Här kommer ett rim jag skrev för något år sedan..

Den feta kossan!

Den feta slappa kossan

ligger och pöser i sitt bås

Den drömmer om den goda skogsmossan

och alla andra mål som aldrig kommer nås

Den feta kossan grubblar på

den gamla suggan som i grannbåset stå

Dessa grymtningar den får höra

plågar den feta kossans öra

Mu, säger kossan till sitt försvar

men den gamla suggans öra är helt fyllt med var

Den feta slappa kon

ligger nu i misär

Den tänker på alla don

som behövs göras här och där

Motivationen att börja

att nu ta tag i allt detta göra

Blir aldrig annat än en enda sörja

som ingen annan än hjärnan får höra

Nej, nu ska bestarna ned

så att rosor blommar

Suggan lägger vi på en brasa ved

Ah, vilken underbart skön sommar!

© LM

Välkommen hit och kul att du också vill del amed dig! Det är så kul att läsa andras texter, och lite extra spännande när det är nya skribenter som delar med sig!

Jag gillar din text om kossan. Vad härligt tema! Fortsätt gärna skiva och berätta gärna om du vill ha konstruktiv kritik på dina texter.
Välkommen igen!

#2 Ja men viss kan jag ta emot lite konstruktiv kritik fast det bara är för nöjes skull. Istället för amatörsnöjesskrivning så kanske jag kommer till kvalitetsnöjesskrivning och det är ju inte fel.

Min sambo tyckte jag skulle tillägga att jag var höggravid och arg när jag skrev rimmet, därav den feta slappa kossan

Åh, härlig rubrik på tråden :)

#1 Rolig och finurlig text med bra rim :)

Här kommen en annan grej, här välkomnas konstruktiv kritik! Jag gissar på att det finns hur mycket fel som helst.. haha.. har inte riktigt gått igenom den så noga än. Nu är jag nyfikna på vad ni tyckte så kanske det blir en fortsättning sen, nästa gång jag har tid att skriva mycket  

Kung Karlen den Tolften

Kung Karlen den Tolften var en stor krigare och en enveten man. Hans storhet låg i antalet personer han dräpt. De oskuldsfulla stackarna som har fallit under hans våld, kan räknas till antalet personer som fötts och vikit hädan under ett år. Om Kung Karlen hade hört dessa räkenskap skulle han nog bli förvånad:

- Va? Säger Karlen

Hur kommer det då sig att Karlen inte förstår hur många personen som lidit en brutal död under hans namn? Vi kan ta en resumé från hans unga år för att försöka få en förklarning till detta.

När Karlen var sjutton år fyllda så var han inte känd som en stor krigare, det var en senare episod i hans liv då han även var känd som den snorigaste snorgåsen som skådats. Hans uppsyn var förfärlig. Han gick alltid med näsan upprätt, han tilltalade sällan någon om han inte hade en order att utföra, dvs skrapa rent fötterna från smuts, raka skåran eller bara bli serverad lite käk. Men det värsta, det absolut värsta med Karlen den tolften var hans gulögda öga. Den har följt med han hela livet. När han var rasande så spräcktes han gulögda öga upp till en stort glödande klot. I klotet så kunde man se de röda pulserande venerna framträda. Åsynen av det önskar man ingen människa!

- Ack ack, vilket grymt öde! Säger skräcktanten i hörnet.

Hon börjar gnola på en sång eller kanske var det en besvärjelse för att skydda sig mot det grymma öde som väntar de personer som skådat ögat? Trots det lågmälda gnolandet så hör man om man lyssnar noga en vers:

I ett fjärran land

vid vägarnas slut

satt Karlen och var själsligt sjuk

oh ve ave mono, sa hans mor

Karlen har dräpt sin bror

Skräcktanten berättar det hon fått höra i sina ungdomsår. Karlen hade som ung dräpt sin bror, om än oavsiktligt. Hans mor hade väntat tvillingar men bara en överlevde, det onda ögat tog den andra. I och med detta så bestod mycket av Karlens unga år av att få stryk och att få höra om vilken olycka han förde med sig. Att födas med det onda ögat var självklart inget privilegium, utan orsakade ju endast en fruktansvärd smärta för det lilla väsendet. Att från hans första levnadsår ständigt fått höra om hur han dödat sin bror och hur dom önskade att det var brodern som levt istället, gjorde det inte lätt för Karlen.

