Så kul! Har börjat skriva på en liten julsaga nu :) Jag är uppe 168 ord än så länge, men började ju nyss så :)

Nu är jag klar! Måste bara försäkra mig om att jag förstått rätt, man kopierar alltså bara texten och klistrar in den i ett inlägg här?

Hur räknar man på enklaste sättet ord?

Det verkar så kämpigt att sitta och räkna alla ord, ett efter ett.

Har någon något bra tips?

#2

Det stämmer ! Så snabb du var

#3

Har du inget skrivprogram? Det brukar stå längst ner i programmet hur många ord man är uppe i…/ Kram

#5: Just det, där nere till vänster. Är det detdär som försvinner efter några sekunder? Om man tar tex. tre sidor text; hur många ord blir det ungefär? (Så jag vet om jag alls är rätt ute…)

Kram, mommo

#6

Det stämmer nog =)

#7: Tack

#3: I det word-programmet jag har (2007) går det att klicka på "granska" och sedan "räkna ord", men jag vet inte hur det är i andra versioner :P

Mitt lilla bidrag till tävlingen Kommer här:

Gud nåde den som glömmer julskinkan.

Ty julen är härlig för stora och små. Julmusiken strömmade ut ur så gott som varenda radio, för nu var det dagen före dopparedagen. Annie kunde dock inte hålla med om orden i sången, för prestationsångest inför julen var något som inte saknades i den lilla byn. Så länge Annie kunde minnas hade hennes föräldrar tänkt på julen med fasa, för vid högtiden var det en oskriven lag att man skulle pynta sitt hus till det yttersta, hitta den finaste julgranen och servera den godaste julmaten. Nu när hennes föräldrar gått bort låg ansvaret att upprätthålla släktens goda rykte, på henne och ångesten inför den stundande julaftonen var svår att beskriva med ord. Det hörde nämligen till byns historia att man så långt tillbaka i tiden som någon kunde minnas hade man bedömt varandras mer eller mindre lyckade julfiranden, förmodligen i brist på annat och i en liten by som denna där alla kände alla skvallrades det förstås en hel del. Så för att se till att man inte blev föremål för skvallret var det säkrast att hålla sig på god fot med julen och följa alla traditioner och oskrivna regler som någonsin kunde tänkas finnas, för vem ville väl bli skvallrad om?

Julskinkan! Hur i hela friden hade hon kunnat vara så klantig att hon glömt att köpa julskinkan? Var hade hon egentligen tänkt på när hon gjorde inköpen inför morgondagens julfirande? Och nu var det för sent att handla, byns konsumbutik var inte direkt känd för att ha öppet sent på kvällarna eller på högtidsdagar. Vad var det egentligen för en idiot som bestämt öppettiderna? Man borde väl förstå att på julaftnar var det extra viktigt att ha öppet så att folk kunde göra sina sista minuten inköp inför julen? Hon lovade sig själv att skriva till affärsägaren och klaga så fort hela julkarusellen bara var över. Men nu hade hon inte tid att formulera några klagobrev, om hon skulle ha någon som helst chans att slippa undan det nästan oundvikliga skvallret och förtalet var hon tvungen att laga till en så spektakulär julmiddag att julskinkan helt enkelt glömdes bort av bara farten. Men till saken hörde den att några av de mest svårtillfredsställda och gnälliga kärringarna oturligt nog hörde till Annies släkt och hon hade känt sig förpliktigad att bjuda dem till sitt julfirande eftersom att de själva nuförtiden var för gamla att laga till sin egen mat. Och inte skulle väl sådana veteraner på julfirande som tant Magda och moster Märta lättvindigt glömma en sådan stor del av julbordet som julskinkan faktiskt utgjorde? Annie suckade och förstod att hon var så gott som körd, det fanns inte en chans i världen att hon skulle slippa undan med en tabbe som att glömma den och hon började redan stålsätta sig mot kritiken som skulle riktas mot henne. Hon skulle för alltid bli ihågkommen som Annie som glömde julskinkan. Det skulle följa henne in i graven och antagligen skulle det pratas om henne även långt efter hennes död. För vem i hela världen glömde bort julskinkan på julbordet? Ingen annan än Annie den tankspridde.

Oset från de stekta köttbullarna strömmade ut från köket och blandades med lukten av inlagd sill när burken öppnades. Rödbetssalladen stod i kylen och var klar att plockas fram, leverpastejen var uppskuren och prinskorvarna stod på värmning i ugnen. Allt såg ljust ut om man bortsåg från att julskinkan lyste med sin frånvaro på självaste julafton. Om bara några få timmar skulle gästerna börja droppa in och Annie var spänd till bristningsgränsen. Vad skulle de tycka om hennes mat? Skulle den överträffa kusinen Amelia och hennes make Kristers julbord förra året, eller skulle hon som var utbildad, fyrstjärnig kock få se sig besegrad av sin datatekniker till kusin? Den icke existerande julskinkan gjorde att det inte såg bättre ut än så. Man kunde med lätthet uttrycka det som att hennes utsikter inför kvällen inte var direkt av ljusaste laget, och hon bannade sig själv än en gång för att hon glömt att köpa … Ja, julskinkan. Men hon hade bestämt sig för att i alla fall försöka göra det bästa inför situationen, fixade frånvarande med den gravade laxen och slog på en julskiva för att komma in i den rätta julstämningen som dock inte riktigt verkade vilja infinna sig utan ständigt fick se sig undanträngd av panikångesten inför kvällen. Allt skulle vara perfekt, allt skulle vara som det alltid varit och alla skulle trivas och efteråt kunna blicka tillbaka till kvällen och med glädje tänka på den som en av de bästa kvällarna i deras liv.

Pliktskyldigt förberedde Annie ingredienserna till Janssons frestelse, som hon själv hatade men som kusinen Amelia fått mycket beröm för förra året. Den gick uppenbarligen hem hos gästerna och vid närmare eftertanke hade den nog gjort det så länge Annie kunde minnas. Alltid samma visa, den ena julen var den andra lik. Det var svårt att minnas en enda enskild julafton, alla flöt på något vis ihop i varandra och bildade en enhetlig bild av en julafton i den stora släkten Annie var en del av. Vad var det egentligen som sa att en julafton måste se ut på ett visst sätt för att vara lyckad? Varför ansågs man tvungen att tillbringa den med sina släktingar (som man aldrig umgicks med i vanliga fall), istället för att helt enkelt bara strunta i allting och lägga tiden och ledigheten på något vettigare som till exempel en utomlandsresa? Varför skulle ett Svenskt julbord se ut på ett visst sätt? Vad var det egentligen för fel på kinamat? Började inte hela grejen med julen egentligen bli lite uttjatad, eller föddes Annies funderingar kring julen bara av att hon kände misslyckandet komma allt närmare henne? Hon visste inte svaret på frågan, men kände sig plötsligt utled på julskinka, dans runt julgranen och Kalle Anka på julafton. Hon kände inte en uns av dåligt samvete när hon upptäckte att hon missat treslaget, eller för den delen heller att hon missat julskinkan. Fick en häftig impuls att drämma Janssons frestelse formen i golvet och strunta i den helt och hållet, följde sin impuls och kunde inte hjälpa att hon kände sig lättad när hon såg de avskyvärda ansjovisfiléerna spridas över golvet tillammans med potatisar, lökar och smörblandad grädde. Tog ett lätt skutt över sörjan på golvet och var snabbt framme vid kylskåpet. Slet samveteslöst åt sig sillarna och hällde ut dem i vasken med ett fåraktigt flin på läpparna. Det kändes så bra att hon fortsatte med att plocka ut prinskorvarna ut ugnen och roa sig med att kasta ut dem genom köksfönstret en efter en med målet att träffa ett intilliggande träd, likt ett barn som för första gången upptäckt tjusningen med att kasta pil mot en darttavla. Sedan kom skrattet, befrielsens skratt. Vad brydde hon sig väl om att köttbullarna stod på spisen och höll på att brännas vid? Vad gjorde det väl att det låg illaluktande ansjovisar över hela golvet och att sillarna låg och flöt i vasken tillsammans med potatisskal och gårdagens matrester? Det gjorde inte ett dugg.

Sedan kom verkligheten ikapp henne, och den slog hårt när hon insåg att det bara var en timme kvar till hennes gäster skulle anlända, med kurrande magar som inte skulle låta sig vänta på föda. Vad hade hon egentligen gjort i en stund av sinnesförvirring? Vad skulle gästerna nu äta?! Allt som fanns kvar av julmaten var en vackert mönstrad skål med rödbetssallad och några skivor leverpastej på ett fat, det var sannerligen inte mycket att hurra för. Medan hon satt som bäst och bannade sig själv över att hon betett sig så barnsligt, kom lösningen på hennes problem som en blixt från klar himmel. Kinamat! Varför hade hon inte tänkt på det förut? Om hon skyndade sig skulle hon fortfarande hinna laga till en utsökt upplaga av tre små rätter a la Annie special. Det fanns inte mycket tid till att fundera över huruvida det var ett vettigt alternativ eller inte, men hon insåg ju att det inte spelade någon roll längre, hon hade verkligen försvårat sin situation, men kanske kunde hon fortfarande laga till något och i alla fall undvika att bli känd som Annie som lät sina gäster gå hem hungriga på självaste julafton. Ve och fasa!

