Prolog

Mina bröder sa alltid att jag aldrig skulle åka på genvägen över den gamla parken. I varje fall inte om jag var själv. Jag gjorde det aldrig men den dagen då jag var försenad till skolan åkte jag där ändå.

Det var dock något jag skulle få ångra resten av mitt liv. Jag ska berätta från början.

Det var en helt vanlig onsdag, klockan var runt en nio på morgonen. Det var ett väldigt viktigt prov i skolan den här dagen, och jag försov mig! Eftersom jag inte fick missa provet cyklade jag över den gamla parken trots att mina bröder varnat mig för den. Vad skulle hända? Alla historier de dragit för mig, om Spöken, Andar och Våldtäktsmän. Jag var inte vidskeplig och vägen användes aldrig, så vilken var chansen att en mördare eller våldtäktsman skulle dyka upp? När jag kommit till ungefär mitten svängde vägen av i en ganska skarp sväng till höger. Man såg inte andra sidan och jag gasade på lite extra för att känna vinden i håret. Sedan blir det lite suddigt. Jag minns ett starkt ljus. Jag åkte nästan i mitten av vägen, jag mötte en vit skåpbil. Det var en man, som hängde halvt utan för dörren och innan jag han reagera låg jag inne i bilen. Jag minns att jag skrek högt. Jag kommer ihåg en smärta i huvudet. Sedan blir det bara svart.

