Endroppeihavets texter
Hur stjärnorna skapades
-Hon-
Det är alltid svårt att berätta en saga om något som inte är mänskligt, som inte heller är ett djur eller en växt, men denna berättelse ska i alla tider förtäljas, för att människan ska förstå och veta sanningen bakom händelsen som förmodligen kommer leda dem till undergång.
Sagan handlar om det vi berättare alltid gestaltat som den lilla flickan. Och sedan tidernas begynnelse vandrade hon på denna jord, iakttog alla tidsåldrar, från den första droppe vatten som regnade ner i jordens mörka, djupa dalar till att den outgrundliga människan visade sin ondska och kärlek för varandra.
Flickans utseende och form var aldrig bestämbar i och med att stämningen på planeten alltid skiftade. Hon kunde synas som en slående skönhet där alla människans rätta proportioner föll på plats och förgylldes av stora blanka ögon, mjuk silkeslen hy och det fylligaste håret som kunde räcka ned till anklarna.
Från detta ändrades hon till en dyster och odräglig syn, stripigt tunt hår, rinnig näsa och en barnakropp som inte närts på flera decennier. Där skelettet framstår som flickans enda sanna form och hennes underbara drag tillbakagått till ingenting mer än en skugga.
Ingen vet varför hon fick formen av en människa. Möjligen ett ironiskt öde då människans fotfäste på jorden skulle leda till att flickans iakttagande tog slut, och aldrig mer komma åter.
Detta barn har aldrig avgivit ljud eller lukt, men om hon någonsin skulle ha gjort det skulle dessa skifta lika häftigt som hennes utseende. Det enda hon kunde avge var en känsla, som ni förstår nu kunde den känslan ändras, ifrån de befriande rus den starkaste drogen kan ge till sorgen en förälder känner då denne överlever sin eget barn.
I första delen av denna berättelse sägs det att flickan vandrade, detta kunde inte vara mer fel, för från den första stunden hon fanns… Så fanns hon överallt, detta betyder att hon aldrig någonsin tog ett endaste steg, detta faktum leder också till att hon såg olika ut på olika ställen.
På vissa platser av jorden såg hon alltid lika underbar slående ut, de här platserna var lugna, platser dit människan aldrig gick och aldrig skulle komma gå. Men där människorna fanns ändrade hon hastigt utseende, varje timme, varje minut, och varje sekund.
Hon var heller aldrig lika behövd som på platser där människan fanns. Något som verkade inbyggt i alla andra tingest fattades hos den naiva, giriga varelsen. Trots att det var dem som ledde henne till fall, var det alltid de som begärde mest. De ryckte och slet i flickan,
tills hon inte orkade mer. Tills hon inte längre ville vara överallt, den gången då hon slutligen gav upp. Detta skulle bli första gången hon inte fanns på alla platser samtidigt, första gången hon inte varit med på alla födslar och allas död, där hon skänkt frid även åt dom som inte förtjänade den.
-Han-
Sedan fanns denna enda, denna enda som såg flickan, som visste hur han skulle hjälpa henne. Han var också den enda som inte kunde nå henne. Han var tidens enda stjärna, han var den enda som visste hur hon verkligen såg ut, då hans öde var länkat med hennes.
Det sägs att han kom till sekunden efter henne, eller i samma ögonblick. Han hade alltid längtat efter henne.
Han såg ner på jorden denna dag och såg henne som han aldrig gjort förut, han såg flickan.
Han såg henne på en enda plats. Hans utseende var som hennes, aldrig en specifik form. Enda skillnaden var att människan såg honom. De var alla överens om hans utseende, ett ljust värmande sken som kunde röra sig närmre eller längre bort från jordens omkringliggande rymd. Det enda den inte kunde var att komma igenom den stora barriären runt jorden.
Ifall han kunnat det skulle han göra det enda han önskade, förena sig med flickan.
Hans öde var att alltid vara något varelserna på jorden skulle sträva efter, ingenting dom kunde få helt och hållet. Men ibland när han var riktigt nära jorden, trodde människan att de hade honom. Detta tillstånd kunde pågå en enda sekund eller en hel människolivstid.
Men den där speciella dagen, befann han sig otroligt långt bort från jordskorpan, hans avstånd hade ökat väsentligt de senaste 100 åren då jorden blivit mer och mer fylld av hat och han hade aldrig börjat färdats tillbaka. Dock påverkade aldrig avståndet till jorden hans syn, för vem har sett en stjärna med ögon? Men se gjorde han, möjligen mer än någon annan.
-Hon-
Nu, allt blev klart för henne. Hon såg ner på sina alldeles egna händer för första gången i sitt liv. Hon såg inte längre ”allt” som hon brukade, hon tittade ner och såg endast sina egna mjuka små lysande händer och kände marken under fötterna. Hon stod på mjuk, fuktig och kall mörkgrön mossa. Och hon kände för första gången. Hon hade alltid haft känslor men aldrig känt marken eller sett sig själv som hon gjorde nu.
Det var som om hon förut bara trott att hon känt, men något formlöst kan aldrig känna något fast.
Men nu visste hon hur det var och med den vetskapen kom en storm av mänskliga känslor över henne. Sorg, saknad och hat, allt flödade ur henne på samma gång. Hon hade antagit formen av något mänskligt, det enda som var annorlunda var hennes självlysande hud. Men faktumet att hon blivit något nästan mänskligt var farligt, för människor dör. Hon var aldrig menad att dö.
