Gripande. Jag är glad att du hittat hit. Jag skulle gärna läsa mer om dig och ditt liv (antar det var en sann historia?). Det är fängslande och intressant, men framförallt en viktig läxa att lära vidare. En människa som varit med om så mycket borde på något sätt förmedla vidare till dem som behöver det. Prata på skolor? Skriva en bok?
Jag minns så väl en man som för många många år sedan besökte min skola (högstadiet tror jag) och berättade om hans liv. Lät mycket som din. Droger, alkoholism och hela svängen. Alla satt och lyssnade. Knäpptyst. Häpnad. Även de stökigaste eleverna som aldrig hade någon respekt för någon var knäpptysta. Jag tror alla fick sig en funderare och en enorm respekt.

Kan du inte skriva en berättelse? Skulle älska att läsa den.

Jag har blivit erbjuden att komma och prata på skolor men jag är såpass nynykter så ångesten tar över helt, jag kan inte ens gå ut och gå utan att behöva sällskap så det tar nog ett tag innan jag kommer till nån skola=) En berättelse, hur menar du då?

Jag förstår. Ta det lite lugnt tills det känns mer naturligt och som en vardag. En berättelse, jag tänkte mig något som ett sätt att dels hantera vad som hänt, vad du varit med om och få allt skrivet, utarbetat och öppet. Dessutom är jag grymt intresserad av att höra mer och veta allt, så jag är lite egoistisk här! Jag tänker mig typ en början till en bok, alternativt en lång novell. Vad har hänt? Hur utvecklades det? Vad hände då? Hur tog du dig ur det? Var är du idag? Ingående berättelser från ditt liv. Förstår om det inte är något du vill dela med dig av, men jag vore väldigt intresserad av att läsa det om du känner dig redo och manad.

Ja, precis.

Jag har skrivit en del Dikter som finns på sockerdricka, det har hjälpt att bearbeta framförallt saker som hänt när jag var yngre. Jag ska fundera på det, det låter som en bra ide att skriva ut allt. Frågan är ju hur jag ska våga publicera det. Men det kommer nog att komma nånting sånt snart.

du kan ju förslagsvis skriva det bit för bit här, så kan vi hjälpa dig vidare… =)

Det funkar ju, jag är inte van att folk gillar det jag skriver. Dom brukar mest vilja undvika mig om jag räkas nämna att jag är (var) missbrukare

Men här gör vi inte så. Här är vi alla olika skrot och korn så vi är öppna för alla människor, åsikter och förflutet. Så länge man behandlar varandra väl det vill säga. Jag har mailat dig, vet inte om du läst det?
Men om du vill, får du jättegärna skriva och dela med dig. Jag kan ju bara tala för mig själv, men jag vill gärna läsa och är väldigt intresserad.

Jag är ju stenålders, vars kollar man mail?

Du bör ha en del tredje från vänster som heter Inkorg. Där borde det lysa ett brev. Klicka på det så kommer du till mailen =)

Nåt sånt har jag inte, det står personligt, dagbok och gästbok…

Det är under Min Sida du kikar nu tror jag. Jag menar mer under loggan för skrivlust? Hittar du?

Jag hittade inkorgen men det varken blinkar lr är nåt där…

Konstigt…

Ja det var lite konstigt..

Välkommen Markus!

Du skriver väldigt bra och jag hoppas att du en dag vågar ge av dig själv i form av en bok.Ditt liv har inte varit lätt.Ta den tid du behöver, smaka dig fram på hur du vill ha det så hjälper vi dig på vägen(om du vill)

/Kramis Susanne

Jag funderar på det där med bok och det kommer väl lite funderingar här och där. Jag försöker skriva ner det så mycket jag kan. Tack Susanne för att tipsade mig om den här sidan!

/Kram

Ingen orsak Markus

Jag tänkte idag, att jag är ostabil. Jag tänkte att jag är inte som jag brukar vara. Men jag är precis densamma som alltid, enda skillnaden är att jag tänker klarare nu. Jag vet vad jag gör fel, jag vet att jag inte är perfekt. Långt ifrån, igår ringde min dotter och grät för att hon inte ville vara med sin mamma. Hur förklarar man för ett barn att hon inte kan komma hit då? För att jag är så bäng fortfarande? Hur ska man förklara för henne på ett bra sätt att jag inte klarar av att ha henne här? Det enda jag vill är ju att hålla om henne och trösta henne för att jag inte är som andra pappor och skjutsar vid utflykter, är med på möten och gnäller påa tt lärarna är dåliga osv. Men i slutändan är det ändå hon som tröstar mig och berättar att jag är bra. "Pappa, du är ju den bästa, förstår du inte det?" Nej, jag förstår inte. Men jag tittar väl på fel saker kanske?

#18

Men du kan väl berätta hur det är för din dotter och att ni kan umgås i telefonen hur ofta som helst istället?