Kusin Amelia såg glatt överraskad ut när hon fick reda på julbordets minst sagt annorlunda meny, tant Magda klagade såklart lite, tills hon satt tänderna i den friterade kycklingen, då slätades hennes strama ansiktsdrag ut och Annie tyckte sig se ett leende som spred sig över den gamla damens läppar. Alla verkade nöjda och tillfreds över maten, och moster Märta såg ut att njuta mest av alla. Kanske var de alla innerst inne lite less på det traditionella julbordet, som upprepats år efter år i alla tider. Och det var i det ögonblicket när de alla satt samlade vid matbordet och åt under tystnad, det gick upp för dem, att julglädjen inte handlar om vad man äter, vem som pyntat sitt hus bäst eller vem som för all del har den finaste julgranen. Julglädjen handlar om att förenas med sina nära och kära och att få känna den sanna lyckan över att ge något till någon av egen fri vilja, utan tvång och förpliktelser. Ty julen är härlig, för stora och små.

I min klickar man  Verktyg - Räkna ord

Min dator installerad på finska, därför blir det alltid krångligt när man ska hitta något, eftersom installationsorden många gånger är ganska obekanta.

Jag har dock några anvisningar på svenska, måste väl gräva fram dom.

Jag tror ändå att jag har hittat var orden räknas, det är nog där var Susanne skrev. Som ett exempel: Om man har skrivit en novell på 7 sidor; kan den då bestå av 16 908 ord? Så står det iallafall nere på sidan.

Tack alla för hjälp!

#12: Det lät mycket, 2538 ord består en sak på sju sidor av som jag skrivit, men då har jag iofs. 14 på teckenstorleken också

Ett exempel: En artikel på 2,5 sidor jag har, är 810 ord och 5500 tecken med blanksteg

Då utgår jag ifrån att det är tecknen som jag får upp, men det kommer inte upp något annat där

Hah! Nu fick jag till det!

Vi har så gammalt program så att det blev mer omständigt. Jag gick till työkalut (verktyg) och sedan till rakenne (uppbyggnad, påbyggnad??) Där fick jag fram det!

Min sjusidiga, eller egentligen sex och en halvsidiga novell innehåller 3682 ord.

Här kommer mitt bidrag som jag hoppas är lite udda för att skapa lite tankar i förtid inför julen.

Julsagan

Redan nu i oktober så börjar vi förbereda för ett julfirande av dess like. Julen har blivit så kommersiell att det är riktigt hemskt. Allt ska gå i ett visst tecken för att få uppleva det största av en njutning för julens alla helger. Skynda dig nu att stressa för att hinna få med allt som ska höra julfirandet till. Kom ihåg att stämningsfullt ska det vara med gardiner av år 2008:s modell. Julpyntet går bara inte heller att köra med samma utförande som förr om man nu inte är en bakåtsträvare. Till och med tomtens ansikte och skägg har blivit förändrat och kanske till ett mjukare och behagligare sätt, vad vet jag? Julklapparna ska vara det värsta av det värsta för att bräcka grannens barn. Maten är nästan klar för den finns färdigpackat och färdig i affärens olika av diskar. Köa och stressa och köp med dig allt hem för det kan underlätta allt för dig i sista minuten. Titta sen i alla tidningars olika modemagasin så att du kan duka och arrangera så att det passar in till dessa glittrande stjärnor och konstgjorda granar.

Stämningsfullt tänder du sen alla levande ljus och sätter dig framför teven för att se Kalle Anka klockan 15.00. Njut av varm god glögg och förbered ditt firande med lite lugn. Chokladasken finns där och du får även lyfta och ta av det understa lagret för nu är det jul. Dessutom så är jultomten far till alla barnen så julen kommer att bli till ett minne för evigt.

Stressa, stressa och titta på klockan ideligen var är pappan med barnet som skulle ha varit här för en timme sedan. Smuttar och smuttar av den goda glöggen. Tittar hastigt på den tjattrande och kväsande ankan och känner att stressen bara stiger och stiger upp till en falsett. Det bullrar och bankar på dörren och skrattande väller det in folk som redan är lite på lyran. Var är pappan med barnet? Snart är soffan smockad med folk och alla suckar så belåtet av julgodis och av sin glögg. Smiter snabbt in i köket innan Kalle Anka slutar och sätter in allt som ska värmas och bär ut allt det andra till det dignande julbordet. Här ska ingen komma och säga att firandet inte blev som dom hade tänkt sig. Det finns allt och mer därtill för att låta alla muntergökars välsmorda gommar väl få smaka.

Mamma, mamma hör jag i farstun och minstingen kommer inspringandes med sin stora hund som gör en rivare på det nybonade golvet. Äntligen kom du och pappa! Var har ni varit säger mamman med en uppretad röst. Vi var bara tvungen att köpa julklappar till dig så att du också får vara med och fira när tomten kommer.

Stress, stress och in och kollar om ljus och mat och allt annat finns klart på julbordet. I kökets goa och husliga värme finns alla formar klara för transport in i värmen när det behövs. Girlander och blinkande ljus finns i varje rum för att infånga julens sköna och lugna och hemtrevliga tid.

Stress, stress och sen på med tomtemössan och ett välklistrar leende. Välkomna att sätta er vid vårat dukade julbord och låt det er väl smaka. Bonuspappan står redo med att fylla på strakt i glasen till dom som vill ha. Barnen petar lite försiktigt i maten och tycker att klockan går så sakta så. Bullrande stiger stämmorna och skämten blir allt ekivokare. Röda är värdinnans kinder och tomtemössan har glidit lite på sned. Tallrikar bärs ut och nya rätter avlöser varandra hela tiden. Äntligen säger barnen och får gå från bordet och värdinnan smiter ut i köket och tårar börjar med att rinna när hon ser vilken anhopning av disk det finns där.

Helt plötsligt försvinner bonuspappan för att köpa sin kvällstidning. Ingenting går att göra nu för nu ska alla sitta och smaska av konfekten som finns till för att följa julvärdens röst i tv-apparaten. Dom minsta av barnen börjar med att kivas och hundar och katter rycker ihop. Klirrar i glasen görs det mest hela tiden.

Finns det några snälla barn hörs det snart från källarens trappa. Där kommer en röd och tjock tomte med flera jutesäckar av klappar. Det slits och det dras och papper hit och papper hit. Allt ska gå så fort för än har inte den finaste och bästa klappen kommit. Högar av julpapper och julsnören gör inte att det blir någon trivsel precis så värdinnan smuttar på sitt starka i glaset och hoppas att all disk och allt annat har försvunnit i en hast, det skulle ha varit en underbar julklapp att få.

Vilket oväsen av alla leksaker, elektriska prylar och saker som en del inte ens hade önskat sig. Gråten från barnen som inte fick den där dyra saken som alla andra har fått men inte dom. Nu är tomtemössan riktigt på sned liksom värdinnan. Det luktar cigarrök och ingen herre syns då till.

Övergivna och smutsiga kaffekoppar är staplade där borta på det finaste bordet. På den ytterst fina av juldukar är det spillt med rödvin. Vinglandes och suckandes tar hon duken med sig in i tvättstugan för att blötlägga den. Där står ett par och hånglar och det är bara att vända i dörröppningen. Kaos, kaos skriker det i hennes trötta huvud. Vinglar till och ramlar sen övre alla skor i hallen. Trött sjunker hon ned och vilar sitt huvud mot någons kappa och sluter sina ögon och drömmer om att det snart är juldagsmorgon och lugn och ro. Men där är du? Varför sitter du där och var har du din tomtemössa säger bonuspappan och skrattar bullersamt. Upp och hoppa med dig och servera oss genast påfyllning i våra glas och förresten kan du lägga ungarna så att vi vuxna får lite lugn och ro. Drar sig då sakta upp och skiter fullständigt i vems kappa det är när det knakar i dess sömmar.

Vinglar sig ut i olika rum och lockar och pockar för att få barn och djur med sig till den övre våningen. Mera is vill vi ha så skynda på lilla morsan. Ilskan stiger för varje ljud och varje ord hon hör och snart så ska bomben brisera. Nu hörs musiken skråla och paren dansar och skrattar medan glasen sakta klirrar. Mutar barnen med att lova något i en hast så att det åtminstone blir tyst där. Stänger grinden så att husdjur och barn är trygga och säkra och går sedan ned i oväsendet.

Kom och ta dig en svängom morsan innan du sätter fram något att äta. Då, just då skriker hon: TYST för allt i världen det är julafton och jag är ingen oavlönad slav. UT med er alla för nu har tomten gått och festen är slut för denna gång.

Vad är det med värdinnan? Har hon fått ett glas för mycket då hon är så kitslig eller är det vanliga PMS-besvär skrattar sällskapet. Jag sa UT och inte ett ord till vill jag höra för nu äntligen ska julfriden infinna sig i detta hus, men lugn och ro. Hastigt vänder hon på fläcken hämtar sin kappa och smiter ut med vindens hastighet.

Går och går och känner hur ruset rinner av henne liksom hennes ilska. Aldrig mera en sådan här jul med massor av folk, stress och jäkt och ingen som hjälper till, för nu har hon verkligen fått nog. Går hem med ett leende på läpparna och tänker att allt detta hände för så otroligt många år sedan och nu har allt fått en annan vändning. Allt firas numera i lugn och ro med endast den egna familjen och ingen jäkt och stress finns mera. För viktigaste är väl ändå att få slappna av och äta det man endast tycker om och att låta både stor som liten få känna sig värdefull och ompysslad.

Alla bär numera bort sin egen disk och sätter den i diskmaskinen. Djuren ligger fridfullt på sina platser och öppnar något öga om det prasslas lite extra. Hela familjen har dragit ned på sina julklappar och unnar sig i stället något för hela familjen under julens helger.

