En dikt kan man väl kalla det. Den är tillägnad min 17-åriga lillasyster som är sjuk i cancer.

När allt förändrades.

Det var vår när allt förändrades
Eller om det var vinter
snön låg kvar, så mycket vet jag

Även om snö reflekterar ljuset
så var min värld mörk

och allt jag trodde om mitt liv
förändrades
som det har gjort så många gånger
men den här gången var annorlunda

Jag minns inte första gången
då jag stängde ögonlocken
och omfamnade mörkret

Jag vet bara att det känns som att vandra
mil efter mil
med inget egentligt mål
Bara mörka stigar och oändliga hav
och ansaknaden av skönhet
i skapelsen
som jag förr var så fascinerad av

Däremot minns jag första gången jag föll
och jag minns att jag tänkte
att det här inte är sista gången
men oron finns alltid där

kanske orkar jag inte längre kämpa mig fram
på de mörka stigarna en dag

kanske ger jag mitt sista andetag till dig en dag