VÄGEN VIDARE

Mannen som snart skulle dö visste förståss inte att han snart skulle dö. I sådana fall skulle han inte ha sett så obekymrad ut där han gled fram de sista timmarna av arbetsdagen. De som såg honom under dessa sista timmar visste förståss inte heller att timmarna inte bara var fredagens sista timmar - timmarna innan frihetens stämpelklocka slog - utan också denne mans livs sista timmar. Dagarna efter att Mannen som snart skulle dö blivit Mannen som var död sade hans arbetskamrater saker som: "Han såg nöjd ut, det var ju snart helg", dubbeltydigheter som "Han var ju riktigt less på jobbet, och verkade bara nöjd när han såg ett slut på eländet" och såklart skarpsinniga saker som "Han förstod nog aldrig vad som skulle hända."

Nej, mycket riktigt förstod Mannen som snart skulle dö inte vad som skulle hända honom runt tiosnåret på fredagskvällen. Han framförde sin truck i makligt tempo över lagergolvet och räknade minuterna till friheten. Hemma väntade grogg och otvunget tevetittande. Med lite tur skulle kanske sambon bjuda till? Då var teven utesluten i varje fall. En respit från lagergolvet, det var vad han drömde om; en väg bort, om än bara över helgen.

Ungefär så tänkte mannen alldeles innan han dog. Vassa tungor kanske skulle säga att det inte direkt var några stora drömmar som krossades under lastpallen med chokladkakor. Icke desto mindre resulterade den fallande halvtonspallen i en ouppdrucken grogg, en tittare mindre på nattrepriserna, och i att en kvinna blev snuvad på ett potentiellt ligg. Bland annat.

Att mannen som dog var död upptäcktes inte när arbetsskiftet gick hem för kvällen. Visst noterades hans frånvaro av några. Men dessa tänkte sig att han kanske hade gått hem tidigare; simulerat magsjuka eller liknande. Arbetsledningen såg förståss att han inte hade stämplat ut för kvällen, men iscensatte ingen skallgångskedja över lagret av den orsaken.

Kanske tänkte de att han hade glömt bort att stämpla ut vid hemgång.

Kanske gjorde de det inte.

-*-

På måndagen - efter tysta minuten - diskuterades dödsfallet, "livligt" är i sammanhanget kanske fel ord, men i varje fall engagerat i lagrets fikarum. Mellan bakandet av snusprillor och förstulet slurkande av blaskigt kaffe sades saker som: "Ja, nu vete fan om man vågar ut på golvet och åka."; "Jag fattar inte riktigt… vem är den där killen?"; "Ja, nä, 'var' menar jag såklart"; "Nå, bättre han än jag".

Nere i ena hörnet av fikarummet, bredvid godisautomaten som med ojämna mellanrum fylldes med snart utgående artiklar från lagret, sågs mannens död som förlösandet av en dröm. De två som samtalade - en så kallad havererad akademiker med en magisterexamen i Idrottsvetenskap och en som nyligen hade muckat och tagit jobbet för att få komma ut och resa, fast hade råkat köpa bil och plasmateve på avbetalning - talade tyst med varandra.

Akademikern sa: "Nu skiter jag i det här… fan, folk dör ju, jag måste komma härifrån. Jag måste vidare med livet, serru."

"Ja, det är väl på tiden för dig?" svarade bil- och teveägaren.

"Ja, va fan, jag har ju utbildning å allt… 34 år och snurra runt här, ja, det är dags."

Bil- och teveägaren var, i varje fall för sin egen del, mer försiktig: "Ja, jag tror jag ska försöka få ihop tillräckligt med pengar för att komma loss… sen är det 'bye-bye, lagret.'"

"Ja, jag ska börja söka något redan idag när jag kommer hem ska jag." utan att frågan ställdes fortsatte han: "Idrottspedagog och sånt."

Bil- och teveägaren drabbades av ett mindre sammanbrott: "Fan, det är bara för mycket, för mycket press… jävla ackord. Jag borde gå och säga upp mig nu." Det sista hade någon form av frågande intonering och akademikern svarade:

"Ja, va fan gör det. Tack å hej… du kanske ska visa fulfingret för arbetsledaren också?"

