Ta bort stycket som börjar Jennifer var tretton år och på väg hem
tillsvidare. Det tillför ingenting. Texten blir mer spännande om du tar bort det.

på vilket sätt menar du?

Du berättar för mycket genom att ta med stycket som börjar Jennifer var tretton år

I första stycket berättar du att något har hänt, huvudpersonen var på fel plats (intressant tycker läsaren, undrar vad som hänt?)

Sen tar du prologen om livet som en klocka (huvudpersonens sätt att se på livet har förändrats, undrar varför, vad är det som hänt?)

Genom dagboksanteckningarna som kommer sedan får vi lära känna Jennifer och hennes kompisar.

Du förtar spänningen genom att ta med stycket "Jennifer var tretton år" . Läsaren behöver inte veta vad som hänt så tidigt i texten. Det räcker att läsaren får en aning om att något otäckt har hänt och kommer att hända längre fram i texten.

Okej, då hänger jag med :D Ska ta bort det, för jag håller med dig. Tack!

Den är jättebraa Friidaa!! as usual ;)

men du, tror att du ska ta bort de där stora bokstäverna efter frågetecken eller utropstecken när det e någon som talar… om du fattar vad jag menar XD

"- Ska du göra ni göra i ordning er tillsammans eller? Sa mamma och menade Michelle så jag nickade. "
rätta mig om det är jag som har fel ;)
är bara rätt van med att Linda tjatar på mig sådär :P

Hahha xP Ja, jag evt inte helelr vad som är rätt - gör jag på ena sättet är det fel, gör jag på det andra är det också fel xD Men jag tror man ska ha små… x)

Tack i alla fall :D

Kapitel 2:

                                        ***

Klockan var tio i fyra när jag slängde mig på cykeln. Med den gigantiska väskan på pakethållaren gjorde det att jag skulle komma ännu senare än vad jag redan var. Mamma hade förstås rynkat på näsan och skrattat åt mig när jag stönandes kom ner för trappan med väskan på ryggen. "Du skulle kunna få plats i den där själv! Och du, det är på fest ni ska - inte flytta utomlands eller något." hade hon sagt och flyttat på sig för att jag skulle kunna komma förbi och fara iväg till Michelle.

-Vad sen du är, jag har ju väntat i evigheter! Har det hänt någonting eller?
Michelle öppnade dörren och blev helt stilla när hon såg min stora väska. Snart började hon skratta och hjälpte mig in.
-Varför kunde inte du komma till mig istället? Muttrade jag och kände hur axlarna värkte över övervikten.
-Då hade jag fått panik över att ha glömt ett nagellack och blivit tvungen att springa hem igen så vi missade festen, flinade Michelle och började dra i väskan för att få den gå över trappstegen. Jag skrattade jag med och knuffade på nerifrån.
-Sant! Ropade jag och skrattade ännu mer.

Inne på Michelles rum låg kläder utspridda över hela sängen och skrivbordet var överfullt med smink och hudvårdsprodukter.
-Jag trodde du sa att insidan räknades, flinade jag men Michelle nonchalerade mig.
-Klart det är, men det skadar ju inte att se snygg ut. Men få se, vad har du med dig egentligen? Jeansen tar ju inte upp all plats direkt, svarade hon och satte ner väskan på golvet.
Tillsammans drog vi upp dragkedjan och genast ramlade det ut smink i stora lass tillsammans med ett antal tröjor, kjolar, byxor, thights och lite allt möjligt.
-Pepparspray? Sa Michelle frågande och såg lite roat på mig.
-Äsch, det är mamma. Hon är så orolig nu när det hänt så mycket kriminellt i stan.
-Jo, i och för sig. Men sånt händer aldrig en själv ju!
-Säg aldrig aldrig, sa jag då och vi skrattade igen. Jag hoppade upp på Michelles säng och badade i hennes kläder som var hur många som helst. Jag hade aldrig kunnat drömma om att ens få se så mycket kläder, förutom i klädaffärer förstås.
-Asså herregud Jennifer! Hjälp mig, vad ska jag ha på mig? Ingenting är ju snyggt.
Jag gapade stort och satte mig upp så Michelle kunde dimpa ner bredvid mig och plocka bland sina kläder. Hon höll upp tröja efter tröja med rynkade på näsan åt nästan alla innan hon slängde tillbaka dem i garderoben och högen minskades gradvis. Jag kunde inte göra så mycket annat än att själv börja plocka upp mina egna kläder och prydligt lägga dem i rad på golvet. Snabbt valde jag ut mina nya jeans och la dem separat. Det var helt tyst i rummet en lång stund och jag såg Michelles bekymrade min när hon bara hade ett par tröjor och jeans kvar.
-Okej, ska jag ta den crème-färgade tunikan eller…?
-Michelle! Så himla viktigt är det inte. Dessutom passar du i allt och kommer inte ens få utrymmen att tänka på hur du ser ut mellan danserna!
Jag satte på mig jeansen och drog en rätt tajt vit/röd prickig top över huvudet. Till min stora besvikelse satt Michelle lika inne i sina tankar när jag kikade fram igen.
-Så, nu har jag bestämt mig! Sa hon plötsligt och hoppade strålande glad upp på golvet.
-Det vill säga…?
-Ett inte-så-märvärdigt plagg, svarade Michelle lekfullt och började sedan pyssla med att sätta upp mitt hår. Allting, precis allting, skulle vara perfekt ikväll sa hon och vi log båda två.

