En vinter är för mig,vacker men hemsk och kall…
Mitt första minne av vinter är när min farfar dog.
Detta hände i november 1968.

Han dog hemma på vår soffa när han såg en cowboyfilm.

Tyst med er ungar!sa han.Nu kommer skriffen!Sen bad han mig om ett glas vatten.Jag var 4 år och skuttade glatt iväg för att hämta farfars vatten.När jag kom tillbaka sa jag;här farfar.

Men han hörde mig inte och satt med oseende ögon.Han såg så konstig ut att jag sprang in i köket och hämtade mamma.

Susanne,sa mamma till mig.Kan du vara snäll och ta på dig ordentligt och gå till grannen?Farmor sitter där!

Jag tog på mina ullbyxor,stövlar,jacka,vantar och mössa,pulsade genom snön de 30 meter det var till grannen och knackade på.

Det dröjde innan en ambulans kunde komma fram i snön.Plogbilen hade kört fast några mil ifrån och vägen var totalt oframkomlig.

När den tredje dagen infann sig var det upplogat och ambulansen kunde äntligen komma fram.

Under dessa tre dagar hade farfar legat under ett lakan i soffan framför tv:n.
Dörren in dit hade hållits låst , sen mamma hittade min två-åriga syster lekandes ovanpå farfar.

Tittut,sa min lillasyster.Tittut…

Så upplevde jag mitt första vinterminne.

                            Doftljus och möhippa

Doftljusens starka dofter slår emot mig när jag kommer in i affären. Minnet blir starkt, och drar mig huvudstupa tillbaka till den där varma sommardagen när vi var på möhippa.

Ewa skulle gifta sig med sin prins och hon var lycklig, trallade och sjöng. Vi hade bestämt oss för att vi skulle ta henne med från Helsingborg till Helsingör. Med ögonbindel på, ända från hemmet, drog vi med henne på alla tänkbara ställen i Helsingör. Vi möttes av gratulationsrop från alla vi passerade. Onyktra och på gott humör åkte vi hemåt igen och Ewa fick äntligen ta av ögonbindeln. Vi nattade Ewa i hennes och prinsens rum. Det doftade starkt av doftljus och rökelse från alla deras rum.

Bröllopet var underbart vacker, och festen efteråt var stämningsfull. Alla hade så trevligt, och motvilligt avslutades festen så de unga tu kunde få njuta av varandra.

Glädjen blev enorm när Ewa upptäckte att hon blivit gravid. Dom målade och pysslade i huset de köpt för att leva i som gifta. Inredde barnrummet med kärlek och saligt planerade de för den efterlängtade nedkomsten.

En morgon när Ewa var i badrummet hörde hennes man att det lät konstigt där inne. Han slog in dörren och där låg Ewa. Blod från hennes näsa och mun färgade badrumsgolvet rött.

På sjukhuset togs prover och det bekräftades snart att Ewa hade lungcancer. Cellgiftsbehandling och strålning planerades, men där blev det tvärstopp. Ewa ville inte offra deras underbara barn som låg säkert i hennes livmoder, och bestämde sig för att inte ta emot cellgifter och strålning. Hennes prins böjde sig för hennes vilja.

Större delen av graviditeten låg hon på sjukhus. En härlig höstdag föddes Simon. Ewa strålade av lycka och verkade med ens så mycket friskare och ville åka hem. En kort tid gick bra, men till slut kom den skrämmande verkligheten i kapp dem. Ewa åkte in akut och föll i koma. Hennes släkt bodde på hotell omkring sjukhuset för att vara nära henne. Lille Simon bodde hos sin farmor så att Ewas älskade man kunde vara hos Ewa så mycket som möjligt.

En dag kom han till oss en eftermiddag för att berätta lite om sin fru och för att åka hem och umgås med Simon en stund. Han hann aldrig tillbaka till henne. Ewa dog den kvällen och lämnade sin prins och en baby på 11 månader efter sig.

Med stor saknad tänker jag på denna vackra, snälla 27-åriga tjej. Hur kul vi hade tillsammans. Nu inte fanns hon inte mer. Jag hoppas att hon ser sin härliga 17-åring där uppifrån, ser att han har det bra och att hon har kommit till ro.

Minnena strömmar mot mig när jag går förbi hyllorna med de doftande ljusen och jag kan se framför mig när Ewa dansar bröllopsvalsen med sin prins. Hon är med mig här idag, när jag möter doften från tiden som gått.

Angel of mine 

I called your name
You"ll see the same
across the light
Angel,I know
our love will grow

I hold you tight
and through the night
try to explain
this is so plain
Angel,I know
our love will grow

To keep us together
in every weather
I want your kiss
Your love is a bliss
Angel,I know
our love will grow

It´s not a mistake
Your heart I won´t breake
Now you can see
what happened to me
Angel,I know..
our love will grow

©Susanne Strömstedt

Min elaka alkoholistfarsa är död!Länge leve döden!!

Mitt liv i hat!Om min uppväxt som medberoende

Efter en uppväxt med en grym,empatilös och alkoholiserad far,ser jag på andra människor med ett slags förakt.Vad har dom för rätt att döma mig?

- Alkisunge!!

- Jag får inte leka med dig för min mamma och pappa!!

- Åh,är du dotter till storskrävlaren,han som alltid super?

- Då vet du hur man blandar till en grogg, du som har vanan inne?

Istället för att hjälpa mig,mina syskon och min stackars halvt ihjälslagna mamma, gjordes det tvärtom.Och hatet växte!

För 22 år sedan dog min far av t-sprit,inne på en kamrats toalett…

Mina fastrar,farbröder,och kusiner på pappas sida hade helt plötsligt gjort en helvändning.Nu var han världens bästa pappa,det visste väl dom.
Inte hade han några alkoholproblem.Det kunde ju vem som helst begripa!Nej,det var hjärtat som inte vill fungera mer!! 

Terrorn slutade den dagen alla vi barn ställde oss framför vår mor,för att skydda henne,och gav vår far ett ultimatum :

- Ge dig av eller vi anmäler dig för både det ena och det andra.

Och han visste mycket väl vad det betydde!

Han hade försökt flera gånger att krypa ner i våra sängar när mamma låg och sov.
Vi vaknade många gånger av att hans händer smekte insidan av våra lår,och flåsade.
Vi skrek allt vad vi orkade och mamma kom och fick iväg honom.
Sen hörde vi hur han gav henne stryk igen.Att hon orkade!!

Men släktingarna visste inget om hur han tafsat och äcklat sig på sina döttrar.Jag berättade för min bror efter pappas död,men brorsan glodde stort och sa : - Vet hut!!!Han är ju död för i helvete!!

Om min uppväxt blivit en annan skulle jag må väldigt bra idag!Men det gör jag inte!Jag har aldrig fått chansen att ha ett bra självförtroende.Mitt liv kan aldrig bli riktigt normalt!Jag kan aldrig glömma det som hänt!

Och nej,det har inte hjälpt att gå och prata med kuratorer eller psykologer.
Jag är ett maskrosbarn,säger dom.
Ok!Så jag lever!Men mer är det inte!

Hur ska ett barn överleva psykiskt när våldtäkter på mamman begås framför ögonen på barnet?Idag är jag över 40,men fortfarande ser jag allt framför mig som om det var igår.

När ska JAG bli frisk från pappas drickande?När proffsen misslyckades att svara på den frågan,hur ska då jag veta?

Det jag kan göra är att se till att mina barn och barnbarn har det bättre än jag hade!Kan jag hjälpa andra barn än mina är det en bonus .

Inget barn ska behöva uppleva och genomlida det jag och mina syskon fått uppleva..

copyright © Susanne Strömstedt

Gå gärna in på länken http://www.byjoy.com/MyNameIsSarah.html
(child abuse)

Vårlökar och kallsipper

Här kommer en liten fräck en

I matkällaren förvarar jag
krukor,burkar,saft och sillaglas
rotfrukter av alla de slag
Och även sånt som i jorden has
lökar för alla sommarens perioder
Men allra längst in man kan finna
det allra största av klenoder
Ett par kalsonger överfulla och stinna
För det är väl där lökarna ska va
Gubben min tittar stort på `påsen´
-: Iallafall till en lök dom är bra att ha
den som innehåller gubbasåsen ;)

©Susanne Strömstedt

En barndomsjul jag aldrig glömmer

Ögon som tindrar
munnar som ler
Glitter i granen
juletid stundar
väntan för barnen,
barnen som blundar
och önskar sig mer

Listan som växer
blir väldigt lång
Från köket höres
en skön julesång
Barnen som viskar
tisslar och tasslar
Prasslar med kräpp
de har nya saxar

Små små fötter
man hör trippa fram
ansikten som lyser
de är som små lamm
Kikar på mamma
vill se vad hon gör
I grytan på spisen
med sleven hon rör

Så plötsligt dånar det till
Pappan i dörren står
Skriker och gapar,svart i pupill
Ställ upp till fest
ställ upp till fest
Viftar med skitiga händer
Här kommer en viktig gäst

In kommer en A-lagare -en fyllerist
Lika skitig som far var han
Med lika dåligt humör,så trist
Han åt upp all vår julmat
Slog pappa på truten
skinkgaffeln han stack i hat
Mamma blev väldigt sluten
Tog med oss till vår säng

Pappa blödde som en gris
Fylleristen smet i en fläng
Innan natten blev avbruten,
pappa gav mamma däng
Han slog henne i skallen
det blödde ur hennes öron
Detta gjorde han med pallen
och örfilade upp
tills mamma svimmade i hallen

Så blev vår juletid
när jag växte upp
Ingen ro och ingen frid
Nu är vi en riktig kärntrupp
Till julen hör inte sprit
Våra barn ska ha det bra,
ska aldrig få uppleva sån skit

 ©Susanne Strömstedt

Rotlös……ur min farmors diktsamling från 1982

Rotlös är den som inget hem har
har vandrat allena från ungdomens dar
Med tiden man kallas för eremit
men namnet man har,det hör inte hit
För vad man än heter,vad man är gör
är hemligheter man inte rår för

Namnet det spelar väl ingen roll
att äga ett namn är lika med noll
för om jag än kallas för eremit
så är det en sak som inte hör dit
För rotlös jag är,var jag är finns
min hembygd som liten jag inte minns

© Susanne Strömstedt

Hennes stora kärlek

På springande fötter utan skor
skärsår blånader
snubblar över rötter
hon springer för livet
Som jagad av vålnader
Att hinna ikapp
Det är det hon brinner för
Så mycket hon har missat
Inte haft vett
och inte heller sett
Inte orkat bry sig om
Nu är det kanske försent

I morse kom hon på vad han menat

Nej!!!Bussen försvann i fjärran
Och med bussen hennes livs kärlek
Varför tog hon livet för givet….

