Tja, varför inte? Överallt, när jag surfar runt, har jag sett dessa skrivfel och blivit lite irriterad över det/ Susanne

Ojsan, ser att punkt 4 försvann på slutet där, och Redigera gick ju inte heller. Så här kommer sista delen i repris, fast rätt den här gången, förhoppningsvis:

Likadant om det är en grupp med människor: 1. Det är deras bil. 2. De har en fin bil. 3. De fick dock problem med sin bil. 4. Grannen är en stor glad familj med många bilar. 5. Familjen fick låna en bil av dem. 6. De fick dock problem med deras bil - betyder alltså inte samma som i 3.

Visst blev det lite konstigt utan punkt 4?

Ett annat vanligt fel är när man byter e mot ä och tvärt om. Det var någon som hade ”sätt” något i ett inlägg här på forumet, exempelvis.

I en viss del av Västergötland säger man så, så det är kanske inte så konstigt, men man stavar ju inte så för det. Känner en från Lidköping och hon säger så. Fäm istället för fem och så vidare. Låter rätt kul, tycker jag. Jag säger så själv ibland, mest för skoj.

# 3. Det tror jag ibland har med dialekten att göra. Jag är ju norrländska och jag vill gärna ha tid att läsa igenom vad jag skrivit just för att det är lätt att kasta om ord.

Tex. "Glaset har jag ställt på bordet". Det känns bra för mej att säga så, men i en större allmänhet är det kanske inte så bra.

Det bör väl vara så: "Jag har ställ glaset på bordet". Visst verkar det vettigare?

Nu då jag skrev detta, så skrev jag först "värkar" som jag sedan fick ändra till verkar.

Och inte är jag särskilt felfri heller, men oftast beror mina fel på att jag ibland skriver lite fortare än jag egentligen kan… Vanliga stavfel jag gör av den anledningen är intressanta ord som ”yttelrigare”. Fattar inte varför l och r alltid byter plats, men det händer ofta. Ibland hoppar man över ord. Man tror att man redan skrivit dem… Ja, ovan hoppade jag över en hel rad, men det hade kanske inte så mycket med det att göra.

Sen tycker jag inte det är något större fel att säga ”glaset har jag ställt på bordet”. Det beror lite på vad som sades innan och så. Sen är det ju inte fel att variera sig i språket heller. Det låter ju lite trist när samma ord uppträder i tre meningar i rad exempelvis (beroende på vad det är för ord, men är det långa ord så låter det nog lite tjatigt).

Jag gillar när folk pratar sina dialekter, men det ska väl helst inte sprida sig allt för mycket till skriftspråket, om man vill att folk ska orka läsa det man skriver.

Vissa ord har ju blivit godkända att använda i svenska akademins ordlista. Det jag kan reta mig på är dig, mig och sig. Många skriver de orden som man säger, dem, mej och sej. Jag tycker det ser alldeles galet ut. Jag fick lära mig att skilja på skrift och tal i skolan. Vet att jag också kan göra fel, men ingen är felfri. Sen har jag märkt att många inte kan stava till lugn. De skriver lung. Är det bara slarv eller okunnighet?. Ordet gärna, blir järna. Finns många ord som stavas fel. Har jag fel?

#4: "Glaset har jag ställt på bordet" är ju helt okej. Du ställer helt enkelt objektet som satsens fundament, och det fungerar ju utmärkt gramatiskt så länge du inte har exvis ett tidsadverbial också (som ju ofta placeras som fundament i en huvudsats): *Glaset har jag ställt på bordet igår, låter onekligen lite tillkrånglat och *igår glaset har jag ställt på bordet är ju bara fel. Dessutom är det ju som nämnt så att kontexten spelar roll. Uppbyggnaden med objektet i fundamentet tycks ju syfta tillbaka till något tidigare:

"Var är glaset?"

"Glaset har jag ställt på bordet."

jämför med detta:

"Var är glaset?"

