Detta är en novell om en deckare vid namn Charles Dwight, detta är en av mina första noveller som fått en längre mening är 5 rader, så visa barmhärtighet men var ärlig i era kommentarer. Detta är även ett frsta utkasst, så jag kommer att slipa på den.
allt är skrivit över natten, startade igår 20.34 och slutade idag 14.15 så det har tagit sin tid, där emellan har jag sovit 5 timmar.

Hundnapparna

Mitt namn är Charles Dwight, privat deckare sedan 1999, året är nu 2020.
Det hade försvunnit 20 hundar den senaste natten, jag kände att jag inte bara kunde sitta inne utan att göra något. Klockan var två på natten, jag gick ut på stadens mörka och råkyliga gator med min schäfer Kingstone för att se om jag kunde hitta några ledtrådar. Jag gick mot gränden där en labrador hade blivit kidnappad för bara tre timmar sedan, jag letade förgäves men det var rensopat. Kingstone reste ragg och började skälla mot mörkret längre in i gränden. Jag ryckte till och såg en skugga närma sig. Jag tog fram ficklampan och till min förvåning kom det en Chihuahua gåendes med svansen mellan benen, jag plockade upp den och lät den följa med hem till mitt kryphål. Väl framme fick den stackaren vatten och mat, och om jag har tur kanske jag kunde få tag på jyckens ägare.
Natten blev till morgon och klockan slog fem, telefonen ringde, ytterligare en hund hade försvunnit, denna gången var det en spets av något slag. Kvinnan som ringde hette Laila hon berättade om sin älskade hund och sa att om jag kunde finna den som kidnappade hennes hund skulle jag bli mottligt belönad. Den här gången hade hundnapparna gjort annorlunda gentemot hur de tidigare hade gjort för att ta hundarna. Snart var staden tömd på små hundar och deras rika ägare gick utom sig. Vad skulle de med alla hundar till och varför just små hundar? Kingstone reste sig och tittade mot dörren, det stod någon där. Jag tog min pistol och lade den på skrivbordet och ropade att de kunde komma in, in genom dörren kom en herr som rökte cigarr och en dam klädd i päls och dyra smycken. Herren talar sansat om att hans hund är borta och ingen vet var han är, det var en Chihuahua, fram kryper hunden jag hittat i gränden för några timmar sedan, kvinnan ropar av förtjusning att hennes hund kommit till rätta, lilla Notches.
Herrn tog min hand och tackade för hjälpen och visade en bild på sin hund så att jag visste att det var deras, enda problemet var att hunden på bilden inte hörde hemma hos dem och att kudden låg helt fel i kvinnans knä. Hunden kravlade och pep i kvinnans famn och hon försökte tysta honom. Jag sade inget utan lät dem ta hunden och gå sin väg, vad de inte visste var att jag gömt en mikrofon i hundens halsband. Tiden gick och jag hörde inget på flera timmar, kanske hade de kastat halsbandet, eller så var de bara bortom räckhåll. Jag tog på mig min kappa och kopplade Kingstone för ännu ett svep över staden. När jag gick mot parken hörde jag röster, jag gick närmre och såg paret, det var samma par som varit hos mig tidigare och hämtat Notches, de var inte trevliga i tonen och hunden skakade av rädsla. Då såg jag en man komma gåendes med en liten hundbur i handen. Mannen var mörk och svarthårig, han betalde paret och fick hunden. Jag smög mig framåt och såg mannen som även fick syn på mig, han vrålade att de var förföljda och de började skjuta mot oss, jag knäppte av Kingsone sitt halsband och han sprang rakt mot paret så kvinnan föll omkull, de båda männen sprang men tappade buren. Jag gick fram och satte handfängsel på kvinnan, släppte ut Notches och kopplade Kingstone. Kvinnan lämnade jag in till polisen som var tacksam över den hjälp de hade fått och kvinnan sattes i förhör. Jag tog med Notches hem i väntan på att någon skulle efterlysa den söta lilla hunden som varit med om sitt livs äventyr på bara några timmar. Kingstone fick belöning och gick för att sova, jag tänkte att det var en bra idé och gjorde likadant. Tältsängen knarrade när jag vände på mig, jag kunde inte sova för tankarna på vilken den mörka mannen var och vad han skulle med Nothes till gnagde mig i bakhuvudet. Någon smög i trappan upp till mitt krypin, en lapp gled under dörren, jag gick dit öppnade dörren och kikade ut, men ingen var där. Jag tog upp lappen och på den stod.