Och regnet sköljer ner över henne
Bleka kinder
Det droppar regn av henne
Hon ser ut som en kvinna
som nyss förlorat sin stora kärlek

Och i hopplöshetens förtvivlan
sätter hon sig ner vid dikeskanten
Gråter bittra tårar

En hand läggs på hennes axel
Hon tittar på handen och lyser upp
Pappa!ropar hon
och kastar sig i hans armar
genomvåt av det kalla regnet

Sakta går han hemåt igen
med den lilla flickans våta kropp intill sig
Ångrar att han ens tänkt tanken
att lämna sin familj
Pappa,säger hon igen

Min pappa…..

©Susanne Strömstedt

Dagens sista timma 

Jag väntar på den sista timma
och nattens månbelysta flod
Vågor som viskar i skyn
Vatten som brusar utan förbehåll
Dropparna som rör min hud
En stjärna lyser i mitt hjärta
i väntan på denna sista timma

©Susanne Strömstedt

  Avvikande  

Med förståndet i byxfickorna
och livet i en skål
finner vi ett vägskäl
där tankarna någon gång
slutar att framåt vandra
Vänster eller höger…
För visst måste vi vika av
för att en förändring skall ske?

                                   ©Susanne Strömstedt

             Lord

Din brinnande blick
som ser rakt igenom mig
Huvudet som läggs på sned
Värmen från din andedräkt

Du tittar tigande på mig
jag blir lite orolig
vet ju inte vad du vill
Jag öppnar munnen
för att säga nåt

Det kommer inte fram ett ord
Jag funderar på vad du kan vilja
samtidigt som jag tittar bort
Vad din blick bränner

Kanske du är hungrig
Vill ha närhet
Jag ser på dig igen
böjer mig framåt och
sträcker ut min hand

Smeker dig över örat
ner över halsen
Min kära trogna vän
vad jag tycker om dig..

Min älskade hund

copyright©Susanne Strömstedt

En liten bit av    helvetet

Älskade

Ljuvligt heta andedräkter flätade samman

kärleksord i hjärtats vrå

 Våra amorbågar är tyngda av älskogens lystnad

någonstans mellan himmel och hav

och en liten bit av helvetet

©Susanne Strömstedt

           Älskad

Efter helgens tårar

utan Hoppets ord

visade sig Gränslandet

Du borde haft en beväpnad ängel

som slagit orden till drivved

Din dröm skulle varit hel

inte vackert trasig,

utan hjärtats önskan

"Älskad"

Jag önskar jag kunde måla ditt liv

så det aldrig doldes i glömskan

Du är den blomma

som är evighetens längtan

Som aldrig blir utan

Kärlek

©Susanne Strömstedt

En gång hade mina barn en hittekatt som fick namnet Knut.Namnet fick han av knutorna som fanns på hans lilla kalla kropp,när vi fann honom.

Hittekatten

Knut var kanske bara ett par månader när vi hörde honom jama bakom ett obebott hus.De som bott där hade flyttat för ca en vecka sen och det var kallt ute, -15 grader.

Och barn är ju barn,ville se vad det var som lät.
Gabriella kom tillbaka med ett svart och vitt litet knyte i famnen,som var blöt och genomfruset.Hon berättade att katten fanns i en gammal kartong, med en skål stelfruset vatten och inget mera.
Jag såg genast att det var illa ställt med kattungen,men för barnens skull lovade jag att göra ett försök.

Vi tog in den lille kattpojken till värmen framför brasan i vardagsrummet,och jag masserade honom torr med en mjuk handduk och undersökte den noga.Den var så full av konstiga knutor,säkerligen från kylan.Det rann rödaktig vätska från ögon och nos.
Katten hade en bedjande blick och försökte sig på att spinna,men den låg alldeles stilla.Jag ville förbereda Gabriella och Rebecca på att katten snart skulle dö,så jag sa att vi skulle nöddöpa den och göra det så bra för honom som möjligt hans sista tid. Han fick namnet Knut..

Gabriella värmde mjölk i en skål och förvånande nog fick vi i honom lite grann.
Sen var det dags att gå och lägga sig.
Jag gjorde en bädd att ha bredvid min säng så jag skulle kunna hålla ett litet öga på Knut.
Men Knut ville annat,oroligt jamande och med ett litet försök att ta sig ur den lilla lådan.
Jag lyfte försiktigt upp honom och la honom hos mig,under täcket.
Den lilla kattkroppen var så kall och jag tänkte försöka ge honom av min värme.Han somnade på min arm nästan genast och jag somnade av det lilla spinnande knytet.

Nästa morgon,när jag vaknade, var jag helsäker på att hitta Knut död i min säng,men jag fick en glad överraskning.En ganska pigg Knut satt i fotändan och slickade spinnande på min stortå.
När han såg att jag vaknat kom han genast upp i min famn och var så kelig och go.
Jag steg upp med honom i famnen och gick in till Gabriella som sov och såg att Rebecca hade lagt sig i storasysters säng på natten,nåt hon brukade göra när hon drömt otäckt.
Jag satte ner Knut på flickorna i sängen.Rebecca vaknade med ett stort leende av en liten mager Knut som kravlade runt i hennes ansikte.Gabriella vaknade av Rebeccas fniss och hon blev lika glad.
Jag skickade iväg Gabriella till affären för att köpa kattmat och kattgrus,och det gjorde hon så gärna.

Knut växte och vi skaffade honom en kompis,Skrållan,en liten hona som egentligen skulle avlivas.Hon var sköldpaddsmaskad och såg ut som en liten tvättbjörn i ansiktet.
De trivdes ihop direkt,men deras öde slutade väldigt olyckligt efter några år..

Katterna var utekatter,och en dag kom Skrållan hem och dog mitt på köksgolvet.Vi tror att nån lagt ut gift för det var flera katter i grannskapet som dog den våren.
Några månader senare,på hösten,försvann Knut.Inga spår efter honom och vi letade och letade.Satte upp foto och skrev lappar,men ingen tur.
Vi bodde kvar där 2 år till,men ingen Knut kom tillbaka.Vi vet fortfarande inte vad som hände honom.Bil eller räv,kanske råttgift….

©Susanne Strömstedt

Att leva med cancer

Jag vill berätta om när jag 1997 fick Hodgkins,lymfcancer.

En sjukdom som räknas till blodcancer-sjukdomar eftersom lymfvätska vandrar sida vid sida med blodådrorna.

Det började i september 1997. Jag var ensamstående med två minderåriga barn, Gabriella 15 år och Rebecca 5 1/2 år. Jag hade blivit så trött på sista tiden. Så trött att minsta lilla gjorde att jag grät av vanmakt. En morgon vaknade jag av att halsen ömmade så hemskt. Det kändes som om jag fått en elak finne fram på halsen och det gjorde rejält ont när jag kände efter med fingrarna. "Jäkla finnar!", tänkte jag.
En förkylning, som aldrig bröt ut, hade jag haft i flera månader nu och det ömmade t.o.m i armhålorna av infektionen, ömmade lika illa som "finnen" på halsen.

"Finnen" blev stor, som en böld ungefär, och slutade göra ont. Jag trodde då att den snart skulle spricka av sig själv, så jag bara täckte över med ett plåster för att skydda.

Så blev det dags för den årliga gynkontrollen. Den skulle bli av i november. Jag duschade innan och gav mig av dit. Gabriella passade sin lillasyster så länge. Jag kände mig lite stressad så jag glömde bort att sätta på plåstret igen.
När gynundersökningen var klar ville gynläkaren titta på "finnen".

"Det var en ful rackare!", sa han. "Jag tycker att du ska säga till på vårdventralen att jag har sagt att du ska få den kollad."

Och eftersom gynmottagningen låg i samma hus som vårdcentralen gick jag genast dit. Jag framförde vad gynläkaren sagt, sköterskan studerade "finnen" och det togs blodprov på mig. Min crp låg på 720… (normal är 7-10)

Mina varningsklockor hade dock inte börjat pingla ännu.

En trevlig kvinnlig dansk läkare, doktor Cecil, hämtade mig till ett rum och hon klämde och kände på "finnen".

"Hm…", sa hon, "du ska få en remiss till sjukhuset för att ta bort din svullnad. Jag ska ordna fram den snällaste läkare som finns. Han heter Olof Hasslow och är överläkare."

Glad i hågen for jag hem igen, glad för att finnen skulle tas bort så lättvindigt. Det dröjde inte mer än nån vecka förrän jag fick en kallelse till sjukhuset. Jag blev sövd och "finnen" togs bort.

Sen fick jag en kallelse till ny provtagning.

Väl på sjukhuset skulle det tas ett prov. Jag skulle klä av mig allt utom trosor och bh. Sen skulle jag ligga på mage på en brits och fick instruktioner om att provet skulle tas i ryggmärgen och jag måste ligga absolut stilla. Lokalbedövning lades och jag kände att läkaren… borrade?

Det gjorde inte ont, men var rysligt obehagligt! Sen kände jag att han satte fast nåt, en på var sida, strax ovanför svanskotan.

"Nu ska du räkna till fyra!", sa doktor Hasslow. Sen kände jag hur håret reste sig på hela kroppen. En fruktansvärt äcklig känsla och jag mådde illa. Denna procedur upprepades ännu en gång.