Hur gammal är hon?

#18. De tär ju så klart bäst och snällast för båda om du blir bra innan du tar hand om henne. Men tänk vad viktigt och bra, att hon ringer till dig för att berätta om hennes problem. Att hon inte är en sådan som blir självdestruktiv, eller utesluter dig!

Hon är 9, fyller 10 i juni. Men jag har ju problem även att prata i telefon, så det funkar inte att vi kan umgås hur mycket som helst genom att prata.

Och jag är skitglad för att hon inte är destruktiv, vad jag vet om iaf. Det absolut värsta som kan hända är ju att hon börjar ta efter mig och bete sig som jag gör/har gjort.

Hur ska du göra för att försöka få hennes tankar från att välja samma bana?

Jag vet inte hur jag ska göra. Jag får nog helt enkelt vara nöjd med att hon inte funderat åt det hållet ännu och om hon väl gör det så får jag nog ta tag i det därifrån. Förhoppningsvis så är hon såpass smart att hon ser konsekvenserna och blir avskräckt.

Ja, jag tror att en bra inlärning om personligt ansvar och stöttande föräldrar är halvvägs.

Hon har då ärvt min bästa del iaf, musikintresset=) det inte den ungen kan om musik är inte värt att veta, så är det bara. Jag tappar ju så mycket efter vägen hela tiden, det är som att hjärnan är fullproppad och man försöker stoppa in nåt mer men då trillar det ut nåt annat.

Haha det problemet tror jag att jag har också. Jag minns så väl för något år sedan då jag gnällde på min dåvarande pojkvän om att han glömde allt… å så sa jag på fullaste allvar "jag glömmer aldrig någonting" och det var sant. Nu vet jag knappt vad jag åt till lunch. Jag skyller på att jag har det stressigt och mycket att tänka på, men hoppas mest bara att man inte håller på bli senil haha =)

Jag tror på min kära väns förklaring om Alzheimers light hehe:P

hahah låter som något jag lider av =) haha
Kan du inte skriva en dikt på några få rader om hur du mår just nu precis för stunden?

Om hur jag mår just nu.. Borde väl gå att ordna.

Lugnet finns här
Stressen finns här
Jag känner rytmen från musiken
Vet inte om jag ska vara rädd
Eller om jag ska glömma min skräck
Men lugnet finns här

Tack =) Du kan ju, se där!
Vill du veta, jag är redan på sidan 3. Och då har jag bara samlat info, inte ens börjat skriva ihop eller lägga till eller lägga in mellanrum eller rader. bara konkret fakta, och jag anser att vi just börjar komma igång. Kan bli rikitgt bra det här!

Tack =) Du kan ju, se där!
Vill du veta, jag är redan på sidan 3. Och då har jag bara samlat info, inte ens börjat skriva ihop eller lägga till eller lägga in mellanrum eller rader. bara konkret fakta, och jag anser att vi just börjar komma igång. Kan bli rikitgt bra det här!

Det var inte illa=) Känns fortfarande läskigt som fan men nån gång måste jag ju börja lita på folk.

Har samma problem. Men man får helt enkelt lita på det goda i folk. Det är ju inte så många som går runt och är ute efter folk dagarna i ända… =)

Nej men jag är ju skadad så jag tror ju det^^ Men jag jobbar på det oh det här blir väl ett första steg till att inse att världen inte är evil rakt igenom.

det låter som ett bra steg att ta =)

När orden strömmer ur öronen som från en musikspelare
När tankarna driver iväg som en ensam isbjörnsunge på en isbit
När bilderna framför ögonen suddas ihop och blir en enda sörja
När lukterna sipprar in genom näsan och kväver andetagen
När känslan av värme och kyla blandas i händerna
När förnimmelsen av en dag som inte finns hittar en väg genom allt detta 

Känner man livet
Ser döden
Lyssnar på naturen
Känner doften av snön

Om det är nån som känner för att läsa mina Dikter jag skrivit så finns dom på www.sockerdricka.nu och jag heter samma där som här.

men! du är ju rikitgt duktig..!!

Har du läst dom andra? Har flera i nåt worddokument som jag inte har orkat ha med på socker lr som varit med men jag tagit bort o sådär.

Min mamma är död
Jag hatade min mamma
Jag älskade min mamma

Min mamma förstörde mitt liv
Hon hatade mig när jag föddes
Hon hatade mig när jag lämnade henne
Hon älskade mig när hon dog 

Min mamma var heroinist, alkoholist och missbrukare av allt
Likaså jag
Min mamma var hora
Likaså jag
Min mamma var elak, hon var snäll 

Min mamma var allt
Jag är ingenting 

Jag är glad att min mamma är död..

Får man vara det?

hemsk men ärlig. Underbart ärlig dikt. Verkligen en favorit!

