Kanske

Visst var det väl så
att jag kanske aldrig var gjord
för att älska någon
tills döden skiljer oss åt

eller var det väl kanske så
att livet gjorde mig sådan
som ett glas som aldrig fylls på
men det är fritt fram för dig att dricka
och det gör du

men jag är tom och du är mätt
och jag orkar inte ta ett steg till
lik ett utmärglat lejon i bur på kålmården
och bara du har nyckeln

det finns inget bra sätt att förklara det här på
det finns inga rätt men många fel
kanske var det väl så att jag skulle vandra ensam
kanske var det väl så

Det här är en dålig kort spontan-novell, men jag gillar den på något sätt. Har aldrig förbättrat den, utan den är i råformat. Fram med kommentarer på hur jag kan göra den bättre, eller kanske den redan är bra?

Ensam skall hon vandra

Det var länge sen snön föll nu. Jag kan inte minnas när jag sist kände en snöflinga smälta på mig kind, men jag vill minnas.
Det finns inga rätta ord för känslorna som sköljer över mig, där jag ligger med täcket uppdraget till hakan denna söndagsmorgon.
Jag föll baklänges samtidigt som tankarna gnagde på insidan av min bröstkorg. Och jag steg upp. Det är tomt i hallen nu. Avsaknaden av allt ekar mellan väggarna där. Och en bit av mig föll bort. Igen.

Det var vackert, allt det där som tillhörde det förgångna och jag saknar det varje dag, varje sekund. Ensam skall jag åter vandra, viskade mitt samvete tyst mellan ekonas dånande. Det här var inte vackert, inte alls. Ändock vad det jag som gjorde detta val, och jag ångrar det än idag.

Orden smakar illa när jag lägger dem på tungan, så jag låter bli. Tårna är små klumpar som jag snubblar på, golvet är som is. Vattnet rinner långsamt över mina bleka stumpar till fingrar. Värmer på samma gång som det bränner av köld. Och jag ser på orden som frammanas av ljudet, det porlande ljudet. Det är mörka, vackra, ensamma ord utan sammanhang.

Då minns jag.

Jag tar din hand och kysser den, när mina tankar får leka fritt. Jag säger adjö till damen som jag delat säng med denna natt, och stoppar i mig en rostad smörgås. Jag var faktiskt ensam, visst var jag inte det?
Och där stod du igen, med din hand i min. Och tårarna skvätter över köksbordet. Det är alltid tyst när dem kommer.

Längtan efter din värme gör ont i mig. Det river upp tusentals av gamla sår. Och poesin i det hela förgörs av alla och. För jag älskade verkligen dig. Och tomrummet du lämnade är fullt av och, och inget om dig kan beskrivas utan fler och fler och. För du är mycket.

Verkligheten smyger sig på mig likt tusen nålar och jag minns stigen jag nu tvingas vandra längs. Jag minns att jag vandrar ensam i skogar som saknar allt vackert. Nej. Jag minns bara att du inte finns där.

Mörka tider

Det är inte säkert någonstans
och min ångest äter upp mig
förtär och löser upp varenda organ
och alla sinnen fräter bort till blott en förnimmelse
av vad som förr fanns
och finns sedan intet mer

Det som var
det som jag trodde skulle bli
är så avlägset nu
Det som en gång var rött och rosa
vissnade
och fick en mindre trevlig färg

den äter upp mina näthinnor
och letar sig in i min hjärna
mitt hjärta
och säger

du skall aldrig se ljuset stiga över horisonten
igen