Nu är det en julafton man kan minnas från det man var liten till man blev stor. Undrens tid är inte förbi så God Jul på Er.

Irriterande att hitta två stycken stavfel, men hoppas att det går att läsa ändå

Men oj va snabba ni var på att komma med bidrag! Kul, kul!

Nu ska jag bara tjata om en återkommande sak när ni skriver!

SNÄLLA, SKRIV INTE SÅ LÅNGA SAMMANHÄNGANDE STYCKEN!

Dela upp texten i mindre stycken, som Bappi gjorde! Det är jättejobbigt att läsa så långa stycken, speciellt på skärman!

Puss på er!

Är det inte en bättre idé att skicka bidragen via PM eller Mail som worddokument? Så kan bjarvamor presentera vinnaren sen?

Kram från mig!

Artur

Det var en kall ruggig natt och året var 1905. Vindens ilskna klagan hördes i fönstren långt inifrån slottet. Inne i salongen i slottet satt en liten pojke och snyftade så vemodigt med ett brustet hjärta. Hans föräldrar hade lämnat honom ännu en kväll med en för honom helt obekant barnvakt. Bara för att gå på en välgörenhetsgala. Aldrig fick han en chans att följa med. Som om det var något nytt, fnyste han.

Det enda pojken önskade sig så innerligt denna oändligt ensamma vinter var en kamrat att ha vid sin sida. Han ville inte känna sig så ensam längre.

Han fantiserade ofta om att han hade en liten hund, en alldeles egen liten krabat. Som slickade hans hand och snusade sött i hans öra. Hunden kunde känna när pojken blev ledsen och kom då för att trösta honom. Men just nu bara i hans dagdröm.

Granen inne i samlingssalen var täckt av pudersnö som inte var riktigt, men så vackert och äkta det kunde vara ändå. Han satt där och tittade på elden som sprakade högt och ljudligt, den värmde hans frusna fötter. Åh, så skönt att ändå vara på insidan av det stundande ovädret som drog över landet.

Han mor och far skulle snart komma hem igen. Hans ögonlock blev tyngre och tyngre och han fick svårt att hålla dom öppna. Han slöt sina ögon och gled in i en underbar djup sömn. Hans dröm var så verklighetstrogen, där fanns där kuddar istället för mark och han hoppade högt var han än gick. Han sneglade uppåt mot himlen, där flöt små moln gjorda i sockervadd. Han åt så mycket att han fick ont i magen.

Plötsligt hördes ett litet morrande nedanför hans fötter. Där framför honom stod den sötaste valp han någonsin sett. Den var helt brun med endast en vit prick på nosen. Han önskade att han fick ta med sig den hem. Men det skulle hans mor och far aldrig tillåta. Han hoppades att drömmen inte var en dröm utan verklighet och att när han kom hem fick han behålla den söta lilla valpen.

Men med ett ryck vaknade han av en kraftig smäll från ytterdörren. Mor och far hade kommit hem och ropade på honom.

-Arthur, var är du min pojk?

Han svarade sömndrucket.

-Här inne far, inne i salongen. Jag slumrade till en kort stund.

Barnvakten sprang nedför trappen med snabba lätta steg och harklade sig.

-Hej herr och fru Whiston, jag har satt på tévatten. Gå in och sätt er i salongen.

Alla samlades inne i salongen och de vuxna småpratade om kvällen på välgörenhetsgalan. Under tiden satt pojken glömd i ett hörn. Ingen som frågade om hans härliga dröm om den lilla valpen. Ingen som ville höra honom.

Efter téstunden var det hög tid att krypa till sängs. Arthur gick med trötta steg uppför den långa trappan, öppnade dörren till badrummet och gjorde sig i ordning för kvällen. Han gick sedan till sitt rum längst ner i den mörka korridoren och kröp ner i sängen. Han lade täcket över sig som skydd mot kylan och mörkret. Lite mörkrädd var han nog ändå.

Nästa morgon vaknade Arthur av att det doftade av julens alla härliga kryddor. Han hörde sin mor sjunga på julsånger och stöka runt  bland kastrullerna. Han gick ner och stod tyst i dörröppningen och lyssnade till sin mors vackra välbehagliga stämma.

Efter ett tag vände hon sig för att ta ner nejlikorna från hyllan och hon fick syn på Arthur som log brett från öra till öra. Han älskade julen. Då fick han en chans att låtsas att allt var som han önskade och att hans föräldrar för en gångs skull såg honom för den han var. Han var ju Arthur.

-Gå in och sätt så ska du få lite gröt. Stå inte där och glo! Sa han mor irriterat.

Arthur svarade.

-Ja, kära mor.

Léendet på hans läppar fanns där inte längre. Istället var den lätt pekande neråt och hans goda humör som fanns där i några få sekunder,  var som bortblåst. Han satte sig vid bordet och lade servetten i sitt knä. Gröten smakade inte alls gott nu när humöret inte var det bästa.

Han tog servetten och torkade munnen. Denna dag tänkte han gå på äventyr. Nere vid ån fanns ett skjul där han brukade hålla till. Kanske kunde han sitta där och skriva sina berättelser som ingen annars var intresserad av att läsa. Hade snarare inte tid att läsa dom. För vad kunde väl en liten pojke på 10 år skriva om världen.

Men det Arthurs mor och far inte visste var att han var en skicklig författare redan nu vid så ung ålder. Han skrev deckare och barnböcker som han sparat i blad under en planka här i sitt skjul.  Dom sparade han tills han var stor nog att ge dom till tidningsdirektören här i området. Där skulle han låta publicera dom så att hela världen kunde se hans verk.

Denna dag var snön alldeles stilla på marken och han gjorde fotspår efter sig när han gick. Hans andedräkt blev till små moln av rök i kylan. Idag kände han sig lite äventyrlig så han gick därför inte till skjulet utan direkt till ån. Där tänkte han gå på isen och se hur långt ut den var hållbar.

Han klev ut på den tjocka isen och gick med säkra steg utåt mitten. Ån var bred och lång och Arthur tänkte visa att han faktiskt kunde vara bra på något.

Trots att mor och far förbjudit honom att gå nära ån. Han gick nu långsammare för isen hade börjat knaka. Den sprack i fler små förgreningar. Plötsligt började iskallt vatten att välla över hans fötter och snabbare än han kunde tänka fanns där vatten runt hela honom.

Han kippade efter andan av kylan från det iskalla vattnet. Sedan skrek han för allt lungorna klarade.

-Hjälp! Hjälp! Hjälp!

Det dröjde vad som kunde verka en evighet och han hade nu hamnat under vattnet och även dragit in det i lungorna. Hans armar och ben domnade av och han tappade medvetandet , det kändes som att han nu var i sömn.

Två starka händer grep tag i Arthurs livlösa kropp och drog upp honom ur ån. Hans läppar var blå och han andades inte längre. Hans far gjorde allt för att återuppliva honom.

Arthur drog ett djupt andetag och fick upp en hel massa vatten. Sedan klarnade hans blick och läpparna återfick sin smultronröda färg. Han såg att hans far satt där över honom och han grät. Hans tårar frös till is, men det brydde han sig inte om.

Hans pojke hade nästan dött under vattnet och det var det som fick honom att vakna och förstå hur mycket Arthur betydde för honom. Han tog Arthur i sin famn och bar in honom till brasan inne i salongen.  Där lade han honom och tog av hans blöta kläder och svepte en tjock filt runt hans frusna kropp.

Hans mor hade ringt till doktorn som skulle komma inom kort och se till att Arthur inte har kvar något vatten i lungorna. Sedan skulle han följa upp honom och se till så att han inte fick lunginflammation elller andra infektioner.

Arthur satt där och var så ångerfull för att han inte hade lyssnat på sina föräldrar. Han kunde ju ha dött därute. Av trötthet somnade han i soffan och det hade nog gått ett par timmar då han vaknade till för nu låg alla klappar under granen och väntade på att få bli öppnade.

Han satte sig upp och blev en aning yr. Hans mor var snabbt framme med en kopp varm mjölk och han drack ivrigt ur koppen. Han kände att hennes hand vilade på hans axel och han blev så varm inombords.

Hon sa

-Arthur lilla, jag har tappat upp ett varmt bad åt dig. Följ med mig upp så ska vi nog få fason på dig och så ser vi till att fira den här julen med glädje och hopp. Hon log mot honom.

Arthur hade längtat så länge efter att få se hans mor le en enda gång innan han dör. Nu hade han fått sin önskan uppfylld förutom det där med valpen förstås.

Hans mor drog den mjuka svampen på hans rygg och hon nynnade på en visa hon gjort när han var liten. Han rös av välbehag. Det här var livet då han och hans mor kunde knyta band på nytt igen. Det var aldrig försent heller. Åtminstonde inte i Arthurs hjärta. Han väntade om det så skulle ta hela hans liv.

Hon tog fram den finaste skruden han hade och bad honom att ta på sig dom.

-Kom ned sedan när du är färdig så ska vi äta och öppna paketen. Hon låg återigen.

Därnere väntade hans far och mor och dom höll om varandra. Hans far såg så nöjd ut när Arthur kom. Hans kläder var nyköpta och i hans favoritfärg, i guld och mörkbrunt. Kostymen fick honom att se kunglig ut, trots att han bara var en greves son.

Men kunglig i hans mors och fars ögon, det var han minsann. En kung som kunde skriva och författa.

Väl inne i matsalen fick han äta sig så mätt på den godaste julmaten. Och han fick nötkärnan i gröten. Därför fick han nu önska vad han än ville. Han önskade det som han alltid velat ha. En liten kamrat att älska och vårda ömt.