Kapitel 1

• - Aj! Jag kände med handen på bakhuvudet. Det fanns en enorm bula mitt på huvudet. Jag satte mig upp. Vad var det här för ställe? Det var mörkt hårt och kallt. Då kom minnes bilder förbiflygande inuti mitt huvud. Jag blev rädd och satt och skakade i minst en kvart innan jag lyckats samla på mig mod att ta mig framåt. Jag reste mig, jag snuddade lätt vid taket. Eftersom jag inte såg något alls trevade jag mig fram över golvet. Jag märkte snabbt att det var ett enormt litet rum jag var i. Jag var inte lång, jag mätte bara 160cm och jag fick knappt plats att stå rakt. Eftersom jag knappt behövde sträcka på armarna för att nudda väggarna på båda sidor förstod jag att det inte var brett. Jag gick sakta framåt ett steg i taget, men händerna mot de kalla väggarna. Tillslut nådde jag fram till något som kändes som en trä hylla. Jag kände med handen över den. Det fanns ett tjockt lager med damm på den. Den var inte så stor och verkade tom. Men då kände jag något som var lent. Det kändes som glas. Jag lyfte upp det. Det var ett glas fyllt med vatten. Vattnet var ljummet men jag var verkligen törstig. Det lena vattnet kändes skönt mot min torra hals. När jag druckit upp gick jag vidare. Jag kom inte långt innan jag kände en vägg igen. Den här var inte utav betong utan av trä. Jag kände med handen över dörren och hittade handtaget. Jag tryckte ner det, Dörren var låst. Då drabbades jag utav panik. Jag började banka och slå på dörren. Jag slog och slog men inget hände. Då kom tårarna uppvällande i mina ögon. Jag sjönk ner på golvet med tårarna rinnande över kinderna. Det var kallt. När jag öppnade ögonen syntes en svag ljus stråle komma från taket. Jag reste mig och gick dit. Det var en litet hål i taket. Jag stack upp fingret. Det var varmt utanför. Jag började banka upp i taket i hopp om att någon skulle se eller höra mig. Jag gav upp och tårarna kom igen. Det var då jag upptäckte, mina kläder. Dom var borta! Jag hade på mig en stor skjorta. Den luktade unket. Jag hade inget under. Då kom jag på vad mina bröder berättat och det fick mig att tänka på en bok jag läst. Om en flicka som var lika gammal som jag, 13år. Hon hade blivit inlåst i en källare och inte kommit tillbaka förrän efter ett år senare. Var jag utsatt för samma sak? Jag var rädd att jag blivit våldtagen, och sjönk åter igen ner på golvet. Jag satt under hålet i taket och tittade ut. Man såg toppen på ett träd och en bit av en blå himmel. Jag satt i flera timmar och bara tittade ut. Jag satt och såg hur det blev mörkare. Precis när jag höll på att somna hörde jag ett högt motor ljus och sedan täcktes hålet för. Det blev svart och jag började banka i taket igen. Jag skrek på hjälp och bankade i taket. Men personen utanför verkade inte reagera. Jag hörde steg som promenerade åt ett annat håll. Jag började gråta och kröp ihop i ett hörn. Jag hade aldrig varit så rädd. Sedan hördes steg, det lät som en plåt trappa. Jag körde skrammel med nycklar och sedan öppnades dörren. Jag blev jätte glad och reste mig och skulle precis springa till min räddare när jag stannade upp. Det var mannen. Mannen som slitit mig av cykeln och dragit in mig i bilen. Jag bakade upp mot väggen.
• - Så du är uppe nu? Mannen skrattade lågt. Jag ser att du druckit upp vattnet! Det är bra! Jag kröp ihop ner på golvet.
• - Gå! Skrek jag! Jag vill ut här ifrån! Snälla låt mig gå! Jag började gråta och såg med rödgråtna och bedjande ögon på mannen.
• - Haha lilla flicka, Du kommer inte här ifrån. Inte förrän du hjälp mig. Jag samlade mod till mig och frågade:
• - Med vad? Mannen log elakt och svarade:
• - Du ska föda mitt barn. Jag blev precis kall. Jag var bara tretton år. Jag var inte redo för barn, och definitivt inte med en främmande 50årig gubbe! Mannen kom emot mig han tog mig i armen och drog mig ut ur rummet. Han höll ett hårt grepp om mina händer och släpade mig upp till ett rum. Han satte mig på en stol.
• - Tänk inte ens tanken på att rymma! Du kommer inte här ifrån älskling. Han strök mig över kinden och kysste mig på halsen. Jag var så nära att spy. Han placerade en talrik med köttbullar och potatis framför mig. Sedan satte han sig mitt emot och mig stirrade på mig medan jag åt.
• - Ät nu! Sedan ska du få bada! Jag kände mig så smutsig, och ville verkligen tvätta av mig. Jag åt upp maten snabbt och mannen plockade undan.
• - Jag heter Krister och du och jag kommer att spendera en lång tid tillsammans. Vad heter du? Jag mådde illa av honom. Han försökte låtsas som om han brydde sig om mig.
• - Nå vad heter du? Han lät otålig.
• - J ja jag heter Madeleine.
• - Är det okej om jag kallar dig Madde? Han strök mig över håret. Sedan tog han åter igen ett fast tag om mina händer och drog in mig i ett badrum. Han ställde sig framför mig.
• - Det är bara att klä av dig och hoppa i, sa han. Jag har redan tappat upp vatten. Sedan stod han där och glodde på mig.
• - Sk ska du vara kvar här inne? Stammade jag.
• - Det är klart älskling. Du ska inte skämmas. Se så. Hoppa i nu! Jag vände mig om och knäppte upp knapparna på skjortan. Sedan hoppade jag i vattnet.
• - Är det bra? Det är väll inte för varmt? Frågade han mig och gick fram till mig. Sedan plockade han fram schampo och duschtvål. Han tvättade hårt på mig. Sedan började han gnugga in tvålen över hela min kropp. Han var hårdhänt och höll fast mig. Det sved och värkte. Jag klagade och sa att jag kunde tvätta mig själv. Men han lyssnade inte. När han tyckte jag var färdig var min hud alldeles röd och öm. Han gav mig en handduk och medan jag torkade mig hämtade han en morgonrock och ett par tofflor åt mig.
• - Här, ta på dig dom här! Sa han och slängde fram sakerna på golvet framför mig. Jag tog sakta på mig morgonrocken och klev i tofflorna. Jag vågade inte protestera jag var fortfarande i chock och var rädd att han skulle göra mig illa om jag började klaga. När jag fått på mig sakerna drog han åter igen ner mig från plåttrappan och stängde in mig i det lilla och kalla rummet.