När Karlen för första gången insåg att han hade ett egenvärde var först vid sjutton års åldern. Det är här hans välkända historia börjar. Det var den gången han hade lyckats smita ut, den stackars saten hade ju varit inlåst i alla dessa år av skam och rädsla av hans föräldrar. Vad skulle byborna säga om denna fruktansvärda varelse? Den skammen kunde inte hans föräldrar leva med. Att de inte dödade han kan man undra över. I vilket fall, när nu hans nyfikenhet förde han vidare vart hans öde till viss del förseglat. Den chock och skräck han satte i människor var till och med mer än vad Karlen själv var van vid.

- det borde ha varit jag, det borde ha varit jag, sa Karlen tyst för sig själv.

Förvirrad i sina tankar drev han omkring i stan och satte skräck i alla som hade oturen att ströva omkring på gatorna. Tillslut upptäckte han att han var ensam. Han förstod inte riktigt varför alla människor flydde i panik, han hade tydligen aldrig sett sig själv i spegeln. Bara slagord från hans föräldrar hade hittills satt sin prägel på hans självkänsla och medvetenhet om hans yttre. Ett grymmare brott än vad hans föräldrar redan gjort vore att sätta en spegel framför hans näsa, men den givmildheten hade de skonat honom från. Såhär såg han iallafall ut: Han hade en ovanlig gul färg i håret som sprack upp i orangerött när det onda ögat var hotat. Den spetsiga lilla uppåtnäsan var ingenting emot hans köttiga läppar. Att han var väldigt kort och fet övervägde inte den respekt han fick av sitt skräckinjagade ansikte. Ja, Karlen hade ju sitt onda gulögda öga. Inte ens hans uppstoppade korvar till fingrar prövade det. Ingen vågade peta eller ens se på han, fast visst var det innerst inne sugna han var ju en tydlig synd som borde straffas. Att denna best fick gå fri på gatorna var helt förfärligt, något byborna har samtalat ett flertal gånger över en kopp te.

I hur många timmar Karlen drev omkring vet han själv inte och i början brydde han sig heller inte så mycket. Han var ju fri, fri, fri, inget överväger den känslan. Han "struttade" omkring från gata till gata. Jag tror faktiskt att det var det enda riktigt lyckliga ögonblicket han haft i livet. Men som de flesta av oss har erfarenhet av så består ju inte lyckan så länge. Tomhetskänslan tog tillslut över och grävde ett djupt, stort hål. Men han var härdad, hans brist på sociala färdigheter, uppskattning, närhet och värme från folk var ingenting han hade någon erfarenhet av. Karlen trodde att det var så här andra människor handlade. Han gick fram till en otroligt vacker ung dam i hans egen ålder som stod med ryggen mot honom vid fontänen mitt på torget, han tog fram sitt finaste leende (som jag inte ens vill beskriva med tanke på uppsynen, tvi!), samlade sitt mod och knackade damen på axeln.. Det här var hans första sociala kontakt utöver hans föräldrar, wow vilket känsla av upprymdhet det gav honom. …damen vände sig om och såg milt uttryck rätt förvånad ut. Karlen spottade damen i ansiktet och puttade ner henne i fontänen, han svor det fulaste orden han kunde och vände sedan på "klacken" (dvs. korvfötterna) och fortsatte därifrån. Han vände sig om och kollade efter en reaktion och får då se något som spräckte han hjärta. Damen låg fortfarande i vattnet, helt orörlig, helt ensam på det öde torget. Såhär skulle det väl inte vara? Hon skulle ju komma efter och fortsätta konversationen, för det var väl så här man förde sig? Karlen gick en aningen tveksam tillbaka. Här tog lyckan slut på riktigt. Den vackra damen låg helt livlös i vattnet. Han petade på henne och svor lite till, ingen reaktion. Han tog tag i hennes hår och drog upp ansiktet från vattnet. Slog henne från kind till kind. Men damen var helt blå, den stackars fina, otroligt vackra damen, som var död! Hade man funnits i Karlen själ hade man hört en sådan fruktansvärd explosition att det hade varit den sista anhalten för hörseln. Hon vad död, död på riktigt! Men vad har jag gjort, jag förstår inte. Känslor, tankar och minnet om han bror vällde upp över honom. Han hade gjort det igen. Det var inte den intentionen han hade haft när han gick fram till damen över torget. Om det var någon Karlen visste så var det vilken synd det var att ta någon annans liv. Han tog upp hennes livlösa kropp i famnen och gick skamsen därifrån med den döda damen. Tyvärr så hade ju Karlen inte direkt några muskler, han var bara fet och otymplig, han fick släpa sin skam i armen fram längs gatorna. Hur många nyfikna och förfärade ögon som kikade ut genom fönstrena kan man bara ana sig till. Alla för fega och rädda för att springa efter honom och hämta dottern till hantverkaren i byn. Han var en best, en synd, skam och ondska följer hans väg.