-Nu Arthur är det hög tid att öppna dom där paketen under granen. Hans far hade en mörk fin röst som gav honom ett viss lugn.

-Åh far, får jag? Arthur hoppas att hans far skulle säga ja. Han ville så gärna öppna paketen.

-Visst får du min son. Varsågod! Hans far skrattade högt och sedan log han mot sin son.

Arthur sprang ivrigt fram och tog det största paketet och tänkte precis skaka på det då hans far sa till honom.

-Arthur, paketet är ömtåligt. Sätt ned det ett slag. Ta dom andra först och låt det vänta.

Han blev lite besviken men gav sig till tåls. Han tog ett paket i taget och läste högt och ljudligt upp vem paktet tillhörde.

Sedan stod nu det där paketet alldeles ensamt kvar. Det började röra på sig. Arhur blev så förvånad att han hoppade till. Hur är det möjligt att ett paket kan röra på sig? Om inte…

Nej kunde det vara sant? Han tog paketet med stadiga händer och drog försiktigt i snöret. Hans föräldrar tittade nyfiket på.

-Nå, öppna det nu pojk! Sa hans far otåligt.

Han öppnade locket till paketet och vad fick han se där inuti? Han lilla vän hoppade självmant upp ur paketet och skällde glatt samtidigt som det viftade på svansen. Hans dröm hade gått i uppfyllelse. En hund hade han fått och den var hans egen.

Arthur var nog den allra lyckligaste pojken på hela jordklotet där han gick med sin nya vän. En liten valp som han skulle döpa till Pace.

Pace och Arthur växte upp tillsammans under åren som följde och han kände sig inte ensam mer. Inte ens oälskad av sin mor eller far. Kontakten dom emellan var mycket bättre och den julen var den bästa i hans liv. Åt den skulle Arthur glädjas länge, länge.

God jul allihopa!

                                                                                                     © Linda Lindgren 2008-10-30

Vilka fina julberättelser ni har skrivit, jättebra! Men nu vill vi få in fler!

Så kom igen nu och skriv!

Vill bara tillägga att ordantalet inte måste vara exakt 1300 eller 2700 ord, men cirka där omkring! 50-100 ord hit eller dit har ingen betydelse. Men det förstod ni kanske? Får be om ursäkt om jag glömde skriva det i början!

ETT FYLLOS JUL

Morgonen grydde i småstaden där alla kände varandra. Endast ett fåtal var vakna vid denna tidiga timme, klockan sex på julaftonsmorgonen 2008. Kallt var det också denna morgon, vintern hade kommit till småstaden, tio minusgrader visade mätaren högst uppe på bankhuset. Det var stjärnklart, och man visste att det skulle bli en klar, kall julafton.

Det var också kylan som väckte den skäggige mannen ur sin oroliga sömn denhär tidiga morgonen. I hans kök visade termometern på 15 grader. Mannen rörde stelt på sig under sitt täcke och filten. Fan vad det var kallt. Fast han låg fullt påklädd och allt. Mannen försökte att linda täcket tätare om sig, men inte blev det varmare för det. Huvudet sprängde också. Han försökte söka i minnet efter gårdagskvällen. Här hos honom hade dom suttit; Bengt, Anna-Lisa och så han själv; Bo Karlsson. Bengt hade redan tidigt under kvällen slocknat i soffan och hade inte gått att väcka. Där hade han suttit och snarkat, med tobaken brinnandes mellan fingrarna. Det hade varit ett helvete att släcka fimpen, efter att den hade fallit i soffan och nästan antänt den. Anna-Lisa hade hämtat ett halvtomt mjölkpaket ur kylskåpet och hällt över den pyrande fimpen, och efter det var ju den hotande brandfaran i alla fall över.

Men efter det då? Nu stod det stilla i Bo Karlssons sprängvärkande skalle. Jo, Anna-Lisa hade ju försökt att få med Bengt därifrån, men han gick ju inte att väcka. Därefter hade Anna-Lisa gripits av självömkan över att ha ett sådant fyllo till karl och börjat gråta. Bo hade lamt försökt att trösta. Sedan hade Anna-Lisa börjat bli närgången mot honom istället. Vad fan hade hänt efter det? Nu började det också att vända sig i magen för Bo, och han skyndade sig upp för att inte spy i sängen.

På vägen till toaletten såg han sina två fyllekompisar tungt snarkande i soffan. Bengt sittandes i ena soffhörnet, och Anna-Lisa halvliggandes i en till synes obekväm ställning. Hon hade brett sin kappa över sig och Bengts jacka över sina fötter. Väl framme vid toaletten sprutade den gula sörjan ur Bo. Sprutade och sprutade. Tillslut övergick den i den kännspaka smaken av galla. Såja. Han torkade sig kring munnen med baksidan av handen. Kastade en blick på sin spegelbild, men vände hastigt bort huvudet. Han kastade snabbt in två tabletter i sitt stinkande gap, kupade handen under vattenkranen och drack lite vatten på huvudvärkstabletterna. Hoppades att dom skulle hållas inne och inte genast komma upp. 

På vägen tillbaka mot vardagsrummet kastade han en blick mot köksklockan. Kvart över sex. Bara natten ännu alltså. Men fan vad det var kallt här. Han beslöt sig för att göra upp eld i kaminen, det var i alla fall omöjligt att sova nu så kallt som här var. Han gläntade på ytterdörren för att ge fyr åt elden. Någonstans långt borta ifrån hördes en sång. Stilla Natt. Ljudet kom från kyrkan. Herre jösses, det var ju julafton idag! Med ens rätade Bo på ryggen. Drog igen dörren eftersom brasan brann nu. Han såg på dom två avslocknade fyllekompisarna i soffan och beslöt att dom skulle få sova i ett par timmar till, sedan måste dom ut. Själv skulle han också försöka att få sig ett par timmars välbehövlig sömn till, innan han måste börja snygga till sig. Han lindade in sig i täcket och filten, och märkte att han log för sig själv när han tänkte på dom två små barnen som han skulle träffa ikväll. Han tänkte att såhär glad hade han inte känt sig på mycket länge.

På soffan i vardagsrummet hade nu kvinnan vaknat till. Fy fan vad här var kallt. Stelbent gick hon fram till kaminen där elden nu hade brunnit ut. Hon såg på mannen i soffan, och hon funderade om det skulle vara bäst att smita iväg innan han vaknade upp. Bäst skulle det vara att bara gå, så skulle hon hinna göra sig klar tills ikväll. För ikväll skulle det bli av. Hon skulle gå och ringa på hos Jeanette och Per, och hon såg för sin inre syn hur Patric och Tilde blygt skulle stå och gömma sig bakom benen på sina föräldrar. Och Jeanette skulle, när hon väl hade hämtat sig, förklara för barnen att "det här är eran mormor". Det var tre år sedan sist, men den här gången skulle det gå bra, bli lyckat. Om hon bara klarade av att hålla sig nykter idag.

Bo hade nu klarat av att äta morgongröt och att dricka kaffe utan att det hade kommit upp. Det kändes bra, det fanns nog hopp för denhär dagen också. Han tog upp mobilen; tänk om Torbjörn redan hade ringt, för att säga klockslag när dom skulle äta julmiddag. Jaha, inget missat samtal, men nu skulle i alla fall Bengt ut härifrån, så att Bo kunde börja snygga till sig inför kvällen. Det var ju synd om Bengt som inte hade någon att fira jul ihop med, den enda familj han hade var hans dementa mor, som bodde på demens hemmet.

Han steg upp och skakade lätt om Bengt. Och igen lite hårdare. Fan, vad fyllot var svårväckt. Nå, nu kom han väl till liv.

- Du, jag har kaffet klart. Och gröt också ifall att du kan få ner det.

Fast som Bengt såg ut så skulle han nog inte få ner någonting. Och mycket riktigt hasade han sig iväg, så snabbt han kunde till toaletten för att spy.

Bo tog i alla fall fram en till kaffemugg till och hällde den full till bredden med det starka kaffet. När det gällde att bota baksmälla var svart kaffe oslagbart. Och här kunde ju inte Bengt lämna att sitta, han skulle ju bara fyllna till igen.

- Hur känns det ? frågade Bo och drog ut stolen för Bengt att sätta sig ner på.

- Jo, än lever man, muttrade Bengt och tände en cigarett. Det starka kaffet sköt han ifrån sig, det fick det bara att vända sig i magen på honom.

- Du förstår, du måste sticka nu, sa Bo. Jag ska hem till Torbjörn och Anna, och måste hinna med att snygga upp mig. Jag måste ju hinna med att raka mig, så att Jonas och Johanna inte blir rädda, sa han i ett försök att vara rolig, men inombords kände han ett stygn av fruktan. Tänk om barnen skulle bli rädda för honom! Som när Jonas hade fyllt tre, och Bo hade kommit oanmäld för att lämna en chokladplatta åt sin sonson. Hade tänkt uppvakta honom. Där, i vardagsrummet hade släkten suttit när Bo hade vinglat in, rejält påstruken. Efter det hade det inte hörts något från Torbjörn och Anna, och det var nu nio månader sedan. Men ikväll skulle det bli annorlunda, helt annorlunda än på Jonas treårs dag. I kväll skulle han vara nykter.

- Ja, tack för natthärbärge då, sa Bengt och samlade ihop cigaretterna och tändaren, och gjorde sig redo att gå.

- Du klarar dig väl, sa Bo och kände lite dåligt samvete över att köra iväg sin kompis.

