lyssnade på en uggla som hoade utanför grottan och slöt till sist ögonen…

   Dweq öppnade långsamt ögonen. Solen sken, för ovanlighetens skull, och det var endast en lätt vind ute. Hon drog undan skinnet och satte sig upp. Så tittade hon bort mot nischen, den var tom. Ett ögonblick blev hon orolig, men sedan antog hon att Claude måste ha gått ut. Vilken anledning han hade visste hon dock inte. Det var inga skuggor i grottan för tillfället, marken var torr och askan som blivit kvar efter elden borta. Hon gäspade, märkte att hennes mage kurrade och hoppades att Claude snart skulle komma tillbaka, allra helst med mat. Hon hade inte märkt innan hur stor grottan verkligen var, att se den i dagsljuset gav verkligen ett nytt perspektiv. Och hon tyckte om utrymme trots att hon inte haft mycket på värdshuset.

  Fåglar kvittrade utanför, men det var ett annat ljud också. Hon satt tyst och lyssnade förväntansfullt ett bra tag. Så hörde hon dem tydligt, fotsteg! Hon stannade kvar på bädden av halm endast för att hon inte visste om det var han. Men snart stod han i grottöppningen. Hon tittade på honom och han log mot henne.

   "Är du hungrig?" Han väntade inte på något svar utan gick och satte sig bredvid henne, varpå han tog fram ett paket med torkat kött ur sin packning.

   "Jag hoppas det går bra med torkad mat, jag har inget annat för tillfället." Fortsatte han och gav henne en bit.

   "Tack." Sade hon enkelt och började äta. Köttet var hårt, det hade säkert legat ett bra tag. Men hon var så hungrig så att hon inte brydde sig. Senaste gången hon åt hade klockan varit 3 föregående dag. Innan hon hunnit äta nästa gång hade varelserna kommit…

   Hon ruskade på huvudet, det sista hon ville tänka på var varelserna som förstört hennes liv. Hon åt upp köttet och började fundera. De skulle antagligen till staden, men vad skulle hon göra där? Vad fanns det för framtid för hennes del? Hon rynkade pannan. Tänk om varelserna skulle komma efter henne igen…

   Han tittade på henne, hon verkade orolig. Fast det var väl självklart, hon hade just lämnat det liv hon varit van vid. I staden skulle allt bli svårare, Det var ju inte många nu för tiden som hade en bra inkomst. Han funderade över byn Serment. Han hade för sig att han hört namnet förut, men i vilket sammanhang? Kunde det vara…? Nej! Han ruskade på huvudet, hon kunde väl inte vara så speciell. Men om hon var det, kunde detta bara betydda otur för dem båda…

   En flicka står orörlig vid gränsen, omedveten om vad som skal ske med henne. Det öde som hon har fötts till, och det faktum att det inte medför annat än otur. Människor runt omkring henne förstår sakta vem hon är, men hon försvinner innan de hinner tala.

 En man närmar sig och hjälper henne, omedveten om det hans hjälp kan skapa. Omedveten om det öde som ligger framför henne, och som han snart blir en viktig del utav. Sigillet håller på att brytas, varelser slinker igenom och dricker blod i desperat sökande efter den oskyldiga. Dem är otåliga, snart kommer blodet hos den oskyldiga smaka som mest, och det är då de måste göra sitt drag…

   Hon hade inte mycket packning när de gav sig av, hon hade inte vågat gå tillbaka till byn. Mörka moln kom in från norr, och vinden hade börjat blåsa kraftigare. Det susade i träden, men det kändes som en bra dag, ondskan som hade känts av kvällen innan hade inte stannat länge, och det var hon glad för.

   Hon gick bredvid Claude och kände sig glad, och han kände lättnad eftersom att han snart skulle vara hemma. Båda två var tysta, de var försjunkna djupt i sina tankar. Han undrade vad hans familj skulle säga när han kom med henne till staden. Och hon undrade hur hennes framtid såg ut, och så hade hon börjat fundera över rösten hon hade hört föregående kväll. Vart hade den tagit vägen? Hade den övergivit henne, hon hade ju aldrig känt den lämna henne… Men i för sig hade hon varit alltför upptagen med att fly för att tänka på något annat.

