Tjo,

 Snabb presentation innan jag går in på annat; Jag heter Michelle och är 16 år, bor i Skåne och skulle egentligen börjat gymnasiet till höst, men det blev annat. Älskar att skriva och har gjort det sen början av 2007, så, har skrivit i över ett år och gör det inte för att det verkar 'kul' utan för att överleva.

För övrigt skriver jag just nu några få noveller. Bland annat en lång, "Dödens Hus 2" och en lite kortare, "Trasig Spegelbild".

mamma tipsade mig om skrivlust iFokus eftersom att jag skriver mycket och tänkte att jag skulle kolla in sidan. Och det genom att dela med mig av något jag har skrivit. Inna jag postar det här vill jag bara säga det att 1. jag skriver om det engelska pop/rockbandet McFly, har gjort det sedan Februari 2007, och kommer inte att ändra på det, skriver jag något var de inte är med, känns det inte rätt.

Har ni inte hört om McFly kan ni kolla upp dom här; www.mcflyofficial.com, om ni är nyfikna.

Tänkte att jag kunde posta något som jag skrev för några dagar sedan (och ja, jag har alltid typ detaljer och sånt innan, vet inte hur det är med andra här). Det finns säkerligen några få stavfel och några slarvfel och det ber jag om ursäkt för:

 

Titel:  Elizabeth Báthory
Skriven: 18/7 - 19/7 - 08

Av: Michelle aka SEPECORE

Handling: De fyra McFly pojkarna sitter inne en regning och sen kväll, Harry berättar historier om gamla massmördare från förr i tiden, historier som både han, Tom och Danny vet skrämmer livet av Dougie. Bokstavligen?

****

 

Elizabeth Bathory

Elizabeth var ett mycket vackert barn och utvecklades till en otrolig skönhet. Många talade om det för Elizabeth, att hon var en strålande skönhet, så skönhet blev något hon strävade efter att få behålla. Friare var något det fanns det gott om, till slut blev hon bortlovad till "Ungerns svarta hjälte" Ferenc Nádasdy.

1575 gifte hon sig med den tio år äldre mannen Ferenc. Efter giftermålet flyttade paret till Ferencz slott Csejthe.

1585 födde Elizabeth sin första dotter, som hon gav namnet Anna. Efter det födde hon två döttrar till, Usula och Katarina, och år 1598 födde hon sin första och enda son, Paul.

_***

_

Sjuttonåriga Dougie Poynter satt med korsade ben mitt på vardagsrumsgolvet, hans havsblå ögon var vidöppna med skräck och han fokuserade på Harry som satt uppe i soffan. "V-Va?" sa han med ett kort andetag och Harry log elakt.

"Hon trodde att om hon badade i blod såg hon yngre ut." upprepade Harry och han såg hur rädd den lilla, blonda bassisten var när han hörde historien som berättades. Hans tråkiga kväll inomhus eftersom att det regnade ute och han inte kunde gå ut till skejtarparken, förvandlades till en kväll fylld med hemska, blodiga historier om galna mördare från förr i tiden. "Det började när hon krävde att hennes hår skulle borstas. Flickan som borstade hennes hår råkade dra lite i det och då slog hon flickan över ansiktet med borsten, så hårt att det började blöda. När hon äcklad torkade bort blodet från sin hand tyckte hon att huden blivit mjukare på det stället. Och efter det beslutade hon att hon skulle bada i blod för att se ung ut. Alla komplimanger om hur vacker hon var verkade ha påverkat hennes galna hjärna, tycker jag."

Hans ögon var fokuserade på Harry, pulsen höjdes och rädslan spred sig inom hans kropp. Dougie kände hur ärr efter ärr hoppade på hans skärrade själ efter att endast ha hört detta lilla om denna grymma dam. Hur kunde Harry ens få för sig att berätta om henne? Det hade räckt att skapa en konversation om Freddy Krueger, som inte ens var riktig! Men Elizabeth Báthory… hur kunde han? Att prata om en människa som faktiskt funnits, och som varit så hemsk… Dougie visste mycket väl att han höll på att bli man, men ändå så kunde han blankt erkänna, för sig själv, att han skulle få mardrömmar om Harry insisterade att fortsätta historian.