-Han-
Han såg henne. Och i ögonblicket han såg henne färdades han 100 års färd bakåt framåt mot jorden, fortare än någonsin förut, svart tom rymd susade förbi och runt omkring honom, jorden blev större och större, han närmade sig, han var nästan där då han plötsligt tvärstannade några kilometer från den stora luft barriären. Vid detta ögonblick stannade allt annat levande på jorden också upp och stirrade på ljusskenet i rymden som övertog allt annat.
Det vackraste, där var hon, det var så stjärnan tänkte. Den lilla flickan strålade av all mänsklig fägring och hon var det heliga vackra, kanske till och med den vackraste.
Hela den lilla kroppen utstrålade samma ljus, alla drag var tydliga. Flickan var aldrig eller skulle aldrig komma bli mänsklig, hon var något högre, därför hade hon ingen hud eller ögonfärg. Kroppen var som om den huggits ut från de ädlaste ämnen, han såg ljuset. Och hon sken starkast utav dem alla. Hans innersta önskan blev större, mer än någonsin förut i jordens tid ville han nu förena sig med henne.
Han ville känna henne, bli ett med det vackra ljuset. Ifall han varit en människa så skulle hans hjärta brustit för länge sedan och han skulle gråta tills jordens landmassor var översvämmade med salta tårar, han skulle ha kunnat släppa ut alla sorger. Som det var nu samlades de endast inom honom och livnärde sig på hans ljus.
Han såg hur hon grät, hur hon förvånat satte ner händerna mot marken och skrek rakt ut. På en utav de där lugna platserna där människan aldrig vandrat. Han blev svagare, han var döende. Han var länkad med henne. Och nu var hon en dödlig, hans ljus skulle sakta glida bort.
-Hon-
Hon stirrade fortfarande på sina små händer, dom glödde av ett märkligt ljus, tårar gled ner för hennes kinder och ur hennes mun kom en vit tung luft, hennes hud knottrades och gåshud kom till under ljusskenet på hela kroppens yta när hon föll desperat ner på knä och gallskrek rakt ut, skogen runt omkring henne vaknade, fåglar lyfte från grenarna, gnagare, insekter och rovdjur och alla andra tingest gömde sig fort.
En ilska, ett hat, en överhängande sorg som djuren aldrig någonsin sett förut eller förstått kom ut i ett skri av desperation. Hon kröp ihop på marken, utan kläder och med sina nyfunna känslor frös hon. Denna del av jorden var kall. Det var kväll som lutade mot natt men ändå lystes himlen upp av ett onaturligt ljussken. Skogen hon befann sig i var djup och mörk, en oräknelig massa av träd stod högt över flickan och gräs och mossa kröp fram över marken. Det var som om träden viskade till henne, vinden omslöt henne. Alla ville vagga flickan till söms. Ingen ville se en sådan vacker varelse gråta och frossa i sorg.
Hon snyftade där hon låg helt öppen för känslor, lukt, färg, väder och smärta. Hon stängde ögonen. Trots att hon förut alltid sett ”allt” var alla dessa intryck hon fick nu för mycket för henne. Skogen grät tyst då den och alla dess invånare visste att hon skulle dö. Samtidigt som detta var något otroligt sorgligt hade det alltid varit hennes öde att förena sig med jorden som hon en gång kom ifrån. Livet gled ifrån henne, sögs upp av marken. Hon hade vänt sig om, hon låg nu på rygg idet daggstänkta gräset med öppna ögon och tittade upp i himlen. Skenet där uppe blev svagare och svagare, tills hon fick kisa med ögonen för att ens få se glimten av ljusskenet. Det var då det hände. Ljuset kom emot henne, inte mot någon annan. Hon såg tydligt att ljuset var på väg mot platsen där hon låg.
-Han-
Han ville explodera, han såg hur hon vände sig och la sig på rygg, alla människor på jorden tittade fortfarande upp på honom. För första gången betydde det ingenting, att dom äntligen förstod vad han var, det var försent. Det enda han kunde göra var att titta när jorden tog tillbaka det som tillhörde jordskorpan. Det var då det började, färden mot jorden. Han åkte fortare och fortare. Han blev mindre och mindre. Han bröt igenom barriären han aldrig kommit förbi förut och fortsatte neråt mot henne. Han styrde sig själv i hennes riktning. Äntligen.
-Hon-
Hon såg på skenet och när det kom närmare såg hon honom. Det var alltså han som fattades, de hade levt utan varandra. Alltid. Så det du lyckan, det var du som saknades. Tänkte hon för sig själv och log. Han kom närmare.
-Han-
Han saktade ner, han tittade och landade framför henne, han var som henne, han hade antagit mänsklig form, tårade rann ner från hans nya ögon. Han såg henne, hon var fortfarande vackrast, han sa ingenting. Han såg att hon log, hon förstod, hon visste vem han var. Att de särats när jorden skapats i den stora ultimata explosionen. Äntligen skulle han få känna henne. Äntligen skulle hans öde länkas samman med hennes. Han tittade uppåt, han såg delar av sitt gamla jag där uppe. Tusentals fragment av vad vi nu kallar stjärnor lyste på himlen, han tittade omkring sig, en sådan vacker plats han hamnat på.
