Det här är en skol uppgift från slutet av terminen då vi skulle göra om en klassiker och jag valde greven av monte crito:)

Med bestämda steg närmar jag mig den stora ek dörren i änden av korridoren. Långsamt höjer jag handen och knackar hårt på det mörkbruna trät. In ifrån rummet kan jag höra hur en stol dras mot golvet och tunga steg närmar sig. Dörren öppnas och en äldre man dyker upp i dörröppningen. Förvånat tittar jag på honom. Rösten jag hört i telefonluren tidigare under dagen verkade inte alls passa in på denna person. Kanske var det hans sekreterare som jag samtalts med då jag bestämde träff med denne man. Mannens vita hår glänser likt hans tänder som ler stort mot mig innan han säger.

- Amirs polare, inte sant? Jag insåg direkt att det faktiskt varit honom jag pratat med över telefon. Oförstående tittar jag på den gamle mannen med ungdomligare röst en jag själv. Jag blir ur stånd att tala och nickar därför bara som svar.

- Kom in! Sa han och gick tillbaks till stolen han nyligen lämnat. Jag stänger igen dörren bakom mig och granskar sedan rummet jag befinner mig i. Röda sammetsgardiner hänger i det stora fönstret bakom mannen som nu satt sig bekvämt bakom det stora skrivbordet. En stol står framställd framför det och jag skyndar mig fram för att slå mig ner.

• Förlåt jag har ju inte presenterat mig än, Charlie Rosenqvist säger han och räckte fram hans hand över skrivbordet, jag reste mig upp och fattade den.

• Alexander Rodin, men kalla mig Alex sa jag och satte mig sedan ner igen.

• Så Alex sa Charlie och lutade sig tillbaks i sin stol, Hur känner du Amir?

• Det är en lång historia svarade jag dystert medan allt för många minnen dyker upp i mitt inre.

• Har du bråttom? Frågade han och ler ett snett leende mot mig.

• Nej? Svarar jag frågande.

• Så bra inte jag heller! Ta en ciggar och berätta allt från början han räcker en ask med ciggarer mot mig.

• Röker inte säger jag och av visar hans förslag med handen.

• ÅÅ så du är en duktig pojke svara han skämtsamt.

• Ja, duktig nog att hamna i fängelse jag sväljer tårarna och tittar säkert mot Charlie, mycket säkrare en vad jag känner mig.

• Fängelse? Hmm, skyldig?

• Nej

• Vist va? De säger alla

• Ja lovar!

• Okej berätta då, allt! Säger han uppmanande

• Ok…Allt började den där dagen, dagen då allt förändrades. När jag vaknade den morgonen hade jag inte något ont anande snarare tvärt om. Jag minns att mamma kom in på mitt rum och slängde ett brev på min mage, ett brev från Sony. Jag minns också vart ända ord i det.

Hej

Jag har nyligen lyssnat igenom eran demo och fann den mycket imponerande.

Jag ger er skansen till en provspelning för eventuellt skivkontrakt.

Du och resten av medlemmarna i Dead Flames ska i studion kl 17:00 den 19/05.

MVH Rickard Sanden

Jag minns hur jag fick läsa brevet om och om igen för att in se att jag inte läste fel, efter kanske femte eller sjätte gången insåg jag att så inte var fallet och rusade där efter skrikande in till mamma som stod i köket och dukade fram frukost. Det tog ett tag innan hon förstod mina svamlande ord men när hon gjorde de började även hon skrika. Vi skrek oss hesa och de var med lätta steg jag begav mig av till skolan den morgonen.

När jag kom in i skolkorridoren där jag hade mitt skåp såg jag henne…

De underbaraste, det vackraste som existerade i mitt liv. Jag minns hur jag stannade upp några steg bara för att titta på henne. För mig var de så oförståeliga att någon som hon kunde älska någon som mig. Där stod hon lutad mot ett av skåpen vackrare en någonsin med det svarta håret svallande ner över hennes rygg och pratade med sin tremänning han hade just flyttat ditt och hete Alie.