   Hon rykte till när det prasslade bland buskarna, och i nästa ögonblick sprang en hjort förbi. Hon drog lättat efter andan, ett tag hade hon nästan trott att varelserna var tillbaka. Men träden såg vackra ut, dem reste sig stolt mot himlen. När varelserna var i närheten brukade det kännas som om skogen hukade sig för att inte synas, och då var också grenarna längre ner. Nu verkade det som om de lyfte sig högre upp för att nå solen, och att de drog sig undan från en.

   "Har du några planer för din framtid?" Hon rykte till när han pratade, och de kom just ut på ett fält. Det var en grönsaksodling. Människor var ute på fältet och skördade.

   "Nej, inte direkt." Svarade hon, för att vara ärlig hade hon inte den blekaste aning om vad hon skulle göra när dem var där. Hon hade aldrig varit i staden förut, och visste inte ens hur hon skulle bete sig. Hon vände blicken mot odlingen igen. Hon anade att människorna inte tjänade mycket och tyckte synd om dem, trots att de antagligen inte skulle ha tyckt synd om henne. Dem hade på sig trasor, och såg magra ut. Först då förstod hon, de var slavar! Självklart hade de ingen inkomst då. Hennes sympati för människorna blev starkare, för trots vad de andra sa skulle de alltid vara människor.

   "Hade du någon familj i byn?" Hon tittade på Claude när han frågade. Ett sorgset leende drog över hennes läppar. Det sa honom sanningen alltför väl, men hon svarade ändå.

   "Nej, jag var föräldralös när värdshusvärden tog hand om mig." Hon tittade ut över plantagen igen och han begrundade hennes svar. Hon kände en viss samhörighet med människorna som blivit slavar, hennes liv var också sorgligt. Hon förundrade honom, hon grät inte ens. Han undrade hur hennes föräldrar dött, men frågade inte.

 Gruset knastrade under deras fötter när dem kom in i skogen igen. Hon såg plantagen försvinna ur sikte när dem gick djupare in. Han tittade på henne och log.

   "Vi är framme." Sa han precis som de kom ut ur skogen.

Ska läsa den lite senare, måste ut och kissa hunden =)

ok

Jag tar och lägger in en dikt jag gjorde förra året. Baserade den på en historia jag höll på att skriva, men som jag sen lade ner. Jag kanske börjar med den någon gång igen, när jag är färdig med den nuvarande.

Drakarnas fall

 En drake reser sig mot himlen

När en härskare av drakar faller

Faller också ett rike

När magikerna vinner

Reser sig ett rike

När dem sista drakarna blir till alver

Och jagas

Så finner människorna sin väg för att ta över

Så väntar den sista av alver på att ge sig av

Att se döden i ögonen och säga magiker

Att det är deras tur

För riket,

Tillhör människor

© Saqin

har en del historier på engelska på lager om någon är intresserad av att läsa.

#13, visst är vi intresserade av det!

Dikten är så bra, jag fastnar lite på första raden eller andra raden. Det är som att första hör ihop med andra, eller andra med tredje, men på något sätt är en av dom för mycket… Vet inte om jag kan förklara det bättre… Någon som kan förstå vad jag menar?

#14 Då ska jag bara hitta dem också. Verkar som om jag tappat bort dem igen.

Nej, jag vet inte vad du menar. Men jag lägger ut tredje kapitlet i boken så länge.

Kapitel 3

Staden var rätt så liten, förutom i hennes ögon, hon som aldrig varit i en stad förut. Hon var överväldigad av storleken och alla människor som gick längs gatorna. Det enda konstiga var att de inte hälsade på varandra, i byn kände alla varandra. Men var det annorlunda här? Han log när han såg hennes förvånade uttryck och satte kurs mot det mest välbesökta värdshuset i staden. Hon följde osäkert efter, undrade om hon fick. Men när han inte hindrade henne slappade hon av.

Husen var gjorda av marmor och hade åtminstone tre våningar om man räknade med källaren. En hundra meter hög mur omgav staden, det enda negativa. Eftersom det gav en känsla av att man var instängd. Ett torn fanns vid varje hörn i muren, och några på långsidorna också. Vägen dem gick på var huvudvägen, och från den gick det många små vägar som slingrade sig genom stadens bakgator där många bodde. Vägen var gjord av kullerstenar, och från vagnarna som åkte förbi hördes ett förskräckligt skrammel. Tittade man in i en gränd var det fullt möjligt att man såg dagens sopor ligga och skräpa. Värdshuset de satt kurs mot verkade vara ett mycket fint hus, det märktes att det städades varje dag.