Högt uppe
Bland molnen
Tänkande
Fri 

Tungt liggande på en säng
En människa jag inte känner
Rör vid mig, ser på mig
Fångad 

Sittande på en sten
Ser ut över vattnet
Hjärtat sprängs
Det vackraste naturen skapat
Ligger lugnt och stilla
Fri i fångenskap 

När själva liver blir för tungt att bära
Rymmer jag
Till en annan värld, en annan verklighet

Jag älskar känslan av att vara utanför
Känslan av att inte tillhöra mig själv
För mig själv är det vidrigaste jag vet

Jag är fångad i en tanke som är fri

Med vingar av glas flyger jag fram över en värld jag inte ser.
Om jag öppnar ögonen faller jag så jag blundar och njuter.

Tyst och stilla
Is i renaste form
Smälter sakta i solen
Droppar ner på en liten fläck av gräs 

En tår som rinner
Tyst och stilla
I sin klaraste form
Torkas sakta av solen 

Värmen
Från den svarta stolen mot husets solsida
Sitter lugnt och stilla
Tittar mot solen, kisar lätt

Ser inte slaget
Känner bara smällen 

Ser det döda grönbruna gräset i närbild
Känner blodsmaken från läppen
Mörkret kommer efter sparken i magen 

Tyst och stilla
Is i renaste form
Smälter sakta i solen
Droppar ner på en liten fläck av gräs

Jisses, du kan verkligen skriva. Väldigt talande och bra Dikter. Som den med vingar av glas. Oj, älskar den bilden. Den sa allt. Kommer att skriva mer till dig, men inte nu i natt, för då kommer jag straffas i morgon på jobbet. /Stäng av datorn, stäng av datorn… Vanessa

Du är så duktig som får till dikterna så. Jag spar dem till resten av allt jag har samlat på mig!

Kan du inte skriva en dikt till din dotter? =)

Jag har skrivit flera till henne, lägger ut några här med.

Skuldkänslorna fyller venerna med hat
Det går inte att stoppa
bara följa med
Go with the flow liksom 

Känn kylan forsa genom ådrorna
Blandas med det svarta blodet
Längtan efter lättnad 

Ögonen blir blanka och värmen kommer från tårarna som rinner
Återigen
Sveket jag inte kan hålla emot 

Det viktigaste i mitt liv syns svagt genom dimman
Det är hennes tårar som värmer
Det är henne jag sviker när hon säger

Varför, pappa?

En blick som skär genom is
En suck som hörs över alla kontinenter
Ett litet kurr från en liten mage

Hon vill inte veta
inte se
inte vara 

När inte nån är i närheten
gråter hon 

Krokodiltårar av saknad
För hon tror jag glömt 

Men
Det enda jag tänker på
är ju hon

Min älskade Tindra
Min dotter

Du skriver väldigt bra, och med sådan inlevelse.

Vete sjutton hur mitt liv varit om inte jag skrivit sedan jag lärde mig stava. Visserligen hade jag två underbara föräldrar, men gick på väldiga nitar i livet på alla sätt. Skrivandet är en väldigt bra ventil. Du som dessutom kan musik, kan ju senare kombinera det hela. Det tror jag. Tror även att du en dag kommer du att få förtroende för människan. Börja med att öppna dörrarna till din själ, bara glänta lite. För det finns faktiskt fler bra människor än dåliga, även om man ibland tvivlar.

Njut av din dotter, även om det är på avstånd. Hon verkar älska dig kopiöst. Skriv en saga/berättelse till henne om "Kungen" eller vad du nu vill kalla dig, som inte kan vara med prinsessan för tillfället, och så bygger du de hela med en gnutta saning och en gnutta saga. Då har hon något hon kan läsa när hon saknar dig, och kanske förstår varför du inte kan vara med henne. En tanke bara.

Tack för att du vågat öppna dig för oss här. /Vanessa

#51 Tack för dina kommentarer=)

Jag har faktiskt gjort en del musik med text och hela grejen men jag fick ett bryt för några år sen och brände allting, inklusive datorn som musiken fanns på. Sen dess har jag inte satt ihop nånting mer dels för att jag blev lite skraj och dels för att mina händer är trasiga så jag kan inte spela gitarr som förr.

Jag njuter av min dotter men en saga tror jag inte är riktigt rätta sättet att förklara. Hon är såpass gammal att hon förstår allt jag säger och hon har läst mindikter och förstår fullt ut allvaret i dom. När hon saknar mig har hon ett boto av mig och henne som hon tittar på och lyssnar på min musik.

LSD

Du spelade livet ur mina händer
I en blodig pöl ligger jag och väntar
Hostar
Kvävs 

Känner livet rinna ur mig
Världen snurrar och blandas som på en färgpalett i gröna toner 

Älskade drog
Älskade rus
Ta mig högt upp
Dit vars inga bekymmer finns 

Jag tittar upp vars taket brukade vara
Där ser jag nu himlen
Grön
Blå
Lila

Sen svart..