"Det ska jag… åh, shit. Jag behöver ju pengarna…"

"Mmh, jag vet. Är det inte ondska? Det här jobbet, kombinerat med lönen? Fan man blir ju fast här. Dom ger dig en schysst lön för det uslaste arbetet, sen håller dom dig fast här. Det är det som är ondska, serru."

Akademikern var nöjd med sitt slipade ordval och lutade sig tillbaka och smuttade på kaffet (som följdes av en besk grimas).

"Ja, fan…" I bil- och teveägarens ögon hade glöden falnat lite. "Ja, ondska…"

Sedan var det dags att jobba igen.

-*-

Det var på onsdagen - två dagar innan mannen som dog var död - mördaren bestämde sig. Han hade bestämt sig redan när han hade klivit ut från fackkontoret. Han visste det inte då, men hans samtal med klubbordföranden hade startat en tankekedja som enbart kunde leda fram till beslutet att ta ihjäl mannen som han ville ha ihjäl.

Han gick där, från fackkontorets kaffefläckiga golv, förbi fikarummet och truckverkstaden, mot sitt eget kontor. I varje steg han tog drogs tanketåget som skulle komma att köra över mannen som skulle mördas närmare sin slutdestination.

Helvete. Grisjävel. Fan.

Till en början var dessa tankar måhända inte särskilt förfinade, men de skulle utgöra den förgiftade jord där de avancerade planerna skulle komma att blomma. Planerna på mord.

Fackfitta. Det var fan vad svårt det ska vara… nöjd såg den jäveln ut också. Han har ju inte gjort ett skit ända sedan han blev fast här. Men vad bryr sig facket om det? Jag har ju mitt resultat att se till. Anställningsskydd… fan. FAN! Jag vill klättra, och den där jäveln ska vara i vägen för mig! Det är inte så jävla kul att gnata runt här och dra folk i öronen. Fan, jag hatar mitt jobb. Varför kan inte alla dra sitt strå till stacken? Det vore enklare så. Reslutat! Det är reslutat jag måste visa upp! Titta här, din självgode fan: min grupp presterar bäst i huset! Det är väl dags att jag får större uppgifter här? Eller vad säger du din feta apa?

Den fiktiva uppläxningen av lagerchefen fick mördarens ansikte att le. Det var inget behagligt leende, ty beslutet var fattat; även om det inte var klart för mördaren själv ännu, så låg det där i hans undermedvetna och pyrde, och snart skulle hela hans sinne brinna av handling; av mål och framgång.

Först kom tanken som ett skämt:

Går han inte att sparka får jag väl få bort honom på annat vis? Haha, ja jävlar, det vore något. Ordna en liten olycka och slänga honom sjön. Haha.

När mördaren väl kom fram till det lilla instängda rummet som var hans kontor var tanken inte ett skämt längre. Den hade utvecklats till en potentiell väg vidare, från golvet och uppåt.

Och inget kunde stoppa honom.

(C) Vimes

Vad trevligt att se mer av dig än just språkdiskussionerna, än om de är mycket bra även de!

Det är en sak ajg hakar upp mig på återkommande. Det är upprepandet av ord eller ordföljder. Man blir lite snurrig och tror man råkat hoppa mellan radera, eller bara tappat bort sig. Tex:

"Mannen som snart skulle dö visste förståss inte att han snart skulle dö. I sådana fall skulle han inte ha sett så obekymrad ut där han gled fram de sista timmarna av arbetsdagen. De som såg honom under dessa sista timmar visste förståss inte heller att timmarna inte bara var fredagens sista timmar - timmarna innan frihetens stämpelklocka slog - utan också denne mans livs sista timmar".

Jag vet inte om det var ett medvetet val, eller bara ett misstag dock! Men skriva, det kan du ju, men det visste du nog redan!

