"Kom lilla vän så dansar vi barfota över de våta ängarna" Jag tar tag i hennes händer och drar upp från parkbänken där vi båda satt för bara en minut sen. Jag ser hennes glittrande ögon i månljuset och jag hör hennes flämtande andetag.

"Kom, kom så jagar vi fjärilarna som flyger fritt över ängen"

Hon ler och låter mig dra henne springande mot den ängen. Där som det nyss regnande och dimmorna dansar över daggen och liknar små älvor vi alltid låtas att vi ser.

Vi spräcker hål på vår illusion av olycka och sorg, här ska bara glädje få plats och vi med den.

"Kom, kom så leker vi tafatt med älvorna som dansar" Skrattar jag och du skrattar med mig medan vi har stannat på den de ängen där älvorna dansar över daggen.

"Ser du?" Skrattar ja och pekar mot regnbågen som syns över den morgontdiga himmelen som skimrar i våra ögon.

"Varje stjärna är en stjärna för lyckan varje människa har" Säger jag tyst intill hennes öra innan jag ger henne en snabb kyss på kinden. Jag kan se hur hon rodnar och ett leende sprider sig över hennes ansikte. Jag skrattar och drar henne närmare mig bra för att få känna värmen från hennes hud och den svaga dunkandet av hennes hjärta som vittnar om liv, om glädje och om illusioner av sorg. Hon tar snabbt min hand och innan jag ens hinner reagera kysser hon mig på munnen sedan tittar hon upp mot himmelen och släpper min hand och börjar snurra runt. Det långa röda håret står som en sky av rött omkring henne och den vita kjolen får det att se ut som att hon nästan svävar.

Jag skrattar och tar tag i henne och vi lägger oss båda på rygg i det daggvåta grästet och vår illusion av sorg förkolnar skata medan solen sakta går upp.

del 1

"Att dansa en dans med dig, min älskade, min skönaste bland tusen andra"

Skratta med vinden farandes i ansiktet när berochdalbanan far neråt, ner, ner, ner för att sedan svänga hastigt så att du nästan skriker till, men ditt skrik blir ett fnitter som jag aldrig kommer glömma.

För våra illusioner av sorg kommer för alltid dö ut med ditt fnitter i mina öron. Ögonen glittrar och jag ber dig att bli bara min, min för resten av livet. Du blundar och kastar tyst tillbaka ditt röda hår, sådär som du vet att jag älskar som du vet gör att jag aldrig kommer kunna glömma dig.

"Kom nu så flyr vi, bort, bort, ditt ingen kan nå oss där ingen kan sticka hål på vår dröm av lycka"

"Krossa våran illusion av sorg" Skrattar du och jag ler sådär som jag vet får dig att smälta och bli alldeles varm inombords. Sådär som jag vet att du altid kommer att minnas mig.

Du vänder sakta ansiktet mot det glittrande havet där solen precis har gått upp.

"Kom, kom" Viskar du tätt intill mitt öra och tar tag i min hand på nytt och drar mig med dig mot vägen.

"Vad gör du?" Frågar jag och plötsligt har alt det magiska du skapade med din närvaro försvunnit.

"Skolan" Svarar du tyst sådär viskandes mystiks som om skolan var en plats vi aldrig ens visste hade existerat.

Jag kan inte låta bli att le och drar i din lena hand för att få dig att stanna sedan virar jag sakta ditt hår runt mitt finger och drar din varma kropp närmare min, men innan jag hinner reagera har du ryckt dig loss och börjar skrattande dra på dig dina svarta Converse med prickar på, de där du visste att jag älskade från första stund jag såg dig. Ja, jag älskade såklart dig också, men charmen i ett par prickiga Converse var något jag aldrig kunde släppa.

"Kom då!" Skriker du och när jag tittat upp ser jag att du är långt framför mig springandes på den ny asfalterade vägen. Sådär ny asfalt som gör att skorna liksom nästan fastnar i mot marken.

Jag ser din vita kjol fladra i vinden och det röda håret flyga omkring i ditt ansikte när du stannar och vänder dig om för att se att jag följer efter. Och då, då vill jag bara ta din hand och flyga iväg på de rosa små molnen, bort till vårt eget drömland där våra illusioner av sorg alltid går att förgöra