Hon följde efter honom in på värdshuset, det var en glad stämning där inne. Men inte alls som hemma, det märktes att de flesta var främlingar. Folk tittade upp när de hörde dörren åka upp, men de böjde snart undan blicken när de såg att det inte var någon annan än en vanlig man och en lika vanlig kvinna. Han gick fram till disken.

"Ett rum för en." Sade han till värden som för tillfället var bakom disken. Värden nickade.

"Som ni vill, men dem flesta brukar vilja spendera natten med sin kvinna." Sade värden och Dweq kände hur hon rodnade.

"Vi är inte ihop." Sade Claude strävt och lade pengarna på disken.

"Ja, ja. Jag ska inte lägga mig i." Värden räckte över nyckeln till Claude som räckte den till Dweq. Dem lämnade disken för att prata avskilt.

"Jag måste sköta några affärer, men det borde gå snabbt." Sade han och hon nickade, sedan vände han och gick ut igen. Dweq lade ner nyckeln i fickan och tittade sig omkring. Vid ett bord längre in satt flera människor. Det var ett stort bord, och hon blev intresserad när hon märkte att de spelade kort.

"Ursäkta, skulle jag kunna få hoppa in." Dweq hade gått fram till bordet och de tittade upp på henne.

"Visst. Det är alltid roligt att tjäna mer pengar." Sade en man i röd rock och alla brast ut i skratt vid bordet men gjorde ändå plats för henne.

"Insatsen är tio Guldmynt." Sade en kvinna några steg till höger om henne. Alla lade ut guldmynten på bordet och så satte dem igång. Kvinnan delade ut korten och mannen i röd rock öppnade spelet. En kvinna till höger om Dweq höjde, men hon kunde se att kvinnan inte var säker och hängde efter med ett så kallt uttryck som möjligt.

"Höjer du, synar du eller lägger du dig?" Kvinnan som delat ut korten vände sig till Dweq som lade två extra Guldmynt på potten. En man till vänster la sig sen och lämnade bordet. Två personer höjde med 3 Guldmynt var och mannen med röd rock höjde ytterligare. Varpå alla utom Dweq och en av männen som höjt lade sig och lämnade bordet. Dweq tittade i pengapungen och märkte att den var tom.

"Jag synar." Sade hon och mannen i röd rock lade med nöjd min korten på bordet.

"Tre tior." Dweq nickade och vände blicken mot den andre mannen som lade ut tre nior. Därpå log hon retsamt mot mannen i den röda rocken och lade ut sina kort. Han vart alldeles paff när han såg fyra knektar ligga på bordet. Dweq tog alla guldmynten på bordet som tillsammans blev 94 mynt och stoppade ner dem i sin pengapung.

"Adjö." Sade hon sedan och lämnade bordet. De båda männen satt kvar ett tag innan de också reste sig och gick. Hon gick upp till rum nummer sju som hon blivit tilldelad och öppnade dörren.

Rummet var rymligt med en säng vid bortre väggen och ett bord och en stol till vänster. Sängen hade ett blått och grönt över kast och när hon gick närmare och kände märkte hon att det var silke. Det förklarade också den glansiga färgen. På bordet låg en tallrik med bestick intill och på den låg kött och ris. Intill tallriken stod ett glas och en 23 årig vinflaska. Hon kände hur magen kurrade och satte sig vid stolen och började äta. Det var bland det godaste hon någonsin smakat och hon njöt i långa drag.

När hon ätit färdigt reste hon sig och gick fram till fönstret. Hon tittade ut genom det när någon knackade på dörren.

"Kom in!" ropade hon och vände sig om. In steg Claude i mörkblå kostym och mockasiner i siden. Håret var välkammat och det syntes att han nyligen tvättat sig. Men inte ett enda spår syntes som skulle kunna avslöja att han för endast en dag sedan hade dödat en Katachtige.

"Du får ursäkta min klädsel, mina föräldrar är verkligen odrägliga på den punkten ibland." Sa han med ett besvärat leende. Hon nickade men besvarade inte leendet, vilket uppenbarligen gjorde honom ännu mer besvärad.