# 1 Mycket bra text! Du har ett härligt sätt att uttrycka dej på. Jag satt fängslad och läste varenda ord, trots att jag har mycket dåligt tålamod med långa texter ;) Håller med EmmaL till viss del, men jag störde mig inte jättemycket på det där.

Ser fram emot att få läsa fler texter från dig :)

Jag gillar dina underfundiga och konstiga tankar om livet och om män. Liknar mina idéer och galenskap lite grann. Ditt språk är bra, men kan nog bli bättre. Jag älsklar uttrycket ouppdrucken (och oupphälld) (när det gäller grogg o annat) fulfingret, och att definiera en person som BilochTVägaren (om en som shoppat mer än han haft råd med)

Lite trist att du använder ordet mördaren redan i meningen "Det var på onsdagen -". Trist också att du använder "fitta". jag vet att folk pratar så, men nån annan färg-glad svordom hade varit trevligare.

Sen kanske man kan förbättra kontinuiteten genom att ändra tidsföljden. Antingen göra det i följd onsdag, fredag, måndag. Eller genom att choppa upp det mycket mera. Jag skulle testat att skriva ner småbitar ur handlingen på post-its och testa bläddra om ordningen i "vad behöver läsaren veta för att fortsätta läsa?" och "hur gömmer jag upplösningen smartast till sista raden?" (eller så försämrar man det bara genom att arbeta om texten?)

fortsätt vara kreativ! annars riskerar hjärnan att krympa som en soltorkad tomat! / Johan

Först och främst: tack för de trevliga kommentarerna! Jag är själv rätt nöjd med novellen, och tycker att den på sitt eget, lätt skruvade sätt, fångar stämningen av att alla på en stor, opersonlig arbetsplats (som ett lager, exempelvis) vill vidare, uppåt eller utåt.

#2: Dribblandet med samma begrepp är ett medvetet val, ja. Dock är det nog så som du säger att det inte gör texten mer lättläst. Det första exemplet med "mannen som snart skulle dö" tycker jag inte är så problematiskt. Däremot kan jag håller med om att upprepandet av de sista timmarna kanske gick lite överstyr.

#4: Mycket intressanta tankar! Jag kan hålla med om att "fitta" så att säga står i röd skrikig färg och sticker i ögonen, det är definitivt något man kan fundera på… Berättelsens disposition kan också diskuteras, upplägget nu är ju ganska klassiskt. Ett intressant upplägg vore kanske onsdag (mördaren bestämmer sig) - måndag (fikarummet) - fredag (mordet). Post-it-lappar var en finfin idé, och även om jag inte tillämpar den på denna novell kan den vara väl värd att ta med sig till andra projekt.

#0 Lägg ut "lastbilar", jag gillar den så mycket och tror nog att det finns fler här inne som gör det. Ja, jag vet att det inte din favorit, men kom igen!

#6: Okej då…

____________________________________________

LASTBILAR 

Regnet hamrade inte mot vindrutan, det gick inte att skilja ut enskilda regndroppar som träffade glaset; han körde genom en mur av vatten, där det i utrymmet mellan varje regndroppe fanns ytterligare en. Han hade inte brytt sig om att sätta igång vindrutetorkarna, det kändes som en småsak en natt som denna. Den sista natten som denna.

Bilen gick fort nu, nästan 130. Regnet gjorde vägen hal och han visste att han balanserade på randen till att få vattenplaning, sladda, och flyga in i skogen vid sidan av körbanan. Han minskade hastigheten till 100, inte för att det egentligen skulle ha någon betydelse, men han ville vara säker. Ljusen han såg genom vattenväggen var säkra kort.

Lastbilar.

Han hade passerat några stycken, utan att göra det och utan att veta varför han inte gjorde det. En jävla gir åt vänster så var det klart, fixat. Om det nu fanns något mer, så var det i varje fall en ny chans, ett nytt liv. Ett bättre liv. Var det inte så, var det ovidkommande, han skulle ändå aldrig veta. Allt var bättre än detta, det var han säker på.