Möt oss i parken där du såg oss innan, ta med Notches och begär ut kvinnan från polisen! Annars kommer du att gå ett öde till mötes där ingen kan identifiera dig!

Vad hade jag för val? Jag tog med Notches men lämnade Kingstone en bit ifrån där vi skulle mötas. Jag såg två skuggor närma sig, det var de båda männen. De frågade om hunden, jag höll upp han så att de kunde se. Sen frågade de om kvinnan, jag svarade att jag inget kunde göra då hon erkände vapen innehav och att hon försökt skjuta mig. De båda männen gick mot mig och begärde att få hunden, jag gav dem hunden och lyckades överföra en spårsändare i mannens ficka. De tog hunden och gick sin väg, jag sprang mot Kingstone när jag hörde han skälla och morra, jag tog fram min pistol och såg han ligga på marken, han blödde från halsen, jag tog upp han och bar han hela vägen till veterinären. Jag satt i fem timmar i väntan på att få veta om Kingstone skulle överleva eller inte. Jag måste slumrat till för någon minut och vaknade med ett ryck, det var tomt i receptionen och ingen hördes på långt håll. Jag smög mig inåt för att se om jag kunde hitta min trogna kamrat. Plötsligt slår en dörr upp och ut kommer en av sköterskorna som hjälpt mig bära in Kingstone. Han är stabil nu och jag får komma in och säga hej. Där låg han på en filt på golvet, undrar hur han skulle känna när han vaknade instängd i en bur med främmande människor kring sig. Vem kunde ha gjort illa min Kingstone? Vem var så grym att han knivskar en hund som stod lös vid en buske? Jag var tvungen att veta, så jag begav mig bort mot stället där jag fann min vän skuren i halsen, jag letade och letade men fann inget som kunde leda mig till den skyldiga. Så jag började gå hemåt och där låg den, en blodig kniv vid en sten. Förövaren måste ha kastat den i all hast när jag kom springandes. Jag tog upp den och la den i en plastpåse i hopp om att finna fingeravtryck. Poliserna hade fullt upp med oroliga hundägare som ringde och anmälde sina hundar försvunna och stulna. De hade tyvärr inte tid att hjälpa mig just vid detta tillfälle och bad mig återkomma. Jag var för arg och för stressad vid tanken på att Kingstone låg hos veterinären rädd och i smärta. Jag tog kniven och gick ner mot källaren där jag visste de hade någon som kunde hjälpa mig. Hennes namn var Kate hon jobbade på mordroteln och undersökte ofta bevis. Jag bad henne om hjälp och hon gav med sig efter en stund. Vi satt i ca fem timmar i väntan på spår av DNA och fingeravtryck. Tillslut kom det fram ett fingeravtryck, det visade sig komma från en fd polis, en hundförare, Timothy Clarins. Han hade tre år tidigare förlorat sin tjänstehund när han stormade ett knarkhus vid hamnen. Ett skott i huvudet och hunden föll till marken, själv hade han blivit skjuten i armen och kommit undan det som kunde blivit hans död. Han sjukskrev sig och slutade jobba inom poliskåren två år efter olyckan. De säger att han sörjde sin vän och kompanjon. Jag förstod honom men vad hade han med hundarnas försvinnande att göra, var han inblandad och varför gav han sig på min Kingstone? Det var frågor jag troligtvis aldrig skulle få svar på. Jag gick från Kate, raka spåret hem till Timothy. När jag kom fram stod huset i brand, jag larmade brandkåren, de tog 3 minuter sen var de framme. När branden var släckt kunde man konstatera att hela familjen brunnit inne. Han var död och hade svaren på mina frågor med sig. Men vem ville mörda Timothy? Ja det skulle bli min uppgift att lösa innan jag kunde finna vem som var skyldig till alla hundars försvinnande.

©copyright Anne Nilsson 2008

Där finns en hel variant, med två delar som har andra namn men en sammanhållning med denna historien. dock har jag innte börjat skriva dem än, utan de är i hjärnan..