- Ingen fara på taket här, sa Bengt. Får jag kallt så går jag bara in i kyrkan ett tag. Kanske man kan få sig en sup av nattvardsvinet också, ha,ha. Men du, strula inte till det nu, se till att sköta dig ikväll. Och håll dig bort från supen. Det är bara ensamma, övergivna, som jag som har rätt att supa till på julafton. Om Anna-Lisa visar upp sig igen så säger du bara att du inte vet var jag är, jag tänker inte förstöra för henne ikväll. Ni två kan hålla varandra nyktra idag, och fan ta er om ni sabbar det. Jag menar det, kompis. Se till att inte sabba småungarnas julafton.

Bo stod framför spegeln och drog dom sista dragen med rakhyveln. Han hade vattenkammat håret bakåt, och satt i lite pomada. Kanske borde han ha tvättat det också, men badhuset var inte öppet såhär på julafton, och själv hade Bo ingen dusch. Så. Det fick duga. Han hade lagt fram dom svarta byxorna som han använde vid finare tillfällen, som begravningar och så. Vita skjortan hade behövt en tvätt, men det fanns det ju inte tid till nu, så Bo hade lite provisoriskt borstat bort några fläckar. När han klätt på sig allt tyckte han att han såg riktigt städad ut. Han satte också på lite rakvatten, för att dofta lite fräschare. Såg en gång till på mobilen att där inte fanns något missat samtal.

Det var nu sen eftermiddag på julaftonen, och nästan ingen var ute. Alla satt inomhus och åt julmiddag. Skrattade och väntade på tomten ihop med sina närmaste. Ett äldre par kom längs gatan, och drog varsin pulka efter sig full med julklappar. Dom sneglade lite i smyg mot kvinnan som satt inne i busskuren och huttrade i kylan. Full var hon också, hon stank sprit och satt där och muttrade för sig själv. Att sådana där inte kunde hållas inomhus, istället för att sitta här ute på allmän plats och supa. Och på julafton också. Det äldre paret skyndade förbi, och skakade snabbt av sig synen av den fulla, huttrande och muttrande kvinnan.

Anna-Lisa såg efter det äldre paret, och kände hur tårarna steg upp i ögonen, och en tår letade sig ner för kinden. Hon tog en klunk till ur vodka flaskan, och nu rann tårarna nerför kinderna på henne. Varför, varför hade hon inte bara gått hem till Jeanette och Per och ringt på. Varför, varför måste hon vara såhär himla rädd att bli avvisad, så att hon inte ens kom sig för att försöka att ringa på hos sin dotter och hennes familj. För tredje julen i rad satt Anna-Lisa ensam och grät, med vodkaflaskan som enda sällskap. Skulle det alltid komma att vara såhär? Skulle dom två barnbarnen någonsin kalla henne mormor mer?

I kyrkan var det stilla. Julefriden hade hittat dit. Margareta hade fått ett infall att hon skulle fara hit och ta nattvarden förrän hon skulle åka iväg till jobbet. Som en slags julefrid, när man ändå måste jobba på julaftonsnatten. Prästen rörde sig stilla när han delade ut nattvarden åt den lilla människoskaran som hade hittat till kyrkan. Mannen som satt knäböjd bredvid Margareta svalde sitt nattvardsvin i en stor klunk Såg ut som att det tog slut för fort. Han märkte inte att Margareta log mot honom.

Inne hos Bo hade klockan hunnit bli nio på kvällen. Bo satt i mörkret, han hade inte tänt en enda lampa. Gatlampan lyste istället in i köket, och kastade en strimma av ljus rakt på Bos ansikte. Han hade suttit där nu, dom här sista sex timmarna. Väntat på det telefonsamtal som aldrig kom. Inte i år heller. Hela kvällen hade han suttit här utan att dricka en droppe, förgäves. Han svalde, och i ljusstrimman från gatlampan syntes en tår sakta trilla ner för hans kind.

Margareta var nu på jobbet, och höll på att bädda ner den gamla, dementa Elsa i hennes säng. Sköterskan och patienten log emot varandra, som om dom delade en trevlig händelse nu på julaftons kvällen. Det gjorde dom också; Margareta visste nog att fastän Elsa var dement så fanns nog alltid sonen Bengt i hennes tankar. Och fastän hur dement Elsa än blev, så skulle det alltid värma hennes hjärta att få höra, att hennes av livet hårt drabbade son hade hittat till kyrkan på julaftonskvällen för att ta nattvarden. Det kändes gott när Margareta berättade om det för henne.

© Åsa Enberg 2008-11-07

Jaa, julen är ett helvete för många! Inte bara god mat, julklappar och Kalle Anka! Vilken bra berättelse Åsa!

Tack

Jag tyckte att jag ville belysa en annan sida av julen också.

Putt!

NÅgra fler bidrag kan vi väl få in! Kom igen nu Skrivlustare!

Kul att se bidragen. Som Medarbetare får jag inte delta i tävlingen. Vilket är tur och synd. Synd för jag fick inspiration, men tur för jag har verkligen inte tid. Hoppas fler bidrag dyker upp. /Vanessa

Det är nästan så man känner sig pressad attskriva för än så länge är det bara damer som skrivit*smile*! Jag har en idé…

#29, jag tycker du ska känna pressen och se till att blidraga med ett bidrag skrivet av en man!

Nu är jag nästan på G…fastnade på om tomten finns eller inte…är det viktigt*skratt*?

du får fria händer

Jag tycker också att det skulle vara trevligt om vi kunde få ett bidrag skrivet av en man

Ni kvinnor är bara alltför vänliga…puss,puss! Nä, nä försök inte…jag är upptagen*smile*!

Men kom igen nu vasskoete! Hur var det nu med tomten? Fanns han eller inte?

Enligt en del bevis skulle han brinna upp eller bli köttfärs…eller vad, men jag vet ju bättre, för det har min fosterpappa sagt…så det så!

 Jag har en massa grundfakta men får inte till en bra början…men det kommer nog…tror jag…och före jul i år, hoppas jag…

Vadå köttfärs? Vadå brina upp? Tomten? Näee, nu skojar du väl?

Men okay, det vekar ju som om det skulle bli en mycket annorlunda julsaga i alla fall, och de ser vi fram emot! Och före den 10 december har vi sagt att vi vill ha in bidragen!

Googla Tomten finns inte så får Du se vilka förklaringar man kommit fram till.

Nu har jag förresten julpyntat min hemsida och hjälpt min sambo med att göra potatismos så nu är jag helt slut…*garvar rått*!

Egentligen har jag inte tid men skrivlusten pockar på så jag blir nog tvungen.

Visst var inlämningsdatum senast den 5 december och innan dess har jag nog historien färdig. På söndag ska jag vara med i en hantverksmässa i Arjeplog så jag måste ha den del saker klara innan dess.

Efter den, ska jag ta tag i julberättelsen, om det går bra.

10 december!

Kul, jag ska se om jag kan lyckas skriva ihop något trots att jag knappt har tid just nu.

Kul med några fler bidrag! Vi väntar!

Fick häromdagen årets julklapp av min sambo…ja det var en upplevelse…och det var ett julbord på Ryttmästarbostället vid Simsjön utanför Skövde.

Läs mer på min hemsida www.alf-helin.se

Här kommer mitt bidrag!

Det finns ett liv efter jul

För tredje gången föll den rågblonda hårslingan ner i Tovas ansikte. Den här gången strök hon inte bara undan den, utan petade ner den i en av de två tjocka flätorna. Hon såg på köttkvarnen som spottade ut färglösa korvar, de såg minst sagt osmakliga ut. Fast hon visste bättre, mammas köttkorvar hörde till en av favoriterna på julbordet.

"Vad skönt att du fick ledigt över julen.", Tovas mamma log mot henne.

"Mmmm"

"Du och Sanna får fixa julgodiset i morgon."

"Mmmm"

Hon hade inte någon lust att göra julgodis ihop med sin syster. Egentligen ville hon inte fira jul alls. Hon ville bara vara, vara och tycka synd om sig själv. Sedan hon hittade Micke tillsammans med en för henne okänd tjej, i deras gemensamma säng för tre veckor sedan, hade livet varit pest. Egentligen hade hon vetat länge att något var fel mellan henne och Micke, hon hade bara inte velat inse det. Satt på sig skygglappar och rusat vidare genom livet. Alternativet att sitta hemma, i den lägenhet där han bedragit henne, var betydligt värre än att fira jul hos mamma. Hon slog bort tankarna och kom tillbaka till nuet. Det doftade nejlikor i köket. Tova vände sig mot fönstret där apelsinerna hängde i röda sidenband, och torkade diskret bort en tår.

Hemma hos mamma var det verkligen jul på riktig. Jul á la Bullerbyn. Hennes mamma hade under många år haft kvällskurser i julförberedelser, och fuskade inte med dem hemma. Här stöptes det ljus, allt från vanliga ljus till långa spiror och ljus med många armar, tre, fem och till och med sju. Osten som ystades behandlades som ett spädbarn och baddades och vändes flera gånger per dag, för att den inte skulle tappa formen eller börja mögla. Själv orkade Tova på sin höjd sätta fram några adventsljusstakar i fönstren, sedan var det slut. I år hade hon inte ens orkat med det. Att ens tänka tanken att ysta ost flera månader innan jul skulle aldrig falla henne in. Fast visst var det kul att vara med ibland, att skära den tjocka ostmassan i sockerbitsstora tärningar och lägga massan i formen där osten skulle bo under en längre tid, tills den var fast nog att ligga utan form. Tovas favorit i julstöket var att baka bröd i den vedeldade ugnen. Det brödet smakade som inget annat bröd. Särskilt tunnbrödet var fantastiskt gott, det vattnades i munnen på henne när hon tänkte på det.