Klockan slog fem. Klockan slog sex. Jag och Michelle låg och läste tidningar, åt lite snacks, flamsade runt och pratade förstås om allt spännande som skulle hända lite senare samma kväll.
- Kommer du hitta den rätte då? Sa jag och knuffade lekfullt på Michelle som knuffade tillbaka och såg drömmande ut.
- Det vet jag inte, det beror ju på om han hittar mig.
Jag skrattade och reste mig upp, borstade bort dammet från kläderna och hjälpte Michelle lägga på ett extra lager mascara.
- Du ser hur snygg ut som helst! Sa jag och menade det mer än jag egentligen ville.
- Tycker du? Tack, det gör du med!
Jag sprang ner för trappan till hallen med Michelle i släptåg.
- Shit! Klockan är redan halv sju, vi får inte komma försent! Utbrast Michelle och vi började springa mot bussen.

Några minuter senare steg vi på buss 317 som precis skulle åka och kunde äntligen andas ut.
- Det där vad det värsta jag har varit med om i hela mitt liv, flåsade Michelle och jag skrattade lite.
- Du kan inte mena allvar! Sa jag och kände hur nervositeten steg för varje millimeter närmare stan vi kom. Vi var på väg! Till den fest vi väntat på i flera månader så var vi på väg!
- Jo, jag lovar! Tänk om vi hade missat bussen Jennifer, alla våra planer hade gått förlorade. Detta är vårt livs chans att äntligen hitta killen med stort K. Du kan inte mena allvar om det där inte var det värsta du varit med om.
Jag funderade en liten stund och kände hela tiden Michelles forskande blick i nacken.
- Jo… Jo, det kanske var det värsta trots allt! Sa jag och Michelle log stolt.
- Jag sa ju det, sa hon och vände sig framåt.

Kapitel 3:

Vi steg av bussen och gick på vingliga nervösa ben bort mot festlokalen. Det hördes lång väg att det var fullt ös redan då och vi ökade takten lite.
- Jag kan inte fatta att vi faktiskt är här! Viskade Michelle när vi kommit förbi dörrvakten och stod inne i den varma enorma lokalen.
- Inte jag heller, viskade jag tillbaka och skådade människorna omkring mig. Det var helt klart flest tjejer, och de flesta mellan tretton och femton men en del uppåt sjutton/arton också.
- Kom så dansar vi, sa Michelle och drog med mig ut på dansgolvet. Låten So what med Pink ekade ut ur högtalarna och vi hoppade runt på golvet. Ibland kom det ett annat gäng väldigt nära oss så vi slog ihop oss och dansade säkert över 20 pers tillsammans. Vi skrattade och hade så kul att det inte går att beskriva. Mina tankar var där på festen och ingen annan stans.
- Jen, jag är törstig! Följer du med till drickorna?
Jag nickade och vi gick mellan alla dansande människor för att få lite vätska i oss. Det var oerhört varmt och jag önskade innerligt att jag tagit på mig ett linne istället för den tjocka bommuls t-shirten.
- Okej tjejer. Vad ska ni ha då? Vodka som alla andra eller?
Jag skakade förskräckt på huvudet och såg att Michelle gjorde likadant.
- Usch nej, det är bara idioter som dricker ju! Vi är för fan bara tretton år, hit med en Cola! svarade Michelle och killen som stod bakom disken såg rätt träffad ut men ryckte på axlarna och plockade fram två stora flaskor Cola och vi gick nöjda därifrån.
- Jag fattar inte ens hur de kan med sig att dela ut sprit till minderåriga! Fräste jag och hällde i mig lite av den svala läsken. Michelle nickade men ryckte sedan på axlarna.
- De får la skylla sig själva om snuten tar dem. Jag tänker i alla fall vänta med sån skit.