Min hand knyts hårt när jag säger hans namn och jag kämpar för att hålla tårarna och ilskan inom mig, men de är svårt. Så mycket som jag hatar honom kommer jag aldrig kunna beskriva i ord tänker jag, blinkar bort tårarna och fort sätter att berätta för Charlie.

• Jag minns att jag nästan hade glömt bort brevet jag fortfarande höll i min han på grund av hennes skönhet, men med ens kom jag tillbaks från mina dagdrömmar och började ropa hennes namn med handen högt i luften viftande med kuvertet. " Vi klarade de! Vi klarade det! Allt så inte du och jag utan bandet du vet". Lyckligt ledde jag mot henne men mötes endast av en förvirrad och förtvivlad ansisks uttryck även Alie bar dessa ansiktsdrag. Han skyndade sig iväg vid blotta synen av mig. Jag skulle inte för stå varför detta beteende för en långt senare, han hade fattat tycke för Jasmin, min Jasmin och var bered att göra vad som en krävdes för att få henne och det var det han hade berättat för henne. Jag räckte henne brevet och med ännu större förvirring börja hon läsa och några sekunder senare slängde hon sig runt min hals och kysste mig. Jag mins kyssen i varje liten detalj än idag. Jag mins hur hon tryckte sin smala kropp nära mig, hur jag kände hennes värme strömma igenom mig och hennes lena hår i mina händer. Jag minns hur mycket jag älskade henne och hur en av dom bästa stunderna i mitt liv avbröts av höga busvisslingar. Ett gäng med killar kom mot oss. Det var mina vänner som även var medlemmarna i

Dead Flames. En till var med dom Marcus.

Jag kunde inte längre hålla alla känslor inne och svärorden flög ut ur min mun.

• jag antar att du inte gillar honom och att de kanske till och med han som satte ditt dig? Säger Charlie med ett skratt.

• Kan man säga svarar jag bistert

• Fort sätt så kommer jag nog att förstå antar jag säger han och tittar på mig ivrigt som ett barn som ber om mer söt saker.

• Jag minns hur hon skrattade och sa till dom "låt mig kyssa klart min rockstjärna och läs det här istället" och kastade sedan brevet i ansiktet på gitarristen, Kim, och fortsatte sedan kyssa mig. Det tog ett tag även för dom att inse att dess innehåll va sant men när de hände kastade säga alla över oss och skrek av glädje. Men alla var långt ifrån med i vår glädjeyra. Marcus stod med nedstämd blick och armarna i kors medan han betraktade den skrikande klumpen som vi bildat på golvet. När vi till slut lugnade ner oss tillräckligt mycket för att lyckas resa på oss sa Marcus med över ansträngd behärskning i sin röst "Så jag kan inte gå med i bandet?". Jag minns hur mitt huvud var fyllt av andra tankar och kopplade inte alls vad det handlade om utan skrattade bara högt samtidigt som jag sa "Nej för fan varför skulle du?". När jag sedan förvirrat tittade runt mig på medlemmarna stod alla med skuld medvetna blickar riktade på det lortiga golvet där vi nyligen luggigt. Tystnaden varade i någon minut medan dom oroligt vred på sig men det var tillslut trummissen, Jonte, som sa någonting. "Allt så vi vet att ni inte tycker så mycket om varan och så, men va fan har du hört hans röst den är grym, inte som din men de är väll omöjligt… Men när han fråga så tänkte vi varför inte? Då lär väll han ha ångrat säg eller hur? ". Dom sista orden riktade han mot Marcus som bara nickade till svar innan Jonte fortsatte "Då hänger det på dig bara?". Jag svarade honom att "Det funkar inte nu… Vi måste vara dom medlemmarna som vi var på demon". Jag minns hur glad jag var att jag faktiskt hade en anledning till att tacka nej. Men Jonte envisades, han var alltid den som brydde säg om alla och frågade om han inte kunde vara reserv i fall att någon skulle bli sjuk åtminstone. "Men för fan Jonte! Men aja vist men du tar ansvaret för de och alla försöker hålla säg friska… och du!"sa jag vänd mot Marcus "Om du inte visar respekt för mig och Jasmin skiter vi i allt på direkten! De är ditt val om du vill ta chansen eller inte ". Till svar fick jag ett lätt hånfullt skratt innan han sa med ironi i rösten "Självklart sir". Sedan nickade han tacksamt mot Jonte innan han vände på klacken och gick med snabba steg iväg bland myllret av högstadieelever på väg till sina lektioner. Alla tittade efter honom ända till det att han inte syntes längre. "litar du på honom?" frågade jag Jonte skeptiskt. "Helt!" fick jag som svar. "Då gör jag det med " så naivt av mig att säga så… Så naivt av honom att kunna lita så blint på en barndoms vän han inte kände så väll längre.