Han kände vinden och kylan mot hans nakna hud, detta enbart borde vara nog för vem som helst att gråta hysteriskt av lycka. Men han grät redan och hulkade när han tittade på den vackra plats han önskat sig till och kommit. Han ville att hon skulle resa sig men förstod slutligen att jorden redan tagit tillbaka så mycket av henne att detta inte var möjligt. Han gled ner på knä bredvid henne, han satte vänstra handen i den fuktiga jorden och med den högra smekte han hennes kind, han såg hur hela hennes kropp kantades av gåshud, hennes sken började försvinna ner i jorden och han såg sitt eget sugas ner i marken, han gjorde nu det enda möjliga, det enda som betydde något. Han sänkte ansiktet, slöt sina nya ögon och lät sina lysande läppar röra hennes kalla vita.
-De-
I det ögonblicket exploderade det sista ljuset som fanns i de båda på plats, de gled in i varandra och blev till en enda varelse, deras essens gled långsamt ner i marken och ner i jordens innersta. Där skulle de alltid få vara tillsammans, och när all kraft från dem var nere i marken kom en annan känsla kom över denna förenade varelse. Frid, något dom gett alla andra tingest på jorden i evinnerlig tid skulle nu bli given till dem. Det enda som nu fanns kvar av dem ovan mark var deras skal. Kroppen låg bland träd, gräs och mossa. Aldrig skulle djuren röra detta heliga som var menat att för alltid ligga orörd på samma plats i denna mörkaste skog på jorden.
Kvällen blev natt och natten blev dag. Dom fanns aldrig mer på samma sätt. Säsongen blev höst och löv i färger från ljust gult till skimrande rött och orange föll ner på skalet, regn droppade försiktigt ner på huden och samlades i alla små öppna skrymslen Träden runt omkring dem blev kala och nakna. Höst blev till vinter och snöflingor gömde kroppen under ett blankt vitt kallt, frostigt istäcke och träden inneslöts i is och snö. Under våren smälte snön och kroppen framträdde, växter omslöt den och hela naturen vaknade och knoppades runt det lilla som fanns kvar utav skalet.. Våren blev till sommar och alla knoppar på träd, örter och blommor exploderade i alla tänkbara färger och så fortsatte cykeln år in och år ut.
Där hud blev till kött.
Kött blev till ben.
Ben blev till stoft.
Och vinden förde stoftet runt jorden, och lät alla ta del av skuggan som var kvar utav det mest fantastiska ögonblicket jorden skådat sedan dess födelse. Numera lever vi i skuggan av det ögonblicket. Vi tror att vi är lyckliga. Men eftersom människor är enfaldiga räcker detta för att vi ska berättiga vår existens. Lyckan kan inte finnas utan hoppet och ett hopp som lever för länge utan att bli närt av lycka kommer till slut att försvinna.
Hoppet och lyckan, alltid ska de färdas tillsammans.
Hoppet är det sista som försvinner. Det vi människor inte vet är att hon redan är försvunnen.
Hur länge vi kan leva i skuggan får tiden uttala, denna saga är för de öron som redan vet att hoppet inte finns. Detta är bara den sanna versionen av den enda sanna sagan som återfanns.
© Endroppeihavets verk!
Sergels torg
Här finns mellanmjölkarna utspritt i högar överallt, här finns bottenskrapet i hörnen, här finns ungdomen på trappan, eliten på väg över och religionen mitt emellan.
Där står barnvagnsmaffian, lugna gatan, kristna, utslagna, hemlösa, den individuella ungdomen, muslimerna, aktivisterna, överallt. På väg hela tiden.
Här finns Sveriges alla klasser och åldrar representerat.
Här finns Sveriges alla länder på ett rutat tuggummitorg.
Här står vi alltså enade?
Nej… separerade, helt fruktansvärt segregerade.
Här finns ingen utom alla och vi skapade linjer där förut gränslösheten existerat
Gudinnans steg
Gudinnan föds… och bakom hennes ögon lyser kärleken som sipprar som fyllig dimma ut ur ansiktets håligheter och alltet väntar spänt på vad det första andetaget skall bringa…
Ur hennes mun flyr bleka vita dansande andar
uti natten som leker ut stjärnor i rymdens ingenting
Stegen hon vandrar fylls av hopp och lust
och smekningen av hennes hand får haven
att skälva i njutningsfulla andetag mot stränderna
Glöden i den mäktigas hjärta får träden att
buga i vinden och hon skänker dem
reinkarnationen genom årstiderna och
naturen blomstrar i praktfullhet.
Hon viskar förlåtelse i sina famntag
och bringar kärlekens tillgivenhet och
styrka till våra själar
Blott en droppe som gör alltet helt
_Nu när jag går här på jorden så tänker jag vara en viktig droppe i havet.
Nu när jag går här på jorden tänker jag låta dig veta vilken viktig droppe DU är.
Hur vi små vattendroppar aldrig skulle kunna klara oss utan dig…
Utan dig är jag och allting ingenting…
Utan dig finns inte allting…
Utan dig finns inte jag och hela alltet…
Se det här som en sanning.
Lika sant som världssjälen.
Lika verkligt som att du och jag och alla andra som gör ingenting till allting.
När du slöt dig till de andra dropparna suckade världssjälen av lättnad.
Nu är alltet allt.
Jag och du slutar aldrig gå på jorden.
För inget kan försvinna._
En väg in i mitt hjärta
Och jag längtar hem till en plats som aldrig funnits
Där hjärtat rotar sig i bördig jord av tillgivenhet och trygghet och blommar med säkerhetens prakt
Längtar hem till en plats som sedan länge har försvunnit där mina andetag aldrig lämnade tvekandets dimmor
Vankar av och av genom städer men den förlorade biten av mig själv går inte att finna utanför det egna jaget
I kött och ande
Låtom mig finna stigen hem
Härligt att läsa Endroppeihavet…/ Kram
Vilka bra texter. Det känns att det finns en mogenhet bakom ordval, textval och uttrycken. Jag läste inte första just nu, spar den till senare. Välkommen iaf!