Kapitel 2

Jag vaknade upp på det hårda golvet. Eftersom jag ritat streck på väggen med en penna jag övertalat mannen att få kunde jag nu hålla koll på hur länge jag vart där nere. Jag hade bott nere i det kalla och hårda rummet i tre månader. Varje dag var lika dan, en gång om dagen vid runt klockan tre fick jag mat. Det bestod oftast utav ett glas vatten och lite ravioli. En gång i veckan på söndagen fick jag komma upp och äta riktig mat, tvätta av mig och byta kläder. Mannen hade dagen innan köpt ett graviditetstest vilket visat positivt. Jag visste nu att jag skulle bli mamma. Det var som om min värsta mardröm blivit till verklighet. Jag satte mig upp, jag mådde väldigt illa, lutade mig mot väggen och höll huvudet i händerna. Snart hördes fotsteg och det höga ljudet från plåttrappan utanför ekade i det lilla rummet. Det skramlade med lås utanför dörren och snart flög den upp.

• - kom nu! Sa mannen.
• - Men, det är inte söndag, utbrast jag.
• - Du ska flytta nu älskling, här kan du inte bo. Jag hatade när han kallade mig älskling. Men jag reste mig upp och gick fram till mannen. Han tog ett hårt tag om mina handleder och ledde mig upp för trappan. Idag hände något extremt konstigt. Han ledde mig inte mot det vanliga rummet i huset. Han ledde mig åt andra hållet. Istället för att gå igenom den lilla hallen och in i köket gick vi ner vidare i en liten korridor. Vi kom fram till ett fint litet rum. Det var lila tapeter, och en stor grön säng. Det fanns garderober utav trä och ett litet bord med en liten stol.
• - Här har du ditt nya rum! Mannen slängde in mig på rummet och låste dörren. Det var ett typiskt flickrum, allt som saknades var sminkhyllar och ett fönster. Jag la mig i sängen och njöt av att äntligen ligga på något så mjukt. Att sova på hård betong är inte skönare en det låter. Jag måste ha somnat. För när jag slog upp ögonen stod en tallrik med lite mat på. Det var bara lite grönsaker och ett glas mjölk. När jag ätit upp bestämde jag mig för att inspektera rummet lite närmare. Jag var inte lika rädd för mannen längre och hade bestämt mig för att jag inte skulle tolerera att inte få gå ut längre. Jag hade också väldigt tråkigt och ville ha en kompis. Jag hade redan bestämt mig för att tala med mannen redan dagen efter. Jag gick fram till garderoben och öppnade den. Det var väldigt dammigt där inne och det hängde en vacker blå klänning med rosa små blommor på. Jag tog ut den och la den försiktigt på golvet. Sedan satte jag mig bredvid den och började borsta av damm och spindelnät. Precis när jag var klar hörde jag ett tyst prassel som kom inifrån garderoben. Jag vände mig förvånat om och skrek till när jag fick se en grå liten mus springa runt där inne. När jag lugnat mig lutade jag mig fram mot den. Eftersom jag inte haft någon kontakt med någon annan än mannen blev jag glad att äntligen se en levande varelse. Det var mitt ända bevis på att det fortfarande fanns en värld utan för. Musen var inte rädd så jag plockade upp den och lät den springa på mina händer. Sedan höll jag ett hårt grepp om den medan jag letade efter något att ha den i. Jag lyckades hitta en låda som jag stoppade ner den lille krabaten i. Efter en stunds betänketid valde jag att kalla den lilla musen för Sam, eftersom jag inte visste om det var en flicka eller pojke. Det jag inte visste då var att Sam, skulle bli min nya bästa vän. Det enda skälet till att jag inte gav upp.

Kapitel 3

Ytterligare en månad hade passerat förbi. Inget hade förändrats utan att jag nu hade fått vart ute på en balkong två gånger. Mannen visste fortfarande inte om att jag hade Sam. På dagarna lekte jag med honom och på kvällarna sov han i lådan på det lilla bordet. När mannen kom ställde jag in lådan med Sam i garderoben. Jag matade sam med rester av det jag åt. Jag gav honom också vatten då jag fick det. Det svåraste var när jag inte fick vatten en dag. Då var Sam tvungen att vara utan vatten en dag.