• Så Jonte och Marcus kände varan när dom var små? Säger Charlie plötsligt förvånat.

• Ja, dom var "bästisar" fram till fyran då Marcus flyttade, sen flyttade han tillbaka till Huddinge när vi började åttan. Under den tiden hade han verkligen förändras han hade förvandlats till en 1,80 m biffig skinhead och då jag blev tillsammans med Jasmin klarade vi inte av varandra. Men Jonte ville inte inse vad han förvandlats till även om han viste om det. Men sån är han eller var i alla fall när jag kände honom, älskad av alla, ställde alltid upp för sina vänner och naiv.

Det klumpar säg imagen på mig och jag känner i hela kroppen hur mycket jag saknar honom.

• Du verkade ha haft bra vänner säger Charlie och ser mig i ögonen han ser

ut att för stå att det är inte är lätt speciellt inte i den åldern.

• Dom bästa! Säger jag stolt och ler. Jag rättar till basebollkepsen och fortsätter sedan berätta.

• Dagen gick medan solen lyste skarpt på utanför skolans stora fönster.

Jag var lyckligare en någonsin, jag hade allt jag någonsin hade drömt om och det var bara en månad kvar på högstadiet. Inte kunde jag tro då att den dagen skulle visa säg bli den värsta i mitt liv.

Men så blev det, när jag i slutet av dagen slutat min sista lektion och var på väg mot skåpen såg jag Alie och Marcus stå och prata. Min första tanke var att han trakasserade honom men såg inga tecken på detta. När jag kom närmare gav Marcus honom en sportbag och försvann sen med snabba steg där i från. Förvånat slängde jag en sista blick åt platsen det udda paret nyligen hade ståt. Jag skyndade mig att lägga ner dagens alla läxor. Då allt var packat känner jag en lätt knackning på min rygg.

Långsamt vänder jag mig om och ser Alie med bagen i ena handen och några böcker i den andra. "Sho! Öj du, kan du ta med den här till Jasmin hon glömde den hos mig igår. För du ska träffa henne sen ändå va?"

Jag svarade att kunde ta den och att jag skulle dit på direkten. "tack skysst" sa han klappade mig hårt på ryggen och så skyndade även han iväg mot skolans portar.

Jag låste skåpet och vandrade iväg igenom korridoren i samma riktning som Alie.

Äntligen var jag ute i den friska luften. Jag satte mig på den stora stentrappan som badade i allt det varma solljuset för att vänta in Jasmin.

Medan jag satt där och väntade kom två polismän i mot mig. Dom frågade efter mitt namn och när jag svarade trycktes jag ner mot den varma stenen och Jasmins väska slets upp av den andre polis mannen. Jag minns hur förvirrad jag var när jag låg där tryckt mot marken och hur en av polismännen sa "Tipset stämde". Minuten efter trycktes en påse med tabletter upp i mitt ansikte.