"Glaset, det har jag ställt på bordet." (denna typ av satser med dubbelt subjekt brukar ju användas för att referera bakåt)

Vilken härlig diskussion! Jag älskar att skriva rätt och har kallats något av en "språknazist" (givetvis inte då refererat mot nazist, utan snarare att man är alldeles för noga med något, hur som helst…).
Några saker jag vill lära svenska folket (som en fortsättning på de-dom-dem-diskussonen) är att det heter INTERVJU. Inte interjuv. Interjuv låter som inter-ljuv, vilket då genast blir en helt annan sak. Hörde senast här om dagen någon på radion som sade detta.

Radio och teve har ofta felformuleringar. Där säger de ofta de e istället för de är. Finns hur många exempel som helst. Lyssna nästa gång, så får ni höra.

Man hör mycket tokigt i radio och TV. Det jag stör mig mest på, som jag kan komma på just nu, är när man säger och istället för att. Båda brukar man ju slarva till så att de blir å, och det verkar som att detta å, när det ska ”översättas” tillbaka igen, nästan alltid blir och, även när det borde vara att. ”Jag har gått ut för och fiska” är kanske ett lite väl brutalt exempel, men det är ändå inte långt ifrån vad man hör ibland. Häpnadsväckande tycker jag, men tydligen inte alla…

Att man säger e eller ä istället för är stör inte mig så mycket, då detta oftast är dialektalt, och jag gillar ju dialekter, som jag sa innan. Däremot stör det mig när man skriver så.

När det gäller textning i TV3 och andra pajas-kanaler (i alla fall språkligt ibland) brukar jag mest störa mig på särskrivningar och att man av någon outgrundlig anledning ibland sätter ett mellanslag framför ? och !. Var har man fått denna onödiga idé ifrån? Alla skiljetecken fungerar likadant i detta avseende. .,:;?!, alla ska de placeras DIREKT på meningens sista ord. Själv tycker jag att det ser väldigt ”B” ut att göra som jag gör nu ! Ser jag sådant så kan jag nästan inte låta bli att leta upp och störa mig på ytterligare fel…

Vad? "B". förstår inte.

#11 Kanske ett lokalt uttryck som enbart gäller i min förvridna hjärna… Tips: Tänk film…

(#11, man brukar ju prata nedvärderande om B-film)

En sak som jag själv brukar fundera på är vad som är mest rätt att använda, ner eller ned.

Och en sak som jag stör mig på är att vi snott engelskans ”but”. Jag är van vid att säga ”han gjorde inte rätt, utan snarare helt fel”. På engelska skulle man kanske kunna tänka sig något i stil med ”he didn't do it right, but rather all wrong”, eller liknande. Detta har smittat av sig på vissa har jag märkt: ”Han gjorde inte rätt, men snarare helt fel”. Detta hör jag ofta och blir lika förbannad varje gång. Har det plötsligt blivit rätt att säga så? För jag tror då inte det var rätt när jag gick i skolan.

#9: Jag tror inte att det är rimligt att förvänta sig att det talade språket ska följa samma grammatik som det skrivna. Eller rättare: talspråk har en helt annan grammatik än skriftspråk. Och det är väldigt bra att det är så! När vi talar har vi en hel arsenal av andra uttrycksmedel än orden till hands: kroppsspråk, tonläge, ansiktsuttryck, läten, etc. Vi behöver helt enkelt inte ödsla tid och kraft åt att använda en tyngre gramatisk apparat och tydlig artikulering.

Det stora problemet är ju, som flera varit inne på, när talspråket skvätter över till skriftspråket. Skriftspråkets styrka är ju just standardiseringen - en skåning kan kommunicera utmärkt med en Jokkmokk-bo - och talspråket, som ju alltid är lokalt, gör att standariseringen försvinner.

Annars kan jag tipsa dig om att spela in dig själv när du talar. Spela in några telefonsamtal, transkibera dem, och förfasas!

haha vilket roligt tips, det vore kul att höra =) Men som du säger, säkert fasansfullt!
Det jag ofta stör mig på är när folk säger "ååå" i början på varje mening. En karl som läger upp nyheterna på radion säger alltid:
ååå i umeå är en ny bla bla bla.
ååå i går besökte kungen blablabla
åååå allt möjligt. Blir så less på dessa "ååååå"
Varför säger han inte bara "I umeå…"?

