Sista turen för året

"Har vi inte glömt huggkroken i bilen?"
"Satans helvetets, djävlar", svor jag.

Typiskt, när man till slut lyckats ta sig ut i båten med alla attiraljer, så har man glömt något viktigt. Det var bara att böka sig tillbaka till årorna efter att ha dragit sig trött på den gamla 4-hästarn. September, tänkte jag för mig själv; ett långt fiskeår led mot sitt slut. Några fina fiskeminnen fanns det att hämta värme ur, nu när kung Bore annonserade sin snara ankomst genom att färga mina öron vackert höströda.

Den friska luften bet mig lite lätt i ansiktet, men kändes som ett reningsbad i lungorna. Hur klarar man egentligen av den begagnade luften under sommaren? Längs stränderna stod nu vackert färgade träd på parad. Vattnet låg spegelblank och den höga himmelen speglades med förvirrande exakthet i vattenytan. En bit bort, i en liten vik, stod en kråka vid vattenbrynet och drack vatten. Kanske var det den kråkan vi såg i somras, när han stal en hel kanelbulle, och under triumferande, skrattliknande kraxanden flög bort till sitt träd.

Det härliga lugnet började sakta infinna sig, det fanns ju så mycket att glädjas åt, nu när man väl hade kommit ut. Några flyttfåglar, troligen de sista för året, flög sakta söderut. Inte mycket till motvind hade de heller.
Undrar om vi får någon fisk idag? Kanske hade kylan skrämt ner gäddorna till större, lite varmare djup? Första indikationen om så är fallet, skulle vi få när vi skaffade betesfisk.
Dessa bestod i huvudsak av mört, uppmetade med maggots. Om nu mörten skulle visa sig trög, är nog inte gäddorna särskilt mycket piggare. Gäddorna trivs i och för sig i kallare vatten. Vi kanske skulle testa på litet djupare vatten idag? Den västra delen är ju faktiskt litet djupare…

Bryggan närmade sig och jag slog av på takten. Min fiskekompis, tillika fru, hoppade i land och gick upp till bilen. Vad lyckligt lottad jag är! Min livskamrat har samma intressen som jag! Så kom hon tillbaka, glädjestrålande och röd om kinderna efter den branta backen upp till bilen."Nu har vi allt! Nu sticker vi ut", sade hon. Med ett litet skutt dunsade hon ned bakom mig. Efter några kraftiga tag med årorna var det dags för nästa prövning; motorn.Till min förvåning startade hon direkt - motorer är väl av honkön - lite lynniga? Vi puttrade sakta bort mot en vassdunge, nu bestående av vackert gulfärgade döda rör. Här har vi alltid fått fina mörtar. Jag satte ihop mitt spö och knöt fast en vetenskapligt utformad och dyr krok.

"Du skulle sett din min", skrattade hon, "du såg inte klok ut!" Jag slet åt mig burken och satte med ilsken min på en fluglarv. Den sprack. Den stänkte sitt lättflytande innehåll över mina glasögon och gav mig anledning till att få ett raseriutbrott. Efter att ha svurit och domderat en liten stund blev jag medveten om att någon skrattade. Åt mig. Jag insåg det roliga i situationen och började också skratta. Nu var jag i alla fall varm…

En timme senare och 15-5 i ställning till min fru, ansåg jag, den självutnämde storfiskaren, att det var dags att sätta efter fiskarna. Inte det barnsliga mete som vi ägnat oss åt, utan den sysselsättning som sållar ut pojkarna från männen! Detta var ju av anturliga skäl litet svårt att klä i ord då min fru tillhörde det täcka könet.Jag drog igång motorn med ett kraftigt ryck och iväg for vi. Inte ut mot öppet vatten, utan rakt in i vassen. Jag hade obetänksamt lämnat gasen på max. Efter några svavelosande eder och några kraftiga årtag så trasslade jag mig ur den pinsamma situationen och gav full gas mot det tänka "gäddhaket".

Mycket kläder, tur med väder och fisk, en grill och mycket fika; ingredienserna i drömmen om det perfekta isfisket. För övrigt är det samma innehåll även under sommaren, minus kläderna då. Fast man minns å andra sidan de misslyckade turerna lika tydligt som de lyckade. Som när vi tappade ett spö överbord, eller när vi dånade in i ett grund i full fart i Stråken, framför massa tyska turister som höll på att trilla ur kanoterna av skratt. Det var sannerligen inte alls roligt då, men idag, med avståndet och distansen som bara tiden kan ge, så ser man faktiskt helt annorlunda på det.

