konsten att försvinna gömma sej i sköra bubblor, som skyndar sej mot döden vid ytspänningen rand blir inget som förut och du knycklar ihop ännu ett linjerat A4papper till en slarvig ros med ord jag aldrig får läsa jag kan inte nå dej längre revbenen bildar ett fängelse runt mitt hjärta en muskelklump som rycker i feberkramper trots att jag slutat andas nåt annat än din luft som nu blandas med verklighetens avgaser 3,5 evighet bort

aldrig får jag komma så nära igen aldrig får jag älska dej igen

Jag är lite osäker över de sista två raderna. Är de onödiga eller tillför de nåt?

kliade bort sömnlöshetens grus ur ögonen skrek jag älskar dej till en stum telefon drog med fingrarna genom otvättat hår och tanken varför inte så enkelt aldrig mer skada någon skar så djupt jag vågade i mig själv kramade kuddar i väntan på människor drömde bort min tid och sen du & du & du & du din lukt ditt hår dina ögon dina händer din näsa dina läppar ja hela du 2 decimeter bort och jag glömde bort att andas räknade sprickor i taket vågade inte se dej i ögonen fel fel fel svårt svårt svårt och det var så enkelt förr innan febern

Du är jätteduktig och jag vill hälsa dig varmt välkommen hit!

Du skriver mycket om sorgsna tankar, har du testat skriva mer glädjefyllda texter?

#3 Tack :)

Jag är lite deprimerad av mig så det är lite svårt, men jag kan ju göra ett försök ;)

bygg oss städer av salt min älskling så såren svider lite mer och smärtan inte tar slut jag kan inte låtsasleva i pepparkakshus prydligt dekorerade med billig tubglasyr och överglansiga nonstop lika plastiga som De Andra skapa språk av kyssar min älskling men jag får aldrig smaka på din mun sträv av saltkristaller från gårdagens förnekade tårar 3 decimeter bort frostspruckna läppar som viskar ord till mörkret får jag flytta närmare? jag klarar inte av att krama gråtmögliga kuddar längre skulptera oss verkligheter av trycksvärta och torkat blod älskling så De Andra inte vågar komma nära ingen får skada dej igen fyll ditt spruckna badkar med mitt meningslösa blod så jag får vara nära dej alltid men du sa att du inte behövde bli älskad du hade ju rakbladen och tabletterna biljetterna härifrån jag gav dej juveler av frusen gråt du skjöt sönder dom precis som speglarna hällde skärvorna i mitt kallnande té och lämnade mej här

_du stal mina ögon
du åt upp mitt språk
du satte mitt hjärta i brand
med blickar
och ord
drogade du mej febersvag
jag sprack
dunstade
och kemikalierna i mitt huvud
frätte bort det som var kvar
tills mina bleknande minnen
var allt
som återstod
_

En annorlunda text om kärlek… kemikalierna i huvudet är inte knark, kanske jag måste påpeka ;) bara kärleks-kemikalier

flimmer framför ögonen och gråthuvudvärk och hungern som aldrig mättas skammen inga plasttvättsvampar från något billigt spa-kit kan tvätta bort och du försöker gråta dej tom så du kanske spricker smulas sönder och blir sand på utsidan med ja, visst är det sorgligt när allt visar sig vara lögn och du släpper drömmarna som heliumballonger nmot en färglös himmel utan att ens tagit chansen att prata roligt med hjälp av dom eftersom ingen funnits där för att lyssna stackars lilla övergivna barn som står och skakar med skälvande okyssta läppar stackars godtrogna idiot som gick på myten om Kärleken igen när du redan vet hur ont den gör

#7 Me like!

Tycker om de oväntade orden som är så välpassande och klockrena! Tex "gråthuvudvärk" (ett av de bästa orden jag hört på länge), "plasttvättvampar" och "heliumballonger".

Tycker även om den annorlunda vinklingen med att skriva om "dig" istället för i jag-form. Och det är så sant som du skriver. Stackars godtrogna idiot som går på det igen.