Nu måste jag ge dig beröm.

Den sista dikten jag läste gav mig något som jag inte fått av att läsa på många, många år. Ståpäls, eller gåshud för de som missade Gunde Svan på TV för många år sedan. Oj, vet inte varför jag föll för den, mer än att den är så äkta, så ärlig, så skrämmande rak. Tack för den känslan. /Vanessa

Jag gillar den också. Håller med, inga direkt skönskrivningar, bara en rak ärlig sanning, med rätt ord och uttryck. Gillar skarpt!
Läser gärna fler i den stilen.

Jag lyckas missa dig på msn hela tiden. Har karln boende hos mig under påsken och är inte inne på msn alls nästan.. (är jag inne så är jag online annars är bara datorn igång).

Kan du inte göra en liknande dikt, hård och brutal, om självmordsförsöken/-et?

Jag har fler Dikter som är i samma stil, dom flesta ger mig ångest men jag ska försöka peta in några här. Har sktivit om självmordsförsöken oxå men dom vet jag inte riktigt vart jag har :/

Ska kolla upp det.

(Ur en fyraårings minne) 

Snöhög
Vit och ren
som barnvaktens hår
Kittlar på kinden när hon böjer sig ner
Halsbandet blänker i lampans sken
Skriken ger resultat
Ompysslad, älskad i en dag 

Sitter i en snöhög
Vill bort
Hoppas att snöhögen ska växa så man kommer upp
Skriken hör ingen 

Mörkret sänker sig ner över snöhögen
Blöta kläder, blöta skor
Traskar in och frågar mamma
Mamma blir arg och skriker
Skriken ger resultat
Gömmer mig under sängen
Väntar på pappas utbrott 

Står modigt och tar emot
Det rinner nerför kinden
Vet inte om det är en tår lr blod från det trasig ögat 

Skriken ger resultat
Går ut med blöta kläder och blöta skor
Går och går och går

Flyr fortfarande..

#58

Tragiskt!!En del borde inte få ha barn

/ Kram

Det är verkligen fruktansvärt. Speciellt som att jag vet att det är sant och inte överdrivet. En dag, när du är stark nog så ser jag en bok framför mig.

Håller med dig Susanne. Många borde verkligen inte ha barn. /Vanessa

Alldeles underbara Dikter! Älskar #44 speciellt! Vill läsa mer från dig. ^^

Tack.

En bok kanske kommer, men det lät nog ta tid innan jag för det första känner mig nog stabil för att ens kunna få ur mig allting och för det andra så är det så jävla mycket som ska ut. Jag har tagit mycket med min psykolog men inte ens i närheten av allt och sen försöker jag få ut en massa till Emma här som skriver ihop det till en sammanhängande text. Så får väl se vad framtiden säger=)

Mina föräldrar borde aldrig ha fått barn nej. Jag vet inte varför men min syster har inte alls samma upplevelser som jag har, men jag misstänker att det ändå nånstans tog hårt på dom att soc plockade bort mig. Att dom kanske ändå anträngde sig lite för att få behålla min syster vilket dom oxå fick tills hon flyttade hemifrån och började gymnasiet när hon var 15.

Jepp jag kämpar på, är dock inte i närheten av en bok än, men iaf en sammansatt text som du säger! Känns som att den kan bli hur lång som helst… haha

Den kan nog bli hur lång som helst, det beror ju på hur mycket man väljer att beskriva varje detalj.. Det som är sagt hittills är ju i princip utan mera ingående detaljer. Men även dom kommer ju=)

ja det blir skitbra. det kommer behövas mycket mycket runtikring-jobb sedan. just nu är det ju bara det vesäntliga som tas upp, knappt det =)

#62 Därför skrev jag när du är stark nog. Man ska inte tvinga sig till något som gör ont.

Misstänker att skrivande är som en annan form av födelse. Smärta, tårar som förvandlas till lättnad och glädje när det är färdigt.

Sedan om du och Emma behöver hjälp att göra korr, så ställer jag gärna upp. En av mina styrkor är att få form på saker och ting. Så pip till en dag. om månader eller år. Om jag slutar på iFokus i framtiden (hoppas inte) så får Emma min e-postadress. För jag tror på dig. Av hela mitt hjärta. /Vanessa

# 66 Vad snällt, du har nog rätt om skrivande. Jag är inte särskilt bra på att få ihop det till nåt som makes sense för andra, jag ser ju det jag vill se i en text. Men det är ju inte alltid andra tänker på samma sätt, eller väldigt sällan dom gör det. Jag har märkt mer och mer när jag pratar med "vanligt" folk att jag tänker inte alls sådär som "vanliga" gör.

