Rätt grupp eller ej det fixar Emma eller Vanessa. Du ska ju i alla fall ha en egen tråd där du lägger dina alster.

Det var en fängslade och spännande inledning på novellen, man undrar; varför har du hamnat där? Vad händer senare och hur kommer det att gå med armen?

Det jag reagerade på var alla "Jag". Dessa meningar exempelvis, Citat:

"Jag sätter mig upp igen och ser mig omkring. Jag har en fotboja, jag är fastkedjad till golvet. Jag kastar mig runt och finner dörren."

Slut citat.

Det bör du rätta till.

I tråden "Författarledda skrivarkurser" tror jag du kan få några tips om kurser.

Bra början! Man måste inte börja en mening med, Jag! Vissa meningar kan du helt enkelt bara stryka ordet jag! Tex. Vaknade av en smäll, likt en dörr eller lucka som stängts.

Vissa meningar kan du helt enkelt formulera om så att du slipper ordet jag, speciellt i början av meningen. Tex. Huvudet värker och en ilande smärta strömmar igenom min högra axel!

Kom även ihåg att göra skriva kortare stycken i berättelsen. Det blir för tröttsamt för både ögon och huvud när det blir för långt.

Men än en gång! Du skriver bra och kan konsten att beskriva känslor på rätt sätt. Nyfiken hur det går för dig där i källaren!

#1 Oj, tack det hade jag missat! Självklart ska det inte vara så:) Det är svårt att skriva i jag-form, men jag ville få fram känslan att man själv sitter där. Några tips på hur man kan skriva för att slippa få så mycket "jag", eller är det bara i det stycket som det stör?

Förklaring på vad som hänt kommer;) Funderar på att ha som ett urklipp från en tidning som förklarar att en kvinna i x åldern har försvunnit. Ska försöka fylla ut texten med miljöbeskrivningar också.

Min idé är en kvinna som sitter instängd i ett tomt rum, hon har inget minne av vad som hänt, pga den hårda smällen i huvudet. Hon kommer sitta där i flera månader, bli utsatt för olika tester och prövningar tills hon är på gränsen till mentalsjuk. Hon får aldrig syn på sin förövare, då denna håller sig dold och bara använder sig av den lilla luckan. Hur det ska sluta vet jag inte än. Vill ha ett slut som ingen skulle kunnat lista ut.

Utvecklade och ändrade:

Då inser jag plötsligt att jag ligger i ett tomt rum, med golv, väggar och tak gjorda av betong. De har även samma ljusgråa färg, näst intill vit. Jag sätter mig upp igen och ser mig omkring. Jag har en fotboja, fastkedjad till golvet. Min kropp är endast klädd i klänningen som jag bar innan allt blev svart. Dess vita färg är nästan borta, gömt under smuts, och det är en stor reva strax under vänstra bröstet, även min hud har blivit rispad. Jag kastar mig runt och finner dörren. 

Kan man skriva så? "…klädd i klänningen…"

Vad som är absolut rätt eller fel kan man ju diskutera men jag har som grundtanke att aldrig börja en mening med; Jag.

Om du i stycket gör klart för läsaren att du "(jag) ligger i ett tomt rum" då behörver du inte skriva; "jag sätter mig upp", "jag har fotboja" det vet man ju redan.

bjarvamor är inne på samma tanke.

Så här skulle jag skriva.

Då inser jag plötsligt att jag ligger i ett tomt rum, med golv, väggar och tak gjorda av betong. De har ljusgrå färg, näst intill vit. Sätter mig upp igen och ser mig omkring. Jag har en fotboja, fastkedjad till golvet. Min kropp är endast klädd i klänning den som jag bar innan allt blev svart. Dess vita färg är nästan borta, gömt under smuts, och det är en stor reva strax under vänstra bröstet, även min hud har blivit rispad. Kastar mig runt och finner dörren. 

Tack så mycket, det ska jag tänka på:) Du är verkligen till stoor hjälp, TACK!

Först måste jag gratulera dig för att du gett dig in på att skriva en novell. Det är värt applåder.

Håller med Mondeo och Bjarvemor om att du skriver "jag" hela tiden. Det kan uteslutas väldigt ofta. Sedan glöm inte att ha stycken i texten också, för att ge paus i läsandet. Ett stycke per tanke/handling. 