Orden
När ord kan fylla hela rymder
kan böcker skapa tomrum
Och när vissa ord betyder allt
betyder böcker ingenting
En bok som handlar om ett enda ord
och orden kan väga mer än eoner av böcker
//////////////////////////////////////////
Ett troende folk
Nationen utan religion
Helt fast på änglars existens
Utan lagar litar vi till karmans icke tolerans
I vår sekularisering har vår tro vuxit sig stor
Ett folk religiöst i hemlighet
Vi ber till ett namnlöst högre
///////////////////////////////////
Du blåste liv i de levande
Tiden går stilla genom alltet
som ett stearinljus i mörkret
och du fanns endast en tusendels sekund.
Trots det förändrade du hela världen
och trots din ringa tid på jorden
såg du mer än de som sett hela existensen
Efter dig började öppna ögon se
som små blinkande diamanter i rymden
/////////////////////////////////////////
Ondskans spiral
Röda, sårade ögon söker hämnd
jag förlåter dig
Utstrålar ett hat mot mitt väsen
du är förlåten
Vill mig illa
du är förlåten
Tanke skrider till handling, du sårar mig med ord
jag förlåter dig
Handlingen fortlöper och du sårar mig med händer
men du är förlåten
I frustration sårar du dem jag älskar
det är svårare nu, men du är förlåten
Stoppa ondskans domino
Jag förlåter dig…
Kan du nu
tänka dig att
förlåta dig själv
#6, jobbigare vet jag inte, men mer tidskrävande. Jag sitter ju tots allt på jobbet, och blir ofta störd, så då tappar man som hela känslan! =)
#7
Det där sista; Tusan så bra du fick till det! Jag fick gåshud!över hela kroppen
#7, jo, den sista är verkligen jättebra!
Ett brev
_Tog tiden för att befästa tecken i tomheten…
Kärleksfulla ord på sköra snövita pappersark var evigheten till slut slukar
Din oåterkalliga tid
Från dig….
….till världen
Du gav tiden, tankarna och själen fjättrade i fysisk verklighet._
Sörj inte sommaren
Sörj inte sommaren min kära när löven faller tungt
Gråt ej tårarna när ålder kommer lugnt
Vreds inte löven som brinner i orangeröd kavalkad
Böj ej för sorgen när vattnet rasar som i en häftig kometestrad
Sörj inte barndom och somrar fulla med tid
Vreds inte hösten för förlusten av din frid
Gläds över regn som faller och befruktar vår moderjord
Sjung om skörden som vittnar på att gudar lyssnar till vårt ord
Dansa under frostnätter som talar om en värme i december
Att komma ihåg och tänka på de döda som du känner
En tid för att tänka, en tid för att fira
En tid för att in i den sista cykeln kliva
Sörj inte sommaren nu när de verkas som att himlen gråter
För i ett årshjul kommer alltid värmen åter.
Framtiden är nu
Hör du att vinden ilar renande intentioner ikväll…
Att månen och stjärnorna lyser som strålkastare på oss..
Och känner du?
Det är kärleken vi andas så att det värker i lungorna…
Nu när mänskligheten förenas.
I kraftfulla kemiska explosioner
svepande förtrollade unioner
förvånade lättade reaktioner.
Låt nu regnet skölja bort ert onda
Låt vinden blåsa kärleken fram
Låt elden bränna in friheten i era ansikten.
Låt jorden öppna sig och sluka det som inte längre kan leva i atmosfären nu när klimatet ändrats för evigt.
Lys nu upp för framför er väntar hoppet och friheten.
Komik
Det är komik hur dåligt du mår utan problem.
Den panik du får när vinden står stilla och timmen inte är sen.
Orkar inte tänka på de som har de värre än dig.
Du bara frågar dig varför ingen ser,
Frågar varför ingen kommer och löser dina icke existerande problem.
Ingen förstår dig, ingen vill nå dig och du gråter bort det som inte finns,
alla är egoister och du tänker på förstärkta minnen du och ingen annan minns.
Det är komik och ironi att du inte förstår,
att det är du som måste se till att lösa ditt onda.
_
Det är komik att problem som inte finns,
inuti dig sakta frodas._
Sörj inte sommaren min kära när löven faller tungt
Gråt ej tårarna när ålder kommer lugnt
Vackra rader =))
Mitt andra hjärta
Helt plötsligt, ofrivilligt växte organet fast i handen.
Pulserar nonstop - dygnet runt om dock med pacemaker hälften av tiden.
Ännu inte bestämt…
Om svulsten är godartad.
Ett kommunikationshjärta med tekniskt blodomlopp och jag är fast.
Beroende, kan inte leva utan aldrig mer.
Det lilla hjärtat pumpar på enda in i döden, tills kärlen brister och pacemakern inte längre ger effekt.
Jag kan inte längre minnas tiden innan dig.
Glasyta
Föräldrar lämnar alla spår, alla gör sina barn illa.
Barndomen med sin glasyta är svår att hantera och hanteras med många händer.
Ömma, varma händer.
Kalla, sargade händer.
Där vissa bara lämnar avtryck krossar andra glaset i tusentals bitar.
Vill älska, vill väl
En människa som inte älskar sig själv kan inte älska sitt barn.
Barnet växte upp och hatade tillbaka.
Sen stod hon där en dag med en egen glasyta i sina händer.