#14 Inspelning har alltid varit ett av mina största intressen, så nog har man spelat in sig några gånger, om än oftast i mer skämtsamma sammanhang. Framför allt kommer jag ihåg att en kompis till mig tyckte att jag var bra på att imitera Torbjörn Fälldin, och inne i mitt huvud lät det allt rätt likt också. Sen spelade jag in mig och sedan dess har jag inte försökt härma honom igen, i alla fall inte i tron att det skulle låta det minsta likt…

Numera är det dock nästan aldrig rösten jag spelar in, då det i huvudsak är instrumentalmusik man håller på med, men nu avvek jag väl ändå rejält från ämnet… Fy mig.

Gör inget. Blev roligt bara. Tankarna far ju alltid iväg och sitter man och skriver, så kan det bli vad som helst.

Något som stör mig i talspråket är när folk säger "jengkligen" istället för "egentligen". Eller "texempel". Det heter "till exempel"!

Ett stort problem i skriftspråket är användandet av "vårat" och "våran". Det heter vårt och vår. Är inte helt hundra, och har packat ner alla grammatikböcker och ordlistor, men visst existerar inte ens orden vårat och våran?

Kommer osökligen att tänka på Vårat gäng.

#18, du har så rätt, det finns iaf inte med i mitt saol

Jag har hört vuxna säga Kallejanka istället för Kalle Anka 

Gaberob, tummuggi och helikopeter. Ord jag också hört vuxna säga

Haha, vad ungås ni med för vuxna?
Min mor brukar säga asseptera (acceptera), sovde (sov) bland annat… Själv har jag otroooligt svårt för att uttala huvan på träjan.. Vet inte heller hur det stavas. Någon som vet? Kapertjong? Kappechong? Kapetjong?

Jag tror jag säger Kappetjong.

Kapuchong heter det era stollar

#22 Men allvarligt talat, helikopeter säger väl alla lite då och då, inte för att vi tror att det heter så, utan för att det är roligare att säga, helt enkelt. Det låter kul och slutar på Peter som är ett namn…

Jag tycker nog man kan skilja på när folk säger helikopeter och när folk säger emsam och liknande.

#26

Min mammas fd.sambo är dansk. Han säger helikopeter med proppelor

#24 Vad det heter och hur du säger det är olika för mig. Konstigt egentligen när vi vet ordet men uttalar det annorlunda.

#28: Jag tror att det är viktigt att förstå att talspråk och skriftspråk faktiskt är två olika språk. Talspråket är till exemel mindre stabilt och mer felxibelt, skriftspråket följer vissa (uttalade) regler. Det bör också påpekas att det standardiserade skriftspråket ju är skapat utifrån det språk som talats. Dessutom är ju svenskans stavningsregler knappast helt konsekventa eller logiska. Så det är inget konstigt med att vi uttalar ord på annat sätt än vi skriver dem.

#25 Stavas det så? Svårt ord. Kan inte uttala det heller, säger alltid huva =) ett annars svårt ord att uttala för mig är "artist" vet inte varför, blir alltid "atist", om jag inte verkligen tänker efter. Skumt.

#30 Det kan ju vara att r försvinner för dig. Jag glömmer ibland ord och får leta väldigt länge i huvudet innan jag hittar det. Så blev det efter min olycka.

Nja jag tror inte det är det, det är bara i just detta ord. I överigt har jag inga som helst talsvårigheter, förutom den norrländska dialekten då =)

#29 Fast egentligen är det lite logiskt att svenska stavningsregler inte är helt logiska… Svenskan kryllar ju av låneord (och nu pratar jag inte nödvändigtvis om engelska) som försvenskats, och i vissa fall har det inte helt lyckats frigöra sig från stavningen på originalspråket. Kan dock inte koma på några exempel i just detta ögonblick.

#33: Nej, givetvis! Det är fullkomligt rimligt att reglerna inte är konsekventa, speciellt lånord (intressant exempel f.ö.: "lånord" heter det och inte "låneord", jag tror dock aldrig att jag har sagt "lånord") rör till stavningsreglerna. Dessutom är det ju så att hur orden uttalas är något som ständigt undergår en förändring, emedan stavningen är mycket stabilare (även om den helt visst ändras också, dock mycket långsammare än uttalet).