Jag vände bort mitt huvud och det jag fick se är sportbagen vidöppen, fylld av påsar lika den som polisen nyligen visat mig. Marcus var det ända jag kunde tänka på. Hur kunde han? I mitt hat mot Marcus hade jag glömt Alie och hans del i vad som hänt. Då trodde jag inte han hade något agg mot mig. Efter vad som kändes som en evighet fick jag lov att resa mig.

Det hade samlats en ring av elever och förbipasserande runt oss. Mitt bland folkhoppen stod Marcus våra blickar möttes han log nedlåtande mot mig. Ilskan forsade genom mina ådror. Av att bara se honom blev jag äcklad, så jag harklade och spottade på marken framför hans fötter för att illustrera hur mycket han var värd. Inget mer än en loska på den grusiga marken.

Polismännen drog iväg mig mot polisbilen som stod på skolans parkering. Endast några steg bort från folkmassan hör jag ett förfärat skrik. När jag vände mig om såg jag Jasmin tränga sig fram bland alla människor, springer mot mig och krama mig hårt. Som om det var vår sista stund, som om hon lättade på greppet om min midja endast en gnutta skulle jag vara borta för evigt. "Vad har hänt? Va har du gjort?" sa hon hennes röst bröts och tårar började forsa fram över hennes skarpa kinder "lugn jag har inte gjort något så det kommer ordna sig" Vid dom orden skrattade båda poliserna och tvingade oss släppa taget om varan. Ensam stod hon där och gråtande. "Oroa dig inte sanningen vinner alltid som du säger" ropade jag till henne "Jag älskar dig!". Det var dom sista orden jag sa till den underbaraste i mitt liv. Den sista synen blev henne omfamnad av Alie som genast hade sprungit fram för att trösta. Innan jag satte mig i bilen vände jag mig om och fick då se hur Alie hånfullt log mot mig och kysste sedan varsamt min älskades panna.

• Nej! Utbrast Charlie förtvivlat. Har du inte sett henne sen dess?

Nu rinner tårarna ner för mina kinder men jag orkar inte ens dölja dom längre utan skakar bara på huvudet som svar.

• Men hur kunde dom sätta dit dig? Det måste ju ha funnits något bevis mot dom! Finger avtryck vad som helst! Säger han med förtvivlat engagemang. Jag andas ett djupt andetag och säger sen.

• Marcus pappa var domaren…

• Men då måste det ju ha blivit jäv! Nu låter han arg på rösten och tittar sig omkring som om den ansvarige skulle finnas här i rummet så han kan få källa ut den.

• Jovisst borde det men på något sätt ansågs inte Marcus ha något med fallet att göra utan att allt bara var på hittade anklagelser som bortsågs genast och på så sätt hade inte Marcus nått med fallet att gör och då kunde han prata med sin pappa om fallet hemma och fick honom att övertygas om att Alie aldrig skulle kunna göra något sånt medan om mig gick det många rykten om att jag sålt förut.

• Livet är orättvist säger Charlie med nedstämd röst.

• Ja verkligen, oskyldigt dömd till 3 års sluten ungdomsvård. Inte direkt dröm vistelsen för en 16-åring.

Då dommen fast slogs kunde jag fortfarande inte inse vad som hände, allt var så ofattbart. Men då jag placerades i det lilla rummet jag nu troligen skulle vistas i dom följande 3 åren, insåg jag verkligen vad som inträffat.

Verkligheten blev så på trängande när då man satt där ensam och instängd. Jag greps av panik och började skrika och slå sönder allt i min närhet. Allt jag kunde tänka på var hämnd mot dom som satte mig för att ruttna på det här stället. Mitt beteende fortsate i flera veckor och när en av vakterna försökte lugna ned mig…

Jag tog ett djupt andetag, det jag ska berätta känns allt för stort och hemskt. Ångesten sliter inom mig och jag tar ett sista andetag innan jag börjar tala.