När du fått ihop det hela i framtiden, så kan de "normala" läsa och förstå din kamp och din styrka.  Att överleva det du gjort är värt så mycket mer än att glida på en räkmacka genom livet. Sträva inte efter det normala, sök dig till de med öppna hjärtan och sinnen. Fast med tiden så kommer du förstå att även de normala är onormala, så underskatta inte dem :-). /Vanessa

Jag letar efter dom med öppna sinnen, jag har lite svårt att hitta dom bland ickenarkomaner bara. Det blir en drog i sig att alltid söka sig till det man känner till, vilket har på nåt sätt resulterat i att jag inte kan hantera folk överhuvudtaget. Ta bara ikväll, min flickvän hade hit två av sina vänner, såna jag vet är jättetrevliga och som är verkligen helt coola att ha kring sig. Lika förbannat får jag panik och kan inte vara i samma rum och vill helst bara gömma mig under sängen och dö lr nåt.

Jaha, så blev det då iaf att min tänkta kärriär som ickescrewup sket sig och jag krockade med ett träd. Jag körde min fina audi a6:a, en kurva, dåliga däck och en fin tall som attackerade mig i förardörren. Det gick bra dock, bilen är skrot men jag har fått bevis på att airbags faktiskt fungerar. En spricka i armen och lite slitna muskler blev sviterna efter en krock som gorde att bilen inte ens går att känna igen varken som bil lr vardagsrumsbord.

Oj! Vilken tur att du inte blev mer skadad! Och här springer jag och gnäller över min jäkla tumme…/ Kram

Fast du är inte en screw up för att du krockade. Du gjorde det som så många andra som krockade/körde av vägen i detta väder. Så försök att tänka omvänt, att du hade sådan tur som inte blev mer skadad, och framförallt att du lever. Många dog i detta väder. Som också hade dåliga däck med mera.

Är glad att det inte blev värre för dig, trots att den elaka tallen försökte skada dig. Hoppas att din bil var försäkrad, för då kommer du få en nyare bil att glassa runt i. /Vanessa

Jag är en screw up=) Det här var den lindrigaste smällen någonsin tror jag. Dessutom så bör jag vara en bra förare då jag kört bil sen jag kunde se över ratten. Det var en otroligt klantig grej som egentligen enbart berodde på att jag var för självsäker. Försäkring har jag ju givetvis men jag vet inte ännu vad det blir för bil jag köper istället, funderar skarpt på nya 300 TDi… Den verkar helmysig med quattro och turbo mm.

Jag satt vid köksbordet idag, tittade ut på människorna som vanligt. Såg vad dom tänkte, vad dom kände, vars dom var på väg. Jag såg deras smärta som dom bar med sig, jag såg deras glädje som lyste upp ansiktet.
Jag såg förvirring, jag såg djuptänkande, jag såg klarheter.

Nånstans där nere bland folket tappade jag mig själv. Jag försvann från mig och hamnade där nere bland dom. Första tanken var panik för att det var människor brevid mig, sen insåg jag att dom ser inte mig. Jag ser dom och jag ser mig själv men dom ser inte mig. Att se sig själv där bland människorna var det mest skrämmande någonsin, att veta att man är en av dom. Annorlunda och helt unik men precis som alla andra. Jag bär samma smärta som hälften, samma glädje som andra hälften. Allt i en salig blandning med vissa dagar mer av det ena än det andra och andra dagar tvärtom.

Idag har jag inget av det. Jag försvann, trillade ut och hittade inte hem. Var är hem när man inte är borta? Var är borta när man inte har ett hem?

Sen kom jag på att jag fortfarande satt vid mitt köksbord och tittade på människorna som går där ute och ser vad dom tänker, vad dom känner och vars dom är på väg.

Otroligt bra skrivet, som vanligt. Känner igen känslan. /Vanessa

Roadtrip dårå.. Var till Umeå av alla ställen, hälsade på den tredje musketören. Det gick typ bra… Eller nåt.. Paniken kröp längs nerverna och lugnet fanns inte nånstans i närheten. Men, lite stolt är jag ändå att jag överlevde och detta (nästan) helt utan piller! Inte illa för Marcus…

ok nu är jag inte med riktigt… har du varit upp till umeå på roadtrip? när då? vadå nästan utan piller? vad gjorde ni i min gyllene stad då? =)

Min vän Fredde flyttade dit så vi var och hjälpte honom att fixa i ordning. Jag klarade det nästan utan piller men igårkväll på väg hem var jag tvungen dänga ner mig i bilen och sova. Stressen och paniken fick överhanden så det gick inte längre.  Vi åkte ner måndag och åkte hem igårkväll

Jag tycker ändå att du var väldigt duktig, och du borde vara stolt. Varje framsteg är ett framsteg. Speciellt om det inte är lätt. /Vanessa

#78, ja bra jobbat. Inte alls dumt. Jag får be om ursäkt att jag varit lite dålig på prata med dig några dagar, jag har så grymt mycket att göra. Tar upp det så snart jag kan igen, lovar! Jag har inte lämnat dig och inte tappat intresset.

