Jag skriver till dig och du vet vem du är,

du var mig närmast då jag föddes av dig.

Du bar mig inuti dig och redan då höll jag dig kär,

det fanns en tid då du du älskade mig.

Att du är som du är bekom mig inte alls,

för jag accepterade din egenhet som en del av den du är.

Mina ögon tåras och det gör ont i min hals,

för att jag inte kan tala om hur jag känner för dig.

Det jag vill säga är att jag inte kan förlåta och glömma,

men för evigt tvingas jag älska dig.

Mitt hjärta får för alltid svida och ömma,

men det läks nog någon gång det är vad jag tror.

För du valde utan förvarning att sluta vara,

mina barns älskade mormor och min egna mor.

Av : Linda 2008-07-03