Här finns nog en hel del att tillägga om man vill, men det ska ju till kunskaper också… Själv tycker jag det är lite intressant att när det gäller norskan så verkar de mer ha anpassat sina låneord till norskan än vi anpassat våra till svenskan. Tänkte lite spontant på ord som ”centrum”, som på norska stavas ”sentrum”, men jag är övertygad om att det finns fler exempel. Sedan finns ju nynorska och bokmål, men tyvärr har jag inga som helst kunskaper om skillnaderna när det gäller stavning och ord.

Har lagt märke till att de stavar lite olika i norra och södra Norge. Om man exempelvis läser på vägskyltar när man är där, kan man konstatera att ordet ”kyrka” stavas olika. Kommer inte ihåg vilket som är vilket, eller ens exakt hur de olika varianterna stavas, men något i stil med ”kirke” respektive ”kyrkja”. Har en kompis som gillar Norge och känner lite folk där. Han pratade om detta med folk i norra Norge och för dem fanns bara en stavning. Södra Norges stavning fanns inte alls, enligt dem… så det verkar som att vi svenskar har lite bättre koll över våra dialekter än vad folk i Norge har, om man nu kan dra några slutsatser på vad man tror sig veta om en handfull människor…

På tal om att anpassa låneord, tänker jag på en kompis som kallade USB-minnet för "minnespinne". Det uttrycket hade hon lärt sig i Norge. Minnespinne uttrycker vad den är bra till precis som minneskort gör. Varför är vi inte lika konsekventa i svenskan med benämningarna?

Vad intressant! Vilka otroliga kunskaper ni bär på. Jag har varit en dålig student som själv aldrig ansåg att jag skulle arbeta med skrift, utan hade som plan att bli ridlärare eller djurskötare (som alla andra barn?) och lade därför inget intresse i svenska i skolan. Dumt misstag inser jag nu. Jag skriver till största del ganska korrekt, men jag har ingen vidare kunskap att backa upp med, utan går helt och hållet på känsla. Det hade varit kul om man hade mer fakta bakom sin textutformning. Det är verkligen jättekul att läsa era diskussioner!

Nordisk språkhistoria kan man nog egentligen alldeles för lite om. Norge är ju faktiskt tvåspråkigt skriftligt. Jag har på sätt och vis norska som andraspråk (bokmål) men även jag har då och då svårt att förstå nynorska. Exemplet #1 nämner med "kyrkja" kommer ju just från nynorskan.  För att krångla till det lite mer har man dessutom ett riksmål.

#2 Har bott större delev av mitt liv på västkusten (i närheten av, men aldrig i, Göteborg) och där kunde vi ta emot norsk radio. Jag kommer ihåg lite av ett program jag och kompisen jag nämnde förut, satt och lyssnade lite på i bilen en gång i Bohus, 16 km norr om Göteborg, nära Bohus fästning som norrmännen för övrigt byggde på 1300-talet (där var en treriksgräns på den tiden: Fästningen och resten av Bohuslän var norsk, Hisingen var danskt och Västergötland, där Bohus numera ligger, vilket jag kan berätta om i en annan tråd om någon orkar bry sig, svenskt. Göta älv och Nordre älv var väl gränserna, om jag inte fattat fel).

Jisses vad jag vill berätta om allt jag vet på en gång… önskar bara att jag visste lite mer.

I alla fall, radioprogrammet vi lyssnade på, om någon kommer ihåg att det var det jag egentligen försökte berätta om, handlade väl om lite olika saker, en av dem var om tecknet @. Det framgick av programmet att man tydligen ändrat ”uttalet” av detta tecken, från att tidigare ha kallat det ”krullalfa” till att numera kalla det ”alfakrull”… Fast vad jag hört, både då och ganska nyligen, är att de flesta verkar säga ”krullalfa” fortfarande. Jag brukar själv säga så också, mest för att jag tycker det låter kul… ”Snabel-a” låter bara fjantigt, tycker jag. Ett tag sa jag ”kanelbulle” också. Det är i alla fall lite fyndigt. Varför kan inte ett KUL ord någon enstaka gång bli vedertaget, även i formella sammanhang? Är man rädd för att slipsnissarna ska skratta ihjäl sig?