"Ähhh, jag bor i mina fäders hus. Det ligger i den norra delen av staden, det största av husen i den delen. Du kan inte missa det. Det är bara att komma om du vill något, men ta bakvägen. Man vet aldrig vilka som tittar." Sade han. Hon fick god lust att svara, dina föräldrar kanske? Men hon gjorde inte det. I stället väntade hon tills han hade gått innan hon lade sig på sängen för att vila.

Den oskyldiga tar vara på sina förmågor, om än i smått mått. Respekt blir vunnet bland de som skulle kunna vara fiender, men respekt blir förlorat bland de som alldeles säkert är vänner. Skuggorna kommer närmare, sigillet spricker i den oskyldigas frånvaro. Men ännu är uppgörelsen långt borta. Alla bidar sin tid i väntan…

Saker skall ske, saker och stunder ska gå förlorade. Men tid skall också bli vunnen. Och likaså vänner…

Nu har jag hittat en av de engelska historierna.

A helpful hand

The little birdchild peeped as he was pushed over the edge. He was very frightened as he fell down on the ground. He saw a big strange creature a bit in front of him and ran into something warm. He didn't know it was a mitten as he pressed himself at the inside and thought of the warm nest. As the sun slowly disappeared behind a mountain the little bird fell asleep.

   The next morning as he woke up he felt very cold and hungry. He crawled out and looked around after his parents. When he didn't see them he looked aroundon the ground after some food. As he had always been feed by his parents he did noy realize that the berries on the bush in front of him was what he was searching for. He looked upon the sky and saw a birdshape. Somehow he realized it was ann eagle and that it meant danger. He started to run the fastest he could towards the mitten as the eagle swished past behind him. As he ran into the mitten he heard other wings. But this bird attacked the eagle. when the eagle flied away he looked out and saw his dad outside the mitten. He peeped and as fast as he could he ran towards his father. The bigger bird examined him and somehow he lifted his child up in the air and flew to the nest. As the little bird sat next to his brothers and sisters he finally felt safe.

© Saqin

Den verkade längre handskriven.

Ofta är det väl så!
Vilken bra historia! Några ställen innehåller lite textfel, men jag tycker absolut att den funkar bra.

Tack

Nu läggar jag in ännu en historia på engelska som jag håller på med men har fastnat i. Jag skulle verkligen vilja ha hjälp med hur jag ska fortsätta.

The Necromancers Gift

 Oh yes, my biggest mistake ever. I honestly thought I'd love being immortal. But so I met Tyrra, and discovered the bad sides of "the gift".

   Tyrra was my second love, even though she hated life, she took my heart away. How much she hated life I didn't realise until it was to late. She was a standard woman of the dark elves, although her skin was a bit more light than normal. I met her in the town Septra, the only place were you might find people from her clan. She was a beauty then, and has been until her last breath. With black hair and red eyes she took me in a sweep. I was a rich boy, around the age of seventeen, and she looked like she was in the middle of her beauty, around twenty. I had just become a member of the ones that worshiped death, and was eager to get my first task done. As a reward, I had been promised eternal life, what I didn't know then, was that my mind would eventually stop because of this. My clan called themselves "The Hand of Life and Death". To bad I didn't realise the meaning of the words. She was a member of "the Death Makers", another clan of those who most people call necromancers. I was an unknowing lowlander, and had grown up in the city of Ritania. We were different, both in species and in mind. She had earned "The Gift" and I looked up to her. I think she loved me, but if so, in a very strange way. In the start we were happy together, that will say, until I was nineteen, and earned the gift. Even though I had grown and lived with her, I had never seen her sadness, and never asked.

   However, my story begins long before I met Tyrra, it begins whit the meeting of my parents, as every life does…

My mother was an honoured woman, but the thing that not many people knew about, was her involvement with the Factions. She was a member of "The Hand of Life and Death", and a very loyal one. It was because of this loyalty that she infiltrated "The Guard", where she later met my father.

   My Father was a simple man without much money, because of this, he, in his young days, decided to join the guard. And with that, the fight between the factions. He had worked himself up to the rank of General when my mother joined as a Strategist. And so they spent a lot of time together.