Det som sattes fast togs nu bort och sköterskan tvättade rent och la på ett förband. Sen skulle jag vila nån timme innan jag tog mig därifrån.

Det skulle ta cirka tre veckor att få svar på provet.

Veckan före julafton, en tisdag, var jag hemma hos min väninna med mina barn. Vi brukade laga mat tillsammans och baka en dag i månaden för det blev mest ekonomiskt på det viset. Vi gjorde storkok och bakade massor till frysen. Detta var en sån dag och ungarna myste tillsammans med godis framför en videofilm. Min mobil ringer plötsligt och jag kände igen doktor Hasslows röst direkt.

"Hej!", sa han. "Nu har provsvaret kommit och du måste komma hit idag till medicinavdelningen för att få svaret."
"Tyvärr", sa jag, "jag har inte tid på några dagar,du kan väl säga svaret nu?"
"Egentligen får jag inte göra det", sa Hasslow. "Är du ensam?"
"Nä, jag är hemma hos min väninna."
"Ok!" sa han. "Du har nåt som heter Hodgkins. Har du hört talas om det?"
"Nä", sa jag. "Är det farligt?"
"Ja, om du inte får behandling",sa han.

Då plingade klockorna våldsamt på mig och jag kände att jag fick svårt att andas.

"Är det cancer?", frågade jag
"Ja, en elakartad sådan", sa han då. "Jag skickar en kallelse när vi har ordnat med det praktiska. Ordna barntillsyn för ett bra tag framåt!", rådde han mig.

"Inte flippa ut", tänkte jag. "Inte flippa ut!"

Jag gick ut och satte mig på min väninnas trappa. Där satt jag när min väninna hittade mig. Jag berättade, och hon grät. Själv kunde jag inte gråta. Jag lånade telefonen och ringde min mamma, innan modet svek mig. Först trodde min mamma att det var ett dåligt skämt, men hon hörde hur allvarlig och konstig jag lät och förstod att det var allvar.
"Jag kommer så fort jag kan!" sa min snälla mamma.

Hon tog flyget till mig. Hon kom, trots att det skilde 140 mil mellan oss. Trots att hon hade svår astma, svår diabetes och början till KOL, kom hon för att ta hand om sina barnbarn.

Sen började ett väldans flackande fram och tillbaka, mellan hemmet, sjukhuset i stan och universitetssjukhuset. Fram och tillbaka hela tiden. Jag åt 27 cellgiftstabletter varje dag och fick intravenöst samtidigt varje dag i tre veckor. Jag svimmade efter varje behandling p.g.a tröttheten av medicinerna. Sen var det skiktröntgen på skiktröntgen.

Musklerna slutade fungera i benen och jag var tvungen att använda rullator för att ta mig fram. Håret ramlade av, ja precis allt ramlade av! Men det brydde jag mig inte om. Hår växer ju ut igen!

Jag oroade mig för att dö ifrån mina barn. Deras pappor hade inget intresse för dom. Den ene var manodepressiv och den andre alkoholiserad och ingen av dom skulle klara av att ha hand om ett barn.

I åtta månader blev jag behandlad med cellgifter innan doktor Hasslow kände sig nöjd. Sen började en lång väg tillbaka med sjukgymnastik och massor av psykisk träning.
Jag är inte riktigt tillbaka ännu. I sommar är det 11 år sedan jag blev frisk. Jag är sjukpensionär p.g.a cellgifterna som gav mig biverkningar; bortdomningar i fötterna. Vissa dagar ser det ut som om jag inte kan gå ordentligt. Jag som var så glad i att jogga förr, kan nu inte springa mer och jag har kramper i ben och armar. Fibromyalgin kom direkt och jag kom i klimakteriet, också det orsakat av cellgifterna. Tänk själva, vara i klimateriet och 33 årgammal. Min kropp hade åldrats 15 år inuti av medicinerna.

Den enda fördelen var att mensen upphörde. Nackdelen var benskörhet. Jag ordinerades östrogen och kalktabletter för att få bukt med det bensköra. En bit av ett revben hade börjat luckras upp och det värkte så jag höll på att bli tokig.

Den 28 november 2007, 10 år och 5 månader efter mitt tillfrisknande, bröt jag min vänstra handled. Jag fick titanplatta fastskruvad och det konstaterades att det bensköra är borta nu. Det gick alldeles utmärkt att borra i mitt skelett. Jag mår faktiskt riktigt bra idag

©Susanne Strömstedt

 Du finns ju

Doften av det sköna

som finns

 stort inuti var människa

 starkt inuti var människa

Som förstärks

finns för alltid kvar

Man hittar aldrig det man söker

säger dom

men det är fel 

Du finns ju

©Susanne Strömstedt

Om Gud kan

Om Gud kan men inte vill

värma  och  göra gott

Så ensamt det är att bära

Leva för att tro är en styrka man har

när hjärta är kluvet

Jag har en sökares hjärta

©Susanne Strömstedt

När änglar gråter 

Dina stora blå ögon
ser oförstående på mig
Det ljusa vackra håret
som ostyrigt låter en lock
falla ner över ena ögat
Munnen som vrider sig
Mungipornas plåga
Läppar som darrar
Du blinkar till och en tår
faller nerför din kind
Ögonfransarna som
glittrande fylls på
En tår till kommer fallande
Jag veknar….
När änglar gråter
gråter jag med
Jag tar din lilla hand i min
går vägen till kiosken
köper den där piggelinglassen
som du så gärna vill ha

Varför ska änglar gråta

©Susanne Strömstedt

Att förlora ett barn,
även det ofödda,är väl det hemskaste som kan hända

Minnet av ett annat hjärta

Du växte i min kropp
lilla okända barn
Men något var fel
En dag tog det stopp
Nu finns du inte mer
Jag minns hur det var
Hur du växte därinne
Nu är du blott
ett kärleksfullt minne

©Susanne Strömstedt

Av människosläktet EVA

Livgörare

I bristningarnas vita mjuka mönster
Den mjälla huden som ett bergsmassiv
Hur vackert är inte detta levande fönster
Denna kropp som gett upphov till liv
Så var stolt över din nakna kropp
Detta dyrbara livgörande tempel
som ger framtiden så mycket hopp
Ett underbart paradisexempel

©Susanne Strömstedt

Jag skrev ett brev till vår ärade statsminister,och fick t.o.m svar..

Mitt brev till regeringen ;

Kära Fredrik Reinfeldt

Herr statsminister Fredrik Reinfeldt!

Eftersom min magra inkomst blivit sänkt,först av sjukdom,senare av regeringsskifte,skulle jag vilja ha ett månatligt bidrag av statsministern!Det behöver inte vara mycket,bara 1 % av er årsinkomst…
Jag tror inte att ni märker om 10 000 kr faller bort från lönelappen.
En liten fråga vill jag ställa också:Brukar Herr Reinfeldt få restskatt?
Ni förstår,det är så lustigt,för varje år får jag restskatt.Även fast min årsinkomst ligger på strax över 10 % av er inkomst.
Jag betalar 33 % i skatt som alla andra,men har ändå restskatt på minst 1000 kr varje år..
Så varför inte vara lite mänsklig och kanske bli vald på nytt om fyra år…

MVH/Susanne Strömstedt
Sjukpensionär med Fibromyalgi
F.d Sjuk i lymfcancer(Hodgkins)

Jag fick till min häpnad svar på mitt brev,från vår statsminister ;

Re:Brev till statminister Fredrik Reinfeldt

Hej Susanne!

Tack för ditt e-brev. Statsminister Fredrik Reinfeldt har bett mig svara dig.

Jag förstår din svåra stituation och beklagar verkligen

Dessvärre kan statsministern inte hjälpa dig.

Med vänliga hälsningar,

Tina Ghasemi
Brevenheten
Statsrådsberedningen

Susanne, oj vad du skrivit. Kommer att läsa igenom dem ordentligt i natt. Min aktiva tid på dygnet. /Vanessa

#21, haha ja du har så rätt så!

Ojoj du skriver mycket.

Den med hittekatten gjorde mig tårögd.

Oj, din cancerberättelse är så stark. Jag är med dig på vägen när jag läser den.

Du är en väldigt bra skribent, och skriver i olika stilar så att säga. Det är kul att se. Undrar om jag kan be dig lägga in din cancerberättelse på Skuggfolket? Den är så stark, så intressant.

Sköt om dig. /Vanessa

Tack Vanessa.Jag har lagt in berättelsen där nu…

Supertack! /Vanessa

Du skriver mycket men varje text är ändå lika bra. Texterna är så starka och så fina, jag blev tårögd när jag läste! Du tar fram känslor och målar upp bilder, du är riktigt duktig.

#28

Tack   Roligt att du tycker det…

NU…är jag medlem !

kenneth

Hej Kenneth!Roligt att du vill vara med oss här/Susanne

Nu blev jag både paff och imponerad. Vår första "riktiga" författare, minus Susanne som gjort en bok. Välkommen, Kenneth. Susanne har haft en massa gott att säga om dig. Och eftersom du är med i Djurens vänner så har vi en annan gemensam punkt - katter och andra djur. Jobbar ideellt på ett katthem, samt lägger nosen i blöt jmt och ständigt i Djurskyddet Sverige. 