Allt var bättre än tomheten. Den förbannade tomheten han aldrig fått grepp på, den tysta intigheten i hans bröst; vakuumet inom honom som slukade all glädje och alla andra känslor som ett stort svart jävla hål. Ett helt liv i emotionell tystnad, ett liv utan hjärtskärande sorg och utan uppsluppen lycka, det var vad han hade levt. Inte ens en liten pissig uns melankoli hade de uppenbart eftersatta emotionella delarna av hans hjärna klarat av att hosta upp.

Livet var ett kolsvart hav av tomhet där de få öarna av ljus slukades upp av mörkret så fort de var passerade. Han log frånvarande när tanken, formuleringen av anledningen, dök upp i hans huvud. Så var det, det var det han skulle ha skrivit i brevet han aldrig hade skrivit. Det kolsvarta havet… Träffande. Det var fjortis-poesi, men jäkligt träffande. För det kom alltid ifatt honom, havet. Varhelst han stannade för att försöka njuta av ljuset, dök dess becksvarta vågor upp och spolade bort ljuset, förde honom med sig.

"Jag är skeppsbruten på tomhetens hav." sa han och flinade igen. Det lät nästan som inledningen på en taskig gitarrballad.

Han provade att sjunga stycket på en bruten icke-melodi.

"Här är jag,

skeppsbruten på tomhetens hav,

ljusets öar,

är lastbilar, som ska ta mig härifrån."

Längre bort närmade sig den skeppsbrutnes räddning, lanternorna på det räddande skeppet; den vrålande lastbilens strålkastare.

"Hej hå, hej hå, dags att gå!" Hans armar vred om ratten åt vänster.

Lastbilens signalhorn tjöt fortfarande förebrående bakom honom när han återfick kontrollen av den krängande bilen.

Det var som fan, tänkte han med bultande hjärta.

Han hade inte vågat. Väjt tillbaka och missat chansen. Han skakade på huvudet. Tydligen var inte ikväll kvällen som var den sista. Tydligen inte.

Sekunden innan han skrikande med uppspärrade ögon vänt tillbaka till sitt eget körfält hade han varit död. Jag var död, men nu lever jag, tänkte han.

Jag var död, men nu lever jag.

Han hade passerat flera lastbilar på sin väg hemåt. Varje strålkastarpar som försvann i regnet bakom honom var ett nytt liv som började, och tomhetens hav hade i varje fall inte högvatten längre.

(C) Vimes

Jättebra texter Vimes! Nåt slarvfel här och där, men det gör inget! Den första tyckte jag var både rolig, rolig att läsa, även om den var svart, och ja, jag gillade dina upprepningar!

Ser fram emot att få läsa mer av dig!

#6 Wow, vilken text… Jag gillar den jättemycket! beskrivingarna, känslan, ja hela språket är helt underbart. tack för en fantastisk läsupplevelse! :D

Är väldigt trött just nu, så jag orkade bara läsa det första du skrivit. Hade egentligen inte tänkt läsa alls, men så blev jag fast. Du skriver verkligen jättebra!

Jag förvånades i början, men inte nu längre. Det är så bra författare inne på skrivlust. Du är otroligt duktig! /kram

Jättebra text om lastbilarna. Skulle vilja evta vad som hände sen! Men man kanske inte är redo att dö, om man fortfarande är så pass glad att man sjunger för sig själv i bilen? =)

Tack för de trevliga kommentarerna, alla! "Lastbilar" är som sagt egentligen inte något favoritverk för min egen del (se #6), fast jag får väl erkänna att jag har lite mer förtroende för texten efter era kommentarer. :) Ptroblemet är att jag inte riktigt känner att den är så representativ för mitt skrivande i övrigt.

#12: Ja, man skulle ju vilja veta vad som hände sen! ;) Det är ju problemet med noveller… Jag tror att jag tänkte mig, om sången, att den på någotvis representerar upprymdhet efter att ett tungt beslut fattats (även om det inte genomförs), eller något sådant… Eller så är det som du säger. ;)

Du har nog rätt, många brukar, vad jag förstått vara väldigt glada när de väl bestämt sig. Du har så rätt!