Hennes mamma fortsatte konversationen, som i det närmaste kunde ses som en monolog:

"Gunnars son Erik kommer på julafton, du har ju aldrig träffat honom. Det blir väl kul?

"Mmmm"

Tova tycket egentligen om Gunnar, mammas nya man, men hon hade aldrig visat det. Fortfarande hade hon svårt att se sin mamma ihop med en annan man, trots att pappa hade dött för så länge sedan, när hon var tio år. Visst ville hon att mamma skulle vara lycklig, men pappa fanns fortfarande så starkt i hennes minne. Att träffa Erik hade hon inte alls lust med. Hon hade ingen aning om vem han var, visste inte ens hur gammal han kunde vara. Med tanke på Gunnars ålder var Erik gissningsvis som hennes syster, typ sjutton. Omogen med andra ord…

"Det hade varit kul med ett annat svar än mmmm."

Tova såg upp på sin mamma med en skyldig min.

"Förlåt mamma, jag är inte riktigt mig själv just nu."

Sanna stormade in som en virvelvind i köket.

"Kom Tova så går vi ut och åker pulka!"

"Pulka? Det åker ju bara småbarn…"

"Kom igen nu, det blir skitkul!"

Tova studerade sin fyra år yngre syster, ryckte på axlarna och gick med ut till hallen. De drog på sig termobyxor, tjock jacka, mössa och rejäla tumvantar. Sanna hade redan dragit fram två pulkor, som också hade varsin stjärtlapp liggande i sig, och en snowracer. De pulsade genom den orörda snön bort till en av hästhagarna bakom huset. Till och med nu, när hon var vuxen, tyckte hon att backen var enorm, en perfekt pulkabacke med lagom brant sluttning. Sanna var först att kasta sig utför i en av pulkorna. Hon tjöt av förtjusning när hon susade ner för backen. Tova log, slängde ur stjärtlappen ur pulkan och satt sig. Snön sprutade från pulkan när hon fått fart, och hon slutade i en stor snödriva där Sanna redan låg och skrattade. För första gången på tre veckor tänkte Tova på något annat än Micke, och hon hade kul. Gång på gång pulsade de upp för backen och åkte ner igen. De växlade mellan pulka, stjärtlapp och snowracer. Flera gånger åkte de båda två på snowracern, vilket alltid slutade med att den som satt bak föll av någonstans mitt i backen. Först när det började mörkna gav de sig och gick mot huset. De hade knappt växlat ett ord medan de åkt, bara skrattat. Sanna var först med att bryta tystnaden:

"Vad ska vi göra för godis?"

"Knäck, fudge, ischoklad, Mozartkulor… det gamla vanliga antar jag?"

"Ska bli kul att träffa Erik. Jag har aldrig träffat honom, har du?"

"Nej, och jag ser inte fram emot det. Jag vill bara att det ska vara du, jag och mamma."

"Gunnar är ju hur go som helst! Vad har du emot honom?"

"Han är inte pappa."

"Nu är du orättvis, Gunnar kan aldrig bli pappa och pappa kommer aldrig tillbaka. Vill du inte att mamma ska vara lycklig?"

Tova var tyst en lång stund innan hon svarade.

"Du har rätt, förlåt. Jag har nog aldrig gett Gunnar någon chans, det är lättare för dig som bor ihop med Gunnar och mamma. Du känner honom bättre."

"Bara en dålig ursäkt."

Tova visste att Sanna hade rätt och skämdes lite för att hennes yngre syster var klokare än hon själv.

När Tova nästa morgon kom nedtassande för trappan, i tjocka yllesockor, sprakade det hemtrevligt i vedspisen. Hennes mamma log varmt mot henne och satte en kopp varm choklad toppad med vispgrädde framför henne. Sanna satt redan vid bordet och sörplade från en likadan kopp.

"Var är Gunnar?", frågade Tova.

"På jobbresa, han skulle plocka upp Erik på vägen hit. Vad glad jag blir att du frågar." Hennes mamma log mot henne.

Tova log tillbaka.

"Nu blir det slädtur", Sanna såg förväntansfull ut.

Efter frukosten gick de ut i stallet, snön knarrade under deras skor. Välkomnande gnägg, långt nerifrån magen, mötte dem i stalldörren. Tre bruna huvuden stack ut från boxarna och såg nyfiket på dem. Tova blev lugn av det malande ljudet som uppstod när hästarna åt sitt hö. Hon borrade in näsan i pälsen på Trulles hals och insöp doften, häst, det fanns ingen bättre lukt. Nordsvensken Kalle selades på och spändes framför släden. När Tova och Sanna satt inbäddade i tjocka fällar, och hennes mamma satt på den lilla utsatta kuskbocken bakom släden, började bjällerklangen ljuda. Nu var det jul på riktigt. Snötäcket glittrade, som tusentals stjärnor och solen sken från en klarblå himmel. Röken steg från deras munnar och det blev frost på deras ögonfransar när ögonen tårades av den kalla vinden. Tänk att det hade blivit en vit jul i år.

Glada och rödmosiga om kinderna klev de in i den varma ombonade stugan. Juldofterna slog emot dem. Sanna och Tova började plocka fram alla ingredienserna till godiset. Hela köket var fullt av råvaror, bunkar och slevar. De hällde upp knäck, rullade Mozartkulor och skar fudge i kvadratiska rutor. Tova hörde inte när ytterdörren öppnades, först när Gunnars glada ansikte tittade in i köket förstod hon att han och Erik kommit.

"Hej tjejer, vad duktiga ni är!"

Sanna sprang och kramade om Gunnar. Tova gick tveksamt fram mot de båda och visste inte riktigt hur hon skulle hälsa. Det kändes lite fånigt att ta i hand, de hade ju träffats massor av gånger, samtidigt som det kändes för intimt att kramas. Åtminstone vågade inte hon ta steget, hon som varit så kall mot Gunnar. Han såg hennes belägenhet och tog henne genast i famn när han kramat Sanna färdigt.

"Vad roligt att se dig Tova, det var länge sedan!"

"Detsamma", mumlade Tova förläget.

"Kom och säg hej till Erik."

Sanna hade redan sprungit ut i hallen. Tova gick tveksamt efter sin syster, ändå kände hon en viss nyfikenhet. Det var ingen sjuttonårig pojke som stod framför henne. Det var en kille, eller rättare sagt en man, i hennes egen ålder, kanske till och med något äldre. Under den långärmade, ganska tighta, t-shirten avslöjades starka muskler. Leendet nådde de mörka ögonen som mötte hennes. Tova stod förstummad kvar på tröskeln. Erik var en av de snyggaste killar hon någonsin sett.

"Hej, du måste vara Tova?"

Tova sträckte fram sin hand och log stort. Den här julen skulle nog inte bli så dum trots allt…

© Jeanette Fridolf 2008-11-29

Jättekul med ytterligare ett bidrag! Och inte vilket som helst, jättebra!

Min barndoms jular och tomtens existens

När man ser sig omkring och tänker efter så är det mycket, mycket som hänt och förändrats sedan man själv var liten. En del minns man kraftigt och annat diffust en del kanske är sanning men man minns fel och ytterligare kan minnesbilden omedvetet ha romantiserats. Här följer mina minnen från några jular runt 1945.

Nej jag minns inte hur och vad man sade då kriget var slut. Kanske för att jag inte var mer än 5 år då och så pratade man väl inte då med barn om krig och sådana allvarliga saker.

När vi satte in innanfönstren då visste jag att det var vinter på gång och i samband med den skulle julen komma. Hur gjorde man då? Man hade helt enkelt enkelfönster sommartid och när det började bli kallt satte man in en omgång fönster till med en rulle bomull i papper emellan. Skarvarna mellan fönstren täcktes med en klistrad pappersremsa så det inte skulle dra alltför mycket.

Förberedelserna för jul började tidigt, ja redan i november. Första tecknet på att det kunde vara jul på gång var att jag fick följa med min fosterpappa till ett gammalt torpställe där det bodde ett gammalt par. Jag fick sitta bak på pakethållaren på hans cykel med ballongdäck. Här blev vi först bjudna på kaffe och kaka, ja jag fick ett glas mjölk för små barn drack ju inte kaffe. Det småpratades så en stund innan min fosterpappa förde fram att han ville beställa en extra fin ost som vi skulle ha till jul. Jodå det gick bra, det var bara att komma och hämta den veckan innan jul

Nästa steg var jobbet med lutfisken och vad det innebar. Fiskbilen som kom till oss en gång i veckan hade fått beställning på hur stor lutfisk pappa ville ha. Och det var ju egentligen torkad fisk/långa som pappa sedan lutade. Fisken lades först i blöt i vatten och därefter lutades den för att slutligen urvattnas så den på julafton kunde kokas och ätas. Omkring tre veckor tog väl den här proceduren.

Nästa stora händelse före jul var slakten av hushållsgrisen. Som liten fick man inte vara ute då grisen skulle slaktas. Dels för att man skulle skonas från att se det och dels kanske mest för att man inte skulle springa i vägen. I alla fall så kom en granne som var duktig med slaktmasken hem och såg till att det skedde så skonsamt som möjligt för grisen.

Blodet sparade aldrig mina fosterföräldrar på för de var frireligiösa och enligt dem var blodet orent och gick inte att använda. Men allt annat på grisen användes på olika sätt. Som späcket vilket man sparade att steka i eller som utfyllnad i den egentillverkade korven.