Välkommen! /Vanessa

 Närvaro

 I horisonten

precis bortom någonstans

det kom en dag,

kom som från ingenstans,

stannade en dag

en ljummen stillsam vind

Fylld av ambition

att smeka din mjuka kind

varm efter grå dag

inuti din frusna mänskliga boning

Närvaron blir till vingslag 

med livet

 som till försoning

   ©Susanne Strömstedt

Susanne du skriver verkligen bra! Älskar speciellt Angel of mine och Lord :)

Tack Vargnatt

      Jag är Kvinna

Jag är en kvinna,ska vara perfekt
Snar att gråta,min hängivenhet
och min kärlek det får du förlåta
Med starka axlaroch ingen defekt,
så jag kan bära världens smärta
Jag måste ha mod,kraft att inte svära
och ett stort hjärta för att älska

för 

jag är Kvinna…

©Susanne Strömstedt

         Över ytan

Lyssna till ditt hjärta
till allvarsamma ord

Förhoppningar , ej smärta
hopp och tro för vår jord

Att din nästa kunna hjälpa
ge mat och värme inför natten

Förhindra världen att stjälpa
högt över ytan av vatten

Så lyssna till ditt hjärta
krama om lite grann

Sätt färg på världens smärta
färga som bara du kan

©Susanne Strömstedt

            Angels

Angels exist
If they don't have wings
they occur as friends

©Susanne Strömstedt

             Needs

Du säger att jag behöver din styrka
Jag säger att det inte är sant
Allt jag behöver är dina behov

©Susanne Strömstedt

Farmors vackraste attribut

Hon väger lyckan i sitt hår
stryker undan en test
visar tungspetsen snabbt
Hennes hår som är uppsatt
blåser lite i vinden, och hon ler

Hon har ett varmt leende
Hon virar förstrött
en lock av sitt hår
runt pekfingret och tittar
med de stora vackra ögonen

I just denna sekund
är hon lycklig
Med sin hand smeker hon mig
över mitt hår, mina kinder
Och hon ler sitt varma leende

©Susanne Strömstedt

       Kärleksband

Att vidröras i det sinnliga
ger så mycket mer
Kanske för att det kvinnliga
till hjärtat mera ser
och att inte stilla tiga
det krävs en varsam hand
för att få värmen att stiga
så det blir till kärleksband

© Susanne Strömstedt

Oj vad du är produktiv! Jättertevliga Dikter. Jag tycker det är så trevligt när man inte bara får läsa om sorg och död..!

Vad duktig du är Susanne! Otroligt målande berättelser och Dikter, som förmedlar så otroligt mycket styrka och vilja.

Tack tjejer *glad*

Jag hör en sång i tystnad

Ack så underbar

likt nyfödda små babymoln

Himlen är inte gjord av sten

©Susanne Strömstedt

Skylning 

En vacker dag är du det enda jag ska ha på mig..

©Susanne Strömstedt

wohooo… =) det enda jag ska ha på mig.. =) känns som något man skriver i ett alla hjärtansdagskort!

De två sista kan jag bara säga - otroligt. Inte ens om jag vill hitta något att konstruktivt kommentera skulle jag hitta något. Oj vad bra. /Vanessa

Tack Vanessa =)

En liten ängel flög förbi

berövad på sitt liv,sin ungdom

Men Tiden var här

knackade obarmhärtigt på

En älskads önskan

 om hjärtats unga drömmar

värmer minnen

när det är försommar

i ditt hjärta

©Susanne

Gamla mardrömmar försvinner aldrig

Vaknade av det tunga dunket av
WALKED UP THIS MORNING MY DOG WAS GONE
Dunk dunk dunk dunk dunk dunk
Ljudet från trummorna och basen spred sig vidare
Doldes till slut av solens strålar och den försvinnande månen…
jag öppnade ögonen
låg kvar och stirrade ut i sovrummet
ut i tystnaden..

©Susanne Strömstedt

Vad söt inledningen av dikten om ängeln är. Får sådan sympati och känner att det är så många sådana änglar runt omkring. Sedan gick det över i den älskade, och visste inte om det är ängeln eller inte. Då finns det två lösningar i min hjärna. 1. Jag kan stänga av datorn och sova. 2. Stänga av datorn och hoppas jag smartare i morgon. För dikten var så fin. Så snart är det over and out för mig ikväll. /Vanezza

#53

Man kan väl säga att det är en önskan från den överlevande att få sin älskade tillbaka…

Är vaken och fattar allt du skrev :-). Den är så underbar dikten. Vacker. /Vanessa


Älgafallet

Den strida fors

i vars brus

jag dränker mina tankar

Min sorger

flyter bort i virvlande vatten

 morgonen är vacker

och

den är min

©Susanne Strömstedt

åååh fint =)

Oj, den var vacker, väldigt hoppfull och positiv. Gillar den. /Vanessa

Med vingar som ej längre är brutna 

Jag är flygfärdig

förberedd

Uppå bergets topp

ser jag hela vida världen

utbredd framför mig

Den gamla luften

utspädd

Syret som tillförts min kropp

tar mig vidare på färden

Det finns mycket kvar att se

jag vill se allt

när jag drar vidare i världen

Snart kan jag göra vad jag vill

och det vill jag,

jag vill räcka till

Inget som håller mig kvar

en vacker dag

Få mitt önskade svar

med ögonen slutna,

var jag passar in i vår värld

och början

på mitt livs längsta färd

med vingar

som ej längre är brutna

©Susanne Strömstedt

Åh vad fin =)

Tack =)

Det är så kul att skriva,särskilt nu när jag är med bok…Den sista handen läggs på den nu innan den går iväg till bokförlaget

*Fast livet kan ta emot*

En kamp i molande tystnad
för att överleva utan mat
Korrupta politikers lystnad
fyller sina egna dignande fat

Varför ska det egentligen vara så
vi behöver alla ta hand om varandra
Och förgylla vardagen den grå
när vi ändå samma väg ska vandra

©Susanne Strömstedt

Ja, eller hur! Vad intressant att läsa Dikter om andra saker. Jag gillar att du kan skriva om vad som helst, och inte bara kärlek och smärta..

Jag skriver om livet =)Gärna tankeväckande texter…

Livet består ju av mycket mer än kärlek och smärta,eller hur?

Absolut!

#56 Underbar!

#59 Jättevacker, full med utstrålning! Får mig samtidigt att tänka på döden, och att man måste leva livet till sitt fullo…

#62 Mycket tänkvärd..!

Tack Madde =)

Älskar dina Dikter. Det är så många ytor, djup, och vinklingar på dem. Skönt att inte bara läsa om olycklig kärlek, och som du säger det handlar om livet. Det som är bra och det som är allt annat än bra. Tack, för att du bjuder in oss i ditt liv. /Vanessa

Tack för att du och andra vill läsa det jag skriver =)

Snart är våren här

och med den ljuset

Väntan

I väntan på livets ljuvliga gryning

med förändring i morgonljuset

En morgon

som har en ny dag i sitt sköte

ett nytt uppvaknande 

Jag vill ha tillbaka det ljusa

det som skimrar mest

Varje dag är en ny dag

i väntan på det alldeles skimrande ljusa

©Susanne Strömstedt

Kontaktannonsen

Skadad positiv tjej med glada vingar

söker likasinnad tilltufsad ängel

med jättestor famn

till lilla mig

©Susanne Strömstedt

#71 Den kontaktannonsen skulle jag falla för. Bättre har jag aldrig läst.

#70 Väldigt fin dikt. Känner lite så också. Längtan efter ljuset. /Vanessa

vilken braaaa kontaktannons! =)

Min egen värld 

Min egen lilla värld

har inget tomrum

jag har fyllt det

med allt som bara tänkas kan

 Mycket är bra att ha

en del använder jag väldigt ofta

Mitt eget liv 

som varit rikt

på negativa upplevelser

ligger allra längst in

Inte bortkastat

inte glömt

Kan vara bra att ha

Jag ångrar

många val i mitt liv

Men min värld är till bredden fylld

av allehanda upplevelser

Sånt som jag ensam,

bara jag upplevt

Ingen annan har sett

världen genom mina ögon

bara sett mina val

och dömt mig

efter detta

©Susanne Strömstedt

Om den allra första gången…

*Smärtsamt möte* 

En stilla kärlekens möte i nåd
Smärtans isblommor
som dröjande håller sig kvar
Min hud tar smekande emot
där jag ligger
Din kropp finns kvar i elden
Isblommorna väntar
på eld och välvande hav
som uteblir..

Du är så himla produktiv! Imponerande!

Tack =)

*Domedagsprofetiorna stämmer inte*

Fallande tårar gömmer spåren

de som ändå ingen se

En vacker dag kanske det är snåren

som får ögon att åter le

Smärtan blir inte mindre med åren

döljs bara skickligare för de

som nu åldrats och grånat i håren

 Men nu är min tur att le

Titta ut genom ditt fönster och se

 Borta de blodiga såren

Kvar finns livets ljuva fe

Ja!Nu väntar den gryende våren

©Susanne Strömstedt

Du okända 

**_Jag skulle ge allt vad jag har
för att få känna nån som du
Vi skulle finna alla svar
på alla dina drömmar ju

De känslor som finns inom mig
att kunna ge och kunna ta
Sänder varmaste tankar till dig
alltid ska du veta och aldrig anta

Om livet tar dig omilt fram
jag finns här och tar emot
Vi ska inte känna någon skam
du starka barn av gräsrot

©Susanne Strömstedt_**

Susanne, du vet att jag är en sucker för Dikter som rimmar ;)
det är rim i dina Dikter, utan att det känns som att dom är roliga. Seriösa, men med rim, det ser man inte var dag. Kul!

Tack Emma…detta speglar lite av det som hände i förra veckan..

Nu är det äntligen dags!Så här ser det ut nu…

Vad tycks? http://booksondemand.e-butik.se/?artnr=1263

En väldigt vacker bok att se på hur ska då inte innehållet vara.

Drömmer om att själv få ge ut en bok någon gång kanske inte med Dikter men boken känns så bestående och när min tid är ute så finns säkert böckerna kvar i 50 - 100 år.

#83

Jag har detta som hobby eftersom jag gar och drar har hemma om dagarna.En valdigt kul hobby

Jag ar inte rik,men detta finns till mina barn nar jag dor en gang

Varför har du inte gjort hemsidebilden och hemsideadressen klickbara?

#85

Det kan jag inte.vet inte hur man gör…

Ingen att beröra

**_

Att skrika väldigt tyst
när ingen alls vill höra
Det hörs inte ett knyst
finns ingen att beröra

Ingen som barnet hjälper
inte rektorer eller lärare
Tvärtom,de stjälper
som syndens lagliga bärare

När ingen tar ansvar
i skolans korridor
Offret slagen emot tar
glåporden sätter sina spår

Varför ska sånt här få hända
trygghet borde vara en självklarhet
hela världen är på ända
Hjälp barnen till okränkbarhet!