Och den krossade hon i tusentals bitar.
Poff
Längesedan fanns ett rike,
med ett folk som var lagom.
Lagom lyckliga, lagom olyckliga
och det gjorde alldeles lagom ont i deras torra hjärtan.
Tillräckligt för att det skulle vara ett
obehagligt stickande men inte tillräckligt för
att vara något att klaga på.
Tillräckligt glada för att vara nöjda men aldrig
tillräckligt för att vara extatiska av lycka.
Så folket var nöjda men hade det obehagligt.
Och en dag hörde det stickandet ticka
och sen exploderade de allihopa i en ljudlös explotion *poff*
och de försvann som damm i atmosfären.
Förlåt för att du inte finns
Jag tänker på dig ibland…
På hur jag skulle hållit dig nära och aldrig släppt dig, skyddat dig och funnits där för dig…
Och då känns tomt i mitt själarum…
Och jag tror du skulle fått gröna ögon precis som jag, men jag vet… att jag inte är den mest moderliga men jag skulle älskat dig… För jag känner en smärta i bröstet som är kärlek jag ville ge till dig.
Och i garderoben står en påse med saker till dig som ingen vet att dom finns. Ibland tror jag att jag kan få dig tillbaka, vaknar mitt i natten och hoppas…
Hoppas att hålet i mig är fyllt av dig
Dikten Glasyta tycker jag var väldigt fin och tragisk. Uppväxten formar människan, barndomen är grunden för de vi blir. Så sann, så sann.
_"Där vissa bara lämnar avtryck krossar andra glaset i tusentals bitar."
_Jo, visst är det ömtåligt? Ibland kan glaset krossas utan mening, och det är ju det som är hemskast av allt. Verkligen jämförbart med tunt glas, liksom fjärilvingar.
/Louise - Medarbetare på marsvin.ifokus.
Nationalism
Om jag skulle bli flykting. Då skulle jag bli den svenskaste svensk som finns.. Jag skulle helt plötsligt tycka det var skitviktigt med farmors recept (familjearv) på jansons frestelse (som jag egentligen tycker e skitäckligt) och fira midsommar med en intensitet världen inte sett sen den första ungen försökte få ut en skitkorv. Jag skulle skaffa parabol så jag kan se kalle på julafton och faktiskt titta lite på
allsång på skansen.
Baraföratt. Jag skulle va så svensk att alla andra i landet faktiskt fick tron att Sverige har kultur och häftiga knasiga traditioner. Jag skulle proppsa extra på att alla tog av skorna vid dörren. Inte bara för smuts utan för så gör man i Sverige. (O massa andra länder men skit samma) Det behöver ingen veta.
Jag skulle helt plötsligt laga köttbullar från scratch och glömma allt jag inte tyckte om med Sverige…
Det var väl inga höga skatter i Sverige?
Vadå.. vi hade väl snö varenda jul… (I mitt huvud skulle vi bara haft gnistrande vita jular) Slaskiga mars och svinkalla februari då trafiken aldrig fungerade skulle raderas ur mitt minne tillsammans med faktumet att vi har en dag sommar och att ordet lagom finns.
För i mitt huvud är lagom ett skällsord. Det e så jävla äckligt. Fan, säg vad du vill ha istället.
Jag skulle lyssna extra mycket på svensk musik och tycka att mina barn ska kunna svenska för att kunna prata med släkten. Sen är det bra om de får ett extraspråk. De kan de ha användning av tänker jag.
Och nu när jag har en asfin bästskitbra kille från Iran så känns det nästan som jag måste hävda min nationalitet lite extra med stor bamse sats pepparkakor o lite mer hoppa groda runt en pinne. (En upp o ner vänd kuk som befruktar jorden) jag tycker d är en ganska fin tradition ändå.
Kan du tänka dig hur andra länder ser på den traditionen? Eller när vi super oss redlöst fulla på nubbe på kräftskiva i små hattar o sjunger ”helan går”. När man tänker på oss från utsidan e vi helt störda i huvet.
Hur som helst så skulle Sverige bli en väldigt fin dröm i mina fantasier. Jag skulle längta tillbaka till en äkta svensk sommar med midsommar, sill, myggbett och små insjöar som man aldrig fick nån fisk ifrån.
jag skulle längta efter kräftskivor, valborgseldar och redlöst supande.
Jag skulle dricka glögg och berätta om norrsken, gnistrande vit snö och granskogar nertyngda av snö och längta tillbaka. Längta tillbaka dit jag av någon underlig anledning jag inte riktigt kommer ihåg var tvungen att försvinna ifrån.
Jag skulle säga tack hela tiden på olika sätt. För så gör man i Sverige.
Slänga bort barndomen
Jag har massor av saker kvar från barndomen, kartonger och påsar överfyllda med barbies, hopprep och gamla skolböcker.
De tas fram när jag "rensar" eller flyttar för att sedan prydligt läggas tillbaka i garderoben, förrådet eller på en vind. Jag tar fram varje föremål, kollar och klämmer på det men kan absolut inte skiljas ifrån det…
Det känns nästan som om jag behöver bevis på att jag varit liten och om jag kastar bort alla de där sakerna så försvinner ju Ann-Charlotte the kid… nästan…
Nu ligger de i alla fall långt borta, i ett förråd hos mamma säkert 10 mil härifrån och väntar på att jag ska hämta dem och lägga dem i ett nytt förråd där de får stanna tills jag blir lite nostalgisk och vill kolla på prylarna igen, kanske när jag får egna barn…
De kommer kolla med ljummet intresse på mina gamla skolböcker från stenåldern och jag kommer med tår i ögat komma ihåg första skoldagen (Början på helvetet, men herregud, sånt har man ju förträngt)
Ohh.. Så underbart att bara kunna träffa sina kompisar varje dag, inte ett enda bekymmer i världen.