• Slog jag även honom flera gånger… Min röst sviker mig och tar ännu ett till andetag. För de fick jag 5 år till för grovt våld mot tjänsteman. Men mitt humör förändrades inte för de och gjorde heller inte det förens några veckor senare. Då ett brev anlände, sänt från Jasmin där hon skrev att hon inte klarade av att vänta och hade därför börjat träffa Alie men att hennes hjärta för alltid tillhörde mig hon skrev också att min mor hade tagit självmord i sorg över saknade, tog all min ork slut. Jag förvandlades till ett spöke. Jag slutade äta och låg på min säng hela dagarna utan att röra mig med blicken fäst mot taket. Tre dagar låg jag på samma sätt. Fjärde dagen började jag bli tvångs matat av vakter och så för blev det i ett helt år.

Så efter 2 år instängd i samma rum, utan något annat sällskap en vakterna, bestämdes det att jag skulle flyttas till ett annat rum, en annan avdelning. Där jag skulle få träffa andra ungdomar med drog problem.

• Så det var där du träffade Amir? Säger Charlie plötsligt.

• Ja, vi delade rum… säger jag sakta förvånad över att han visste om att Amirs affärer och beronde.

• Så du började prata igen?

• Inte det första, även där låg jag ett par veckor innan Amir tillslut fick mig att tala. Mina första ord efter denna långa tid var "Håll klaffen" eftersom han satt och sjöng hela nätterna och tro det eller ej på den tiden tyckte jag inte om rapp. Båda skrattade till.

• Men du tycks ha ändrat dig? Efter som att du är här för ett kontrakt som rappare. Charlie skrattar lite till efter han pratat klart och desamma gör jag.

• Ja, efter den dagen började vi gradvis prata mer och mer. Han lärde mig att texten och dess betydelse var det viktigaste i en låt. Han lärde mig också att slutligen gilla musiken och tekniken för att kunna utföra den.

Tillsammans drev vi hela fängelset till vansinne med våra rapp texter och rim. Vi blev riktigt nära vänner och han pratade ofta om dig. Om hur du ansträngde dig för att få oupptäckta talanger med hemska bakgrunder att få ett skivkontrakt och hjälp till ett bättre liv…

• Ja därför dom som har haft det svårt har i allmänhet bättre och meningsfullare texter som dom verkligen menar och får därför bättre känsla i låtarna! Av bröt Charlie mig med mitt i min mening. O J! Förlåt fortsätt bara forsätt!

• De är lugnt svarar jag och fortsätter sedan. Han brukade prata om att vi, med liv fyllda av svek, misshandel och droger, skulle tillsammans börja rappa som en duo för dig och ditt skivbolag.

Amir blev frisläppt ett år tidigare en mig och det blev ensamt utan honom.

Det enda sättet för mig att överleva mitt sista år var genom att skriva ner mina känslor i nya låtar. Nu när jag var själv igen började mina tankar på hämnd gro i min hjärna. Så mina texters handling var om hur jag skulle förstöra deras liv likt dom gjorde med mitt.

Dagen jag frisläpptes kände jag mig lycklig för första gången på 7 år och hämnden närmare en någonsin.

Denna dag firade jag med Amir, och vi pratade med varandra som om vi inte hade träffats på flera år . Det är otroligt vad som kan hända på 1 år han hade fått flickvän och hade börjat spela in en skiva med hjälp av er. Det går inte att beskriva i ord hur glad jag var att få träffa min vän igen. Nu när vi båda var fria män kunde våra drömmar äntligen gå i uppfyllelse. Det var ett år sedan nu och här är jag för att be dig om att uppfylla den.

• På ett villkor… Charlie fäste ögonen i mig. Att du lägger ner hämnd tankarna, ditt liv kommer inte bli bättre för att du förstör någon annans.

• Jag vet, jag ska försöka glömma. Jag vet redan nu att det är en lögn det finns inget jag hellre vill göra en att förstör varenda liten bit av deras liv.