"Men alltså… Jag förstår inte riktigt?" suckade Danny. "Hon badade i blod?"
"JA! Det sa ju Harry precis och jag tycker att det räcker med att få veta det! Lägg ner det nu, va? Prata om fucking Kalle Anka eller något!" utbrast Dougie förfärat, han klarade inte av att acceptera tanken att Danny började ställa små frågor om Elizabeth. Han ville inte veta mer om henne, helst av allt ville han skrika, dra sig i håret och springa iväg.
"Är du inte man nog att höra mer?" Tom hånade honom och gjorde olika miner, låtsades gråta och bita på naglarna. Det frustrerade Dougie.
Och utan att tänka utbrast han mer; "JAG ÄR VISST DET MAN NOG ATT HÖRA MER!" Nej, tänkte han, nej, nej, nej, jag är inte man nog att höra mer, snälla Harry fortsätt inte.
"Återgå till historien, Harry, är du snäll."
"Flickan som borstat hennes hår… dog. Elizabeth fick badkaret fyllt med hennes blod och senare badade hon i det, för att hålla sin kropp ung. Fler flickor erbjöds att jobba på slottet, de lurades till det, men istället för att få jobba på slottet svältes de, som en gammal ritual, de torterades och tillsist utsattes de för dödens kram." Harry vilade sina armbågar på sina knän, händerna knutna och han fokuserade sina ögon till hundra procent på den skakande tonåringen som satt framför honom, och höll andan.

"D-D-Dödens kram?" stammade han och han råkade andas. Han hade, för att vara ärlig, hoppats på att kunna ge upp sitt liv.

"De blev tagna till en sjuk, galen tortyrdocka…" Dougie slutade att andas och Harry njöt så mycket av hur skrämd bassisten blev, att han pausade en stund med berättandet för att driva honom in i galenskap.

"JA?!"
"Den omfamnade dem."
Tom skrattade till. "Vi ska köpa en sådan grej till dig Dougie, du behöver lite kramar verkar det som." Dougie blängde elakt och tittade lidande på Harry. "Vad gjorde tortyrdockan med dem, Haz?"

"Långa, vassa spikar trycktes in i deras magra kroppar. Åh, tänk er skriken… Blodet rann ner i ett hål och det fyllde upp Elizabeths väntande bad. Hur många flickor som helst, lurade flickor, utsattes för tortyren, bara för att denna galna kvinna trodde att hon såg yngre ut genom att bada i deras röda blod." Harry lät sin kropp smidigt hasa sig ner från soffan och över golvet, mot den vettskrämda pojken som nu flåsade i rädsla. "Vet du vad, Dougie…" Tonen den två år äldre mannen använde sände obehagliga rysningar genom hela Dougies kropp och han svalde med tvång.

"Mh… vad?" pep han och han föll baklänges till golvet när Harry kom närmare… och närmare… och närmare ända tills han låg ovanpå pojken.

"Vad jag inte talat om för dig än… är att hon ÄLSKADE… små, rädda, söta, oskyldiga pojkar… " Harry kunde klart se rädslan i Dougies ögon, pupillerna var så vidgade att de nästan hade kunnat spränga ögonen om det varit möjligt. "Såna fina pojkar… som dig."

"SLUTA! SLUTA SLUTA SLUTA! DIN JÄVLA GALNING RÖR MIG INTE!" skrek Dougie i panik och med all sin kraft kastade han av Harry från sig och med Harrys, Toms och Dannys skratt ekande i vardagsrummet sprang han skräckslagen därifrån, upp för trapporna och han small igen dörren till sitt rum efter han sökt skydd där. Han vred om nyckeln, kastade sig i sin säng med tårar i ögonen och under sitt täcke gömde han sig och sin skakiga kropp. Han var vettskrämd.

"Såna fina pojkar… som dig."

"Nej, nej, nej, hon gillar inte pojkar som mig. Jag är inte hennes typ. Hon finns inte. Hon kan inte ta mig, och hon kommer aldrig att ta mig, hon är inte på riktigt, hon är död, fanns för flera hundra år sedan och det är fullt omöjligt för henne att ta mig. Herregud, vafan är detta… Jag är INTE rädd, jag är man, jag är modig och Harry och hans äckliga historier kan inte skrämma mig!"

Han rullade ihop sig till en liten boll och med hög puls lyfte han sakta på täcket för att snegla på klockan. 22:00 lös de röda siffrorna på digital klockan som stod bredvid hans laptop som stod på vänteläge. "Sov, Dougie, sov!" röt han åt sig själv och han spände sin kropp. "Varför kan jag inte sova? Helvete, fan, skit, bög-rövs-jävla-idiotiska-Harry!"