   As most men my dad had an eye for beautiful things, and my mother was one. As time went on, his love for her evolved, and also she started to love him. But most people would think that it would be most inappropriate if they were together, because while my mother was a lowlander, like I, my dad was a Faith guard. But after a while the leaders of "The Guard" started to understand that they had been infiltrated, with the fact that every Action they made against the Necromancers was avoided…

* * * * * * * *

Celeste looked up from the partly burnt map when she heard steps outside. And a moment later Parthe entered the tent. He had his ebony armour on. The blue band on his right arm clearly showed his status of General. And for the moment his blonde hair wasn't hidden under his helmet. There was something relaxing and free in his eyes, the necromancers hadn't troubled them for a long while now. He looked on her whit a smile but she looked down onto the map again. There was a smell of smoke coming from a candle that filled the room. And glimpsing the outside through the opening she could see that the ground would likely turn into dust any moment, however magic had never existed in Rigor Mortis, and never would. And without magic things didn't turn into dust, or…

   So he walked forward to her, she felt the dry wood of the table under her fingers, and a gentle breeze found its way inside the tent.

   "The leaders have been discussing if we should attack the necromancers soon, but they have not been able to make an agreement. And thus I come to you for your advice." He said, he asked her a question that she couldn't refuse to answer.

   "It would be foolish to attack at this point, we need to wait." She answered and rose from the table to walk out.

   "Exactly was what my leader told that you would say… Do you by any chance know these necromancers?" He said, with a glimpse of teasing hidden in his eyes.

   "Why by the gods would I do that?" She answered and tried to pass him, but he firmly remained in the way.

   "I'm frightened I need to take you in for treachery." He said, now the teasing glimpse had been replaced whit sadness, and he lifted his hand to grab her by the arm, like if he thought it would be the easiest thing in the world.

   "Sithis damn you! I that carry your child!?" She said and wrangled out of his hands. She pushed him out of the way and escaped out in the darkness.

* * * * * * *

Panting she stopped and leaned against the tree. The forest that earlier had been so pleasant now had turned into a dark nightmare. Celeste did not think of that as much as others would, after all she was a necromancer, but that didn't make the place less unpleasant. She glanced over her shoulder, leaving the camp she had had three big muscular men after her, but they must have lost the track after the first six kilometres.

   As the first drops of water landed on her cheek she looked upwards. She saw green smoke to the south, probably "The Death Makers" that were making a sacrifice. But the green smoke disappeared into the dark cloud, leaving only a small hue on the sky.

   She put her hand on her stomach as she felt a kick from the inside. Being busy with destroying for the Guard she had not noticed it growing, but now she realised it would not take long until she would give birth. "Why Sithis? Why could you not give me more time to drink the potion?"

   She started to fell dizzy, and as her legs gave way she sank down on all four and threw up.

"Why me? I that have never asked for a child… Will I need to pay for the pleasures of life?" She dried of her mouth and rose up even though her legs were shacking.

 He looked on to her through the bushes, she where right, she carried his child. And because of this he could not take her back to the camp, it would kill her." Why? WHY??? Why did I need to fall in love with a necromancer?" He groaned, he could not do anything to save her if they found her, and then also the child would be lost. The only way to save her was to get the attention of the necromancers.

 He walked up to her, in her dizziness she could not see him, and he bended over her, making a hand on her stomach with his hand. Then he looked on his hand.

"Now I'm forfeit, I just made the necromancers sign over my child! Sithis take me!" He felt something coming up along his troth. "No, not my soul, anything you might take, but not my soul!" He fell down, and a light blue substance flowed away over the sky…

She shook as she felt a hand touch her stomach and looked up. "No, not him! Doesn't he know what will happen whit a Faith guard that does the hand?" She cried, in the dark night, as the rain started to fall, she cried, and when "The Hand of Life and Death" found her, she was still crying. And in front of her, he lied without his soul…

                                                                                                                                                    * * * * * * *

She had since long slinked away into her senses when they reached the meeting place and raised a tent in which she would lie. When time passed by, they soon realised it was too late to take the child away, and instead they started to prepare for the childbirth. It was their leader who ordered this, the others only whished her dead because of her betrayal. Every new member swore an oath, to never give birth…

   It was a cloudy day; it almost looked evil, as they prepared for the ceremony of the dead. They had not known who the man lying in front of her was, but at least they could make his body to get peace. They only knew his soul had left him, but they didn't know the reason. They put his body on the altar in the middle of the meeting place. The skin was white as well as the eyes, and because of this they could not know which race he were, because of this they did not know of their biggest mistake ever.

