Kapitel 1

"Håll tyst!", skriker Vanja och skyndar sig att öppna dörren.
Estella kastar en sista blick på killarna som sitter på golvet längre bort och skrattar. Sedan skyndar hon sig ut
efter en knuff från Felicia.
Vanja försöker att slå igen dörren med en smäll, men den är så trög att den långsamt stängs.
"Åh, jag hatar dom! Så himla omogna!", säger Vanja och rättar till sin frisyr.
"Jag lovar, om vi skulle träffa en av dom ensam nu så skulle han inte våga säga ett skit", påstår Felicia och
ger ifrån sig en låg suck.
"Den där Andrei är ju värst! Han som ska föreställa den tuffaste… Han är ingenting." säger Vanja.
Tjejerna skyndar sig över den tomma skolgården.
"Och du som sa att du gillade honom?" säger Felicia vasst och höjer ena ögonbrynet.
Estella kastar nyfikna blickar på Vanja, hur ska hon reagera på det?
"Men snälla, det var typ i sexan, när han var ny här. Och ni sa att han inte var så pjåkig dessutom!"
"Men det var bara för att uppmuntra dig att bli ihop med honom." protesterar Felicia och sneglar på Estella.
"Visst, Estella?"
"Precis!" svarar Estella snabbt. "Men nu har jag träning, minns ni väl?"
Tjejerna tar farväl av varandra och splittras.

Det är först nu som Estella märker hur mörkt det är ute. Kylan tränger sig på henne.
Hon snyftar lågt och drar jackan tätare omkring sig. Det regnar, men inte så mycket.
Estella gillar hösten. Många tycker mer om sommaren, eller vintern.
Men det är så mysigt att sitta i soffan med en kopp te när det regnar ute. Och de vackra färgerna som löven får..

Värmen slår emot henne när hon stiger in i hallen och drar av sig jackan. Hon sparkar av sig skorna.

Hennes föräldrar sitter i köket och äter. Estella vet mycket väl att de lagt märke till henne.
Hon hoppar över "Hej"-delen och går uppför trapporna, till sitt rum.

Hon står framför sin spegel. Det röda, lockiga håret som oftast brukar vara ustläppt är nu uppsatt till
en hästsvans. Hon har på sig sina vita jogginbyxor, som hon har på sig
under sin tennisträning. Det är hennes favoritbyxor. Även om hon bara haft dom i två månader.
Och tennis är hennes favoritsport. Även om hon spelat i 6 år, även om hon velat sluta men
fortsatt efter sin pappas tjat, även om hon egentligen inte har lust att spela just ikväll, så tänker hon
inte längre på att sluta. Tennis är det enda hon har.

Det knackar på dörren. Estella drar snabbt på sig en bekväm T-shirt och vänder sig från spegeln.
Hennes pappa, Ivan, öppnar dörren.
"Du vet vad vi tycker om att du springer upp till ditt rum så fort du kommit hem", säger han och ler.
"Mm. Har du ätit färdigt?" frågar Estella.
"Ja… Vill du äta nu eller sen?"
"Sen."

De sitter i bilen. I Ivans grå Skoda. I den härliga familjebilen.
Ivan kör och Estella sitter bredvid honom.
De sitter oftast tysta när de är påväg till hallen. Ibland småpratar de.
Plötsligt kommer Estella på en sak.
"Vart är Lacky?" frågar hon sin far.
Ivan kastar blickar mellan vägen och sin dotter.
"Han är väl hos Anna. Vi behöver inte alltid veta vart han är. Eller hur?"
Estella rycker på axlarna.
"Lustigt.. Ibland känns det som om du är hans storasyster, och inte tvärt om", säger hennes pappa. "Du tänker
nästan alltid på honom. Du undrar alltid var han är."
Estella rycker till. Hon ser en aning förvånat på Ivan, som om han just avslöjat en chockande nyhet.
"Hellre det än att vi bråkar. Eller? Han är ju min enda familj. Förutom du och mamma, förstås." säger hon.
Ivan nickar.
De är tysta resten av resan.

