Hejhej :D Jag har då skrivit en novell som jag jättegärna uppskattar om ni kritiserar, både bra och dåliga saker - okej? :D
Då sätter vi igång!

"Jag lever för dig"

Det kommer dagar då ens liv vänds upp och ner. Ibland går det över, men inte alltid. Jag trodde vi skulle vara tillsammans för alltid. I evigheters evigheter. Du och jag. Men så kom en sån där dag, och det var inte vi längre. Du lämnade mig. Jag skulle få leva i evighetersevigheter ensam. Utan dig.

***
Det var en sådan där solig dag då du och jag cyklade längs med vägkanten. Sommarvinden smekte våra ansikten och blåste våra hår bakåt under hjälmarna. Det var riktigt varmt, säkert över 30 grader, och vi var som vanligt på väg hem från badet. Michelle, jag vet inte om du minns det, men du skrattade åt något som hänt under dagen, och vi var så lyckliga. Ville aldrig att sommaren skulle ta slut. Du kommer aldrig förstå hur många gånger efteråt jag önskat jag kudne leva de sekunderna igen. Livet var så enkelt. Så självklart.

Vi var nästan hemma då. Vi befann oss bara några få kvarter bort. Våra brunbrända magar kurrade av den långa cykelturen och en hel dags badade. Men så kom den. En blå volvo med vidöppna fönster och en, rent ut sagt, idiot bakom ratten. Jag hann precis värja av för att hamna i diket, men Michelle… hon hann inte och den där…! Han… han, han bara struntade i att hon fanns. Min älskade Michelle var inte längre där. Läkarna säger att hon dog direkt, att hon inte led… men hur kan man gå ett sånt öde utan att lida? JAG led. tappade lusten att leva totalt. Ingenting skulle bli sing likt efter det, och det var någonting jag påmindes om hela jävla tiden.

Sommarlovet blev med ens det värsta i mitt liv. Det som börjat så bra! I flera månader efteråt tänkte jag på det som att det var Gud som straffade mig. Att jag gjort någonting hemskt mot hans vilja. Men mamma vägrade erkänna att det var så. Det var bara någon rattfyllerist som inte sett sig för, men för mig var det itne bara någon. Det kunde aldrig bli "bara någon". Han var den som förstört min framtid. Blåst ut mitt ljus. Så en dag bestämde jag mig. Jag ville inte lida mer, ville inte leva. Om Michelle inte hade rätt till livet - hade ingen det. Ingen förtjönade sitt liv så mycket som Michelle, så jag sprang med bestämda steg ner till badklipporna. Det hade hunnit bli November så vattnet såg kallt och grumligt ut. Min hud var alldeles nopprig och jag frös så jag skakade. Jag hade glömt jackan i farten men tvingat mig själv att fortsätta. Så till slut stod jag där. Kall och anfådd. Vinden var itne alls sommarljummen längre. Den slet och drog i mig com om det ville att jag skulle vända, men jag fortsatte uppåt. Ju högre, desto bättre. Sen, när jag var beredd, tog jag ett djupt andetag och knöt jag händerna hårt så knogarna vitnade. Jag inns fortfarande att jag ångrade mig redan inna jag gjorde det. Mina sista ord som jag viskade ut över det böljande havet.
- Michelle, kommer du ihåg den där våren för tre år sen när en i nian tagit självmord och det var det enda som man pratade om på skolan… då när vi satt på ditt rum en eftermiddag i mars och drack varm mjölk. Jag lever för dig, sa du. Jag höll med. Jag levde för dig med. Men nu när du inte finns mer… då har jag ingen. Jag menade det jag sa. Jag lever för dig!

Sedan hoppade jag.

***

Jag vet att jag tog fel beslut Michelle - men jag kunde inte! Jag kunde inte leva utan dig. Det var ju du och jag, eller hur!? En mur är ingen mur om halva delen bryts av. Jag ville inte vara en halv mur. Därför var jag tvungen at förstöra resten också. Jag lever för dig.

Slut.