   "Leader, leader! It's time, Celeste's child are coming." A woman revealed herself in the opening of the tent where the pregnant woman laid. Her brown hair hanged loose in wet striped along her body, and her red robe was striped with blood after the ceremony which were most often used by the alchemists, but had been done different to fit the necromancers. She looked like being in the age of forty five, and the others looked on her with disgust.

   "Yes novice, I shall come." The leader, in his green and blue robe followed her into the tent. The ceremony would just have to wait.

 When he entered the tent he saw her lying on a bedroll in front of him. Three women stood around her, they looked scared, and it was clear to him that they had not helped with a child birth before.

   "Hale will take care of the rest." The leader said with a gesture against the woman which had come to get him. The other three looked up at him; apparently they had not heard his steps, as they looked scared. But he did not think much of that, instead he watched Hale walk up to the woman on the bedroll, and did a sign to the others that they could go. When the three women had left the room he watched as Hale took a cloth that where dropping of water and stroke it over the head of the woman.

She felt dizzy as she felt the pain in the stomach. The child wanted to get out, but she did not know if she had the powers. She slowly opened her eyes, she lied in a tent and a woman was bending over her. For a moment she could not remember the name of the woman, but then she understood where she was. "They have taken me to a camp, and now they are going to help me give birth." Her thoughts where the opposite to clear, they where cloudy, but after a while she remembered what had happened. The man she loved had done the hand over her stomach, over her child. And his soul had been lost, if she knew her friends right they would try to put it to rest. "Oh damned, it will be counted as blasphemy if they do it! I need to stop them!" She tried to rise, but she felt a grate pain in her head, and needed to sink down against the bedroll again. She felt that the woman put a wet cloth on her head. Now she remembered that the woman's name where Hale. She knew she had to tell them.

   "Hale…" She said slowly, her voice was not more than a low whisper. "The man… he can not…"

   "Quiet Celeste, you need to rest." Hale answered. She saw that something was truly troubling the mind of her friend, but whatever it was, it would have to wait.

   "No, can not rest… must tell…" Celeste spoke slowly, she could not afford to loose now. "He… faith guard…"

   "What did you say, is the man a Faith guard!?" Suddenly Hales voice where no longer calm, and as she saw Celeste nod, she went into a state of panic. "Leader, the man is a Faith guard!" She said and turned around. First now Celeste noticed that there was a man in the tent. Now he looked scared, and he went out of the tent.

Celeste cried out her pain as another contraction went through her body.

   "Celeste, you must push if you ever want your baby to come." Hale said in an anxious tone. Celeste nodded anxiously and as the next contraction came she pushed. She felt the baby starting to come out. "Again Celeste!" Hale where now holding the cloth so that the baby would come in it and Celeste did as her friend said. At the following she pushed and now she felt the baby slip out. She lied still and gasped, happy that it was over.

Now Hale came to her head, and Celeste looked up in the face of her friend. The other woman was smiling, and so she handed the baby to Celeste.

   "It's a boy." Hale said with a low voice, and Celeste took him in her arms. She felt satisfaction as she held him and soon he looked up in her eyes, the small dark blue eyes shimmering. Celeste felt that she was tired and handed the baby to Hale.

   "You need to rest; I'll take care of your child." Hale said as she understood the meaning, and walked out of the tent just as Celeste closed her eyes, and fell asleep.

Oj vilken lång, jag måste nog ta mig tid att läsa den lite senare, annars blir nog chefen lite arg på mig

Ok, har precis gjort färdigt en annan engelsk och funderar på att börja på en ny, men borde nog göra färdigt åtminstonde The Necromansers Gift först.

Har inte varit så aktiv på sista tiden, men nu ska det bli ändring på det.

CYBER CONVERSATION

The old net, 11:28 Tuesday

Sdrassa online

Ruler online

Sdrassa says: "You still haven't changed name?"

Ruler says: "No. They still don't know it's me."

Sdrassa says: "Ok, your will lord."

Ruler says: "Oh yes."

Ruler offline

Sdrassa offline

23:43 Tuesday

Ruler online

Sdrassa online

Sdrassa sending file: "Lab map"

…file achieved.

Sdrassa says: "Remind me why we use the old net."

Ruler says: "No one else does."

Sdrassa says: "Right. So what's the map for?"