Karlen och damen han släpade fram över grusgatorna hade inget mål. Han kände inte till byn så han gick, å gick, å gick tills han kom fram till en bäck. Hans feta små korvfingrar började undersöka sitt offer. Han kollade igenom hennes väska, hittade lite pengar och stoppade ner slantarna i sin ficka. Att kolla på henne gjorde så ont i själen att han slängde ner henne i bäcken så han slapp se henne, bad sedan en tyst bön och en vädjan till gud om syndernas förlåtelse. Det är något han gjort ett flertal gånger i sitt förra fängelse, han var nu på väg till sitt nya. Bara det att här fanns inget "galler" att skaka. Här fanns skön luft att andas, gröna ängar, gula åkrar, porlande friskt vatten, fåglar som kvittrar och andra härligheter som det nya fångenskapet erbjuder. Definitivt ett bättre fängelse, men likaså ett fängelse.  

Karlen satt och grät vid floden, stora gula krokodiltårar över sitt hemska öde. Funderingar kring vad han gjort för fel och skammen över synden gick tillslut över till ilska. Fan, fan, fan i himmelen. Varför händer det här mig? Jag var ju fri, ett nytt liv som fick den värsta tänkbara utgången. En riktigt dålig start med andra ord. Han började ifrågasätta varför folk irrade omkring som små hönor över gården när han närmade sig, varför folk föll till marken (stel av skräck). Återigen ett stort VARFÖR? Som kom ut i ett stort, gällt skrik! En förbannelse över världen. Han fick huvudvärk av sitt intensiva tänkande och även ont i halsen efter golandet, vilket skit! En röst hördes bakom honom. Äntligen tänkte Karlen "Du har hört mina böner gud, får jag syndernas förlåtelse?" sa han högt. Svaret som kom var en aningen förvirrande och likaså kunde guds röst verkligen låta så skrovlig, hes och artikulerande? "Att få syndernas förlåtelse innebär att man måste ha utfört en synd, inte har väl du gjort det lilla gosse?". Han vände sig om i misstro på att det verkligen var gud som talat till honom och visst hade han inte gjort det. Bakom honom stod en gammal man med en käpp i ena handen. Karlen undrade varför han inte flydde i panik. Svaret på den tanken kom fort. Han såg hur mannen kände sig fram med käppen framför fötterna, stötte emot Karlens ben och satte sig bredvid honom. Han var blind såklart! De enda som kan stå emot Karlens onda gula öga.

Det var en lång historia och ett lite oväntat slut. Lite jobbigt att läsa hela textmassan! Lättare om du delar upp den i stycken. Blev lite konfunderad eftersom jag trodde att de skulle handla om Konungen Karl den Tolfte, men det gjorde den alltså inte.

