Jag har börjat på en 'novell' och skulle behöva lite kritik!  
Den är inte riktigt klar än, men lägger in eftersom!

Jag vandrar genom den stora parken alldeles själv, klockan är nästan tre och om 19 minuter skulle tåget gå, tåget som jag måste hinna med. Det är Maj och snart sommarlov, gräsmattan som jag nästan småspringer på för att hinna fram i tid, är saftigt grön och välklippt. Hela tiden tittar jag åt vänster, åt höger, bak och håller även utkik framåt. Allt för att undvika…

Jag kommer fram till Olles korvkiosk vid hamnen och som alltid hälsar han trevligt och glatt på mig. Jag vet inte riktigt varför, han har gjort det sålänge som jag kan minnas.

Utanför kiosken står det folk vars magar är tomma och som skriker efter någon sorts föda. Längst bak, står det en man och hans äldre dotter, hennes hår slingrar sig varsamt och fint längst axlarna och ner över ryggen och formar som en ram runt hennes översminkade ansikte. Hon tittar på mig, jag tittar på henne innan min blick avböjer och jag studerar mina gymnastikskor som är färgade av brun lera och gröna gräsfläckar. Inget kan visa att de från början har varit vita.

Jag känner att tjejen fortfarande tittar på mig och min självkänsla sjunker. Det känns som evigheter innan jag äntligen har tagit mig förbi den slingrande kön och mannen och hans äldsta dotter. Bakom mig hör jag hon skratta, hennes elaka skrattande röst ekar i mina ögon och jag vill bara bort.

"Pappa, ska vi köpa korv?" hon frågade honom även fastän hon visste svaret redan. De hade varit ute och handlat mat till kvällens stora middag när deras magar börjat skrika efter något att arbeta med. De fick lov att gå en bra bit innan de hittade Olles korvkiosk och kön var inte så farligt lång heller. Men sist fick de ställa sig och när de hade ställt sig där, kom det en flicka gåendes genom parken. Hon tittade på henne för att granska hennes stela kropp som böjde sig ner och hennes blick som vandrade sig fram på gatan. Deras blickar möttes för en sekund men sedan tittade den andra tjejen bort, och granskade sina egna skor.

_

"Gumman, tror du vi kommer fram innan vi hinner hungra ihjäl?" frågade hennes pappa henne och de skrattade tillsammans. Den där tjejen som nyss hade gått förbi, var borta ur hennes tankar.

_

Jag viker av från hamnen och hamnar mitt bland dagens stressade barnfamiljer som springer ut och in genom den nyöppnade affären. Vid hörnet står det en mamma med hennes skrikande unge, kan inte någon bara sätta på en tejpbit på dess stämband? Jag försöker att inte tänka på ungens ord som ekar ut genom den lilla kroppen, men det jag inte kan undgå är pekfingret som lyfts upp i luften och riktas mot en mänsklig kropp, mig. Jag ökar takten igen, samtidigt som det där, fingret, följer mina rörelser. Fan, varför ska allting kretsa kring mig, i just denna stund? Kan dem inte bara låta mig vara? Jag svänger åt vänster och kommer in på en annan väg, slipper mamman och den skrikande ungen men dess pekfinger finns fortfarande kvar i mina tankar.