#34 Jo, många gör dock sitt bästa för att påskynda förändring av stavning. Såg ett exempel alldeles nyss på en sida på nätet: ”Tästat”. Det var i alla fall en ny variant för mig.

Ett exempel på lånat ord: Toalett. Heter samma på franska, stavningen är dock annars

Vi har många lånade ord som blivit försvenskade. Speciellt tyska och engelska. Men jag tror alla språk har lånat lite här och där.

Fast många av de ord vi har lånat från engelskan har de lånat från annat håll.

Ja, vi har även lånat, franska, grekiska och mycket latin.

Sedan har jag också hört att plattyska helt saknar runda ord…

#30

ja, det stavas så =)

#38: Ja, om vi bortser från engelskans förmedlande av latin, grekiska och franska står språket för endast 0,4 % av det svenska ordförrådet. Dock har vi sedan andra världskrigets slut lånat in runt 500 ord per decenium från engleskan.

Intressant diskussion.

#15 Det var en sak vi lärde oss i på RMI Berghs att inte säga saker som mmm, åhh och sådant när någon spelar in. Vilket jag stolt kan säga att jag inte gjort varken i direktsändning eller inspelning. Så skönt att se och höra. Tar hellre en sekunds paus av tystnad för att hitta rätt ord, för det är ofta då som folk hummar och så. Att sitta på nyheter och sådant och göra det borde vara straffbart ;-).

Och så ordens ursprung. Det är så intressant. Nästan alla språk, utom Isländska, har ord från andra språk.

Etymologi handlar om ordens ursprung, och kommer från grekiska etumos och betyder "sann". "Logi" kommer från lógos som betyder betyder "lära". Alltså läran om ordens sanna ursprung. Förlåt för min lilla utveckling där.

Det går knappt att förstå hur många låneord vi har, och vad de ursprungligen betydde. Tar några exempel. Chaufför kommer från franska. En av dess betydelser är "Eldare vid ångmaskin". I slutet av 1800-talet blev det allmänt "bilförare".

Angående toalett så betydde det i början när vi lånade från franskan "sidentyg", som sedan halkade över till ordet duk som man rengjorde sig med och på den vägen är det.

Märks det att jag fått en sådan bok :-).

Som sagt, intressant diskussion. Ett ord som kanske kommer från latin "discursus" som betyder springande åt alla håll, kringströvande och samtal. /Vanessa

Kom på ännu en sak som jag stör mig på, och det är när folk, ofta i radio och TV, säger "situationstecken". Det finns inget sådant ord. Det finns inget tecken särskilt avsett för att beskriva situationer.

Problemet är att det heter "citationstecken", men det är lite olyckligt. Personligen tycker jag att man ska bojkotta det ordet helt. Ordet "citattecken" är också helt korrekt plus att man inte hör fel eller riskerar att säga fel på samma sätt. Dessutom beskriver det bra vad det är: Ett tecken för citat. Citation är därmed, i alla fall numera, ett helt onödigt ord.

Nu kanske alla undrar varför jag inte använder citattecken i detta inlägg, och det beror helt enkelt på att jag nu inte använder samma dator som jag brukar använda, och det innebär samtidigt att jag inte har orkat kopiera över min egen tangentbordskonfiguration på den, så denna är som de flesta andra datorer (tyvärr), så det får bli tumtecken istället, alltså de som sitter på Shift+2. Ser likadant ut på långt håll om man tar av sig glasögonen… Likaså betyder ' fot, men även minuter, när man exempelvis skriver koordinater: 58°12'45,37" (där alltså " betyder sekunder, alltså 3600-dels grader).

#44: Ett problem är ju i och för sig att vi inte använder citattecken bara för citat. Jag brukar tala om citattecken när de används för regelrätta citat, och citationstecken om dem i stort.

Hur hittar du sneda citationstecken på ett vanligt tangentbord, förresten?