Historien är ju väldigt dyster, men du berättar bra och texten flyter på bra. Berättelsen skulle vinna på att du kortar ner den till hälften. Du kanske vill veta varför? Jo, för när man läst en sån lång berättelse och kommer till de så kallade "svarta ögonblicket", (som ska inträffa strax innan historien slutar) då blir man lite sur att poängen inte var större än att mannen var blind!

Med en sån lång svart berättelse skulle historien vinna på att slutet blev ännu hemskare för den onde Karlen, om du förstår vad jag menar.

Gud stavas alltid med stort G! Jag tycker att du ska läsa igenom texten lungt och sansat och hitta felen själv som du gjort här och där. De flesta är väldigt uppenbara och förmodligen bara slarvfel.

Du har en otrolig fantasi och glöd i ditt skrivande, så fortsätt och skriv du!

#7 Tack för kommentarerna och för att du orkade läsa. Det här är bara början på historien, han ska ju hinna bli en krigare och dylikt sen. Jag var bara nyfiken på kritik och kommentarerna tills nästa gång jag orkade fortsätta skriva på den. Så ett bra och grymmare slut ska jag nog hitta på då  Styckeindelning håller jag helt med om och den skulle nog behöva få lite kvalitetstid för att ogräsrensning! Hmm.. Gud stavas med stort G, det glömmer jag alltid, han är inte direkt en person för mig :-)

Ja, historien är ju rätt dyster och blir nog värre sen i fortsättningen. Måste man göra ett lyckligt slut för att kompensera det, för att man ska få den där glada aha känslan när man lägger ifrån sig pappret? Kanske kompletterar min ironsika humor det.

Nej, du behöver inte skriva ett lyckligt slut! Nu missförstod du mig nog. Jag menar att om man skriver en sådan berättelse som den du skrivit, och sedan hittar på ett lyckligt slut till den, så passar den inte in i historien! En sådan vedervärdig man förtjänar inte ett lyckligt slut. Du bör tänka på hur läsaren upplever det du skriver!

Berättelsen måste ha en "slags sanning", som blir en följd av personens eller personernas handling. Den måste alltså vara trovärdig även om den är uppdiktad och hemsk. Ingen skulle tro på att den hemske mannen går ett lyckligt öde till mötes!

# Jag håller helt med om att det inte blir något lyckligt slut. Tanken med hela historien egentligen är ju att bryta mot många etiska regler, man ska förfäras när man läser den, för den är inte trevlig. Samtidigt så är det ju synd om mannen, eftersom att han vet inte bättre och eftersom ingen vill ens röra vid han, kan han ju inte annat än att ta efter deras beteende och tro att det är så det fungerar.

Jag tänkte lite på när jag läste rättskunskap på gymnaiset och vi blev tilldelade ett papper med en massa hemska brott på. Varje brott var indelat i 5 olika meningar. Man börjar på mening 1 och får läsa ex. "Lars har misshandlat en människa så svårt att han aldrig kommer kunna gå igen". Utifrån den meningen ska man diskutera hans brott och straff. Sen går man vidare till nästa mening som förklarar mer innebörden i brotten osv.

Det jag tyckte var intressant är i diskutionen som blev ang. mord. Vid första meningen så ansåg de att personen borde få livstidsfängelse. Men sen när de fick reda på anledningen till mordet, tex att han mördade en hustrumisshandlare, pedofil osv. så ansåg de inte att han skulle få högsta straffet, utan att han handlade helt rätt i att ta en annan mans/kvinnas liv. Nu vart det en massa svammel här  Du förstår säkert vad jag menar!

Karlen handlar lite om det, om man ska dömas efter själva handlingen eller i vilket  syfte handlingen gjorde och omständigheterna runt omkring.

Vackra ord!

Vackra ord, ses ej i mängd, uttrycks av få

Socialt mord, hellre hängd, än att förstå

Sköna tankar, abstrakta, omöjliga att säga

Huvud bankar, beakta, aldrig försäga

Vackra ord, sköna föreställning

enhetlig jord, ondskans fällning

#10 Jag förstår vad du menar, och det är klart att läsarna också kommer att förstå de så kallde förmildrande omständigheterna kring mannen. Men om de kommer att ta honom till sig och förstå honom är en annan sak?