©Susanne Strömstedt

_**

#85 Det borde det verkligen göra, ordna det. /Vanessa

Hur?

Kontakta de som sköter sidan. /Vanessa

Kärlek i molom

Jag ser Dig Kärlek
i gråt och skratt
Som en äng om sommaren
med allt vackert
Fylld med glöd och energi
en älskandes omfamning
Med dess skratt
och sång utan hämningar

Du är den varma vinden
som för med sig våren
och får mitt hjärta att falla
Jag älskar med vinden
och låter den smeka
centimetrar av min nakna kropp
tills solens strimmor
upplyfts av vårlika andetag

©Susanne Strömstedt

Nu har jag gjort hemsidebilden och adressen i inlägg #0 klickbara om det var det som efterfrågades? Hoppas det var okej för dig Susanne, annars ändrar jag tillbaka om du vill?

#91 Som vanligt alldeles underbar text. Det ända jag fastnade i var början. Är säkert för trött nu.
Att du "ser dig kärlek" får jag inte riktigt rätsida på. Dock är jag nog en smula korkad just nu. /Vanessa

Dikt till Catharina

Du , min käcka nyfunna vän
se till att stanna kvar
Det kommer aldrig nån som du igen
den allra käraste din familj har
Även om motgångarna är svåra nu
stundar bättre tider för dej
Se till att åter bli frisk kära du
så att du blir helt okej
Sen får du bjuda på kaffe minsann
med kaka och annat dopp
visa rolig film på son och man
när dom med fisken tar ett hopp

©Susanne Strömstedt

Come closer

Please come closer
dont wanna have this fight
I want you near me
want to be hold so tight
Your arms around me
Look into my eyes , look and see
The things they have to say
begging you to stay
My eyes shine so bright
Darling , stay with me tonight

©Susanne Strömstedt

*Om du går nu*

 Din andedräkt emot min hud

lämnar djupa spår

Dina vackra ord intill mitt öra

sliter sönder mitt inre

Dina mjuka händer runtom mig

hetsar mig till döds

Om du går nu

har jag bara ditt tomrum att andas i

©Susanne Strömstedt

bra Dikter Susanne. :)

Gillar dem allihopa. 95 och 96 är heeelt underbara. Susanne, du får mig att rysa!

Tack Emma.jag tränar på engelskan allt vad jag kan så ni får säga till när det blir alldeles galet =)

If you leave me now

Your breath against my skin 
give deep marks
Your beautiful word next to my ear
tear broken my inside
Your soft hands around me
excite me to death
If you leave me now
I have only your vacant space to breath in

©Susanne Strömstedt

give deep sign? hm… hänger inte med?

Underbara Dikter, älskar #96!

Ett par engelska saker som låter konstiga, dock. I #95 tror jag att det skall vara held istället för hold (och apostrof är borta i don't).

#100 tycker jag inte har samma känsla som den svenska, men det är svårt med översättningar :). Några meningsuppbyggnader låter heller inte helt hundra, men så är jag inte van vid Dikter, och hur man kan böja språket, speciellt på engelska. Jag reflekterar över ett par av raderna:

"give deep sign" betyder ungefär "ger djupt tecken". "Sign" används nog inte i engelskan för att beskriva det du vill. Jag tror att "mark"/"marks" är ett närmre ord. Sedan bör give sluta med ett s då det syftar på en andedräkt. (Kanske använda leaves istället för gives?)

beautiful word -> (ett) underbart ord -> tears
eller
beautiful words -> (flera) underbara ord -> tear

"tear broken my inner"
känns väldigt svengelskt :). Broken är ett adjektiv och bör inte användas där. Som att vi skulle säga "slita trasig mitt inre". "Asunder" eller "apart" är närmre din ursprungliga mening.
Sedan tror jag tyvärr inte att engelskans "inner" är ett ord som fungerar på samma sätt som vårt ord inre. Jag förväntar mig ett ord till efter inner - typ "the inner me" eller "my inner self". Kanske att man skulle kunna säga "my inside" istället.

De två sista funderingarna jag har:
"round about" är ett väldigt tillkrånglat sätt att säga "around", och betyder snarare "ungefär runt" än "runt om".
"I have only" -> vanligare ordföljd är "I only have", speciellt som meningen är en fortsättning på raden ovan.

Men, som sagt, i Dikter får man bryta lagar… ;)

ha ha ha ok jag ska kika på det där…Bra att ni säger ifrån för jag har fullt upp att leta upp orden i upslagsböcker och böjfprmerna är inte alltid med…

Har ändrat lite för att "smaka" på orden…

Enligt mitt Lexikon här på nätet finns inte ordet gives.

http://lexin.nada.kth.se/cgi-bin/sve-eng

Och andedräkten gör spår,lämnar inte spår..

Jag satt och kollade in andra engelska Dikter,skrivna av engelsmän och dom skriver också lite omvänt.Kanske det hör till?

Ordföljd och sådant är ju absolut upp till diktaren att bestämma! Det är viktigare med en bra, speciell dikt än "korrekt" ordföljd ;). Dessutom är engelskan, speciellt i diktform, väldigt förlåtande. Man kan snurra på orden ganska rejält.

"He my spirit crushed,
then my soul he took."
skulle egentligen på 'talspråk' skrivas
"He crushed my spirit,
then took my soul."

"Gives" är en form av "give". När verbet i presens syftar på 1 person/sak som inte är jag eller du (dvs, han/hon/den/det), så sätter man alltid ut ett s efter det.

Sök på give i lexin, så har du lite längre ner följande:
Engelskt uppslagsord give (gave, given)
Svensk översättning ge; frambringa (verb; transitivt)
Exempel

• he gives the impression of being very well prepared---han gör ett mycket väl förberett intryck

En andedräkt, eller ett andetag som breath också betyder, kan väl anses var 1 sak, dvs verbet som syftar på vad det gör borde följas av ett s.

"Leaves" tänkte jag bara på för att du hade skrivit "lämnar" i den svenska versionen :).

Ordföljd och sådant är ju absolut upp till diktaren att bestämma! Det är viktigare med en bra, speciell dikt än "korrekt" ordföljd ;). Dessutom är engelskan, speciellt i diktform, väldigt förlåtande. Man kan snurra på orden ganska rejält.

"He my spirit crushed,
then my soul he took."
skulle egentligen på 'talspråk' skrivas
"He crushed my spirit,
then took my soul."

"Gives" är en form av "give". När verbet i presens syftar på 1 person/sak som inte är jag eller du (dvs, han/hon/den/det), så sätter man alltid ut ett s efter det.

Sök på give i lexin, så har du lite längre ner följande:
Engelskt uppslagsord give (gave, given)
Svensk översättning ge; frambringa (verb; transitivt)
Exempel

• he gives the impression of being very well prepared---han gör ett mycket väl förberett intryck

En andedräkt, eller ett andetag som breath också betyder, kan väl anses var 1 sak, dvs verbet som syftar på vad det gör borde följas av ett s.

"Leaves" tänkte jag bara på för att du hade skrivit "lämnar" i den svenska versionen :).

Aha.Ja jag ville testa att göra en lite förändring för att "smaka"mig fram…ibland blir man så missnöjd efter ett tag att man helt sonika börjar om från början…Får se om jag gör ett nytt försök till mera förändring/Kram


*I skymningen*

Skymningstankar
som vankar i vårnatten
i Skymningen
Med sin ljuvaste stämma
aldrig försent ingjuta hopp
Vågar jag tro bilden?
Tavlan med skymningens lust
söker det ljus jag har tänt
så att skrattets spegel
återfår sitt vackra leende
i dess sinnliga gryning

©Susanne Strömstedt

Dimmornas vita slöjor 

Drömmarnas vita slöjor
och stjärnhimmeln som gnistrar
Inget är som vår skola
Universums sång i våra hjärtan
är början på resten av vårt liv

©Susanne Strömstedt

Hittade en text som jag skrivit för länge länge sen.Antagligen var inte mina barn födda då.Vad tror ni?Kan det bli nåt av detta?

Det är vad som fanns på arket och antagligen det enda av berättelsen som är kvar. ;

"Martin höll sin döda hund Charly intill sig.Han kramade om hunden hårt och borrade ner näsan i pälsen vid halsen,det enda ställe som inte var blodigt.Där blev nu vått av tårar istället.

Martin lyfte ansiktet och skrek ut sin smärta med sprucken röst;

- Jag ska ta dom jävlarna!Jag ska ta dom Charly,det lovar jag!

Den 14årige Martin begravde sin bästa vän i trädgården,bakom sitt hus,invid den gamla hängbjörken som varit hunden Charlys favoritplats under många år.Sen hämtade han sitt munspel,satte sig med ryggen mot den gamla hängbjörken och spelade de sorgligaste toner han kunde.

Han spelade och grät sig igenom midsommarnatten 1978.

Nu längtade Martin efter sina föräldrar.Han ångrade att han och Charly inte följde med.Ångrade allting så in i helvete!!

Men nu var det för sent och Martin hade redan börjat tänka ut en plan för att hämnas sin älskade Charly…"

©Susanne Strömstedt

Absolut, du har fångat mig :)! Bra känsla, man känner både sorgen och raseriet!

Jag hakar upp mig på tidsangivelserna i texten, om att han var 14 och att det var midsommarnatten 1978. Texten känns ju som ett utdrag ur en berättelse, och då borde vi kanske redan ha fått reda på detta?

Jag vet inte ifall detta ska vara mitt i en berättelse eller ej…Ett litet gulnat ark fanns att läsa,i en låda som jag trodde var uppeldad.

Jobba vidare på den… Kom gärna ihåg mellanrummet efter punkterna bara.. det hakar man upp sig på lite..!

Ok..får se vart det leder

Lekte med den upphittade texten idag….

*Martin*

Det var en helt vanlig sommarkväll som det hemska hände.