Mycket saltades ner i en stor saltbalja uppe på vinden där det var ganska svalt eftersom väggarna inte var fodrade och det inte fanns något som avgav värme där. Skinka, fläsk, korv och allt annat som inte lagades till direkt måste saltas ner för det fanns inget annat sätt att lagra det på. Möjligen kunde man torkat eller konserverat det, men så gjorde inte fosterpappa. Fram till jul gick det bra att äta av det saltade men då vi kom till slutet i saltebaljan fram på nästa år så var det inte alltid så gott.

Efter hand som jag växte upp fick jag vara med och hjälpa till vid arbetet efter slakten. Att bära upp olika köttstycken till vinden fick jag göra tidigt och jag var nog inte så väldigt gammal då jag fick veva köttkvarnen då min fostersyster gjorde vår hemmatillverkade korv. Som orvskinn användes grisens rengjorda tarmar.

Huset som jag bodde i hade min fosterpappa själv byggt 1925. Enkelt uttryckt så hade han sågat ner granarna, kvistat dem och sedan med häst och vagn kört dem till ett sågverk en dryg halvmil därifrån. Där hade de sågat till timmer, plank och bräder som pappa sedan med häst och vagn kört hem igen. Och så med hjälp av en granne som var snickarkunnig byggt hela huset själv.

Då på den tiden var inte vinden inredd utan det mest moderna var att vi hade elektriskt ljus inne. Där var tre rum och kök som värmdes med spisen i köket och en kamin inne i ett av rummen. Dricksvatten och vatten till matlagning samt Din egen tvättning hämtades i en brunn ett tiotal meter från huset precis mitt emot matkällaren. Vatten till tvätt och bad fick vi hämta 100 meter bort och det värmdes i en stor kopparbalja i uthuset. Ville man gå på toa fanns det ett dass med två hål ungefär 30 meter från boningshuset där fanns det också tidningar att förlusta sig med då man lärt sig läsa..

Glögg var inget som man drack i mitt fosterhem och jag är glad för att jag fått växa upp i ett hem utan alkoholiserade föräldrar. Ej heller firade man lucia och det är väl så att de frireligiösa har inga helgon.

En dag i mitten av december travar min fosterpappa och jag genom skogen en dryg kilometer bort till ett gammal torpställe. Vi är på väg till en gammal ungmö, tillika bygdens sömmerska för att beställa äggost. Äggost som idag kan sägas vara en nationalrätt för Bohuslän. Hennes var väldigt speciell allra helst om man skulle tro på henne och hennes ingående beskrivning av hur man gjorde den. Det var så fruktansvärt viktigt att man tog exakt si eller så många droppar ostlöpe för blev det en för mycket blev osten hård som cement och en droppe för lite blev den tunnare än vatten. Genom sin beskrivning stärkte hon tron på den som trodde det att det bara var hon som kunde göra riktig äggost. Jag vet ju nu att det är hur lätt som helst att "skära" äggosten med fil.

Några dagar före julafton går pappa och jag ut i grannens skog och hugger en gran som pappa tycker är lagom stor och vacker nog. Vi bär hem den och yxar sedan till den så den passar i julgransfoten. Min fostersyster och fostermamma fortsätter sedan med att klä den med hållare till julgransljusen, ljus, flaggor, konfekt, kulörta kulor och girlanger.

Konfekten har ett litet särskilt kapitel för det knyckte jag då ingen såg det. Men som alltid alla andra visste att det var jag som snott den…men jag trodde inte det skulle märkas…inte i början i alla fall. Det var i alla fall gott så länge det varade för man fick inte mycket godis på den tiden.

Vi var en hel del människor som firade jul tillsammans. En del jular så hade vi riktigt celebert besök från Göteborg för då kom min fostermoster och hennes barn hem till oss och firade jul. Jag är inte riktigt säker på hur min fostermoster åkte, men antagligen taxi från Kungälv för hon var nog inte i den konditionen att hon klarade av att gå de två kilometrarna som det var ner till busshållplatsen. Och att hämta henne med häst och vagn var knappast tänkbart. Det bästa med detta var att de alltid hade med sig godis som inte fanns att få där på landet.

Bröd hade vi förutom det egna hembakade beställt från Adas bröd i Kungälv, världens godaste kakebröd tycker jag. Min svägerska fick stå för kaffebrödet trots att min fosterpappa tyckte pepparkakorna var för tunna så han tog flera på en gång och stoppade i munnen för att retas lite och för att, som han sa, känna den rätta smaken. Hennes struvor var ju också världsberömda hemma.

På julafton började man med att stiga upp sent och äta ett julbord med alla delikatesser och livligt samspråk och utan brådska. Lite senare var det kaffe och pepparkakor. På eftermiddagen åt man en middag bestående av lutfisk, kokt potatis och rödkål. På kvällen blev det så dags för den traditionella julgröten, risgrynsgröt med tillhörande rim. Min fosterbror retade mig någon gång med att: Ät nu mycket gröt så blir Du söt. Som pojk ville jag absolut inte bli söt!

Mina jular med julklappar och tomte var nog ganska lyckliga. Visserligen var min fosterfamilj djupt frireligiös men det hindrade dem inte från att luras med att tomten fanns och att jag fick julklappar på julafton. Ett motsägelsefullt beteende som jag aldrig lyckades få svar på. De var ju stenhårda så inte ens en vit lögn gick an utan syndernas förlåtelse, men att ljuga stort för ett barn att tomten fanns det gick bra.

Minns en julklapp som inte blev så väldigt lyckad. Min fostersyster fick en knytnäve stor julklapp inlagd i ett gammalt guldigt chockladpapper med rött band och rosett runt. Hon knyter spänt upp det och får se att det är en rå potatis… - E rå potäta säger hon och slänger in den i kaminen som brinner för fullt. - Men stopp säger fostermor och försöker krafsa ut den: -Det var ju en hel femma i den. Oj, oj vilket ståhej det blev. Jodå de lyckades med nöd och näppe få ut den stackars pengen. Då i mitten å 1940-talet var fem kronor en rätt stor peng.

Nu hoppar jag fram till nutid och är ute på nätet och söker lite om tomten om han finns eller inte. Ett antal sidor beskriver visserligen väl invecklat teknisk men långt ifrån trovärdigt att tomten inte finns och om han ändå funnits skulle på grund av jordens stora befolkning hans släde brinna upp av sin tyngd i rymden och därmed tomten bli atomer eller köttfärs beroende vilken lära man tror på.

Jag vet dock att tomten finns, inte därför att min frireligiösa fosterpappa sagt det och att han aldrig ljög utan för att jag hittat nya rön och egna bevis på att han verkligen existerar.

Tomten är ju inte verklig egentligen utan ett fjärrstyrt hologram. Alla män har från födseln ett inopererat minneskort som aktiveras varje julafton någon tar på sig tomteluvan. Där finns en automatisk simultantolk så oavsett var i världen tomten pratar så blir det på rätt språk. Om kvinnor tar på sig en tomteluva kan jag inte garantera att det fungerar.

Vem han är som styr alltihop hemlighåller jag, men han är egentligen den som uppfann datorn men tyckte det var för jobbigt så han donerade systemet till Bill Gates. Som ren kuriosa och träning startar han upp sitt multipaket varje julafton och så får all världens barn fortfarande julklappar samt se och höra sin tomte.

Kanske bor han i Tomteland eller Tomteboda och andra påstår att han bor i Arvidsjaur eller Rovaniemi, kolla gärna på nätet om det stämmer. En annan gren av mänskligheten hävdar bestämt att han bor på Grönland eller Nordpolen. Amerika har sin egen tro och titta gärna på Santa Claus.com eller santaland om Du inte tror på mig.

Som ytterligare bevis så finns det ett Tomtegille, ett tomtarnas fackförbund skulle man kunna säga. Och kronofogden luras väl inte då han söker efter den skuldtyngda tomten. Och så finns ju tomtefonden och Tomtens hemsida. Ja nu hinner jag inte leta mer för jag skall visa mina barnbarn hur man kan styra tomten.

Så självklart finns tomten, men kanske inte så som Du tror.

alf helin

En dryg vecka kvar, så nu gäller det att ni knåpar ihop de sista bidragen!

Ni är så modiga allihopa som vågar bjuda på er själva genom att publicera era bidrag!

Jag måste också önska juryn lycka till! Nu när jag själv har läst igenom alla bidragen avundas jag er inte, så olika och så bra!

Gud så många bra bidrag som trillat in! Så duktiga alla är! Men jag är då väldigt glad att jag slipper kora en vinnare, för det hade blivit svårt!

Håller med, verkligt fina bidrag

Så bra Vasskoete! Så många bra bidrag det har kommit in nu! Och klart att tomten finns! När jag var liten såg jag en liten tomte, som jag till och med lekte "tittut" med! Det var ett av mina första minnen.

Dessutom påstod vår grannfamilj att de sett en tomte med lykta komma ut från vår lagård. Hela familjen hade sett honom, både barn och vuxna! Så tomten finns absolut!

Jag vill läsa fler bidrag!

Då jag vann senaste utmaningen på fotosidan här så blev också vinsten att utlysa en ny utmaning. I hastigt övermod så döpte jag den till " I julens tecken".

Förlåt mig, bjarvamor för att jag var lite tjuvaktig! Jag skall försöka att aldrig göra om det!

Det finns många "jultecken" nu, och en kan inte ha all äganderätt! Men jag måste ändå hålla med dig om att ditt tilltag var av ett allvarligt slag, så jag ska försöka uppbåda alla mina goda krafter till att förlåta dig! Men!