Han hatade Harry för att han berättat om den här Elizabeth kvinnan. Hans tankar fylldes med hemska bilder av hur unga tjejer som kommit till hennes slott omfamnades av den här tortyrdockan, han såg hur spiken trycktes in i deras kroppar, skriken hörde han högt och tydligt, tillsist skrek han själv nästan. Det kändes så normalt för honom att skaka på det sättet som han gjorde, från topp till tå, konstant och rädsla var det enda som han kände inom sig. Tårarna trängde sig återigen på, hans händer kramade om en nallebjörn som han kidnappat under det blå täcket. "Snälla försvinn!"

"Jag försvinner aldrig." Ögonen på honom spärrades upp. Hörde han saker? Det lät som en kvinnas röst, och i sitt huvud såg han återigen tortyrdockan, och en kvinna i lång, röd/lila klänning som gick emot hans säng. "Aldrig… Aldrig… Jag försvinner aldrig…"

"HARRY!" skrek Dougie i förfäran och han kastade täcket ifrån sig. Borta i hörnet vid hans Blink-182 poster klädda garderob stod en kvinna med blod på sina händer. Hon höll ett riktigt stort spik och hennes klänning var blodröd. "E-Elizabeth…" stammade han i rädsla och han tvingade sin kropp att krypa bakåt i sängen. Han var upptryckt i väggen, kramade om nallen som han fortfarande höll i och tårarna rann ner för hans kinder.

Kvinnan skrattade och tog ett par steg ut ur mörkret. Han förbannade Harry för att ha berättat en sådan historia. Hans huvud var så påverkad av det hela, allt kändes nu så otroligt riktigt.

"J-Jag är inget att h-ha!" pep han patetiskt, kvinnan backade inte undan, hon fortsatte att gå mot sängen och den skräckslagna pojken. "Jag g-gör dig inte ung!" Hon skrattade åt hans kommentar och höjde spiket i luften när hon stod vid sidan av hans säng. "Jag gör dig gammal!" Det hindrade henne inte ifrån att våldsamt försöka hugga honom med spiket. I sista sekund lyckades han dra sig åt sidan så att han föll till golvet med en duns.

På första våningen satt de tre skrattande McFly medlemmarna och njöt av deras senaste upptåg. De njöt alltid av att skrämma upp den lilla bassisten, de älskade honom jättemycket men vad var roligare än att skrämma upp honom med gamla historier? Inget.

"Tror ni han gråter nu?" skrattade Harry och han tittade över på Danny som skiftade kanal på TV:n stup i kvarten. "Det dunsar i golvet, hör jag, undrar om han är så himla rädd att han bygger upp skydd för spöken och sånt. Inte vet man vad han sysslar med."
"HARRY!"
Danny stängde av ljudet till TV:n. "Yep, absolut skiträdd är han. Tror nog att han snart skiter på sig också. Vem bytar blöjan denna gång?"

Ner för trappan rusade Dougie, i hans högra hand höll han fortfarande den bruna nallebjörnen han fick som liten och tårarna sprutade fortfarande från hans ögon.

"HARRYHONÄRHÄROCHHONVILLDÖDAMIG!" skrek han med panik bevisat i rösten, han snubblade ner för de fyra sista trappstegen och med näsan först föll han till golvet. "Hon är farlig, hemsk, galen, blodig och hon vill döda mig men jag sa att jag gör henne gammal men hon l-l-lyssnade inte snälla hjälp mig!" Hans händer greppade tag om Harrys anklar och han drog sin kropp mot Harry. Ansiktet tryckte han in i Harrys ben och det enda den äldre mannen kunde göra var att titta över på de två gitarristerna i bandet som stod en bit bort och höll sig för skratt. "Hjälp mig!"

"Elizabeth Báthory finns inte din idiot." flinade trummisen och han böjde sig ner för att dra upp Dougies skakiga kropp från det kyliga marmorgolvet. "Det är en historia, inget mer, hon finns inte så du kan bara ta det lugnt."

"Jo!" Den rädda tonåringen sneglade upp för trappan och där såg han den blodiga grevinnan stå nu med en silver-sax med tvillingblad. "HON KOMMER ERA JÄVLA NÖTTER!" skrek han i Harrys ansikte och han slog till hans kind. "Hon är ute efter mig!"

Harry iakttog Dougie, hans hjärta sjönk inom honom när han såg rädslan som omringade den minsta i bandet. Ångesten för att ha berättat historian om den galna grevinnan tog över honom. Han ångrade det verkligen, att det skulle påverka Dougie så mycket, det trodde han inte.