Ofta är det ju det man vill, att ens karaktärer ska förstås av läsaren. Sedan vill man ju framkalla en känsla hos läsaren också! Den käslan har du ju förmedlat bra, man känner verklig skräck, när man läser om Karlen! 

 En annan grej jag skrivit, är inte helt säker på om jag är färdig men jag känner mig väldigt nöjd med den.

Mitt öde var att fortsätta

Jag avbröts av den bitande kylan som smög sig inpå mig. Vita isdimmor som jag inte såg virvlade runt min kropp, kylde ner all de glöd jag försökte bygga upp. Allt jag gjorde var förgäves, dimmorna tog mig. Kroppen ylade och skrek ett sådant fasanfullt skrik

Ögonen öppnades med ett smärtsamt ryck. Tunga och hängiga ser jag mig omkring och ser bara mörker, becksvart natt. Som om att någon stulit alla stjärnor på himlen. Alla ljuspunkter som tidigare lyst upp världen var som bortblåsta. Mörkret kröp sig inpå mig, slöt sig runt min nakna kropp. Jag darrade.

Kyligheten som sedan strömmade igenom mina fingrar, letade sig fram till mitt hjärta. Det slet och skrek i mig. Inte bara av kylan, utan av vetskapen att jag satt alldeles ensam i vad som tycktes vara en avsats mitt ute i ingenstans. Smak av salt och den svidande och brännande känslan på mina spruckna läppar talade om att det rann tårar från mina ögon. Känna, det var jag inte förmögen till. Jag tog handen till hakan och kände en isfläck i gropen. Jag gissade på att mina tårar frusit till is. Jag fantiserade om små nätta älvor som dansade in vintern på min haka. De sprudlade av glädje och deras lycka smittade av sig för en liten stund. De lämnade små små spår av glitter efter sig. Det var som att alla försvunna stjärnor hade hittat ett nytt hem och de spred sitt ljus runtomkring mig. Men jag såg ingenting, detta skedde bara i min fantasi. Här fanns inget annat än ändlöst mörker.

Jag sträckte ut armarna mot marken och försökte skjuta upp överkroppen, jag föll mot den kalla hårda marken. Ett flertal tappra försök fick mig att ge upp. Jag började isället kravla fram på alla fyra. Mina fingrar kände sig sakta fram på marken och jag hasade knäna efter fingtoppskänslan. Men en oändlighet och ett antal skrubbsår senare tog mig till en skräckfylld slutsats. Mitt försök att ta mig ifrån den mörka världen hade varit förgäves. Jag hade krupit runt i en cirkel, en cirkel utan öppning. Inga avvikelser, rund och fin. Luft omkring den, bara luft i den. En avsats i vad som tycks vara satans ljusfattigaste håla. Där satt jag. Svältfödd på ljus, på värme.  Min fysik var inte tillräcklig och min själ hade gett upp för längesen.

Jag gav upp, la ner huvudet mot marken och slöt mina trötta ögon.

Men mitt öde talade om annat, den viskade i mitt öra, en härlig mild susning som bara kunde värma mig. Den tinade upp min bortglömda, utfrysta själ. Den gav mig liv igen. En liten, liten ljusglimt skymtade i det becksvarta mörkret..

Mitt öde var att fortsätta, inte ge upp! En ursinnig styrka skälvde i hela kroppen.

Jag fortsätter söka för att mitt öde tvingar mig vidare.

© LM

Vilken jättebra text! Oj vad jag ser framför mig någon som håller på frysa ihjäl i bergen vid en isklättring. Var det tänkt så?

En endaste sak fastnade jag på "Ögonen öppnades med ett smärtsamt ryck. Tunga och hängiga ser jag mig omkring och ser bara mörker, becksvart natt"
Tunga och hängiga är ögonen antar jag, men det blir lite fel, det låter som att du syftar på "jag". Man hade hellre läst ett "tung och hängig". Då blir det ju däremot om just personen, inte ögonen.