#45 Jag har gjort min egen konfiguration, så i mitt fall har jag gjort om hela skiten. Där 2 normalt är, har jag tumtecknet (") och i kombination med Shift får jag det riktiga citattecknet. Jag har 4 tecken på varje tangent och jag har tagit bort siffrorna på översta raden (tyckte det räcker med att ha dem på den numeriska delen). Jag har även tecken på piltangenterna och Enter, men sitter just nu på den datorn som bara har "vanlig" konfiguration, så jag kan inte enkelt få fram dem just nu. Eller jo, pilarna går ju förstås: ???? (UTF-8 krävs för att man ska kunna se dem, men det är ju standard i Ubuntu), men som standard sitter pilarna på AltGr+y, AltGr+u, AltGr+i samt AltGr+Shift+u, detta både i Ubuntu och i Xandros för Eee PC, som jag sitter vid just nu. Sedan finns ju, åtminstone i Ubuntu, möjligheten att använda UTF-8-koderna direkt också, men det funkar inte i Xandros, eller så har jag glömt någon inställning: Ctrl+Shift+u+, exempelvis Ctrl+Shift+u+0041 för ett A (koden är hexadecimal, precis som i teckentabellen).

Sen gillar jag ju inte när man skriver x när man menar × (gammalt multiplikationstecken). Ett x är en bokstav, inget multiplikationstecken. De kanske är snarlika i utseende, men sätt dem bredvid varandra, så syns skillnaden ännu tydligare: x×.

Och angående citattecken, så sa jag inte att citationstecken är fel att säga. Tyckte bara att det var lite onödigt, men jag klagar ju inte på folk som säger citationstecken, det är de som säger situationstecken jag klagar på… men jag förstår hur missuppfattningen kan ha uppstått.

#44, vilket bra inlägg. Jag har aldrig varken tänkt på det eller än mindre lärt mig något om saken. Nu vet jag. Dubbelkollade även din fakta (vilket jag alltid gör, onödigt att lära sig fel), och givetvis stämde det. Citattecken och Citationstecken finns i saol, inte Situationstecken. Tackar!

#25 #30 #41

Nej, det stavas "kapuschong".

Japp, det är tydligen riktigt. Här ett utsnitt från SAOB:

KAPUSCHONG

kap¹??o?4 l. -u?-, r. l. m.; best. -en; pl. -er. ( caprichon 1771. kapu(s)chon (cap-) 1774–1910 (: capuchonhatt). kapu(s)chong (cap-) 1791 osv.) [jfr ä. t., ä. eng. capuchon, av fr. capuchon, avledn. av cape (se KEP).

Det ser alltså ut som att ”kapuchong” är en ”svengelsk” variant. ”Kapu” från svenskans ”kapuschong”, ”chong” från engelskans och franskans ”capuchong”. Att man satt s inom parentes verkar antyda att ”kapuchong” kanske ändå inte är helt fel. Däremot får man ingen träff på det ordet om man använder SAOB:s sökfunktion.

Konstigt konstigt ord. Varför är chong med? Det väl inte särskillt franske/engelskt?

Låter nästan lite kinesiskt…

Personligen kämpar jag med att inte studsa högt och stöna varje gång någon säger sig ha "växt upp". Ja, jag vet att man får böja ordet växa så här: växer, växte, växt. Det passar bra att böja så när det gäller växter som blir/blivit större, men det sättet att böja passar sig inte (i mina öron) på människor. Då föredrar jag vuxit, vuxen. Det grundar jag på att en människa blir vuxen efter att ha vuxit upp, inte växt upp. Antagligen är jag lite överkänslig för en struntsak, eftersom jag obehindrat säger att det var si och så under min uppväxt.

Det där med växt och vuxit är ju något som ändrar sig med tiden. Förr var det vanligare med svaga böjningar, men efterhand har de starka böjningarna tagit över allt mer, med några undantag. Förr sa man ”grov” istället för ”grävde”. För inte så länge sedan sa man ”simma, sam, summit”. Trenden verkar i alla fall i det stora hela vara att man går mot ”simma, simmade, simmat” och andra starka böjningar. Det är nog något man får leva med framöver. Egentligen är det ganska bra, kan man spontant tycka. Språket blir då enklare och man kan koncentrera sitt lärande till annat tidigare. Invandrare som kommer hit kommer att ha lättare att lära sig språket om det inte finns så mycket undantag till alla regler. Jag vet många invandrare som tycker att svenska var mycket lättare att lära sig än exempelvis engelska, men det beror kanske inte på varifrån man kommer. En som jag speciellt kommer ihåg tycka så, var från Ungern, men vad jag som lekman kan höra så verkar inte ungerska så väldigt likt svenska. Inte så likt engelska heller för den delen…

#53 När det gäller ordet simma,så är båda böjningarna enligt saul rätt. Jag tillhör den gamla stammen som säger simma, sam, summit.