Okej, dags för nästa.

__________________________________________

RING SÅ MÖRDAR VI

…herrejävlar vilken Action vi drar in såhär på morgonkvisten, gott folk! Pang! Tjoff, bara! En kula genom…

Den uppmuntrande och hurtiga rösten som aldrig verkade andas sågade sig in i Rinkos medvetande. En trygg röst, trygg genom igenkänning - en röst att vakna till. Rinko tyckte om att vakna till Rösten, det gav honom en känsla av konformitet, och samhörighet (Du är med där det händer, grabben, lita på det.). Han låg kvar i sängen och lyssnade med slutna ögon.

När hans behov av Rösten var tillfredställt - efter hur lång tid visste han inte - steg han upp.

Ovanför sängen hovrade radiobiet, Röstens källa. Just nu spelade det pausmusik, kanske var det därför han hade stigit upp?

Han gick direkt från sängen till soffan, en promenad på kanske två meter. Där beordrade han köket att brygga honom kaffe (med grädde och socker, tack!). Lagom till att biet glatt trumpetade ut de sista schlagerstroferna, mindes han att kaffefunktionen sedan igår inte bara var en "funktion" utan också "ur funktion". Han reste sig. Och då kom Rösten tillbaka.

Åh så var ni välkomna tillbaka till Ring Så Mördar Vi! Klockan är åtta och tretti och vi… vi har bara börjat! Ja, ja, ingen tid att förlora: vi tar in nästa lyssnare direkt…Clara? Hallå, Clara? Är du med oss?

Den här delen av programmet var givetvis den tråkigaste; ingen Action! ingen spänning! Bara en tråkig beställning: Hallå? Mördar ni min otrogne make? (Javisst, gör vi det!) och så vidare. Rinko lufsade till köksdelen av lägenheten.

Han kontrollerade med slöa ögon statusskärmen.

Slut på gräddersättning. Informerade vänliga gröna bokstäver. Vänligen köp eller beställ mer. Nästan besviken på att problemet var så enkelt beordrade Rinko köket att lägga en beställning.

Slut på krediter. Nästa påfyllning 23.49 11/28. Vill du skicka en behovsframställning till ditt sekretariat för Behovsrelaterade ärenden och förfrågningar?

Grädde kunde han väl klara sig utan. Men ändå…

"Ja, för fan. Bara gö't, maskinjävel!" sa han och ett leende spred sig på hans läppar, som om han hade, i sina tankar, sagt en dräpande kommentar till en arbetsföreståndare.

Vänligen formulera din förfrågan…

"Ja vill ha mitt kaffe, så som de ska va, jävla plastlåda" leendet i Rinkos ansikte gick nu från öra till öra. "Äre behov nog, eller äre inte de?"

Jag vill ha mitt kaffe, så som det ska vara. Är det behov nog, eller inte? förfinade de gröna bokstäverna. Är denna förfrågan till förnöjelse, eller ska ett tillägg göras?

Rinko snörpte på munnen och sa:

"Å fort skare gå!"

Efter det godkände han sin begäran och signerade den med sitt medborgarnummer och röstavtryck.

Tillbaka i soffan surrade radiobiet runt hans huvud; framför hans ansikte, som fortfarande flinade självgott. Ur biet rapporterade Rösten att Claras granne snart skulle ställas till svars för sitt okamratliga agerande i hissportalen. Med lagens strängaste straff skulle grannsämjan försvaras.

Detta var bra! Hårstråna på Rinkos armar ställde sig i givakt när Rösten förtroget berättade om när programmets rättviseskipare sparkar in dörren och rusar in! Jag är precis i ryggen på våra glada gossar, allt händer här och nu! Usch, så här ser ut! Den här grisen har nog inte städat på flera månader, kan jag säga er! Har han någonsin gjort ett hederligt dagsarbete? Åh! Där är han!

Rinko satt med slutna ögon medan biet skälvde av skottsalvorna. Rösten återkom: Ännu en försyndare nedgjord, mina vänner! Det är så de ska tas, bara här på Ring så mördar vi! Nu blir det mer musik, följt av samhällsinformation!