• - kom nu gubben. Jag trodde Sam var en kille så jag behandlade honom som det. Jag lyfte upp den lilla musen och lät honom springa runt i sängen. Jag låg och tänkte på min familj. Mina två bröder, och på mamma. Min pappa hade jag aldrig träffat men enligt min äldsta bror var han en riktig skit hög. Jag hörde steg utan för dörren, jag reste mig snabbt och fångade Sam. Stoppade honom i lådan och stängde snabbt in honom i garderoben. Jag han precis stänga dörren innan mannen kom in.
• - Kom, sa han. Du ska få gå ut idag. Han log mot mig. Jag gick fram mot dörren. Till min förvåning tog han inte tag om mina handleder. Han gick bara mot balkongen. Jag gick eter honom och gick ut. Det var soligt ute. En bit bort såg jag några barn som lekte. Jag kunde skrika på hjälp men vågade inte. Jag visste inte vad som skulle hända då. Efter ca tio minuter fick jag gå in igen. Jag satte mig vid köksbordet och mannen gav mig lite pannkakor att äta. När jag ätit klart bestämde han att det var dags att spela monopol. Det var det värsta spel jag visste men jag ville verkligen inte göra honom arg. Efter en timme tyckte han det var läggdags och låste in mig på mitt rum igen. Jag tog fram Sam ur garderoben och låg och myste med honom en stund. Sedan ställde jag han och hans bur på bordet och kröp ner i sängen. Jag hade tröttnat på att bo så här nu, jag orkade inte längre. Jag ville bara krypa ner under täcket och gråta. Men jag höll mig stark. Tack vare Sam kändes det som om jag hade något att leva för. Av någon anledning påminde Sam mig om min mamma. Sam fanns alltid där för mig, han lyssnade och gillade att mysa. Det kändes verkligen som om Sam förstod mig. Jag vaknade ganska tidigt nästa morgon. Eftersom det hängde en klocka på väggen ovanför sängen kunde jag äntligen veta hur mycket klockan var. Jag reste mig och gick fram till Sam. Jag hade på senare tid märkt att jag spenderade all min tid på Sam. Det fanns inget annat att lägga sin tid på. Jag var väldigt rädd att Sam skulle dö. Eller att han en dag inte skulle älska mig. Det kan kännas konstigt att älska en mus, men det gjorde jag. Jag älskade honom. Trots att han säkert var en sjukdomsspridare var han en ovanligt snäll, söt och kelig sjukdomsspridare. Jag tog ut Sam och lät honom springa på sängen en stund. Själv gick jag fram till garderoben och tog ut den fina klänningen. Jag hade inte vågat prova den ännu. Men idag kändes det rätt att göra det. Jag tog av mig den svarta skjortan jag hade på mig och strök med handen över det sammetslena blå tyget. Jag drog ned dragkedjan och klav försiktigt in i klänningen. Den passade perfekt och jag tror aldrig jag känt mig så fin. Jag blev glad av att ha den på mig och bara njöt av att känna mig så vacker. Men klänningen var gammal och skör och jag var tvungen att vara rädd om den. Efter en stund tog jag av mig den och hängde försiktigt in den i garderoben igen. Sedan gick jag fram och drog på mig den svarta skjortan. Jag satte mig på sängen och sam klättrade upp längst min rygg och satte sig på min axel. Jag tog honom i handen och bar honom till lådan. Sedan sopade jag bort lite bajs han lämnat i sängen och la mig för att sova en stund. När jag vaknade var klockan snart tre, vilket betydde att jag snart skulle få mat. Jag ställde in Sam i garderoben och satte mig på stolen. Jag hade fått en bamse tidning som jag bläddrade lite i. Jag hade säkert läst den snart hundra gånger men varje gång blev jag glad. Jag undrade om min mamma och mina bröder letade efter mig. Hade dom ens märkt att jag var borta? Det är inte lätt för en tretton årig flicka att inte ha kontakt med världen utanför. Jag borde vara i skolan, och prata med mina kompisar om söta killar, inte vara inlåst på ett rum, gravid och med endast två levande varelser som kontakt, varav en är en mus och en annan kidnappare och våldtäktsman. Men jag visste att jag var tvungen att intala mig själv om att min familj letade efter mig. Att de skulle hitta mig och att det då inte skulle vara för sent för en abort. Jag hade verkligen blivit en mycket starkare person. Men inuti var jag tom, ledsen och helt förstörd. Vad skulle hända med mig? Det var en fråga jag ställde mig själv dagligen.