Ruler says: "You'll get to know."

Sdrassa says: "Yusuke told me what that means."

Ruler offline

Runner online

Runner says: "Connection to USA almost complete."

Sdrassa says: "Great Kai!"

Sdrassa offline

Runner offline

06:11 Wednesday

Sdrassa online

Ruler online

Ruler says: "Anything new?"

Sdrassa says: "Connection to USA almost complete."

Ruler says: "Great! Still hanging with Kai?"

Sdrassa says: "Yes."

Ruler says: "Quit it!"

Sdrassa offline

Ruler says: "Idiot!"

Ruler offline

09:27 Wednesday

Runner online

Runner says: "Anyone on?"

Sdrassa online

Runner says: "Where ‘ave you been sweetie?"

Sdrassa says: "Some people are busy…"

Runner says: "Are you mad at me?"

Sdrassa says: "You spilled fizzy drink over my keyboard."

Runner says: "Was that me..? Sorry…"

Sdrassa says: "Gotta go."

Sdrassa offline

Runner offline

14:15 Wednesday

Ruler online

Runner online

Sdrassa online

Runner says: "Anyone saw the game?"

Ruler says: "Was that today?"

Runner says: "Yes poco loco."

Ruler says: "Shit!"

Ruler offline

Sdrassa says: "Respect him!"

Runner says: "Why?"

Sdrassa says: "Of course, idiots can't think…"

Runner says: "You're still mad at me?"

Sdrassa says: "What do you think?"

Runner says: "Sorry, I mean it."

Sdrassa offline

Runner says: "Women, you can't live with them, and you can't live without them."

Runner offline

16:01 Wednesday

Ruler online

Ruler says: "Who won the game?"

Runner online

Runner says: "Yusuke won."

Ruler says: "Great, now he maybe will build up the net café better."

Runner says: "Don't count on it."

Ruler says: "What!?"

Runner offline

Net interrupted… shutting down…

11:35 Thursday

Sdrassa online

Runner online

Sdrassa says: "What happened?"

Runner says: "The system shut down. The virus should be gone by now though."

Sdrassa says: "The virus!?"

Runner says: "Yeah, the kind of thing that destroys…"

Sdrassa says: "I know what a virus is!"

Runner says: "You do!? I got to know yesterday."

Sdrassa says: "-_-‘"

Sdrassa offline

Runner says: "So what?"

Runner offline

17:11 Thursday

Runner online

Ruler online

Runner says: "I've thought about the Spine…"

Ruler says: "Don't do that, it'll ruin your brain. Or well, what little you've got left…"

Runner says: "Why am I the one who everyone bullies?"

Ruler says: "'Cause you're stupid."

Sdrassa online

Sdrassa says: "What's up?"

Runner says: "He called me stupid. By the way… are you still mad at me?"

Sdrassa says: "Maybe…"

Ruler says: "But quit it! Anyone could spill fizzy drink on a keyboard."

Sdrassa says: "Was it you last month?!"

Ruler says: "Ehm, kinda…"

Sdrassa says: "WHAT!?"

Ruler offline

Sdrassa says: "I'm gonna kill him!"

Sdrassa offline

Runner says: "What was that about?"

Runner offline

The Cyber Café 21:43 Thursday

Sdrassa, Ruler and Panthera online

Panthera says: "How is it between you and Kai?"

Sdrassa says: "Not your business."

Ruler says: "She is mad at him."

Panthera says: "Why?"

Ruler says: "He spilled fizzy drink on her keyboard."

Panthera says: "Is that so much to be mad about?"

Sdrassa says: "Leave it Yusuke!"

Sdrassa leaves

Ruler says: "Let her be. By the way, any news about the Spine?"

Panthera says: "I heard it'll be up on Saturday."

Ruler says: "Ok, I guess you'll keep your eyes open."

Panthera says: "Of course."

Ruler leaves

Panthera shuts the café

03:26 Friday

Panthera opens café

Ruler enters

Runner enters

Sdrassa enters

Panthera says: "I've got it! I'm gonna destroy the Spine!"

Sdrassa says: "Have you gone mad?!"

Ruler says: "What are you thinking with!?"

Panthera says: "So what, this can't go wrong. Kai, could you make several Trojans for me?"

Runner says: "Sure! Unbreakable or very hard?"