Ännu en schlager vällde ut ur biets osynliga högtalare. Rinko tyckte att han kände igen melodin, men kunde inte placera den, eller sätta ett namn på den. Rastlöst reste han sig och gick till köket.

"Hur gåre me beställningen, automat?"

Avses Er behovsframställning, skickad 08:34 11/19?

Rinko rynkade på pannan, som om han själv inte visste, men svarade jakande.

De gröna bokstäverna försvann, och nya dök upp. Behovsframställning avslagen, med stöd i föreskriften för Behov och Flit, § 2; 3.

Ett gurglande läte uppstod i Rinkos strupe och gled makligt fram över läpparna. Ett tag stod han och glodde på maskinen, kliade sig sedan på bröstet och bad köket att ge honom något annat. I bakgrunden fortsatte glittrande schlagertoner att skvalpa omkring.   

Rinko var tillbaka i soffan. Plättarna han hade beställt av köket var uppätna. Schlagerns sista toner hade flutit iväg och samhällsinformationen hade spelats upp. Hans bara fötter var på soffbordet. Mellan dem hängde radiobiet, som han tittade uppmärksamt på, stilla i luften. 

Angivningsfasen var avklarad, den hade varit annorlunda. Rinkos blick var på en gång tom och fokuserad, och ständigt med den lilla flygande radion i sitt grepp. Ur de vibrerande membranerna i biet hade en röst återgivits. Inte rösten Rinko hade vaknat till, utan en inspelad röst. Den hade låtit burkig och avlägsen; slö och dum, Rinko borde ha skrattat.

Genom etern hade ett eko kommit, slagit ner i biets mottagare, och spelats upp:

Ja vill ha mitt kaffe, så som de ska va, jävla plastlåda. Äre behov nog, eller äre inte de? Å fort skare gå!

Sedan hade Rösten målande berättat vilken hemsk medborgare denne parasit var, som roffade åt sig mer än han behövde.

När dörren till den lilla lägenheten väl flög upp vände Rinko frånvarande på huvudet. Han gissade att den råttliknande mannen med högt hårfäste som stod bakom rättviseskiparnas massiva kroppar och gevär var Röstens källa. Men innan gevärens mynningsflammor slog upp, och innan iskall smärta slog upp i hans kropp, vände Rinko tillbaka sitt ansikte. Vände sitt ansikte mot radiobiet, och Rösten.

…och här sitter han, gott folk! Helt likgiltig inför sitt straff! Blasé av sitt utsvävande leverne… ett hån mot allt det som jag vet är gott hos er, kära lyssnare! Men inte länge till… Eld för fan mannar, eld!

När Rinko var död satt han kvar i soffan, ungefär som när han levde: med ihopsjunken kropp och fötterna på bordet. Och fortfarande surrade biet i cirklar framför hans bleka ansikte, och den entusiastiska Rösten upplyste lyssnarna om vilket fantastiskt mord vi just har varit med om! Bara här på Ring så Mördar Vi!

Sedan spelades ännu en schlager.

(C) Vimes

Oj vilken bra! Jag vill också ha en sådan kaffeapparat, men gärna inte en som ser till att jag blir mördad. Härligt futuristisk på lagom nivå (?)

Okej, jag tänkte hänga ut en till text för allmän beskådan.

Den är aningen skruvad, och är kanske att likna med en litterär motsvarighet till en ful, sarkastisk grimars.

_

DEN MÖRKA ORGANISMEN

"Vem är denna världs gud?" frågar du mig. Hur kan en god Gud tillåta sina barn att undergå det elände vi idag genomlider? Jag ska säga dig ett och annat om maktförhållandena på denna planet, jag ska säga dig att det inte längre finns någon god gud som vaktar över oss, beskyddar oss. Endast en djävulsk kraft som betvingar oss.