Kapitel 4

Jag hade bott hos mannen i 6 månader. Han hade blivit hård hänt på senare tid. Han rörde mig på ställen fast jag inte ville, och gjorde allt han kände för. Jag fick inte komma ut. Jag trodde inte jag skulle stå ut en dag till. Sam hade blivit dålig. Jag visste inte hur länge han skulle leva. Jag hade ont och var öm i hela kroppen. Mina armar och min mage var fulla med blåmärken. Jag mådde ständigt illa och mannen hade börjat dricka sprit. Han gav mig ofta alkohol nu för tiden fast jag inte ville ha. Det verkade inte som att han brydde sig om barnet längre. Det verkade bara som att han ville ha utlopp för sina avskyvärda behov. Jag tålde honom inte. Jag hade bestämt mig för att ta mig ifrån hans värd och hans liv. Jag ville bara bort. Jag ville känna kärlek. Jag ville krama om min mamma gråta i hennes famn. Jag hade inte gråtit ännu. Hållit mig stark men nu orkade jag inte längre. Jag tog Sam i handen och släppte ner honom på golvet. Sedan la jag mig i sängen och grät. Jag grät och skrek. Snart hördes steg utanför dörren och mannen klev in.

• - Vad grinar du för älskling? Sa han och gick fram till sängen. Han strök mig över håret och pussade mig i nacken.
• - Jag vill gå ut! Jag lyckades klämma fram orden mellan snyftningarna. Jag kände hur stolt han kände sig, hur maktfull och kraftfull han kände sig. Han hade lyckats bryta ner mig totalt.
• - Visst får du gå ut om du vill. Upp och hoppa! Han tog tag i min högra hand och ledde mig ut ur rummet och mot balkongen. Där lämnade han mig. Utelåst. Jag tänkte för mig själv, hur lätt det skulle vara att klättra upp på räcket och hoppa. Sedan skulle det vara över. Jag klättrade upp på räcket och kände vinden i håret. Sedan tog jag ett steg bakåt, och landade tryggt på balkongen igen. Jag klarade inte av det. Inom mig fanns fortfarande hoppet om att bli funnen, och återvända hem till mig familj. Jag lutade mig mot räcket och såg ut över parken som låg nedanför. Jag såg en kvinna och ett barn som promenerade med en hund. Några barn som lekte kull, två tonåringar som vandrade hand i hand. De stannade då och då för att pussas innan de fortsatte gå. Jag såg ett gammalt par som gick hand i hand och verkade bara njuta utav livet. Ingen av dem hade någon aning om att en liten flicka stod uppe på balkongen. En liten flicka som var kidnappat och gravid. En flicka som hatade livet, En flicka som stod och tittade på dem. Friheten var så nära men ändå så långt bort. Det kändes som en evighet innan jag återigen blev inlåst på rummet. Sam som fortfarande sprang runt nere på golvet kom fram och nosade på mina fötter. Jag lyfte upp honom och släppte ner honom i lådan. Sedan ställde jag in honom i garderoben. Jag gick några varv inne i rummet. Sedan slog jag mig ner på sängen med min bamsetidning och läste några sidor. Jag började bli trött och bestämde mig för att sova. Jag reste mig för att släcka taklampan och klättrade sedan ner i sängen igen. Under natten drömde jag hemska drömmer om en skog. Jag sprang i skogen jagad utav flera män. Tillslut nådde jag ut ur skogen men där fanns ett stup. Mitt val stod mellan döden och de hemska männen. Jag tvekade men sedan hoppade jag ner. När jag sedan vaknade tänkte jag på gårdagen. Hur hemsk den vart. Jag ville verkligen att allt det här skulle ta slut. Idag hade jag så enormt ont i magen, och jag mådde illa. Det var en sådan dag som jag bara ville avsluta mitt liv.