På tal om det här med böjningar av ord. Jag önskar att ordet "Spall" fanns. "Jag spall saft." Det vore det perfekta ordet. Spillde låter i mina öron lika fel som sovde.

Jo, men det troligate är att både sovde och spillde kommer att anses helt korrekt i framtiden. Man kanske skulle vänja sig redan nu… ;P

#56 Kan vi inte istället hålla "sovde" borta, och släppa in "spall" i ordlistan?

Om vi alla vill det så lär det ju bli så, men har inte ett konsekvent språk utan undantag också vissa poänger? Tänk vad lätt det skulle vara för exempelvis invandrare att lära sig vårt språk och hur mycket snabbare de skulle kunna integrera i samhället och så vidare…

Men spontant känner jag ändå som du: Jag har lärt mig i skolan en gång i tiden hur det ska vara och då ska inga snorungar komma och ändra på det…

Men som sagt, mycket av det som har varit korrekt i säkert 50 år var helt fel för kanske 200 år sedan…

Hur roligt är det att vifta med en pekpinne?

Jag har funderat i flera dagar på det där med vad som är svag och stark böjning av verb. Jag tror att den enkla böjningsformen kallas svag (t ex hitta, hittade, hittat) och den andra (t ex simma, sam, summit) är stark böjning. 

Jag kommer bara ihåg benämningarna svag och stark böjning från grammatikundervisningen i tyska och då handlade det om att behålla vokalen som i machen, machte, gemacht eller byta vokaler som i t ex sprechen, sprach, gesprochen.

Hur är det egentligen?

Sam? Summit? Det låter inte som riktiga ord i mina öron

#59 Nej, där har du allt fel, angående starka och svaga böjningar!

Nej, skojar bara, det var jag som klantade till det. Givetvis är det precis som jag sa, fast tvärt om… alltså som du sa.

#60 Nej, numera är det ju inte så vanligt heller. Förr var det dock vanligt och allenarådande.

Fast mycket var ju bättre förr också, exempelvis ordet ”rolig” som betydde ungefär samma sak som ”lugn”, det vill säga precis som det gör i norska och danska än idag. Således var ”orolig” motsatsen till ”rolig”, vilket det alltså inte är idag, vilket jag tycker är lite ologiskt.

Jag skulle tro, utan att för den skull göra anspråk på att ha någon kunskap om det, att ordet ursprungligen kommer av ordet ”ro” som i ”lugn och ro” och ”att ta det med ro”. Man kan alltså vara ”rolig” i betydelsen ”en som tar det med ro”. Funderar också på om även verbet ”ro” kommer av detta ord. Att ro är ju en ganska rogivande sysselsättning, om man inte tävlingsror förstås.

Jag fick i skolan lära mig, simma, sam summit. Det var 1960-talets början

Det är intressant att jämföra de olika betydelserna av likadana (t ex ro) eller snarlika ord i våra nordiska språk. Min fantasi drar igång på ord som må ske, må vara, kan ske och kanske. Jag märker att det är viss skillnad i de norska, svenska och danska tolkningarna. Har vi haft samma ord och samma betydelse tidigare, för att sedan utvecklas i olika riktningar? Vår språkhistoria vore kul att veta mer om.

#64 För ca 1000 år sedan fanns ju ingen svenska, utan vi hade ett gemensamt nordiskt språk, idag kallat fornnordiska, ingen aning om vad de kallade språket på den den tiden…

Vi pratar alltså vikingatid här, och på den tiden lånade vi i stort sett inget från engelskan (inte förrän någonstans kring 1600-talet, faktiskt), däremot en del från andra språk. Vi lånade däremot ut en del till engelskan, lite drygt 900 vardagliga ord, som jag nämnt i en annan tråd (om inte rent av i denna).