# 79 Tack. Jag tar varje framsteg precis för vad det är, ett litet steg i rätt riktning.=)

# 80 Jag har själv inte varit inne så mycket så det gör inget. Men läskigt dock att du träffade rätt på en mycket känslig punkt.. Inget som gör nånting, tvärtom så känns det bra=)

Vilken känlsig punkt? Något nu eller något vi pratat om tidigare?

Nej nånting du skrev i ditt inlägg nr 80… Vi kan ta det närmare på msn lr nåt..

Ah, jag förstår vad du menar. Jag stannar kvar. Tycker du är en trevlig prick. Mailar dig nu snart, har lite tid över på jobbet efter några veckors stressande.

Ibland när man tänker så snubblar man. Då är det svårt att resa sig och gå åt rätt håll om man inte vet vilket håll man kom ifrån. Inte sant?

Visst är det så. Kan det vara en idé att stanna upp lite och försöka hitta vägen man ville vandra? Givetvis går alla vilse någon gång. Man tappar fotfästet och vet inte riktigt vad man håller på med. Men då och då får man en riktning igen. Vad tror du om att fastställa mål för framtiden?
ett mål för en månad, ett halvår, ett år. fem år, tio år. Livstids mål.

Jag har mål. För varje dag. Jag vet vad jag vill uppnå idag, i morgon, varje dag resten av veckan. jag vet exakt vad jag vill ha gjort innan månaden är slut, innan våren är slut och sommaren börjar. Men jag halkar efter hela tiden..

vad kan du göra för att uppnå målen?

Samma sak jag gör nu, kan inte göra så mycket annat. Bara inse att det var lite tyngre än jag väntat mig.

Jag brukar göra lite omvänt när jag mår dåligt (har MS, en sjukdom). Kallar det hela projekt.

Kallar det projektarbeten. Tider och dagar när allt känns så jobbigt så ögonen går i kors. Då tar jag fram min anteckningsbok. Tar nu bara en dag ur huvudet.

Jag vaknar. Antecknar det som "Projekt vakna, klart." Diskar kanske. Då blir det "Projekt disk, klart". Så när dagen passerat inser jag hur duktig k´jag varit, Så istället för att stryka saker på en lista, så lägger jag till allt som jag gör. Då inser jag att det inte är så svårt och blir peppad.

Så du kanske ska släppa de ingående dagliga målen, och istället låta dig leva lite dag för dag. Men anteckna allt som du gör som du är nöjd med. Då blir pressen mindre på dig. Först kanske det inte blir något, sedan en sak om dagen, och därefter börjar det rulla på. En idé bara. /Vanessa

Jag kan inte skriva upp allt jag gör, för det fungerar redan som en vardag. Sen skulle jag inte minnas att skriva upp nåt :P

Jag lever dag för dag, men jag får även börja om varje dag med samma sak och om jag inte gör det som nu är mina rutiner så blir allting väldigt fel. Det är svårt att förklara och lite annars än MS. Jag är inte så insatt i vad det är men jag har för mig att det har väl med musklerna att göra? Det är ju lite annars när allt sitter i huvudet..

Du är duktig Marcus. Varje dag är en vinst, och en dag närmare målet, vilket det än må vara. Hm.. mål, det är något vi måste diskutera i slutet av vårt lilla gemensamma projekt. Ligger du förresten på 8 proppade a4, och känns som att vi bara skrapat lite på ytterska ytlagret..!

MS sitter i hjärnan och ryggmärgen och skadar nervtrådarna där. En del får sina muskler påverkade, andra andra saker. /Vanessa

# 93 Okej, hur blir du påverkad av det?

Oj, oj. Det är en historia för sig själv. Du kan titta in på sidan Skuggfolket här, och gå igenom artiklar jag skrivit om detta.

Kort hur det påverkar mig. När jag har skov tappar jag delar av min syn. Snubblar, har ingen ork (fatique). Klarar inte av solen och dess värme, men fryser jämt på vintern. Min kroppstemperatur lever ett eget liv. Styrkan blir sämre, finmotorik och så. Men tränar hela tiden för att förhindra att det går fort. /Vanessa

Ah okej, fan vad tungt det lät ändå.. Hoppas dom kommer på nåt som gör att man iaf kan dämpa det mer än tidigare. Det mesta går ju framåt hela tiden=)

Jag har bra bromsmedicin, så det går  inte så fort att bli sämre som det gjorde tidigare. Nya mediciner kommer i höst också.Så jag blev sjuk vid rätt tidpunkt så att säga.

Men nog om mig, det är din tråd. /Vanessa

Det är ju bra att det går att bromsa ändå.