Min lilla fru, som jag lärt allt, satt med fötterna mot båtkanten och höll så hårt i spöt att knogarna lyste vita i solen. Eller berodde det kanske på kylan? En blick på böjen på spöt och det sjungande ljudet i linan gjorde att jag insåg att kylan till trots, det var en riktig bjässe på kroken! Jag sprang runt som en skållad råtta i båten. Måste vända båten mot vindriktningen så vi inte blåser mot land."Sätt dig ner", sade familjens nykrönta "överhufvud" (när det gäller fiske, alltså). "Du gör mer skada än nytta", fortsatte densamme. Jag stapplade på ostadiga ben mot rorskulten. Jag insåg att det var bara att vänta tills hon verkligen behövde min hjälp.
"Nu kommer den upp!" Jag lutade mig mot båtkanten och följde linan ner i vattnet. Först kom stoppknuten; den satt på två meters avstånd från krokarna, så nu var det bara en liten bit kvar. I sjön vi fiskade i, är det väldigt humusfärgat vatten, så siktdjupet är blott några decimeter.Jag hörde hur frugan vevade in centimeter för centimeter, det knakade i linan som nu låg hårt tvinnad på rullen. Borde inte fisken synas snart? Jag stirrade ner i vattnet tills jag insåg att jag faktiskt redan tittade på fisken! Det jag tyckte var grumligt vatten var i själva verket ryggen på detta monster! Fisken slappnade av lite, gled de sista centimetrarna uppåt och fick en liten slagsida. Jag passade givetvis på att titta närmare på denna, av evolutionen vässade, jaktmaskin. Gäddan tittade upp på mig med ett gult öga, stort som en pingisboll, lite undrande över, vem den där skäggiga typen var.

Nu, upptagen ur sitt rätta element, blev hon plötsligt helt lugn. Först mätte jag henne. Måttbandet verkade aldrig ta slut, men stannade på 102 centimeter. Vikten uppmättes på samma precisa vis till 8,3 kg. Nu när de "vetenskapliga" mätningarna var gjorda kunde vi beskåda henne i all sin prakt.Hon var nästan svart över ryggen, en sotsvart färg som gick över till en mörkt olivgrön färgton mitt på sidorna. Buken hade en mjuk nyans av gräddkola. Hennes magnifikt kraftiga fenor hade en eldröd färgton. I övrigt var hon rund och fin över buken, uppäten nu för att klara vintern. Under denna period, och för all del kanske mer under november månad, kan man om omständigheterna är de rätta, få ett riktigt drömfiske. Då hugger nämligen gäddorna på allt, ivriga att få i sig så mycket näring som möjligt innan vintern.

Hon slog ett par kraftiga slag med stjärten och var ögonblickligen borta. Vi var mycket trötta av den härliga upplevelsen, fortfarande fullpumpade med avklingande adrenalin, och upptäckte först nu att vi drivit flera hundra meter under kampen. Över oss flög åter en trupp med flyttfåglar. Jag drog ett djupt andetag och lät den friska, kalla luften strömma genom mina lungor."Det var inte illa, gumman!", sade jag med en betydligt mjukare stämma än för en liten stund sedan. "Den var inte att leka med!" Frugan nickade med en tom blick och gav ifrån sig en lång suck.

"Ja, nu känns det som om det inte finns någon anledning ett fiska, åtminstone inte idag!", sade hon och skrattade åt sin plötsliga insikt.
Vi fiskade, trots detta, vidare under återstoden av dagen och fick ytterligare sex gäddor, men ingen kom givetvis i närheten av den första. Alla gäddor släpptes tillbaks med endast en öm käke och lite mjölksyra i musklerna. Jag fick faktiskt fyra av dagens sammanlagt sju gäddor. På hemvägen, efter att ha undersökt de mest långväga platserna, fick vi bensinstopp… mina muskler slutade, tack och lov, att ömma och värka några dagar senare.

Detta var den, nästan, helt sanna berättelse om hur en (fiktiv) fiskeutflykt artade sig. Jag har en fru som är mer fiskeintresserad än vad jag är, och vad än värre är, hon är bättre än mig. Fotot på den (fiktiva) fisken hänger, för övrigt, i vårt sovrum. Så det sista jag ser innan jag släcker lyset på kvällen är just detta (fiktiva) monster. En diabolisk slump, eller bara en elak baktanke; vad sjutton vet jag?

//Zac