Vad tycker ni?
Är detta kanske, en början på ett manus?
Vad jag älskar denna kvinna som alltid har funnits i mitt liv. Hon är som en maskot som man bär under tröjan men som man sällan behöver visa.
Trygghet och medkänsla, tröst och uppmuntran förmedlar hon som ett ankare på djupt vatten, i sin landstingsstol vid vedspisen i sitt kök.
Hon är min farmor och finns hos mig fortfarande. Jag pratar med henne fast det gått så många år sedan hon reste iväg med en blödning i hjärnan som beviset på sin förändrade existens.
När vi satt vid hennes sjukbädd utom oss av oro medan hennes andetag blev mindre och mindre, visade hon oss på sitt självklara sätt, att allt hände som skulle ske. "Den Gud älskar är utom all fara" andades hon, strödde ut som mjuka snöflingor över oss alla som stod där i vår förtvivlan, i det förlamande lugnet, i stillheten.
Jag är säker på att hon fortfarande sitter och sprider ut sina flingor från sin kärlekskokong.
I mina drömmar finns hon, i mina tankar och i mina svåra stunder frågar jag henne till råds. Förvissad om att hennes svar kommer om man bara ger sig tid, lyssnar och iakttar.
Sedan frågorna är ställda behövs det, att de mottas i samma anda som hon ger dem, på det ärliga, rättframma sätt som är hennes. Följer man råden behöver man aldrig vara rädd, aldrig vara ängslig. Hon har visat att vad som än händer är livets mål, dess goda sida.
Därför är det så trösterikt för mig att kunna förstå hennes ord.
I den norrbottninska djupa myllan har hon sitt centrum och i de dimmor som lugnar naturen i dess intensivaste utveckling. Från dundrande scenerier i åskans mörka moln på sommaren och i de djupa snömassor som isolerar vinterns allra svåraste perioder.
Hennes mun berättar fortfarande historier, sanna och känslosamma, svåra och engagerande. Hon berättar om sitt liv, hur det började och hur det blev. Hennes kärlek till familjen och till djuren, till skogen och naturen. Till människor och till musiken i tillvaron.
Jag tycker det låter väldigt intressant! Skulle gärna vilja ha den boken =)
Tack Susanne. Roligt att du tyckte det verkade intressant. Jag har svårast för början på en historia. När man väl har satt inledningen och börjat skriva, då om man har tur, kan det rinna till, liksom av sig själv. Kanske.
Därför vill jag gärna ha er hjälp, att testa texten.
Är det någon annan som vill säga sin åsikt?
Jag blev alldelens tårögd. Saknar min kära mormor som lämnade oss efter några års kämnade mot sin cancer. Även jag frågar henne ofta om råd, eller lämnar henne små hälsningar när lugnet faller på.
Det jag känner om texten som sådan är att den är stark och tung, helt underbar som en inledning, men om en hel bok eller novell är skrivet på samma sätt tror jag att det blir väldigt tungläst. Det är en sådan text som man måste ge tid, och det fungerar bra på en kortare text, men i längre format tror jag att man kommer tappa orken. Förstår du hur jag menar?
Vad roligt att texen engagerar. Det är det jag vill att den ska vara.
Ja, jag förstår absolut, att du tycker att den är tung. Den kom från djupet i mig men naturligtvis har jag inte tänkt att hela boken ska vara i samma anda.
Min tanke är att historien ska få spegla hennes eller i alla fall, en kvinnas liv, i den tidens nybyggarsamhälle, där hennes föräldrar de första veckorna bodde under en gran, tillsammans med en ko.
Hon var född 1884 och hon levde i 95 år. Hon hann sköta om mig som barn, jag bodde i samma hus som henne och jag hann även som vuxen, uppleva henne som min kamrat och vän. Hon var en otrolig berättare. Det som är synd är att jag inte tog tillvara historierna och skrev ner dem. Men jag var för ung då, hade nog att göra med mitt liv och min nystartade familj, för att anse det som det viktigaste av allt. Synd, men det är många fortfarande som minns en del av hennes berättelser.
Starta ny diskussion