Det gör inget om det blir prat om nån annan, det har vart så himla mycket jag jag jag sista tiden.. Börjar bli lite less på mig :P

Fniss, då kan det bli lite Vanessa, Vanessa, Vanessa tid också :-). Titta gärna på utmaningar och annat här för att rensa ditt system från "jag" tiden. /Vanessa

Jag har försökt det men det funkar inte. problemet är att om jag rensar bort "jagtiden" då glömmer jag bort vad jag höll på med. Då glömmer jag detaljer och vad jag kämpat för att komma ihåg och vad som hör till vad. Du kan fråga Emma, det är lite snurrigt här o där hihi=)

sorry =)

Jobbigt, men du måste släppa pressen på dig själv. Åtminstonde en dag i livet. /Vanessa

Jag tror inte att det hjälper att släppa pressen. DOm gånger jag gjort det tidigare har jag släppt för mycket och då rasat ner rätt rejält. Så press är bara bra, mera sånt tack!

Jag satt idag och läste. Gamla dagboksinlägg jag skrivit och gamla Dikter jag hade på ett papper. Det kändes svårt att inse att jag faktiskt varit sådär. Sådär ung och sådär blåögd. Aldrig behövt tänka själv. Allt jag tänkt har ändå kommit ut fel så ingen har förstått vad jag menade.

Särskilt dikten om skogen tänkte jag på. "Ta min hand och gå med mig genom skogen" har jag skrivit. Det var inte så, jag tog ingen hand och gick genom skogen. Jag följde med själv utan påverkan.
Prassel under fötterna var det inte heller, det var blött ute. Och lite kallt.  Men krypen fanns där, dom med genomskinliga vingar och massa ben. Jag minns krypen. Och att det var blött och kallt och att jag följde med frivilligt. Varför minns jag inte hur ont det gjorde?

Vad skrämmande.

Din hjärna var snäll mot dig. Nu mötte du dåtiden och det gör ont. Men kanske är nu du är stark nog att ta till dig det. Minnet är nog lite omtänksam mot dig, och låter dig inte komma ihåg allt. /Vanessa

Jag tar till mig det men det gör ont. Jag vet inte varför jag kom att tänka på det där idag, det bara blev så. Du har kanske inte läst hela dikten heller? Jag önskar mitt minne hade varit ännu snällare med mig så jag inte kom ihåg nånting alls.

Jag läste allt, det lovar jag. Läser alltid allt. Förstår att du önskar att minnet tagit bort allt från dig. /Vanessa

Men dikten finns inte här. Jag har funderat på att lägga in den men har inte bestämt mig för om jag ska göra det.

Trodde att du menade inlägg 104. /Vanessa

Nej, det var en dikt jag tänkte på som inte är publicerad här. den finns på min sida på Sockerdricka. Det är svårt för andra att förstå när jag inte skriver vad det handlar om :P  men jag är ganska trög så jag skriver såna där funderingar som åt mig själv för att se om det verkligen var så jag tänkte lr om jag bara svamlar.

"The trick is to keep breathing."

Ja, om du bara hade kunnat klara tricket själv.

#111, tricket har du ju. Tänk att han gav dig en sådan tankeställare med bara ngåra få ord. Det är mäktigt. Och tänk vad bra att du kommer ge andra det med just dessa ord.
Hoppas helgen funkade. Vi hörs ikväll kanske?

Tricket har jag nu tappat nånstans efter vägen, jag faller nu hårdare än någonsin.

Förlåt.

Jag får tusen svar när allt jag behöver är ett
Jag får tusen frågor när allt jag begär är en

Jag bär världen på mina axlar när allt jag vill är att den ska gå brevid mig

Jag behöver ett uppvaknande för att inse att jag inte hör till, jag finns ingenstans

Drogerna rinner genom mina vener för alltid

Oj, vad starkt. Fast jag hoppas du vaknar och känner att du hör till världen. För det gör du. /Vanessa

#114

En väldigt stark text!! Men jag vill rätta dig på en punkt *blinkar* :

Du behöver ett uppvaknande för att INSE ATT DU HÖR TILL…Du finns väldigt starkt i alla texterna! Du är född till att skriva!

 / Kram Susanne

Det är konstigt, om jag är född till att skriva men jag kan inte skriva om jag inte är påverkad. Hur går det ihop?

När drogen inte finns finns inte jag, inga ord kommer ur mig och ingen ser mig. Men om jag sätter mig ur balans kan jag skapa vad som helst. Musik, bild, form lr text. Precis vad som helst.

Jag är en drog.

Förstår. /Vanessa

Det är ungefär som med medierna…Många måste dricka vin för att komma i "rätt form"…

Men det är bara en vanesak. När du känner dig fri från suget kommer skrivandet automatiskt, jag lovar! / Kramis

Kul att se till dig igen. Har inte haft tid att snacka i helgen, fick överraskat besök av killen.. Men ikväll eller nåt kanske?

#118 Tack.

#119 Jag vet att skrivandet inte kommer automatiskt för jag har försökt förut. Jag har varit fri från suget och är det nu oxå men det kommer inte.