(Förutom det där med ångest, mobbning,betyg och alltigenom djävulskap)
Lyckliga lilla barn som får vara barn tänker jag och klämmer lite extra på ett speciellt trasigt och älskat gossedjur.
**********************
Jag piffar upp mitt minne av barndomen med ljus och lättsamhet som ett eget försvar mot svunnen olycka.
Kanske för svårt att tänka att MINA barn skulle vara så mörka små olyckliga väsen som jag var…?
Det kanske är enklare att lukta och klämma på min gröna plysch elefant och fantisera om hur barndomen egentligen borde gått till.
Vilka bra texter. Så talande, så sanna. Själv så har jag en fot i en USA och den andra i svenska myllan. Född i Tyskland, bott i Frankrike och sedan i Sverige. Min svenska farmor fick smuggla Kalles Kaviar dit jag bodde. Den första smaken jag fick av Sverige och älskade kopiöst.
En gång var jag i Paris över kräftpremiären, (Minns ni när man hade premiär?) så firade vi mer än vi någonsin gjort i Sverige. Fast kräftor fick vi inte tag på. Men firade, det gjorde vi. Sedan så visade det sig att det var fel dag. Man kan inte få allt rätt :-).
Det ljumna intresset känner jag igen också. Har inte egna barn men är bonusmamma, och tar fram saker ibland från min barndom. Möts med ett gäspande och låtsas intresse.
Dina texter triggade mina minnen och det är skönt att få inspiration. Tack. /Vanessa
Kata(rina), f.d. Vanessa som är mitt mellannamn.
#20 Jo jag började tänka på det när jag ser alla paraboler varje dag.. och kom på att nog jag också skulle vilja ha en. Om jag bodde utomlands.. se de svenska nyheterna osv.. jag som inte ens tittar på dem nu.. haha.
Ja.. fast det är ju bara saker.. Jag har lyckats övertyga mig själv om att det verkligen bara är saker. Och sålt av nästan alla barndomsgrejer eller slängt. Det var nästan som hård terapi. ;)
#18, så bra! Så sant också. Många stör sig även på att "invandrare alltid äter invandrarmat" men, om vi helt plötsligt skulle bo i kina, skulle vi bara alltid äta kinamat då? Eller skulle vi göra köttbullar, falukorv och lax?
#19, Sant så sant. Jag har också lådor som åker runt mellan alla mina boenden (flyttar en gång om året, varje år!)'
Du skriver väldigt bra!
Fantastiska texter!! Älskade din första novell! Bra jobbat!!
#23 Gillade verkligen denna. Starka ord i bra kombinationer. Det kändes i hjärtat. /Vanessa
Kata(rina), f.d. Vanessa som är mitt mellannamn.
Urholkad
Jag är ett urholkat berg, en tom kropp, en tömd själ och tusen andra liknelser till ihålighet
Nu orkar jag inte vara den starka för jag vill återgå…
till den svarta rymden där jag bara existerar, andas och är ingenting mer än tomrum
Om jag stannar nu kommer jag aldrig ta mig upp
då faller jag
Så jag fortsätter… Och mitt hjärta skriker och min själ vrider sig i smärtsamma konvultioner men jag fortsätter hårdare och längre.
Går motströms, motvind och med tiden nöter nog vädret bort skalet också och äntligen är det över.
Äntligen finns jag inte.
Svarta moln
Och det irriterar mig när du för dig som en given stjärna under oförklarligt stjärnregn.
Och det stör mig otroligt hur ditt hår faller i tjocka mörka lockar och att ditt leende lyser upp städer.
Och jag blir arg över hur du plockar framgång som löv i skogen och glider genom stängda dörrar.
Det ångar upp avundsjuka som huvudvärk i hjärnan och ljuset ska veta att det är irriterande att DU aldrig verkas avundsjuk på mig…
De var så starka, båda två. Tyckte om ordval som "lyser upp städer", "plocka framgång" och så vidare. Otroligt bra, suveränt. /Vanessa
Kata(rina), f.d. Vanessa som är mitt mellannamn.
Dömda som senfödda blommor innan tidig vinter
Du gav mig en gåva redan död
när vi kysstes och sa hej
kunde lika gärna sagt adjö
när du stretade ut jag älskar dig
Vi var båda trötta
ville att det skulle vara vi
två hjärtan i ungdom redan nötta
förstärkta i kärleksapati
Fingrar på min ring som kliar lite grann
Tar av den fredagskvällen
vi vet båda att vi inte är rätta för varann
och sen kom den stora smällen
Du tog steget
hade hittat din andra kärlekssjäl
önskade mig lycka till med eget
inte adjö utan farväl
Farväl nu kärleksapati
Mitt hjärta krossat
Jag är fri.
Förlåt pappa
Inte visste jag att du inte ens älskade dig själv.
En dag stod du där och hade skapat ett nytt liv som krävde din kärlek och du hade ingen att ge.
Så arg, så jag hatade dig när du drack bort hela ditt liv och sökte din kärlek bland röster i ditt huvud.
Inte visste jag att du levde i ditt eget helvete, där du fortfarande befinner dig.
Nu när jag tittar på dig från stranden, där du kämpar precis över och ibland under ytan i havet av personliga helveten.