Kapitel 5

Ännu en månad hade passerat förbi. Inget hade förändrats. Men det här var dagen som skulle förändra allt. Dagen som jag aldrig skulle glömma. Mannen kom in och hämtade mig.

• - Idag ska du få en överraskning! Han log mot mig. Jag följde snällt med honom, vi gick inte till köket och inte heller till balkongen. Han ledde mig mot dörren, mot dörren som ledde ut, ut till den riktiga världen. Den värld jag för att för länge sedan ens drömt om att få återvända till. Han gav mig ett par svarta träskor och låste upp dörren. Sedan tog han ett hårt tag om min hand och vi gick ut. Vi gick längst en korridor. Jag såg dörren som ledde till plåttrappan. Plåttrappan som ledde till det hemska rummet i betong. Rummet med de hemska och kalla väggarna. Jag rös vid tanken på dem, och blev rädd att det var dit jag skulle. Men mannen ledde mig för bi dem och ut genom ytterligare en dörr. Jag var ute. Jag stod på fast mark och kunde dra in den underbara doften av frihet.
• - Vart ska vi? Jag såg upp på mannen. Lycklig av att äntligen få vara ute. Det var första gången på sju månader jag hade fast mark underfötterna.
• - Till parken, han log mot mig. Och du jag hittade den här på ditt rum. Han höll upp Sams låda. Varför har du en mus? Jag visste inte vad jag skulle svara utan lyfte bara upp Sam med min lediga hand.
• - Vet du inte att den sprider sjukdomar? Hur länge har du haft den?
• - Jag vet inte riktigt. Ett tag. Jag slog ned blicken.
• - Han ser inte så pigg ut. Jag såg på den lilla grå musen. Hans päls var tufsig och tovig. Hans ögon var trötta och han var trött och hängig hela han. När vi kom fram till parken satte vi oss på en bänk. Vi satt där ett tag och jag såg människor på så nära håll. Jag kände mig enormt lycklig. Men mannen lät mig inte prata med något av dem. Efter ett tag reste han sig och började gå mot en skog. Jag drogs efter och undrade varför vi gick dit. Jag sa inget högt. Mannen stannade inte förrän vi gått en bra bit in i skogen. Han stannade framför en porlande bäck.
• - Visst är den vacker! Utbrast han och log. Det var verkligen vackert. Vi satte oss ned och jag släppte ner Sam på marken. Jag trodde han skulle springa runt men i stället gick han lite innan han kröp upp i mitt knä slickade mig på handen och sedan. Sedan var han borta. Jag petade lite på honom utan reaktion. Då kom tårarna jag skrek och grät. Tårarna forsade ut från mina röda ögon och jag skrek ut min smärta. Det kändes som all min livs kraft tog slut. Samtidigt fylldes jag av en enorm kraft. Mannen såg på mig med en förvånad blick. Jag slet till hård med min högra hand och mannen tappade greppet. Jag var fri. Jag började springa, springa bort från mannen som utsatt mig för all denna smärta. Jag sprang och sprang. Jag visste inte vart jag var på väg, bara att jag ville bort från mannen som gett mig så mycket hat och smärta. Tillslut tog min väg slut. Jag nådde fram till ett stup. Jag tvekade inte. Jag kastade mig ut från klipporna. Kände mig som en fågel, och som om alla mina problem bara försvann. Jag var äntligen lycklig, jag var äntligen fri.

Madeleine Nyström dog den 13 september år 2003. Madeleine blev bara 13år gammal. Mannen som orsakat hennes död hittades aldrig. När man genomsökte lägenheten var allt man fann en lapp. En lapp med orden:

Jag älskar dig mamma