#120 Jag vet inte om jag är inne ikväll, nu dock är jag inne men tydligen inte du. Men det hinns med, jag har inte så mycket att säga egentligen ändå:P

En hel helg i dimman, fan vad skönt.. Jag vill stanna där för alltid, bara känna värmen sprida sig genom kroppen och göra mig förlamad. Inga känslor, inga tankar bara ren och skär njutning.

 Jag är tillbaka där jag började och möter mina demoner.

Vem vinner?

Det vet du nog bäst själv antar jag. Jag hoppas att du håller dig bättre framöver…

Jag vet inte, det känns inte riktigt bra.. jag vill radera allt och börja om..

Vänd om och lämna mig blödande och djupt sårad som i en vallgrav utan slut med väggar till synes högre och bredare än kinesiska murens.
Gå ifrån mig och vänd dig inte om för att se när jag försöker krypa efter dig på mina bara knän för att be dig att stanna kvar vid mig.

Det enda som finns kvar är en hög med aska och minnen från en tid som inte fanns.

#125, har något hänt? Jag hade inte tid att prata igår, måste försöka skapa plats hemma åt killen som flyttar in. Hoppas vi hörs någon dag framöver… =)

Det som inte händer kommer att hända, det som inte redan hänt finns i tanken.
Det som har hänt finns bara i minnet men när hela verkligheten går ut på att leta inuti så är ju trasslet det enda som finns.

Sucks….

Så
Här står du
Ensam
Och låter världen våldta
Det enda som finns kvar

Så
Här står du
Ensam
Och ser på när elden
Äter upp dina armar

Så
Här står du
Ensam
Och skriker utan ord
Men ingen ser

#128

Väldigt starkt!!! Hoppas att du kan stå emot trycket/ Kram

#128 Väldigt, väldigt stark. Mycket bra skrivet. /Vanessa

Inte stark alls, svagare än nånsin…

Du blir starkare genom att skriva! Och vi finns ju här…

Nej, jag blir tvärtom svagare.. jag skriver en massa men inte ett jävla ord hjälper. Jag känner mig värre än nånsin, jag tar mer skit än nånsin förut, tyngre än förut längre ner än förut..

Jag komemr aldrig att komma upp, jag är fast under ytan med bara nån cm att andas på

#133

Du behöver en jättestor kram nu! *kramar om*

Försök att stå emot. Bli arg för att begäret försöker bestämma över dig. Låt nu inte det vinna Markus!

det har redan vunnit…

  *kram*

Jag ger upp, jag hoppas alla lever ett bra och lyckligt liv.

Snälla, ge inte upp. Vet inte vad jag kan skriva för att du inte ska göra det. Men snälla, snälla ge inte upp. För du är värd så mycket mer.

Du har bara ett liv. Hylla det, vårda det, hata det, gosa med det. Ta vara på både de dåliga som bra stunderna.

Vänd dig till de som vill och kan hjälpa dig. För det är du värd. /Vanessa

Jag har redan gett upp, jag är inte värd mer än så.
Ett liv var för mycket för mig, jag vill inte ha det.

Dom som ville hjälpa mig och dom som kunde hjälpa mig vill jag bara säga tack till. Det var väl värt ett försök iaf.
Men jag vill inte längre, jag vill inte ha hjälp, jag vill inte vara värd nånting.

Peace out//Marcus

Min älskade vän, du har inte gett upp. Jag ser dig varje dag och jag ser att du fortfarande kämpar. Den dagen du ger upp så dör jag också, jag orkar inte utan att veta att du är där. Att du låter mig bära en del gör mig så glad! Vi delar på allting, gott som ont.

Vi bär varandra genom eld och ur askan!

Genom eld och ur askan bär du mig Fredde, du har alltid burit mig.

#141

Bra att du kan hålla ett öga på Marcus och är en så god vän.

#142

Marcus, se din vän, han finns där för dig. Låt honom hjälpa dig/ Kram

Tänkte bara berätta för dom som kanske är intresserad att jag lever, jag mår ganska bra. Inte helt drogfri men jobbar på det så gott jag kan!

Fredde finns kvar ännu=) Jag bor hos honom under tiden som jag letar efter en ny lägenhet. Det går upp och ner men verkar stabilisera sig lite nu. Jag hoppas bara att utvecklingen fortsätter åt rätt håll.

Kram på er alla

Men hej! Vart håller du hus? Jag har varken hört från dig eller sett till dig på evigheter? Inte Fredde heller. Hoppas att ni mår bra båda två. Kram

#53 Är en underbart uppriktig text. Jag har läst alla inlägg i tråden och skickar massvis med kramar!

# 145 Jo vi mår ganska bra, det har varit turbuelnt kring lite personliga grejor vi kan ta över msn. Vi har ingen fungerande dator vilket bidrar lite till frånvaron=)

#146 Tack, den är omtyckt av många=)

:( Åhgud, Jag hoppas ditt liv kan bli lite bättre någon dag!