Djupt nere i jordens mörka inre, utanför de brinnande elfenbensportarna till helvetet lever den; den Mörka Organismen. Dess existens har länge varit känd av oss arma själar som bebor ytan varunder denna best, född av mörkret, dväljs. Dess dunkla planer och rysliga ränker mot oss har sedan begynnelsen förpestat våra liv, hållit oss och i schack och fått oss att underordnas dess nattsvarta, monstruösa intelligens.

Ja, för den är sinnrik, Den Mörka Organismen, fylld av infernalisk falskhet och vederstyggliga avsikter. I tidsåldrar har dess bläckfisklika armar hållit vår värld i ett fasligt strupgrepp och tvingat oss, Folket, till knäna. I dess becksvarta inre arbetar dess mekaniska delar oförtröttligt, ångvisslor som tjuter, hydrauliska armar som slår takten till vår undergångs dödsmarsch - vätskor som ej är av ljusets värld pumpar genom organiska rör och slangar för att föda den fasansfulla pulserande hjärna som pryder maskineriets topp.

Vättar och alla avgrundens demoner tjänar Den Mörka Organismen och sköter den. De putsar och fejar det sataniska maskineriets plåt blank med trasor gjorda av människohud och de skrattar när de arbetar! Ja, de skrattar de vansinnigaste skratten skrattade av någon som skrattar; med sina hornprydda huvuden bakåtkastade skrattar de hysteriskt åt Folket på jordytan, och åt vårt oundvikliga fördärv.

Den Mörka Organismen är parasiten och guden i ett. Likt en cancersvulst klamrar den sig fast kring jordens hjärta och förgiftar vår värld med sin outsägliga ondska. En ondska vi möter var dag i våra liv på jordytan. 

Dess planer är av mörkret födda och syftar allena till vår underkastelse.

Med sina groteska bläckfisksarmar har Den Mörka Organismen lekt med oss som en dockmästare; ända sedan vi klättrade ner från träden har den manipulerat och förlett oss. Den har inflytande överallt, ska jag säga dig; likt en skugga har den glidit in och tagit kontroll.

En personifiering av Den Mörka Organismen är de solglasögonsbeprydda, rika, cigarrökande affärsmännen och statsledarna; de sitter i det elegantaste konferensrummet, i den högsta skyskrapan, i den största staden i väst. De bestämmer över våra öden genom hjärtlösa skatter, diabolisk byråkrati och kuvande lagar. Men tro icke att dessa Maktens Vidunder är söner av Adam och Eva! Nej, de är Den Mörka Organismens handplockade demoner och helveteshundar, klädda i kött och blod för att narra och förleda oss. De är Den Mörka Organismens tortyrmästare, som varje dag förtrycker och hånar Folket; håller oss nere. Vi, du och jag, och våra olyckliga medmänniskor känner dem under namnet "Dom".

Dessa ohyggliga demoner startar krigen som leder tusentals människor i döden. De skapar växthuseffekter och ozonhål. Mentalt sjuka som inte får vård, diktaturer, terrorattacker, social misär i de mänskliga leden, självmord, mord, pornografi, ras- och könsskillnader, hat och lögner, allt detta är "Deras" verk. Och, som det yttersta, mest gehenniskt sluga bedrägeriet är att "Dom" gycklar oss att tro att felet är vårat!

Men låt dig ej bedras, min vän! Det är inte hos oss felet ligger. Nej, det är mörkrets hand som håller i trådarna, som försätter mänskligheten i den monstruösa misär vi varje dag släpar oss igenom.  

Så nu vet du, min lärjunge, att när din chef hånler dig i ansiktet och refuserar din ledighetsansökan är det ett led i Den Mörka Organismens plan. När du inte förstår var dina hårt inarbetade skattepengar har tagit vägen ska du veta att mörkrets demoner använder dem för sina naturvidriga förlustelser. När du ser uteliggare i armod, polisbrutalitet och ungdomskriminalitet då vet du att det sataniska nät av mörker och ondska har dragits åt hårdare kring människan, där hon står ensam i sin strid mot infernots flammor. Du skall också veta Den Mörka Organismens sanna namn.

Ty det är "Samhället".

(C) Vimes