Vi lämnade dryckerna på ett bord när vi druckit upp och sedan sprang vi in på dnasgolvet igen, och precis som innan struntade alla i vem man dansade med - bara man dansade och hade roligt. Någonting som förvånade mig var vilken bra musik som spelades i stort sett hela tiden. Inte en enda värdelös låt var på under alla de timmar vi vistades i lokalen.
- Visst är det skitkul Jen! Det här måste vi göra om snart igen, okej?
Jag nickade leende mot Michelle som stod och dansade med en kille några meter bort.

När klockan närmade sig elva tänkte jag att det började bli dags att gå. Jag hade lovat Mamma att inte vara kvar för länga även om jag inte var där ensam.
- Michelle, borde vi inte gå? klockan börjar bli mycket nu och jag lovade Ma…
- Jaja, ta det lygnt. Jag komemr ser du väl, svarade Michelle - lite irriterad över att inte få stanna längre.
- Beror det på den söta killen om man få fråga? fnissade jag och Michelle sken upp lite. Hon plockade upp en lapp ur fickan och såg triumferande ut.
- Vad är det? frågade jag och försökte se vad det stod, utan större framgång.
- Hans nummer, Jesper heter han - helt sjukt söt!
- Vem var det som sa att insidan räknades mest här va? skrattade jag och vi krokade arm. Kvällsluften var sval och det var otroligt skönt att komma ut från den överhettade lokalen.
- Äsch, han är ju schysst såkalrt. Man tar ju inte nummer av vem som helst heller, flinade Michelle och andades in den friska luften.
Vi gick längs med de öde gatorna för att komam till bussterminalen, det enda vakna stället där bussar fortfarande hömtade upp folk.
- Hittade du någon då? Det vore ju trist om jag gick med en kille och du helt ensam, fortsatte hon och såg på mig. Jag ryckte på axlarna. Det där med pojkvän var inte så aktuellt för mig. Alla som jag började umgås med föll ändå bara för Michelle i slutändan. Nej, det hade aldrig varit någon ide för mig att träffa killar.

Inte för att ngn verkar läsa men… xD

Kapitel 4:

Vi passerade ännu ett kvarter och skulle just gå under motorvägen när vi såg några kilar i sjuttonårsålder komma bakom oss på ett obehagligt sätt och jag kände hur Michelle kände sig närmare.
- De verkar berusade, visakde hon och kramade min hand.
Jag nickade men kände på mig att de var så nyktra man kan bli. Vi ökade i alla fall takten lite för att de inte skulle se oss, men det ver redan försent. Grabbarna började ropa efter oss men när vi inte visade reaktion började de springa efter oss. Michelle skrek högt och vi sprang för livet.
- Skynda dig Jen! Pepparspraye! ropade hon och såg skräckslaget på mig när killarna kom allt närmare. Jag upptäckte till min förfäran att jag glömt väskan i festlokalen och fortsatte istället bara springa. Det kändes som att tunneln var oändligt lång och mina vader värkte något så fruktansvärt trots att vi inte sprungit särskillt långt.

Jag kände en kall hand ta tag i min krage och jag föll bakåt ner på den hårda asfaltsvägen. Jag skrek högt och min hals sved. Michelle blev fast inte långt senare och efter några evighets sekunder stod vi båda två med ryggen mot tunnelväggen och de tre killarna svor åt oss.
- Hit emd mobilen, pengarna! Allt ni har på er som är värt någonting!
Jag kunde knappt andas. Michelles snabba andetag fick mig att tro att de ströp henne så jag sa snabbt:
- Vi har ingenting på oss, vi har varit på fets och glömde väskorna där!
Den störste av kilarna, han som höll fast Michelle, knäppte med ena fingret och den som inte gjorde någonting än började rota igenom våra fickor. Michelel skrek gällt och fick sig ett hårt slag rakt på tinningen. Jag kved och tårarna sved längs med mina kinder. Om jag bara inte glömt pepparsprayen!

