Skrev en novell för ett tag sedan.

Men jag har inte orginalet så jag skrev denna, en lite förkortad version.

Ni får gärna kommentera! =)

Flickan gick fram och tillbaka på det kalla golvet.

I det andra rummet hör hon sina föräldrar tala men en man som hon inte riktigt kan se genom den grå persiennen.

De talar tyst ty de vill inte att hon ska höra, men hon vet.

Så fort hon hörde ordet operation visste hon vad det handlade om.

Hon kände rysningen längs med hennes lilla rygg och hon gick in i det närliggande rummet.

Som alla anda gånger hon varit där var det tyst och kallt i rummet, väggarna var vita och allting annat var sig likt.

Hon gick fram till den enda sängen som var i rummet, hon sköt fram en stol till sängen så att hon skulle nå upp.

Där låg han med slutna ögon vars ålder inte var högre än hennes.

Hon tog hans varma hand kramade om den.

Flickan tilltalade pojken men hon fick inget svar tillbaka, då försökte hon igen men pojken låg helt stilla och inga ord kom från hans mun. Flickans ögon fylldes då av tårar som sakta rann ner från hennes ljusa kinder och droppade ner på pojkens hand.

Hon älskade honom, minnena flög igenom flickans huvud. När de lekte i sandlådan och han råkade skvätta upp sand i hennes öga, då var det han som ropade på deras mamma och som hjälpte henne.

Hon visste att han älskade henne med.

Efter en stund kom flickans föräldrar in i rummet, hennes mamma vände bort huvudet så fort flickan såg på henne, men hon såg att hennes mamma hade gråtit.

Föräldrarna lutade sig över sängen kysste den lilla pojken på kinden.

Flickans mamma sa till henne att hennes lillebror skulle bli frisk, men flickan förstod på tonfallet att det inte var sant.

De sa till flickan att det var dags att gå, hennes pappa tog henne i handen och ledde henne bort mot dörren.

Då började maskinen som stod bredvid pojken tjuta och det rusade in människor med vita kläder som flockades kring sängen.

Flickan visste det alla visste.

Hennes unga hjärta brast och benen vikte sig på henne.