Börjar med att kommentera några saker som jag funderar på.

"Jag slänger ett öga mot axeln och ser att hela armen hänger löst." Här kommer min fråga. Slänger ett öga, det låter mer som något man gör med saker som är på avstånd. Har man dessutom ont, så slänger man inte ett öga, för då känns det ännu mer.  

"Man har ju sett på tv hur de klickar tillbaka kulan på sin plats, men går det att göra på sig själv?" Här skulle jag vilja ha dina tankar och inte "mans" funderingar. Dock inte med ordet jag. Kanske "tänker på tv…" 

Angående betongen som är nästan vit. Ställer mig direkt frågan om betongen är målad till nästan vit färg, eller om det är obearbetat, och då är det grått. Dystert grått.

"Jag skriker och kastar mig bakåt, slår åter i huvudet mot betonggolvet". Åter? Vi har inte läst att du gjort det tidigare.

"Jag kastar mig runt och finner dörren". Vet inte vad du menar med kastar dig runt. Du har en arm ur led, sitter fast med fotboja. Du måste då sitta på ett sätt att du kan kasta dig. Men du kastar dig runt, vilket betyder att du är lite intrasslad. Då är det svårt att kasta sig. Sedan så använder du ordet kastar flera gånger i olika situationer. Du kastar en blick, kastar dig upp ur sängen, kastar dig mot dörren. I mina ögon vore det bra med synonymer på ordet.

"fortfarande yr av smällen som gav mig den fruktansvärda bulan". Du vet inte vad det är som skadat dig, så vilken sorts smäll har du fått? Av att du trillat eller har någon tillfogat det? Sådana frågor dyker upp i min hjärna. Sedan tror jag att det ska stå "gett" och inte "gav. Någon får rätta mig om jag har fel.

"Maten har redan blivit kall, eller så kanske den aldrig varit varm". Med tanke på att du precis hörde att dörren slog igen, så kan den inte ha varit varm innan tänker jag. Eller svimmade du efter att dörren gick igen. Sådana saker får mig att fundera i onödan. Din berättelse ska leda mig framåt, inte skapa frågor annat än där du vill skapa dem.

Detta med vilddjurs beteendet känns som att det tar många dagar av svält innan man blir så. Dock så kanske vi får veta mer längre fram. Att "jag" kanske varit fångad i veckor med mera.

Väntar med spänning på fortsättning. /Vanessa

La in ditt nick i trådens namn. /Vanessa

Bjarvamor! Ditt inlägg syntes inte igår för mig, tack för ditt svar:)

Tack Vanessa, jag har redan ändrat på många saker som du kommenterat, men jag har inte velat lägga upp texten riktigt ännu. Alla "jag" i början av meningar är nästan borta.

"Slår åter huvudet mot betonggolvet" är lite av ett slarv, jag tänkte på att hon slog i huvudet igen, inte att hon slog det i betongen igen.

Ska tänka på det där med kastar! Jag insåg inte att jag hade skrivit det så många gånger. (Det finns för övrigt ingen säng) 

Det med maten insåg jag själv att det lät knäppt, så jag har ändrat det till "Jag vaknar av en smäll, likt en dörr eller lucka som stängs. Somnade jag? Eller svimmade? Jag minns inte. När jag ser mot dörren upptäcker jag att det står en tallrik med mat där. Magen knorrar högt när jag sträcker mig mot tallriken. Det är precis så att jag når, mina fingrar snuddar vid kanten, och jag drar det till mig. Maten som redan är kall, den ser nästan lite gammal ut, består av en potatis och tre bitar fläsk."
Nu funderar jag lite på ordet "bitar", heter det "tre bitar fläsk"?

"Vilddjur" var ordet jag använde för att hon åt utan bestik. Som ett "djur" då? Sendan kan jag lägga in en mening så att man förstår att hon legat där nästan en hel dag, eller kanske ett dygn, utan mat.

Tack igen, jag ska genast putsa lite på texten:)

Vaknar tvärt av en smäll, likt en dörr eller lucka som stängs. Funkar det?

#10 Det fungerar bra. Då slipper du ett "jag" också. /Vanessa