För den som vill veta, men inte orkar leta upp den andra tråden (jag kommer själv inte ihåg dess rubrik heller för övrigt), kommer här några exempel, ni som läst den andra tråden kan sluta läsa här…:

• Take (fornnordiska ”taka” som sedan blivit ”taga” och numera bara ”ta” på svenska)
• Husband (husbonde)
• Window (vindöga, vindu eller vindue på danska och norska, tror jag)
• Fuck (fucka, focka, lever kvar i vissa svenska dialekter än idag bland de äldsta, men numera har vi ju mer eller mindre lånat tillbaka ordet, som kanske är världens mest använda ord, från engelskan)
• Club (från ”klubba”, men vi lånade tillbaka ordet i och med införandet av ordet ”klubb” i svenskan, så vi lånade alltså vårt eget ord, så att säga…)
• Flat (flat)
• Gap (gap)
• Steak (stek)
• Finns som sagt många fler, men jag kommer inte på så många just nu…

På senare tid har vi, vad jag vet, bara lånat ut tre ord till engelskan: Moped (som är en förkortning av motorvelociped som ju inte är särskilt svenskt i och för sig), ombudsman och smorgasbord (smörgåsbord).

#65, jag tror visst att du bör skriva en artikel och dela med dig av dina visdommar!

Visdomar och visdomar (oj, såg just att du stavat ordet med två ”m”… he he he ;P), det är väl bara det att jag tycker att det är lite kul att kunna påpeka att vi lånat ut en hel del till engelskan, när man annars oftare hör att vi mest lånar därifrån. Okej, det är ca 1000 år sedan Vikingarna landade i mellersta England (där hundratals byar fortfarande heter något som slutar med ”by”, jag brukar nämna ”Grimsby” som exempel, mest för att jag är för dåligt påläst för att komma på så värst många fler…).

Mina källor till denna information är radioprogrammet ”Språket” i P1, där språkprofessor Lars-Gunnar Andersson besvarar lyssnarfrågor om svenska språket (och ibland även andra språk när det är relevant). Min fru har en gammal lärobok skriven av honom också, för övrigt. Den är också ganska intressant. Funderar på om jag ska bilda en Lars-Gunnar Andersson Fan Club eller liknande… ;P

Sedan har jag för mig att Fredrik Lindström också nämnt det där med exporten av fornnordiska ord till engelskan vid något tillfälle, eller kanske i någon bok. Har även sett att de tog upp det i Svenska Skrytboken, men jag vet inte riktigt hur mycket man ska lita på den information som står där. Fast den har ju källhänvisningar på slutet (eller minns jag tokigt nu?), så kanske lite i alla fall…

Sedan finns ju SAOB på nätet, som dock inte är komplett än, tror de räknar med att ha med hela alfabetet till 2012 eller så. Där finns information om ursprung till de flesta ord (om de inte börjar på en bokstav efter ”t” för närvarande) och exempel på där orden använts och årtal, så att man får en hyfsad bild av ords ursprung och i viss mån även utveckling.

Språket, förresten, kan man ladda ner och lyssna på i efterhand i form av mp3-filer. Själv har jag de flesta sedan 2004, dock har jag inte katalogiserat dem mer än att jag namngivit filerna efter vad de handlar om i korthet. Alltså inte så detaljerat så att jag kan söka på ett visst ord de tar upp. En regnig dag kanske… nej, för mycket jobb och för liten nytta.

#67, M är inte min starka sida. Vet inte varför just M alltid vill trilskas med mig. Har jättesvårt för alla ord nästan. Ungdomar, Välkommen, Domare. Hur fasen kan man veta när det är ett eller två M? Jag försöker lära mig alla ord manuellt. Det är lite drygt. Fick dessutom nu dubbelkolla i SAOL dessa ord för att se till att jag skrev dem rätt. Konstigt.

#62: Att efterfråga logik i språket tror jag är fåfängt. Men det intressanta här borde ju snarare vara att fråga sig hur fasen det kommer sig att "rolig" har gått från "lugn" till "kul". Hur, var, när och varför?

#69 Det tas upp i ett av de senaste avsnitten av ”Språket” i P1…

Lyssna från och med 10:27 och någon minut framåt eller så.