Killarna släppte ner oss och vi föll desperat ner på marken igen. Jag skrek högt för varje slag som träffade mig och det blev bara hårdare och hårdare för varje gång. Jag kände blodsmaken i munnen och smärtan som orskades. Michelles skrik var högt och isande. 'Varför komemr ingen?' tän kte jag och skyddade huvudet med armarna medens jag tog luft för att skrika på hjälp, men det kom ingenting. Orden var borta och jag låg bara där. Livrädd. Men Michelle fortsatte - hon var vårt enda hopp.
- Fan få tyst på henne! skrek den ene killen och efter en hög smäll tystnade Michelle. Jag låg kvar på marken, hörde bara ljuden omkring mig. Livet som sögs ut ur henne.
- Men va fan, stönade den tredje killen och sedan lämnade de platsen. Jag antog att klockan var över midnatt och jag frös så jag skakade. Livrädd att killarna skulle komma tillbaka låg jag helt stilla och grät tyst. Egentligen knappt alls. Hulkade mest. Men tårarna rann så då räknas de väl som gråt? De rann och sved mot mina blodiga kinder, rann bort ifrån mig utan att jag kunde hejda det.

Jag vet inte hur länge jag låg där innan jag vågade röra mig. Det värkte i vaje led i kroppen men jag var tvungen att få veta.
- Michelle? visakade jag. Det kom inget svar och jag försökte återigen få fram orden.
- Michelle! sa jag, lite högre och svalde hårt. Jag reste mig mödosamt upp och kröp sakta fram till Michelles orörliga gestalt som låg några meter bort. Mörkret låg som en tät dimma över oss men jag kunde se ändp. Den mörka fläcken som fortfarande växte sig större rann från hennes huvud.
- Michelle! Nej, NEJ! MICHELLE! jag skrek högt och torrt, utan att tänka på om jag råkade väcka någon i min förfäran. Mina stela fingrar rörde vid hennes panna och jag förstod med ens vad de hade gjort med henne. De jävlarna hade dunkat Michelles huvud i stenväggen!
I både rädsla och sorg lade jag mig tätt intill hennes kalla livlösa kropp, mitt i allt blod, och försökte genom känslorna få henne att vakna igen. Bara under några få sekunder kändes det verkligen som att det var någon där, på riktigt. Jag kände en närvaro som jag inte riktigt kunde sätta fingret på. När det försvann igen, bara efter några korta ögonblick, tryckte jag min ännyu närmare Michelle och försökte somna. Låta henne ta med mig till vart-hon-än-var-påväg. Det kändes som tusen knivhugg överallt så fort jag rörde mig, men det var ingenting jämfört med vad de orsakat Michelle, och det ärr de för all framtid skurit in i mig.

Oj oj oj, du är verkligen bra på att skriva för att vara 14 (?)
Brukar inte vara inne här så ofta, men… Du har talang!
En jättebra novell förresten. Keep going :)

snyggt namn: Annii ^^
novellen är grymt bra, Frida!! :D

Naaw, taaack <3 Båda två ^^ 
blir jätteglad nu :D

och btw, ja - jag är bara fjorton ^^

((kort kapitel))

Kapitel 5:

Ni förstår nog själva att jag vaknade på sjukhuset nästa morgon. Mamma satt på min sängkant och hennes ögon var fyllda med tårar. Det kändes dom om mitt huvud skulle explodera och jag kunde knappt röra mig.
- Ma.. Mamma? viskade jag ytterst svagt och Mamma såg upp på mig. Hennes ansiktsuttryck var svårt att läsa, men jag antog att det innehöll allt. Sorg och lycka, rädsla och mod.
- Älskade lilla vän! sa hon oc h kramade om min hand försiktigt. Den lilal berörningen värmde mig och jag försökte le, men det var stört omöjligt.
- Vad… Michelle!? viskade jag om möjligt ännu svagare och kände hur varenda muskel i kroppen fick anstränga sig.
Mamma reste sig upp och hämtade dagens tidning. Hon höll upp den och på framsidan såg jag till min förskräckelse att jag och Michelle tog upp all plats, med rubriken "Tonårstejer brutalt misshandlade - ledde till död". Jag skrek inhom mig och började genast gråta, livligt den här gången. Jag struntade i hur ont det gjorde, Michelle var mitt allt.
- Nej! skrek jag, högt. Sjuksköterskor kom inrusande och kramade om mig. Försökte lugna mig, men ingenting fungerade. Jag skek tills jag inte orkade mer. Halsen sved och jag kunde inte prata efter det. Mamma hade storgråtandes gått iväg och jag kände skuld till henne. Dey var jobbigt för henne med, och det var inte rätt att göra det värre än det redan var. Nej, det var redan illa nog. Inte mer nu. Aldrig mer. Det lovade jag mig själv. Aldrig mer.

Det gick några dagar för chocken att lugan ner sig. Tidningarna samlades på hög bredvid min säng men jag orkade inte läsa om det än. Ingen annan visste hur det var just för mig, och att läsa om folk som försökte förstå - det gick inte. För svårt.