Du är tokig nu, Dougs. Det finns ingen chans att hon kan vara efter dig. Hon dog på 1600-talet, tror jag det var. Hon är död, hon finns inte. Du överreagerar nu, sötnos, okej?" Harry strök en hand över Dougies kind, torkade bort de glittriga tårarna och han virade sina armar om honom. "Förlåt, okej?" Dougie hörde Harrys ord och han visste att om han inte varit så otroligt fokuserad på den elaka kvinnan som nu gick med lugna steg ner för trapporna, så hade han svarat Harry.

"STICK!" skrek han istället åt kvinnan. "FÖR HELVETE JAG G-GÖR DIG G-GAMMAL!"

Vad skulle Harry göra? Hans tankar var så invirade i varandra och han visste inte om han skulle fortsätta försöka banka i Dougie att det inte fanns någon jävla Elizabeth Báthory i deras hus, hon var död. Men samtidigt, så visste han att det var hans fel att detta hände, det var hans fel att han nu stod och kramade en gråtande Dougie som var livrädd.

"Dougie…" Harry drog sig ifrån honom och han tog hans armar i sina händer. Sakta drog han ner Dougie på golvet så att de båda satt på sina knän. "Dougie, lyssna nu på mig, hon kan inte skada dig, hon är död." Det kvittade vad Harry sa, Dougie kände ändå hur hon kom närmare och närmare med varje sekund som farligt tickade förbi. "Hur många gånger ska jag säga det till dig? Snälla Dougie, förstå, lyssna, bara fatta det, okej? Hon är DÖD." Känslan av att något virades om Dougies handleder var som hypnotiserande, det syntes på Harrys mun att han fortfarande pratade men Dougie kunde inte höra, han sneglade på sina handleder och såg hur blodröda, tunna rep smög sig om dem. Harry fortsatte att prata som om han inte märkte vad som hände och hur mycket Dougie än ville säga åt honom att hjälpa honom, så kunde han inte. Orden var ljudlösa.

"Dougie vad är fel?" Harry skakade lätt på den yngre mannen men han bara stirrade med tomma ögon. "Tom… hjälp mig, han reagerar inte! Han är fan helt borta!" Den blonda, mognaste personen i huset puttade bort Harry och våldsamt ryckte han bassisten åt sig.

"Dougie, Dougie, hör du mig?" mumlade han samtidigt som han försiktigt slog honom över kinden för att få någon reaktion tillbaka. Om Dougie sen reagerade aggressivt, det struntade han fullständigt i. Just nu var han orolig.

Elizabeth Báthory stod nu en liten, liten bit ifrån Dougie som blivit bortdragen ifrån sina kompisar som ljudlöst fortsatte att prata med honom. "Snälla rör mig i-inte." gnydde han och kvinnan skrattade. I ena handen höll hon fortfarande tvillingblads saxen och med andra handen strök hon bladet sakta. "Jag gör dig inte ung, jag är ingen flicka, jag gör dig gammal, så du vill inte ha mig, snälla du vill inte ha mig! Låt mig vara!" gnällde han och om man gjort upp olika staplar för att föra statistik över de känslor som omfamnade honom, hade rädsla och panik varit för mycket och för starka för att möjligen kunna mätas.

Runt omkring sig såg han flickor med svart hår och gråa trasor på skina kroppar krypa runt på golvet. De var blodiga och skitiga, hade vita ögon och deras hud var blek. De kröp hastigt mot den sprattlande tonåringen som skrek allt vad han kunde, det fanns inget slut i skrikandet och smått hoppades Dougie på att hans skrik skulle skrämma bort de här flickorna.

Ur tomma intet kom flera vassa, stora spik som svävade runt i luften, grevinnan som nu stod vid Dougies sida lekte elakt med saxen som hon nu förde mot den livrädda pojken.
"N-Nej snälla!" skrek han åt henne. Spiken sänktes, de var endast några få millimetrar ovan Dougies mage, eller helt enkelt ovan hans kropp. Han höll andan, stängde sina ögon och knöt sina händer så hårt han bara kunde.

Spik efter spik borrades in i honom innan de drogs ut igen och blodet rann i en våldsam fart ur såren, han skrek och sprattlade, spottade och fräste aggressivt men han kände sig inte aggressiv alls, han var bara rädd. Rummets lampor hade dött och när han väll öppnade sina tårfyllda ögon såg han hur Harry, Tom och Danny stod upp, tittade på honom med tomma ögon och sen lämnade dem honom.

Det sista han såg var grevinnans bleka ansikte, hennes elaka ögon och tvillingblads saxen som höjdes i luften.

"… hon badade i blod."

HE END.