Måste ändå poängtera att jag hoppas att detta verkligen inte kommar att upprepas? För i så fall måste jag nog ta i med hårdhandskarna! Puss! 

Nu får ni snabba er på med att lämna in bidrag till novelltävlingen! I morgon är sista dagen!

Nu äntligen är jag klar med mitt bidrag.

Här är det:

DEN FÖRSTA JULGRANEN, år 1906.

            - Vilket påhitt med en gran i huset! Lina fnyser.      Hennes dotter Klara påstår att hon har sett nymodigheten på flera ställen där hon tjänstgjort som piga.                                          

             - Jo, pyttsan, är det inte nog med att ha blommor inomhus. Tydligen ska träden  in som prydnader nu också, fortsätter hon muttrande. Samtidigt som hon tar sig för magen och dragen i hennes ansikte blir spända.

             Den ständigt molande känslan i magtrakten gör sig påmind. Det är dagar som den här, som känns värst. Saknaden efter att få vara normal, få vara pigg och få vara med de andra och göra samma saker gör henne otålig.

              Att bli förpassad och att jämt känna sig så matt och trött, gör henne till en belastning i familjen och det känns inte roligt. Julafton idag, ja ja suckar hon och stryker undan en tår. Sväljer men bestämmer sig samtidigt för att obehaget inte ska få hindra henne. Idag ska hon hålla vemodet borta och försöka vara glad. 

              Dottern Tea är yngst i familjen med sina nio år. Även hon ska hjälpa till i ladugården för kossorna behöver mat, vatten och de ska mjölkas även på julafton. Innan hon går ut blir hon stående vid spisen, i köket och stryker ömt med fingertopparna över den ljusa väggen. Så rent och fint det har blivit men så annorlunda. Nu när tidningarna med alla notiser och artiklar inte längre finns , i det norrländska nybyggarhemmet år 1906.

               Tea saknar dem. Hon och syskornen har övat sig att läsa, på tidningssidorna och de har fantiserat och skrattat åt det som stod där. Texterna som handlat om den stora världen utanför. Det brukade ofta bli som en tävling under dagens ljusa timmar, att sätta ihop ord och meningar men också att hitta det som var intressant. Det är ju så stor skillnad mellan tidningsartiklarna och de annars så vanliga berättelserna, från Bibeln eller Katekesen men de är ju så svåra att förstå. Nu är väggen istället klädd med en vit papperstapet med ljusbruna blomsterkvastar och gröna blad. Lite sorgligt men så otroligt vackert! Tea suckar belåtet. 

                Sedan tapetseringen har de yngre i familjen vikt tapetremsor varje dag. Alla måste hjälpa till nu när mor Lina är dålig men varje liten ledig stund har de varit sysselsatta. Med att vika de bortklippta kanterna som suttit på tapetvåderna. Spånkorgen står nu uppe på storhyllan under taket. Ovanför den öppna spisen. Full av tapetremsor, veckade som bälgaspel. Längst ner på korgens botten ligger tio ljus och garnrester för att knyta fast dem i granen. Olika julkort och glittriga änglabilder pryder korgens kanter. Bilderna har öglor av sytråd så de lätt ska kunna hängas upp. Korgen står där uppe nu i väntan på, det högtidliga ögonblicket. 

                         ---------------------------------- 

                 Det är mitt på julaftonsdagen och friden och förväntningarna känns i luften.  För barnen och ungdomarna innanför dörren är det knappast julens budskap de ivrar för, inte just nu.  Alla är förväntansfullt samlade när ett stånkande och stönande ljud hörs inifrån hallen. Dörren öppnas och en vit dimma sveper in i det varmare rummet.

                 Mitt i den vita kalluften står Kalle, Teas storebror, storögd och upprymd. Lina finns bakom de andra nyfikna familjemedlemmarna men är knappast mindre intresserad för det. Även hon ler och skakar menande på huvudet åt Anders, hennes man när han tillsammans med ungdomarna bär in skogens grönska i huset.

                 -Ja här har ni trädet nu! Få se hur grann ni duger till att göra det, säger Anders och skrattar medan han sticker ner den frusna granen i den specialgjorda träkubben. Hålet passar precis. 

                 Några timmar senare står alla i sina bästa kläder, högtidligt väntande på det stora ögonblicket. De har tvättat sig och håret är kammat och uppsatt på bästa sätt.  All skäggväxt är ansad och det doftar rent i varje vrå. Elden brinner i den öppna spisen och den doftande köttgrytan står där och puttrar. En frisk, kylig doft kan anas från den upptinade granen. Den har torkat nu och korgen hämtas ner.  Alla utom Lina och Anders ska vara med och pynta.

                  Försiktigt, så ingenting ska gå förlorat börjar de röra det som finns där. Ljusen lindas fast men ett och annat får flyttas, tills det ser bra ut. Korten hängs upp på grenarna och de vita pappersremsorna formas stämningsfullt runt granen tills alla blir nöjda och ingenting finns kvar i korgen. 

                  Plötsligt öppnas ytterdörren igen och luften utifrån färgas, av dimman som blåser in.

                  - Vem är det?, ropar Helena, innan ett julkort klyver dimridåerna och landar på köksgolvet. I samma stund vänder den som kastat kortet, drar upp kjolen för att inte snubbla och rusar ut. De mest snabbfotade av husfolket rusar efter för att få veta vem inkräktaren var. Efter en stund kommer de tillbaka och skakar bekymrad på huvudet.

                 - Tänk att vi inte var beredda på det här, klagar Helena. Det var inte Rubert och inte Svea, det såg jag, säger hon.

                 - Nog var maskeringen bra!, säger Hildur på sitt lite blygsamma sätt. När kjolen drogs upp syntes skobanden, fortsätter hon.  De skobanden har jag själv vävt, så därför vet jag att det var Oskar som var hit.

                 - Vilken tur att du såg det, berömmer August. Nu måste jag be er att hjälpa mej, för nu ska de få igen. Jag ska klä ut mig till luffare! 

                Lämpliga kläder letas fram och August ser snart ut som en riktig landsstrykare. Midvinterdagens snåla sol har redan gått ner så han ger sig iväg i mörker och i handen håller han ett julkort. Han går mot granngården, längs den upptrampade stigen i snön.  Helena följer efter på behörigt avstånd. Nyfiken som hon är spanar hon ut i mörkret och ser siluetten vid huset. Hon ser hur han snabbt försvinner in genom ytterdörren men han kommer tillbaka direkt, med två personer efter sig. Han springer men blir övermannad när de får ner honom i snön. Han blir avslöjad och Helena hör hur de skrattar när de går in i huset.

                 - De tog honom där borta, berättar hon när hon kommer tillbaka.  Ja, nu får han gästa, skrattar hon och skakar på huvudet.

                August kommer hem efter en stund, en smula slokörad fast mätt och pratsam. Den här dagen kokas det både kött, fisk och potatis i de fattigaste hem. Bröd också att doppa i det flottiga köttspadet. August hade fått gästa fisk. Dagen till ära var storsiken kokt, som de fick på nyisen i höstas. Till det fick han kokt potatis. Han fick även smaka en bit rökt kött och som efterrätt bjöds han på några kaffekaskar. Resten av familjen fick äta en ordentlig julmiddag hemma. Vilken fest!

                Det är julaftonskväll och husbonden Anders har just läst julevangeliet och alla tio familjemedlemmarna har placerat sig framför granen. Berörda av stundens allvar står de i mörkret, dit eldskenet inte når. Anders stryker eldstickan, tändstickan mot byxbenet och tänder stearinljusen, ett efter ett. De lyser upp de skimrande änglarna och de vita tapetgirlangerna. Skenet av de fladdrande lågorna inramar skogens gröna mystik med mörkrets skuggor i bakgrunden.

                - Ja tänk, att det kan bli så grant, viskar Lina i matt ton. Hon är gripen av den ovanliga och vackra synen. och sjunker ned på en stol framför granen. Vilken julafton!, utbrister hon och hennes trötta ögon glittrar i eldskenet.

                Kanske var det här hennes sista jul, men det var definitivt en av de bästa!

Kul med ett bidrag till! :o)

Jätteroligt, men oj vad svårt det blir att välja ut vinnarna! Alla är så bra!

Nu har ni fram till klockan 24.00 i natt på er att skicka in ert bidrag!

Nu har jag lämnat in mina röster på vilka texter som är mina favoriter. Må bäste skribent vinna!

Snabbt jobbat Emma!

Jag är sååååååååå nyfiken

Jag är också…väldigt nyfiken??????????????????

Jag förstår att alla är sååå nyfikna, men vi har inte bestämt vinnarna ännu! Alla Medarbetare är inte inne här så ofta så det tar lite tid innan vi har gått igenom den avgörande röstomgången!

Så ni får ha liiiiiite mer tålamod, innan vi presenterar resultatet!

Förstår att det lär ta tid innan rösterna är lagda, alla bidrag är ju jättebra! Men vem som än vinner så blir det någon som är värd det, för många intressanta berättelser har skickats in!

#63

Söndag den 21 december kommer vi att kora vinnarna i novelltävlingen! Priserna kommer att vara framme innan jul, så ni behöver inte vara oroliga för detta!

Så ni som deltagit med bidrag måste titta in här på söndag så att vi får era respektive adresser!

Spännande

Spännande! Hoppas att min favorit vinner! Men alla var verkligen jättebra!

Jag också har en favorit utom mitt eget bidrag förstås/ kram Bappi

Inte klart än…?