Panthera says: "Very hard."

Runner says: "Ok, they'll be ready tomorrow."

Runner leaves

Sdrassa says: "Oh gosh, you're serious."

Ruler says: "Very well, after all we are terrorists."

Sdrassa leaves

Ruler leaves

Panthera shuts the café

The Old Net 13:34 Friday

Ruler online

Runner online

Runner says: "Could you tell me where Yusuke is? He hasn't answered any of my emails."

Ruler says: "I haven't got any idea."

Sdrassa online

Sdrassa says: "I'm leaving town, one way or another, I'm leaving town!"

Runner says: "What, where are you going? Why?"

Sdrassa says: "I can't tell, the net isn't safe anymore. That's how they got Yusuke."

Ruler says: "Have they got Yusuke?!"

Sdrassa says: "Yes, aren't you reading the news anymore? And Armand, you really need to get away!"

Ruler says: "Don't say my name; they'll track me that way!"

Sdrassa says: "It doesn't matter; they are already on the way to your house!"

Ruler says: "What?! Calm down and tell us!"

Sdrassa says: "There is no time!"

Runner says: "What do you mean?"

Ruler says: "Hey, who banged on my door..? Leave me alone..! No, not the…"

Ruler disconnected… error…

Runner says: "What the heck happened?!"

Sdrassa says: "They took him! We must escape!"

Runner says: "Will I ever see you again?"

Sdrassa says: "I'm sorry, but it would be best that we never meet again."

Runner says: "Ok, bye then…"

Sdrassa says: "Bye… and just remember, I've always loved you…"

Sdrassa offline

Runner says: "Wow, she actually loved me…"

Runner offline

Accounts aborted

Panthera

Ruler

Sdrassa

And

Runner

Vad bra att du kommer tillbaka =) Mycket intressant text. Jag tycker den är väldigt modern och spännande, lite lång kanske? Tappade bort mig någon stans efter "fizzydrink" =)

 Det bästa med skrivandet är att det inte spelar så stor roll vad man skriver! Huvudsaken är att man gör det, eftersom man tränar upp sitt skrivande och sin kreativitet under tiden!

#22 Tack. Ja, om det är långt kan jag förstå. Jag har nämligen lite problem med att göra korta historier. =)

#23 Jag håller med.

Nu har jag en rolig sak att berätta, och det borde väl passa in här eftersom att det har med en av mina historier att göra. Nämligen Livet Går Vidare som jag skrev att jag skrivit till skolan. Idag fick jag tillbaka den, med ett MVG

Grattis till ditt MVG!

tack, ledsen för att jag varit så oaktiv. Jag borde verkligen inte lova att bi mer aktiv. =P

Här kommer ännu en del utav "The Necromancers Gift".

So yes, my birth… I guess I didn't seem to bee such a special child, and I wasn't. Well, at least not in the kind of way you would think of it.

But let us jump a bit in time; my life wasn't that interesting until I was around the age of ten. And I've only got one thing left to say, accidents happen to everyone!

* * * * * * *

She bended her head up towards the sky. She felt the morning breeze as a gift from the gods. Oh so happy she was that they had let her live to see this moment. This moment when her son would be accepted into the Hand of Life and Death, this moment when every sin would be forgiven.

A bolt of fire swished over the sky and she fell. Chocked, she tried to stand but couldn't. Longer away she saw her son look at her. He looked scared, and so she saw a shape come out from the shadows behind him. Her heart stopped beating for a moment as she looked into the eyes of her leader. His eyes where full of tears as he lowered his head. It was obvious he did not like what was about to happen. He held out a hand which he put on her sons shoulder.

She felt a stitch in her right hand and looked on it. "Oh no, I'm fading away…" She watched her body, how it for every second that passed by became harder to see. And she looked away from herself, watching the pale face of her son, the only person she knew witch had no sins. The boy Troy. He, who would soon have more sins than any other person she had ever met…

Så kommer man ett steg närmare sin dröm-> Offer mellan två världar

Vill ni läsa mer utav Offer mellan två världar så får ni klicka på föregående länken. Jag har skrivit om en hel del och lagt till nytt. Just nu satsar jag också mycket på att försöka bli klar med boken innan den 31 mars och kommer då inte ha mycket tid över till att skriva på andra historier. Det här kanske blir mitt sista inlägg den här månaden.