Jag fick simma till stranden utan dig, för du hade dragit ner mig i djupet.
Tvungen att klippa banden tidigt, jag simmade precis ovanför ytan i mitt eget hav av eld, hat och rädsla.
Jag hatade dig så mycket för att du inte drog upp mig från vattnet, att du inte fanns där för mig.
Inte visste jag att du inte heller kunde simma.
Jag stod där i vattenbrynet och såg dig sjunka.
När jag hade kärlek att ge kände jag fortfarande hatet från forna dagar då du uttryckslös och kärlekslös bara gav mig mörker och sorg.
Förlåt för att jag inte kunde förlåta.
Nu står jag här i vattenbrynet och tittar ut över ett hav som bubblar under ytan och önskar att jag såg dig.
Släck mig
God natt världen säger jag och stänger ner ett globalt elnät, klipper sladden och nu finns jag i skogen. Där skuggorna rör sig, där vinden dansar, där träden sjunger och jag lever.
På riktigt. leva. på riktigt. i själen. i nuet. när jag känner vinden mot kinden. jorden under fötterna. När solen värmer mig. när regnet renar mig.
hemma. på riktigt.
Du blåste liv i de levande
Tiden går stilla genom alltet
som ett stearinljus i mörkret
och du fanns endast en tusendels sekund.
Trots det förändrade du hela världen
och trots din ringa tid på jorden
såg du mer än de som sett hela existensen
Efter dig började öppna ögon se
som små blinkande diamanter i rymden
//den sista har jag ioförsig postat förut fast ett annat forum ;P
En droppe av kärlekssbstans. Hm… Är det jag som har en snuskig humor eller är det fler som tolkar detta till något säkert helt annars än vad tanken var? =)
Grattis till vinsten förresten!
Lyser vi för liven
Ett liv, ett stycke kött.
Fördes till världen namnlös.
Försvann lika fort som det var här.
Nu ett minne vi helst vill glömma.
Vad gör mitt liv mer värt.
Föddes i rätt del av världen.
Kunde varit jag.
Aldrig en chans.
Händer hela tiden.
Du är värd något för att du föddes.
Gäller inte alla.
Miljontals liv som försvinner innan världen knappt vetat att dom är här.
Ingen vet vad de skulle kunna gjort.
Förändrat allt.
Om liven fick chans.
Klagar när jag borde vara så lycklig.
Ingen vet vad det innebär.
Det var inget vi fick lära oss.
Försöker efterlikna något vi tror är lycka.
Du är värd lycka… bara för att du finns.
Jag skulle ge er hela världen.
Men den är redan er.
Jag skulle ta alla stjärnor och låta dem lysa starkt över jorden.
Men de lyser redan.
Skapa kärlek för hela världen.
Men den finns redan.
Kanske sjunger nån för dig.
Kanske sjunger nån för mig.
Ett sprucket men hoppfullt halleluja.
Sjung för liven.
Som aldrig fick en chans.
begravda i ändlösa, namnlösa gravar.
Lyser stjärnorna på liven?
Finns kärleken för liven?
Är världen deras?
Är vi stjärnorna?
Är vi världen?
Är vi kärleken?
©Charlotte
//Sometimes the drama overcomes me.. sorry ´bout that..
Har sagt det förr och säger det igen. Du är verkligen jätte duktig! Älskar dina texter. Kollar alltid din tråd, ivrig efter att få läsa mer. Du är begåvad.
På en bänk
Tegelväggen dansar i kvällen
på en bänk satt en kvinna rakt med en bok
Och orden slukade kvinnan
medan horisonten slukade solen
Skuggorna vilar på teglet
rakt sitter kvinnan och håller hårt i en bok
Fylld med ordlösa ark
Tomheten slukade kvinnan medan natten slukade ljuset
Strålar sträcker sig över tegel
på en bänk i trä låg en bok med tomma blad
kallar
Släck solen släck jorden,
tysta barnens skratt
Kväv fadern kväv modern,
kom eviga natt
Nu väntar död och mörker
som vandra i maskopi
Låter kärleken sina,
låter ondskan ströva fri
Jag släckte solen, släckte jorden
tystade barns skratt
Kvävde fadern, kvävde modern
och kom gjorde evig natt.
//Ibland kan rim tom. vara kul.
![[Vargnatt-]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Wow gillar verkligen På en bänk, den berörde verkligen.
#41 Den novellen är ett intro på en bok jag jobbar på. Flickan och stjärnan som återföds i mänsklig form för att en gudinna gråtit över deras öde… Men hon får veta att flickan och stjärnan var menade att vara där då de i tidigare liv förstört hela världar när de sammanslutits med varandra.
Kul att du gillar dikterna ;)
Den lätt intressant jag hoppas jag kommer att få läsa den nån gång:)
Observation utifrån
Ingen musik hörs, endast hummandet av den blålysande datorns fläktar och mina fingrar luktar tråkigt pulvermos och ketchup. I fönstret till kontoret hänger för korta gardiner som är dåligt uppsydda och utanför viner regnet hårt och elakt.
Mina kinder är heta och ömma från den raska promenaden hem från mataffären där jag endast lyckades köpa en majsburk och en 1,5 liters cola fast jag egentligen tänkt köpa något helt fantastiskt som jag ännu inte vet vad det är.
Värken som spridit sig från huvudet ner i ryggen, knäna och slutligen ner till fötterna gör sig påmind som ett tecken på att jag är närvarande i mitt eget liv och inte flyter iväg på små sockriga drömmar om framtiden.