Skulle dock uppskatta om du gjorde en sista finputsning innan du lägger ut för att undvika onödiga slarvfel.

#8 tack :) Jag ska korrekturläsa nogrannare i fortsättningen.

du rev fotografierna till oktobersnö önskade att det vore lika enkelt att radera minnena och asfaltsbarnen som varit för frusna för att kunna växa betraktade dej under råttfärgade luggar när du sprängde smutsiga vattenspeglar på skolgården av betong där avgrunderna blev djupare för varje frostnatt och sprickorna bildade trädmönster under skorna barnen ville vara lika fria som du och du vred upp volymen i hörlurarna till tinnitusnivå för att få nåt annat än själen förstört och ambassadörerna för normaliteten såg på dej med rynkor mellan de lagom-plockade ögonbrynen eftersom de aldrig kunde stampa ned dej i vanlighetens slask eller omvandla dej till en duktig robotmänniska det drev de till vansinne men aldrig att de skulle visa det officiellt i sina stridsuniformer av kappAhl-jeans för 399 :- och T-shirts utan provocerande tryck fick de aldrig visa sej sårbara eller trasiga du skrek med sorgsprucken röst att allt var lögn normalitets-ambassadörerna höll för öronen på de små och lättpåverkade barnen och du flydde i panik genom miljonprogrammens klonade betongklumpar i jakten på en verklighet som inte gjorde ont de fann dej 2 dagar senare med trasigt huvud och ditt skal spräckligt av fruset blod bortom den igenvuxna hockeyrinken och hemköps svaga neonskylt svävade din själ 1 meter över gränsen asfaltsbarnen drog fleecejackorna tätare runt sej i väntan på snön som skulle linda in det gråbruna hårda i fluffig sockervadd tills avgaserna färgat den svart och när de bytte bilder i almanackorna i den ständigt sovande betongvärlden var du redan glömd försvunnenn bland grötmassan av ihopklibbade lönnlöv och Dafgårds Oxjärpar normalitetens mörkgrå dunjackor

Du är ju duktig!! Din atexter säger väldigt mycket. Och du vänder ett språk som är lätt att följa med i, jag älskade också ordet "gråthuvudvärk". Enkelt, men säger så mycket. Känslan som du förmedlar, förmedlas verkligen. och jag känner och berörs. Jag tyckte mycket om text nummer sju och tio.

Längtar efter att få läsa många fler underbara texter från dig!! :)

#11 Åh tack, det värmer att höra :')

älskade älskade du jag har spikat ihop vår kärlek med pappspik för att skjuta fram sönderfallet en tid och hettan skalar av vår hud och får alla utsidor och fasader att skrynklas ihop som höstlöven bilda fågelbon runt våra knotiga fötter alla känslor förutom smärtan har dunstat med tårarna som vi förnekade det är tragiskt men Sånt Som Händer och när din beröring blir ofrivillig och radioaktiv ska jag skämmas över min felaktighet och fylla mina sprickor med superlim i någon slags fånig förhoppning om att nästa gång ska jag minsannn inte gå sönder lika mycket

©  Camillaabrahamsson - för man ska väl skriva sånt under varje text va?

fyll mina sprickor med klister så jag inte faller i skärvor igen jag har grott större nu men det har mina sprickor också och när jag faller gör det ondare än förut sorgen och depressionen har flyttat ned mellan revbenen men om jag går sönder kan jag inte låtsas längre

©  Camillaabrahamsson

poesin flödar tuschsvart ur mina skotthål nu målar orden du sa på golvet och bakom elementet sjunger en förvirrad nattfjäril sånger för de molntäckta stjärnorna sömnen är så långt borta nu men du är ännu längre iväg trots att dina ögon är det enda som håller mig vid liv en nervbrännande drog är du och jag samlar mina vackra minnen i glasburkar skruvar försiktigt på locken skriver etiketter med bläckbokstäver jo, för de är väldans paktiska att plocka fram och förlora sig i när ångesten frätt bort förnuftet och min längtan efter den eviga drömlösa sömnen nålar fast mig i väggarna