Jag har också hört alfakrull. Kul att få veta ursprunget. Norrmännen är visst lite vitsigare med språket än vi svenskar. Vad säger norrmännen i stället för radio, TV och HD-skärm?

I vissa landskap har vi nära till Norge och det tycks påverka språket eller dialekten. Kanske vi svenskar har behållit lite av det gamla nordiska språket lokalt på det sättet. Jag kommer ihåg att bekanta från Jämtland fogade in ordet "må" här och där i stället för "bör", "ska" eller vad det kan ha varit de menade egentligen. Jag kan nämna exempel som; man må göra si och så, du må se det, man må tänka på att… Det låter mjukare med ordet "må" och det tycker jag om.

Gällande @, så brukar man väl numera mest säga "at"?
"Emma at yahoo" osv?

På vilket sätt är "alfakrull/krullalfa" fyndigare/roligare/kreativare än "snabel-a"? Ett alfa (alltså a) med krull eller ett a med snabel. Båda orden är både målande och egensinniga.

Personligen tycker jag nog ändå att snablar är bra mycket skojigare än krull, djur med snabel ser ofta roliga ut, till exempel.

Och, "kanelbulle" är ju enbart dumt. Kanelbullar stoppar man i munnen, inte i mejladresser.

Isländskan vet jag har en språkvårds-strategi och uppfinner inhemska varianter på alla nya ord som kommer ifrån amerikanskan (med populärkulturen och med ny teknik osv)

bra att hålla kvar vid isländskt ljudande uttryck, men kanske lite inskränkt, o man tänker att språken utvecklas och förändras som ett tecken på att människor reser o blandas och också utvecklas (förhoppningsvis till det bättre)

#7 Fast ”at” är ju engelska i och för sig, och det var ju nordiska vi pratade om här… 

#9 En fråga om tycke och smak, som så mycket annat… Själv kan jag i alla fall se likheten med en kanelbulle, utseendemässigt.

Jag stoppar lika ogärna ett krullalfatecken i munnen som jag stopper en bild av en tårta i munnen. Däremot lite av själva tårtan kanske går ner… När jag var liten smakade jag dock på schampo med äppeldoft, men jag svalde det i alla fall inte… Jag kan ändå tipsa alla andra om att det inte smakade äpple, så behöver ingen annan prova.

#8 Menade kanske mest att krullalfa LÅTER roligare. Alltså rent ljudmässigt. Ja, i MITT tycke alltså, jag kan ju knappast yttra mig om vad andra ska tycka. Det gör ju andra så bra, så det behöver ju inte jag…

#7 Att som svensk sitta och säga at om @ känns väldigt långsökt för mig. Jag vet ju vad at betydde innan @ kom på tangentborden. Inte är at så enkelt att uppfatta under ett samtal på telefon heller. Då föredrar jag en längre term, så att jag kan känna mig säker på vad som avses. En målande benämning som alfakrull, snabel-a e dyl är tydligare. 

Heja för den norska och isländska strategin i sådana fall!

#13: Ah, jo det ligger ju alltid något skönt exotiskt i att använda lånord. De ligger liksom bra i munnen, helt annat sound än gamla tråkiga svenskan.

#15 jag startar en tråd, för tips om utländska ord som ligger bra i munnen.

#14, 11. Givetvis, inte är 'at' ett svenskt ord. Men det var väl inte direkt 'alfakrull' heller. Diskussionen låg som jag förstod i @-tecknet, även om trådskaparen pratade om nordiska språk. Att som svensk säga 'at' tycker jag inte är det minsta konstigt, men kanske beror det på vad man jobbar med och vilka man pratar med. Till min kära mor hade jag nog snarare valt 'snabel-a', men genom jobbet säger jag nog faktiskt alltid 'at'. Ingen har någonsin ifrågasatt saken, och mailen verkar alltid ha kommit fram.