'

2 år senare.

…

Mamma ett liv utan dig är inte lätt

Vem ska hjälpa mig att hitta rätt

För din skull gick jag från botten till toppen.

Älskar dig mamma och i mitt hjärta kommer du för alltid leva kvar.

Minnena av dig är allt jag har

och

jag hoppas du ler när du ser vart jag hamnat.

Min ängel är du för alltid

mamma.

Vid dom sist meningarna reser sig hela globen och skriker efter mer men den här gången har jag har jag inte tid. Idag får dom klara säg utan extra numer för jag har planer som ingen kan hindra mig från att utföra. Jag drar handen mot linningen på byxorna för att se om den fortfarande är kvar och det är den. Jag tar bort handen från pistolen, tackar publiken och visar täcken åt Amir att jag måste ge mig iväg. Jag skyndar iväg från scenen och ut på Stockholms gator. Jag känner duggregnet falla från himlen, sluter mina ögon och andades in lukten av fuktig asfalt.

Jag riktade stegen mot torget där jag stämt träff med Alie, Marcus och hans pappa.

Jag skrattade till när jag kom att tänka på att dom tror att det är en affärsträff.

Hämnden är ljuv. 2 års eftersökningar och planering kommer ge resultat.

Dom som gjort mig illa kommer att ångra säg djupt och dom som hjälpt mig har redan fått sin belöning. Alla i de gamla bandet dead flames fick sina drömmar uppfyllda när jag för ett halv år sen tillslut lyckats få en provspelning på det bästa skivbolaget i USA efter mycket tjatande, men det var värt det efter som att en dom blev anställda och deras låtar ligger högst på topp listor runt om i hela världen. Jag ler stort när jag tänker på hur glada dom blev när dom insåg att det var min förtjänst. Men blir ändå bitter när jag tänker på hur svårt dom har fått ha det för att komma dit, medan Marcus levt livet rikt som en rockstjärna och Alie gift med den vackraste kvinnan i världen, min Jasmin, ärlighet vinner man inget på i den grymma värld vi lever i.

Jag känner om brevet ligger kvar i min fuktiga fick, det gör det. Brevet från Jasmin, brevet hon sände för 9 år sen. I samma ficka ligger även en bild från vårt senaste möte, en bild på våran avskeds kyss. Värme spreds igenom min kropp när jag tänkte på henne och att hon fortfarande älskade mig efter så många år. Att hennes hjärta förevigt var mitt var inte bara poesi och vackra ord utan mening utan verklighet. Där var dom jag kan se dom från långt håll. Långsamt trär jag på mig dom svarta handskarna och plockar fram pistolen ur plast påsen vid min linning. Jag höjer handen och siktar. Ett skott hörs i den stilla natt luften och den gamle domaren faller död ner på den fuktiga marken.

Förfärade skrik hörs från dom båda männen.

Jag träder fram framför ur mörkret och skrattar hånfullt.

• Känner ni igen mig? Frågar jag och fortsätter skratta. Ögonen vidgades till det dubbla och i kör viskade dom mitt namn.

• Trevligt att träffa er båda igen! Som ni vet så satte ni båda ditt mig för nåt jag inte gjort och det här är min hämnd. Ni dödade min mamma, så jag döda din pappa Marcus. Alie du tog min tjej och jag tar tillbaks din fru… med dom orden kastar jag fram bilden på oss båda. Tårar börjar sippra ner för hans mörka kinder, medan Marcus skräckfyllt tittar från och till på mig, Alie och hans liv löse far.

• Så varse god gör vad ni vill med mig jag har fått min hämnd! Jag kastar pistolen framför Marcus fötter. Han plockar upp den och gör säg redo att skjuta.

• UPP MED HÄNDERNA! Jag ser 5 poliser springa mot oss, jag tar av mig handskarna och stoppar ner dom i byxorna där igen letar.