På andra sidan nätet står Nadja. Hon slår bollen till Estella.
Estella tänker på Lacky. Hennes kära bror, som hon har en speciell relation med. Den som hon mest bryr sig
om. Den som hon mest tänker på. Den enda som hon kan prata om allt med.
När bollen är endast några meter från Estella, så tänker hon på Anna.
Lackys flickvän. De blev ihop för tre månader sedan och Estella gillar henne inte alls.
Kanske av avundsjuka för att hon får spendera mindre tid med sin bror, eller för att Anna helt enkelt
är en korkad svenne.
Hennes irritation växer och hon slår till bollen med all sin kraft. Bollen kommer för snabbt för Nadja.
Nadja missar.

Efter några matcher, tips från tränaren och några varv i jogging står hela tennisgruppen och stretchar.
"Asså, vad du är bra, Estella!" säger Nadja som står bredvid Estella. "Du blir bara bättre och bättre! Jag har
bara en spaghettiarm just nu.. Jag vill vara med i den klubbtävlingen om en månad  men jag är inte tillräckligt
bra. Du borde vara med! Johan sa väl att du borde det?"
Estella sneglar på Johan, deras tränare. Han har fullt upp med att utföra "nyttiga" rörelser.
"Jo, men jag vill inte tävla." säger Estella och börjar packa ner sitt tennisracket. Tanken på att börja tävla
och få en tävlingsberoende, pressande pappa, och sedan tappa sin passion för sporten lockar inte Estella
alls, inte ett dugg.
"Jahapp… Skyll dig själv.." säger Nadja, en aning besviken, och följer med Estella till damernas
omklädningsrum.
Efter att ha duschat, bytt om, småpratat med Nadja och bytt telefonnummer med henne så skyndar
sig Estella ut. Hon springer igenom det nu piskande regnet till den gråa Skodan.

På vägen hem diskuterar Ivan och Estella om dagens träning. Ivan tycker att hon borde fokusera mer på
att springa, än att slå det hårdaste hon kan. Estella försvarar sig, och påstår att alla riktar bollarna
mot henne, så hon behöver knappt röra på sig.

När det är tillräckligt sent och Estella börjar känna sig trött så lägger hon sig.
"Fundera på den där tävlingen. Trots allt, det vore kul att delta." påstår Ivan.
Estella lovar att tänka på det.
Snart har hon somnat.

Verkar vara en ungdomsroman du har börjat på!? Den ser ju lovande ut tycker jag. Undrar bara en sak? I början skriver du att hon snyftar när hon går hem och har skilts från sin vän. Varför det? Det regnar, men är inte kallt, och hon gillar ju hösten?

Tänk på att kolla upp alla sådana "lösa trådar". Sedan i slutet där påstår Ivan att det skulle vara kul att delta? Du menar kanske så här: "Trots allt, skulle det inte var kul att delta"? säger Ivan.

Skriv på du! Det blir kul att läsa din fortsättning på historien!

Okej, ska ändra det i mina anteckningar då! ;) Kul att du orkade läsa allt. :)

Tycker du skriver bra även om det var några småsaker som kunnat vara annorlunda. Ska bli intressant att läsa fortsättningen! :D

#4 Tack! Ja, om det någonsin blir någon fortsättning… Just nu har jag stannat upp.. Orkar inte skriva så mycket… Har till och med funderat på att starta en ny bok istället! :P

Hmm, där kommer en av skrivarkonstens principer in! Den att aldrig ge upp!

Du kan ju inte börja skriva en ny bok förrän du avslutat den gamla. Jag tycker den har potential att bli riktigt bra, så ge inte upp! :D

Den är på god väg frammåt den här! Jag blir lite frågvis till och från då det verkar hoppa mellan ämnen, tex att hon säger att hon skall äta senare, och sedan helt plötsligt är man i en bil. Lite sådana småsaker, samt att det ibland bilr upprepningar av ord lite väl nära varandra, men jag tycker det är intressant att läsa! Kämpa vidare!

Okej, jag ska försöka kämpa vidare med den.. :) Men det andra kapitlet blev inte alls bra, tycker jag… Måste nog skriva om..!

Du gör det som behövs, men ha tålamod och ge inte upp ;)