14-åriga Martin cyklade på den grusbelagda gången in mot samhället med labradoren Charly i koppel. Han njöt av att vara ensam hemma och kunde göra som han ville. Pappa och mamma skulle vara borta hos pappas lillasyster Lena, Martins faster, ett par dagar för att hjälpa henne med att hugga ved. Lenas man låg på sjukhus efter ett överfall och veden var i stort behov att att huggas och staplas innan den ruttnade bort.
Mamma sa att Martin var stor nog att vara ensam ett par dagar om han ville det och det ville Martin väldigt gärna. De flesta av hans vänner var bortresta över sommarlovet , men inte Martin och hans familj. De skulle hjälpa Lena och hennes man Krister, tills han var frisk igen.

Plötsligt kom en katt springande ut på vägen, mitt framför Martins cykel. Charly tog genast tillfället att jaga katten. Det blev en vild färd med cykeln över gräsmattor och cykelvägar och slutade tvärt i bakänden på en raggarbil. När Martin rullade ner från bilens bagage var Charly långt borta, vilt skällande efter katten, som lyckats smita. En stor bula i panna och sönderskrapade händer och knän kände Martin han fått när han hämtat sig

Fyra väldigt skitiga killar klev ur för att kolla in Martins tilltag och de var sammanbitna när de såg den stora repan som blivit på bagageluckan. Den stöddigaste av de fyra,troligtvis ägaren till bilen, frågade Martin med mörk röst ;
- Har du nåt att pröjsa med? Han spände ögonen i Martin och slog med sin ena hand knuten, i den andra handen. Annars måste jag hjälpa dig på den biten förstår du.
Det sved rejält i såren och Martin skakade av skräck, men fick fram ;
- Förlåt! Det var inte meningen. Jag var bara ute och cyklade med min hund när han fick syn på en katt. Jag ska be farsan…
- Håll käften!! skrek bilägaren. Kan du inte cykla din förbannade ungjävel? Har du inte vett att se dig för? Är du blind? Har jag en så förbannat liten bil att den inte syns va?
- Nej, men…försökte Martin.
- Käften sa jag!skrek den okontrollerbart ilskne bilägaren
- Slå han på käften Kenta!skrek den ena kompisen.
Nu stod alla fyra och stirrade på Martin, slog sina knutna händer i den andra handen.Och det lät precis som om dom morrade. Kenta morrade värst.
Med ögonen uppspärrade av skräck kastade Martin sig upp på cykeln och tog sig därifrån så snabbt han kunde, med den vilt skrikande bilägaren bakom sig. Som tur var följde dom inte efter och Martin tänkte försöka hitta Charly innan han cyklade hem för att tvätta av sig blodet.

Överallt letade Martin, men kunde inte hitta honom någonstans. Martin gav upp och cyklade hemåt. För han visste att Charly skulle komma förr eller senare.
Det var ju inte första gången Charly jagade katter. När Charly var liten valp överfölls han av en vildkatt och veterinären fick sy flera stygn efter kattens vassa tänder och klor. Fast det var 12 år sen det hände hade inte Charly lärt sig tycka om en enda katt. Inte ens grannens snälla katt.

Det hade gått en timme sen incidenten med raggarbilen och Martin stod nu på uppfarten till den gula tegelvillan han bodde i med sina föräldrar. På trappan till villan satt de fyra raggarna.
- Trodde du inte vi skulle hitta dig?frågade Kenta. Trodde du att vi skulle vara lika blåsta som du?
- Vi vet var alla bor i den den här lilla hålan så ingen kan komma undan, sa en annan av killarna.
- Jag sköter snacket, Petter! Det är ju min bil för fan!
Nå! Hur ska du ta dig ur den här knipan pysen?

Martin övervägde att fly, men kom på att han inte skulle komma särskilt långt. Ingen av grannarna verkade vara hemma och ingen hjälp kunde Martin se.
- Förlåt! försökte nu Martin en andra gång. Förlåt för att jag repade din bil men jag kunde ju inte hjälpa…
Nu darrade Martins läppar och tårarna ville tränga fram.
Kenta tittade på Martin helt lugnt och sa ;
- Du måste pröjsa grabben!Du måste pröjsa nu!
- Jag har ju inga pengar! sa Martin
- Tja, du har väl en farsa eller morsa som sponsrar för det här placet, eller hur ?sa Kenta gjorde en svepande rörelse med hela armen mot huset och trädgården.

Poolen som var övertäckt med en presenning, var inte fylld med vatten ännu, men tycktes ändå locka raggarna intresse.
Martin tittade mot poolen och såg att nåt rörde sig under presenningen. Vad kunde det vara?Plötsligt såg han en nos sticka fram och hjärtat hoppade till.

Charly!!skrek Martin och rusade till hundens undsättning.
- Lite sent för det där. sa Petter. Nästa gång blir det din morsa eller farsa. Kanske du t.o.m !
Sen stack dom iväg och lämnade Martin ensam fumlande med knutarna till presenningen.

 Synen som mötte Martin kom han aldrig att glömma. Där nere fanns Charly, som nu var medvetslös, badande i sitt eget blod och en massa stora stenar fanns runt omkring. Martin kämpade och slet för att få upp den svårt skadade Charly ur poolen och han grät och förbannade dessa jävlar som gjort så mot hans hund. Att lyfta upp en livlös labrador på 30 kg är inte det lättaste.

När så äntligen Charly låg bredvid poolen, undersökte Martin sin älskade Charly. När han tog på hundens kropp kände han att nästan alla revben var av. Båda bakbenen var brutna och Charly var täckt av nytt och torkat blod. Martin satt med sin bästa vän i famnen medan livet rann ur hundens kropp. Med en suck var hunden död och Martin var så förtvivlat ensam i sin sorg. Han var chockad och grät så han skakade, med sin döda hund i famnen.

Vad ska mamma och pappa säga? snyftade Martin för sig själv. Vad ska jag göra utan Charly?
Martin höll sin döda hund Charly intill sig.Han kramade om hunden hårt och borrade ner näsan i pälsen vid halsen, det enda ställe som inte var blodigt. Där blev nu vått av tårar istället.
Martin lyfte ansiktet och skrek ut sin smärta med sprucken röst;
- Jag ska ta dom jävlarna! Jag ska ta dom Charly, det lovar jag!

Martin begravde sin bästa vän i trädgården bakom sitt gula tegelhus,invid den gamla hängbjörken, som varit den svarta labradorens favoritplats under många år. Sen hämtade han sitt munspel,satte sig med ryggen mot den gamla hängbjörken och spelade de sorgligaste toner han kunde.
Han spelade och grät sig igenom sommarnatten.
Det blir inget sommarlov utan Charly, viskade Martin och somnade till slut av utmattning, lutad mot hängbjörkens tjocka stam.
 
Med värkande kropp vaknade Martin av fåglarnas sång. Först kunde han inte komma ihåg vad som hänt. Men sen mindes han allt och började gråta. Charly, grät han. Min stackars stackars Charly.
 
Faster Lenas telefonnummer fanns på en lapp vid telefonen i köket och Martin stod och fingrade på papperslappen, övervägde om han skulle ringa eller om han skulle strunta i det.Just nu struntade han i allt. Han ville heller inte finnas om inte Charly fanns mer.
 
Varför gjorde dom illa Charly ? Varför skulle jag tvunget ut och cykla med Charly igår kväll? Skuldkänslorna jagade genom Martins unga kropp.
Nu var allting för sent och Martin hade redan börjat tänka ut en plan för att hämnas sin älskade Charly..

Martin längtade efter sina föräldrar. Han ångrade att han och Charly inte följde med. Ångrade allting så in i helvete!! Han satte luren till örat och slog numret på displayen.
- Hallå! hördes fasterns röst i andra änden.
Kan jag få tala med pappa? Det är Martin
Martin? Så konstig du låter. Är allt bra? Här kommer din far.
-Ja, hallå Martin. Vad har du på hjärtat redan. Blev det för tråkigt över ett dygn redan?
Vid pappans röst bröt Martin ihop och hulkade fram att dom måste komma hem. Att nåt har hänt. Hans pappa sa att dom skulle ge sig av genast och var hemma om ca två timmar igen.
Som i dvala gick Martin till badrummet och duschade länge. Sen kröp han ner under täcket och slocknade.

Han vaknade av en mild omruskning och åsynen av de båda föräldrarna som fanns hos honom blev för mycket.Han kastade sig i deras famnar och grät av sorg.
Martin berättade om och om igen om de fyra raggarna och hur han hittade Charly.
Vi skulle aldrig låtit dig vara ensam hemma Martin! sa pappan. Inget av detta som hänt är ditt fel. Kom ihåg det Martin! Jag genast ska ringa polisen .

Kom min stora pojke,sa mamman och slöt Martin i sin famn när pappan gick till köket för att ringa.
Martin kände sig inte lugnare. Vad hade han gjort? Kenta och Petter sa ju att dom skulle ta mamma eller pappa nästa gång!

©Susanne Strömstedt

När du kysser

När du kysser
har jag äntligen kommit fram
När du rör mig
är jag i ödets hamn
När jag älskar
är du tryggheten i min famn

 
©Susanne Strömstedt

#116 Helt underbar! Älskar de två sista raderna!

Tack Madde

Sorgens sång

En sång utan tro och hopp
som vilar
din fjäderlätta kropp
Sedan kommer
den öronbedövande
Tystnaden som krossar

Det är inte jag 
som går sönder
utan hela min värld

© Susanne Strömstedt

Jättefin! Det är underbart hur du får orden att leva

En skugga av mig själv

Mitt hjärta har för längesen slutat slå
när den jag en gång aldrig var
fått mitt hjärta att gå itu

Jag blev inte den jag skrevs till att bli
Inte heller är jag död som jag borde varit

För där har du skuggan av mig
och när min skugga omsluter
det vackra som jag sparat

Kommer mitt hjärta en gång att sluta slå
när den jag en gång aldrig var
fått mitt hjärta att gå itu

©Susanne Strömstedt

Glädjens luft 

Glädjens luft som blåser sakta
omkring som för att livet vakta
blir till lyckans ljumma vind
torkar tåren på din kind
Hjärtats ensamma slag för två
vardagen ej längre trist och grå
Förr du vämjdes av att vakna
andas nu det liv du fått, utan att sakna
Andas in glädjevindars tröst
låt sen sorgen falla från ditt bröst

©Susanne Strömstedt

Kul att höra ifrån dig igen. Och det dessutom med Dikter. Kul!