Mitt medvetande känns dimmigt, det hugger i magen och jag funderar på att poppa popcorn, det hugger lite extra i magen och jag beslutar mig för att låta bli.
Den stående drakklockan framför mig på skrivbordet tickar vidare mot åtta på lördagkvällen och ingen inspiration infinner sig.
Jag petar lite halvhjärtat under en nagel med en annan nagel och lutar mig tillbaka i den svarta datastolen från jysk och känner att det vore passande att sucka men finner ingen glädje i det heller.
Nu kanske man borde vara ute och.. Och? Ja.. vadå… Klockan tickar vidare utan hänsyn och msnkontakterna lyser rött och en efterlängtad suck infinner sig i tystnaden.
Sekunden efterråt
Ett tomrum av total lycka som slukade ett virvlande ingenting, du sökte mig i mörkret och jag svarade på de tysta ropen
Andades upp i stjärnorna, genom iskristallerna och såg fröken gåshud som fick mig att skälva i själen
Havet suckade lätt mot stranden i djupa andetag när jag lyfte fötterna in i oceanen. Färdades mot mecka gående på havsbotten och fröken gåshud nådde ner de tusentals meter där jag gick mellan koraller och dansande havsskogar till dig
Glöm världen vackraste, där finns inget och allt.
Väl framme när vinden ropat och jag såg dig mest alltid visste du att jag såg?
Jag fanns bakom ljuset före skuggan och natten
Så göm världen, släck stjärnorna och låt mig vara ditt ljus i ditt djupaste mörker
Du glömde världen, ditt ljus släcktes och du hörde inte mitt svar
Jag fanns vid varje felvänt vägskäl
Jag fanns där när änglarna viskade dig farväl
En individ i tiden
Materiellt komplett!
..men så menlös, onödigt meningslös…
Var mästerlig!
..Pressen av att inte vara ett gruskorn i taget..
Var unik!
..ångest och panikattacker..
Var en individ!
..med lidande magsår..
Följ reglerna
..bryt de rätta för att bli dig själv..
Var dig själv!
vem är jag…
Ocensurerade oönskade
I .. can love you..again.. its a secret … recipe.. that love of yours. You blend all the magnicifiant… ingredients… in your soul. and spirit. your curves of loveliness. Let me love.. you again.. my darling.
Låt mig.. låt mig.. förlåt mig… Aldrig tänkte jag.. vara så.. vara så.. förfärlig.. mot dig. älskade. älska mig igen. Jag sträcker mig… efter din kjol… jag krälar.. på marken… där du gått hundra gånger om.. Vackra… vackra.. jag knyter fingrarna krampaktigt i ditt tyg.. håller tag.. jag vill aldrig vara … kärlekslös.. igen.. låt mig.. älska dig.. låt mig … hålla dig.. hårt
Så upphöjd… en fågel.. fri.. Du har mig fångad.. i dig. Jag är på andra sidan .. andra sidan.. andra sidan.. verkligheten… Och ändå är jag kedjad …
Let me love… you again.. let me. choke you.. again… ha ha ha.. please.. let me smuther you with feelings from my sour spirit.
Låt mig .. strypa dig igen… ha.ha.ha. Låt mig.. låt mig.. kväva dig med känslor från mitt inre. Kedjad vid dig med osynlig tråd som skär in i min självkänsla.
Smäktigt älskande från mig till dig som inte vill ha den.
Oönskad kärlek, oönskade känslor. Jag kan krypa för dig. Jag krälar.
Låt mig.. låt mig.. älska dig till döds
Du är så himla duktig. Man förstår precis hur du tänker, och vad känslan är, hur man mår inombords. 
Vårda din smärta
Ta ett piller
Glöm bort dina problem
Ta ett piller, säg till livet du blir sen
Psykologen han gick i skolan han
därför är allt han säger sant?
Istället för att se det vackra
Så vårdar du din smärta
Ta ett piller, sörj din sorg så ömt
Ta ett piller. Låt livet förbli fördömt.
//hittade den i ett gammalt högstadiehäfte. ha! Man ska helst sjunga den.
Kändes precis som högstadietankar, då man anser att allt är förgäves och tragiskt.
Jo jag var likadan i högstadiet. Min mamma har berättat att jag kom hem och grät varje dag, själv minns jag inget av det och trodde nog att jag var en rätt lycklig tös.
Allcarb baby
Jag ser hur du vrider huvudet i maddafakking amejsment och undrar vem kvinnan bakom doritospåsen är. Jag ler och andas ut min allcarb diet. På dig.
Smittad.
Med anti GI virus. looka ut, det e vår, snart mardröm. Baddräktsäsong. Ät en till dorito och håll käften, inte ett ord om friskis och svettis.
Då ska du få springa. Ja jävlar, jag ska springa efter flera meter tills mina blodkärl dör och min puls går i 200. Fattaru? Mitt eget val att dö ung o fet så beat it din lilla träningsmaniac, jag är inte frälst bland svett och jumping jacks, hopprep och annat miffogrejs.
Du vet jag går inte upp ur sängen i onödan och du ser nu har jag trådlöst bredband och laptop.
Kom igen baby, join the party, ät en skål pasta med ostsås och cola och jobba bort kalorierna med att pilla dig i naveln.
Fuck you jag är tränad, min tumme e tränad den trycker jävligt mycket på fjärren, upp ner, upp ner, tre, fyr, fem om igen.
Vi ska frossa, vi ska frossa hela kvällen. Länge leve fettväktarna!
Starta ny diskussion