©  Camillaabrahamsson

du har sått vackra små frön i mina porer och med varje andetag växer de lindar in mardrömsmonstren kärleksfullt i spirande rankor och världen är inte lika svartvit längre gravitationen svagare och mina tankar lätta och fluffiga som sommarmolnen det blir som solsken och smältande mangosorbet i min mage och det mjuka och härliga får mig nästan att le åt de hopknipna beiga tanternas strutsliknande gång

©  Camillaabrahamsson

Försök till att skriva en text som inte dryper av ångest… Svårare än jag kunnat tro ;)

(och ni sa alltid åt mig att vara mig själv fastän ni visste lika väl som jag att det som är jag aldrig duger)

jo, för jag var E-mollet i eran sång (som gick i D-dur) jag var kaksmulor på golvet lövflagor i håret frostsprickor i plasten blyertsfläckar på pekfingret och allt det där ni föraktade

(konstnärlig, sa ni att jag var med ett litet snett leende som antydde att det Där Barnet minsann behövde analyseras korrigeras och kasseras)

och fastän gränserna var målade med blå tuschpenna så tydliga att man kunde klippt sönder dom lyckades jag alltid falla över på fel sida

(det var inte med flit, men gravitationen verkade ha något emot mig)

jag planterade maskrosfrön i era trädgårdar och log i smyg när rötterna virade sig runt jordens kärna (som visst är en gigantisk metallklump har jag hört)

och oljefläckarna målade regnbågar på asfalten

©  Camillaabrahamsson

det tycktes alltid läcka saltsyra från mina ord och tydligen fanns det svavel i regnet nu för tiden för det stod i lärboken att allting i världen är kemi

kolmonoxid gör mina blodkärl sprickfärdiga och jag sondmatas med syre nu för kärleken var bara ännu en puckad onödig kemisk reaktion i mitt huvud

© Camillaabrahamsson

Vet du vad jag blir alldelens glad och full i skratt av? När du skriver om känsliga saker och slänger in vardagliga allmänna ting, tex att du skulle laga hjärtat med superlim. Det gör mig alldelens glad och fnittrig. Tycker det är härligt när du skriver om dessa tragiska saker, men på något sätt vänder det så att det blir kul eller avslappnat. Det är en bra egenskap som många har svårt att hitta till!

#19 Tack så hemskt mycket! :D Det värmer jättemycket att höra :')

Poet, sa dom att jag var med bekymmersrynkor i pannan och små ryckningar i ögonvrån över personalrummets gulflammiga keramikmuggar med Nescafé medan lukten av fejkad arom dröjde sig kvar runt lysrören

och jag ville skära sönder mig själv för min otillräcklighet bli den rödrandiga zebran under korridorernas lossnande takplattor och flyta ut i ett vakuum utan låta ett ord passera mina sprickande läppsår

jag skrek i förtvivlan bland molntrasorna men sytråden i slöjdsalen fick bara användas till symaskiner och seriösa arbeten och därför brast jag helt förklarligt ut likt höstträdens fyrverkerier fyllde mina celler med svart tusch och täckte mina fotstår med tystnad

alltid var jag barfota i nysnön och mina blodkärl sprack ett efter ett i åttondelstakt

© Camillaabrahamsson

bomullsmoln (och i ekot mellan sekundvisarens ryckningar kan jag nynna tusen toner fastän jag aldrig förstått mig på det där med noter)

och evigheten är bara ett annat ord för sekunderna utan den man älskar

(förvirrade som fågelungar flög tankarna i spiraler medan jag föll som höstlöven förgiftade jorden med mina ord)

glasskärvor kan skära sönder cykeldäck precis som ord skär sönder människor

dubbmänniska 349,50 :-

© Camillaabrahamsson

Åh vad störande att dina första bokstäver försvinner. Är det pga att ditt alias är för långt?

#23 Jag tror det :( det är ganska väldigt mycket störande, hoppas att folket som bestämmer över iFokus kan fixa till det snart. vet flera med samma problem :(

Har du mailat dem?