Första gången jag läser den här tråden. Wow! Jag blir inspirerad av ditt skrivande! :)

Tack Emma och solskensbarn

Jag är så glad för min hand är snart läkt. Bara en gång kvar att åka till sjukhuset, sen blir det en sjukgymnast på hemmaplan !

Efter sjukbesöket flödade min fantasi fritt. Jag vandrade runt på de små gatorna i Uddevalla och fick en sån energi!!

Det resulterade i detta :

Jag tog min vanliga tur till Uddevalla sjukhus. Bland små ihopklämda gator hittade jag nåt väldigt intressant.

En skönhetsklinik!

Då började det att kittla i min skrivarfantasi..

"Med sirliga vackra bokstäver stod klinikens namn längst upp på fönstret: Insh lute de blarin.

Lockad av doften och den vackra skyltningen stirrade jag på allt det vackra. Plötsligt öppnades dörren och en liten vacker kvinna på några och de 50, bjöd mig med ett "Bonjour" att stiga in. Med en svag exotisk brytning presenterade hon sig som Jeanne Tofy, ägare till den lilla väldoftande kliniken.

Det första jag tänkte på när hon visade sig var en häxa. Jag blev förtrollad direkt!

Ur en monter,som plötsligt låsts upp, togs en flaska av senaste Vercace fram.

Snabbt var jag översköljd av en underbar doft och Jeanne Tofy log ett bländande leende och sa

- Visst är det en underbar doft? Ca va ?

Sedan var allt som i en dröm. Jeanne Tofy visade mig runt i sin lilla vackra klinik och berättade om alla metoder hon använde. Hon gestikulerade med sina långa vackra röda naglar och allt hon sa lät väldigt intressant. Jeanne Tofy stannade till ibland, som för att kontrollera att jag hängde med i hennes resonemang.

En broschyr om behandlingen Mene Moy plockades fram ur en låda och hon bläddrade ivrigt för att visa allt som hennes klinik var bäst på. Till sist skrev hon sitt namn och telefonnummer på baksidan av broschyren och räckte över den till mig.

Helt plötsligt var jag utanför sjukhuset .

Jag visste inte hur hittade tillbaka igen än mindre hur jag hamnat där.

Just nu håller jag broschyren i min hand och är väldigt förvirrad. Kanske jag måste åka tillbaka igen för att undersöka vad som hände? Vad tror ni?"

Ja,så här kan det gå när solen skiner..

Och vet ni vad? Det som hände i den lilla kliniken:

Jag behövde inte hitta på ett endaste dugg!

Allt gick till precis som jag skrev, men minnet det har jag i behåll. Jag kommer nog att åka tillbaka dit:

Till Insh lute de blarin …

Jag har en leverfläck (som växer utåt och som det blir alltid små hår på) som Jeanne Tofy ska hjälpa mig att ta bort / frysa bort .

© Susanne Strömstedt

haha oj vad mycket spännande som händer dig då =)

ÄLSKAR den om hunden, jätte bra!

#128

Menar du Charly? Jag har tvärstopp på fortsättningen där,men antar att det kommer ploppandes in i skallen till slut..

Här kommer en annan berättelse som faktiskt är sann

Molly

När jag var liten lärde min mamma oss att schäferhundar var fruktansvärt farliga hundar. Hon blev biten av en när hon var 11 år. Inte så väldigt biten, men den nöp till rejält och ett ganska stort blåmärke fick hon på benet.

En kväll,sommaren 1974, vi bodde då i Skåne, kom min far hem onykter som vanligt. Med sig hade han en valp på 10 månader.
En schäfertik!!

I ren lycka över oss barn rusade hon fram och vi blev rädda,men när hon tvättade oss skrattade vi och lekte med henne.

Han hade fått Molly, som hon hette, av en hundförare som fått till uppgift att avliva henne, eftersom hon var skotträdd. Molly hade varit hos det militära för att bli utbildad, men var så skotträdd att hon kissade ner sig och tjöt av skräck, därför skulle hon avlivas. Hon hade lärt sig en massa kommandon, som givetvis vi inte fick veta. Hundföraren mådde dåligt av att behöva avliva en så snäll och fin hund, och när han och pappa söp ihop den kvällen gav han bort henne till oss barn.

- Djur och barn hör ihop ! sa han

När mamma kom hem från jobbet vid tio på kvällen kom en jättestor best framrusande mot henne, med munnen på vid gavel, och visade alla tänderna. Då svimmade mamma! Men hon vaknade av en glad ihjälslickande Molly som tittade förtjust på denna människa som låg på golvet, och säkerligen ville leka. - Hjälp! sa mamma! Vi skrattade så vi nästan kiknade ur och mamma lugnade sig när hon såg att Molly var en valp, som dessutom hade väldigt kloka ögon!

Hur klok hon var skulle visa sig nåt år senare!

Vi flyttade till värmland, för pappa fick ett nytt jobb och vi fick besök från Skåne. Skåningarna hade många barn och den minste, Erling, hade nyss lärt sig gå.

Vårt hus låg så dumt till, alldeles invid E4, med en hög syrenhäck runt om, och mamma oroade sig ständigt för oss.
En dag var den lilla Erling borta. Alla letade. Erlings mamma grät och var i upplösningstillstånd
Då upptäckte vi att Molly också var borta.
Men rätt vad det var kom Molly från E4:an, med nåt i munnen.

Erling! skrek barnets mamma.

Molly bar Erling så försiktigt i hängslorna på byxorna och morrade åt en gubbe som kom efter henne med ett leende ansikte. Erlings mamma tog genast sin son och kramade honom. Gubben ,som hette Sven,berättade att han kommit körandes på E4:an när ett litet barn kommit knallandes i vägkanten. Han stannade för att inte köra på barnet, öppnade dörren och skulle just till att lyfta upp honom, när en stor schäfer kommit! Ett dovt morrande fick gubben att backa undan från barnet. Hunden hade genast grabbat tag i byxorna på barnet, lyft upp det och vandrat iväg mot huset 50 meter bort, genom en syrenhäck. Gubben följe efter för att se vad hunden skulle göra med barnet. Kanske han kunde ringa polisen från huset?Han hade ju hört hur farliga schäferhundar kunde vara. Och på tv hade han minsann sett hur polishundarna bet vilt omkring sig!

Nu när han såg att hunden burit hem barnet blev han så glad. Därför såg vi en leende gubbe komma efter hunden. Och han berömde vår fina tik, och klappade om henne försiktigt, för han var inte riktigt säker ändå. Hon kunde ju ändra sig och bitas.

Denna hund hade vi mycket glädje av och hon har lockat till många skratt. Som när hon tyckte att min bror simmat för långt: Hon höll tag i håret på brorsan och simmade mot land. Brorsan var förbannad! Han var 23 år gammal och en bra simmare. Men Molly tyckte att han simmat ut för långt och hämtade honom. Hon nästan dränkte honom på kuppen! 
Han fick hålla sig på samma djup som oss andra i fortsättningen

Två år senare fick hon 11 valpar, varav en var dödfödd…

När jag var 17 år blev hon avlivad och det var en stor sorg för hela familjen. Molly blev 8 år gammal. Jag kommer ihåg än idag hur vi klippte sönder mammas trosor för att Mollys svans skulle få plats och att mammas bh blev uttänjd. Molly älskade att vara med på allt bus. Vi behövde aldrig använda koppel på henne, men hade ju det iallafall så att vi barn kunde gå ut med henne. Hon gick så fint och kopplet hängde slakt hela tiden. Andra hundar brydde hon sig inte om,  bara såg efter att vi barn hade det bra….som bara vår Molly kunde, världens snällaste hund!

© Susanne Strömstedt

Vilken fin berättelse! Man blir lite störd över att det är utropstecxken efter nästan varje mening som gör att den känns lite hysterisk att läsa, men om man läser texten som om den var skriven med punkter blir det mycket bättre.

#130 - Vilken fin berättelse, blir alldeles glad av den :)

Nu har jag ändrat lite grann…=))

Vänskap

Små små ord av kärlek
droppar du över oss,
droppar av kärlek
Det du skänker mig
sparar jag på flaska
Vissa dagar
tar jag flera droppar
bakom varje öra
Flaskan kan aldrig bli tom
för du finns alltid där

© Susanne Strömstedt

Hjärtats trädgård

Tiden stannar

suddar ut konturer

Smyger in

rakt in i hjärtats trädgård

bringar existens

där själva älvorna dansar

De dansar in under huden

och rinner i blodet

Själen sjunger

farligt på alla vis,

över vilande marker

med söta ljumma vindar

Tillsammans

blir de blossande

Kärlekens glödnad

brännande het

till ett hjärta förvandlad

så smekande ljuvt

Kärleken strålar under hud

till längtans gryning

och kyssars arla skrud

©Susanne Strömstedt

#134, så bra, så fin och så enkel men ändå eftertänksam och genomtänkt. Bra bra! Vad kul att du blivit aktiv här igen Susanne!

Jag andas här inne. Här är så lugnt utan krusiduller =)

Snart ploppar jag iväg en stund igen,när den stygga världen utanför pockar på…/ Kram

#137 Se den stygga världen som en inspirationskälla för dig att skapa allt vackert du gör. /Vanessa

Kanske det Vanessa,men jag blir helt slut av allt som händer…

Ibland verkar det vilja bli lite väl mycket skit som uppstår ur tomma intet. Önskar att livet flyter på som vanligt snart igen =(

Törst

Ett blickfång kärlek
omsluter mig
mjukt och följsamt
ser som i stillningen
vi kanske längtar efter
i skymundan,
dansar med blickar
som blommans törst efter näring

 ©Susanne Strömstedt

Uppå berget

Mina kinder är insjunkna efter vinterns besvär
När jag gråter fryser tårarna till isfåror
Ingen vind kan torka bort dessa tårar
tårarna som kommit för att stanna
Tårarna som blandas med sommarregnet
vattnar mina grönskande hagar
Förunderligt vackra ängsblommor
Och på mina kinder har jag röda rosor

Jag bor uppå berget, blåsrikets land
Men jag är nära himlen och att det blåser
ja, det gör ingenting
Jag nuddar molnen med mina fingertoppar
Och är det riktigt klart och kallt väder
räcker min tunga ända till månen
Ibland odlar jag röda rosor på min måne
Och där överlever dom vinterns köld
Nästa gång säsongen är här är jag förberedd
PÅ din kind ska jag odla rosor
Vackra rosiga kinder som överlever allt

 ©Susanne Strömstedt

Kyssen

Jag är kysst av våren
förälskad i livet
och numera älskar jag mig själv

Mina läppar rodnar
som en brud
om bröllopsnatten

©Susanne Strömstedt

Du skriver så fint Susanne att jag blir mållös. Läste den sista gjorde mig riktigt varm. Otroligt, otroligt fin. Den skulle jag kunna se på en vägg hemma. /Vanessa

Så snällt av dig Vanessa =))

 Utan namn

I skuggan, nära vatten
har tiden inget namn

Ditt sällskap som i natten
blir den tryggaste famn

Med mörkaste minnen
nattsvarta som få

Och längtande sinnen
som önskar kärlek nå
 
Du smakar varje andetag
värnad av skuggans vatten

Din älskades varma hjärteslag
i ljuva kärleksnatten

Allsköns sånger
stiger upp från vattenbryn

Väger upp alla de gånger
du gråtit tyst upp mot skyn

©Susanne Strömstedt

Snyft, vad fint. /Vanessa

Handlöst

Jag visar
mina känslor

och blottar
mitt bröst

för att
du ska se

vari min
sorg ligger

jag faller
handlöst

du är allt
för mig

©Susanne Strömstedt

Den var väldigt stark. Känslosamt och ärligt. Gillar den skarpt.  /Vanessa

Ja Susanne, jag tycker också att du har massor av inneboende  om du kan skriva sådana Dikter. Jag återkommer och läser då och då, för att de går verkligen rakt in i hjärtat o maggropen.

Tack snälla ni =))…

Jag skrev ett brev till min mamma
men skickade det aldrig

Älskade lilla mamma

Älskade lilla mamma!

Hur är det med dig nuförtiden? Jag vet att jag borde höra av mig oftare, men det är så mycket omkring mig här. Vad sa doktorn på ditt senaste besök? Har dom höjt insulindoseringen? Är det pulvecort du andas in fortfarande eller har dom hittat en som hjälper bättre? Som om det inte var nog med diabetesen och astman.
Vad synd att du inte slutade röka för många år sedan.
Eller ännu hellre låtit bli att röka alls. Då skulle du inte blivit så sjuk i Kol…
Lilla mamma! Vad du fått kämpa i dina dagar med 2-3 jobb om dagen + hemmet att ta hand om och alla barnen.
Nedsatt hörsel på grund av slagen mot öronen och tinnitus fick du också.
Jag kommer ihåg när du sa att du önskade bli pensionär så du skulle slippa jobba mer och bara kunna slappa och göra vad du ville. Kommer du ihåg den tjocka vita heltäckningsmattan du sa du skulle köpa, och boaormen du ville ha?
Kommer du ihåg när du sa det? Det var mitt i natten efter att vi fått ut aset från lägenheten och vi tog en paus i möblerandet.   Vi möblerade om för att inget skulle påminna oss om honom.  Du hade så ont då, mamma, efter senaste misshandeln när han försökte strypa dig, samtidigt som han slet kläderna av din kropp och våldtog dig. Men jag är inte ledsen över den tunga kristallskålen jag slog sönder i hans tjocka skalle. Det var ju ända sättet att få honom bort ifrån dig. Annars hade vi inte haft nån mamma idag. Och om inte grannen kommit hem från jobbet då, hade jag inte levt. För jag såg kniven som kastats efter mig, i dörrkarmen…
Vi har så många svåra och tunga minnen att bära och det tar aldrig slut.
Du fick aldrig din vita tjocka matta. Inte heller boaormen…
Mamma, vi ska snart komma ner och hälsa på och jag ska inte skälla för att du äter nåt sött och gott. Jag förstår att du vill kunna njuta sista tiden. Du kommer aldrig att bli frisk igen, bara sämre, så lika bra att njuta tiden du har kvar. Det är synd att du är så envis att du inte vill bo här. Säg bara till när du ångrar dig och vi hämtar dig direkt. Vi har plats för dig

 / Kramar från din dotter Susanne

P.S. Jag har sett en affär med sådana där köttätande växter som du vill ha och tar med några till dig när vi kommer D:S

Starkt, starkt igen. Vilket liv, hemskt med misshandeln, kristallen och kniven. Min mamma har också KOL och lungemfysen. Det är en hemsk sjukdom. Din mamma lever inte längre? Tack för att du visade detta brev. /Vanessa

Livet är så kort

Jag letade efter en mening med livet
och det var då jag fann dig.

©Susanne Strömstedt

Snyft vad fint. /Vanessa

#153
Tänk om någon skulle skriva en sådan dikt till mig då skulle jag ta fram ringarna direkt.

*skratt* Här är det jag som inte vill gifta mig

Att finnas till

Att inte orka kämpa mera
och man inte vill
inget kan längre attrahera
man räcker inte till

Ska man då bara sitta
rakt upp och ner?
Kan man lösningen hitta,
eller blir problemen fler?

Jag vet bara att livet är hårt,
inte bara att finnas till
även fast det är svårt
att veta vad man vill

Sommaren är strax här
och jag ska göra mitt bästa
utan att landa på blindskär,
Nej, nu jag ska dansa och festa

©Susanne Strömstedt

Så sant, så sant.
Så känner man ibland men det gäller att ändå hitta ljusglimtar.

Vet inte riktigt varför men jag gillar bäst Dikter på rim kanske kan det vara rytmen som blir när man läser.

Kanske…Ibland vill jag bara skriva på rim och ibland känns det bäst med lite annat

Efter en vecka med dålig aptit och kräkningar åkte vi in akut till Blå stjärnan i Gbg. På djursjukhuset idag, kl.13.00, blev min Karelska björnhund inlagd. Han är förstoppad och ingen vet i nuläget ifall han klarar en operation. Han var väldigt dålig

Jarri

Hans plågade bruna ögon tittade långt efter mig, fram till sjukhusets entre. Jag vände mig om för att titta på honom. Våra blickar möttes som i en lång avskedskyss. Sköterskan ledde i väg honom, min älskade hund. Kanske det var allra sista gången jag såg honom vid liv. Den sorgen jag kände just då, den går bara inte att beskriva… 

©Susanne Strömstedt

Går nästan inte att kommentera.
Jag känner med dig.

Tack Ralph

Inlägg 163 är borttaget då det blev dubbelt

Håller med #161. Det går nästan inte att säga något. För inga ord kan hjälpa dig, stödja dig eller lätta din oro. Tänker på dig. /Vanessa

Vi har två kritiska veckor nu framför oss….Om tarmen spricker igen dör han. VI hinner inte in till veterinären igen. Men trots allt vill dom att han ska hämtas om ett par dagar…

Men vad hemskt. Hoppas han blir bättre

Igår kväll ringde de och berättade att han mår så bra och är så pigg att han blir återställd till 90 % ! Härligt att höra! De övriga 10 % kommer säkerligen att läkas helt och fullt om han inte ansträngs i onödan de första veckorna =)

Ögonblicken

I ett ögonblick - i ditt ögonlock
hängde jag i dina fransar
Jag kände att jag brann
innanför dina ögon
Värmen spred sig
som en löpeld uppför mina ben
Snart blev jag svag

för dig

©Susanne Strömstedt

#167 Åh, vad bra. Då hjälpte våra tankar och vården. Blir så lycklig av att läsa det.

#168 Underbart som vanligt. Funderar bara på hänger i dina fransar eller om det ska vara på. Har ingen aning. /Vanessa

#169

Det betyder att han bara hade mig för ögonen, att det bara var mig han såg =))

#168, vilken fin =)

Tack =))

Susanne, jag har läst allting och det var underbart! Nu kommer jag följa den här tråden och se vad du ar att bjuda på för du skriver otroligt!

Susanne du har väl Skrivlust´s längsta tråd och mest lästa det kan väl bara betyda en sak: Du är bäst!

Skrattar* Tack! Men bäst är jag inte, bara glad i att skriva

Osynlig

**Ett simpelt liv,
ett simpelt leverne
Bara ta ett extra andetag
som kostar på
Livet är på riktigt
och osynligt
för de oinvigda

©Susanne Strömstedt**

#176. Får jag ge mig på en tolkning för att se om jag är rätt ute? Du är lite uppgiven och känner dig lite fattig. Känns som att allt kostar pengar och att tyvärr livet bara "är så". Men att de som inte har det så, inte förstår hur det är. Att "livet är så" har de inte ännu förstått.. Inne på rätt spår?

Absolut Emma! Helt riktigt tolkat =))

Vi är totalt bankrutt nu. 35000 kr har vi betalat in till veterinärer och djursjukhus under maj månad.

#178. Jisses. Djur är inte så värst billiga ibland alltså…

Men snälla Susanne du är väl försäkrad?

Sambon är medlem i nån jaktförening och jakthundarna är medförsäkrade. Dock bara vid rovdjursattack fick vi veta när vi kontraktade dem…NU är vi försäkrade på riktigt igen,men det gäller inte förrän om 6 månader…

En doft av sanning

Sanningen är en sällsynt blomma i vår natur
drunknar ofta i falskhetens hav
Människan, detta ondskefulla djur
gräver så sakteliga sin egen grav

©Susanne Strömstedt

Det är tyvärr ingen doft av sanning, det är rena rama sanningen.

Jag läste #142 och så blev jag glad igen.

Bättre beröm kan man inte få. /Vanessa

Ni är så snälla allihop! Puss på er!