Oj, oj. Vilket lager jag har. Får titta lite. /Vanessa

Jag tänker men kommer inte på nåt det finns så många

Jag har lagt in denna text tidigare här, men detta var något jag aldrig kommer att glömma. Har passerat detta för länge, längre sedan. Men har en sak som jag inte kan glömma med hjärnan. Plötsliga ljud bakom mig. Hoppar till automatiskt. Tyvärr var det sant. Fast samtidigt har det gett mig styrka att aldrig, aldrig mer sänka mig och låta andra göra det med mig. Skinn på näsan har jag numera.

**Slutet
**Under natten grät han som ett otröstligt barn, lindade armarna runt honom och vaggande tröstade.

På morgonen förvandlas han. Kylan som utsöndras är så kall att inget kan besegra det. Utan ett ord tas en stilettkniv fram och läggs framför mig.
- Gör samhället en tjänst.
- Ta livet av dig eller mig? 
- Vad tror du? Svarade han med stål i rösten.
Ögonen ser sinnessjuka ut.

Försöker hindra honom att ta kniven och slänger i väg den. Känner att han är fullkomligt kapabel att skada mig. Han tittar rakt igenom mig och hämtar kniven. 

Ber tyst inom mig att han ska bli normal igen, normal räcker. Han kommer tillbaka och kliver upp bakom mig. Rycker tag i mitt hår och böjer mitt huvud bakåt. Tar fram stiletten och öppnar den med ett skrämmande klickljud. Håller den mot mitt hårfäste.
- Du som har så jävla fult hår, varför rakar du dig inte?
Sakta reser jag mig upp, hela tiden med knivens kyla mot min panna. Sliter mig loss och vänder mig mot honom. Öga mot öga. Nu är min hand i försvarsställning mot kniven och jag backar in i arbetsrummet.Då tar han tag i min arm, sätter kniven mot min hals, vid örat. Är livrädd, pratar lugnande tror jag, men hör inte längre min egen röst.

Något händer. Kanske är de det jag säger, som jag själv inte hör. Han rycker undan kniven och sätter eggen mot sin egen hals, struphuvudet. Ögonen lyser av kyla och vansinne på samma gång. Fortsätter backa, och kommer åt en stol som jag sätter mig i utan mening.

Sträcker ut handen.
- Ge mig kniven, säger jag.

Vi stirrar på varandra.  Han tar kniven från sin hals, håller den med handtaget mot mig med en rörelse att jag ska ta den. Så jag sträcker mig efter den. Då vänder han den snabbt så att knivbladet pekar mot mig. Tar tag i den, det är min enda chans. Känner blodet komma.
Han släpper  handtaget och jag har kniven. Blod rinner ner för min hand. Jag vet inte vad jag ska göra med den. Reser mig ur stolen och backar från honom. Vågar inte behålla den, vågar inte släppa. Inser hur lätt han kan ta den ifrån mig.

- Får jag tillbaka kniven, din fitta?
- Nej, säger jag allt annat än lugnt.
- Hit med den.
Han tar ett steg närnare mig, och jag tar några steg från honom. Han sträcker sig ut och rycker tag i mig samtidigt som han befaller mig att lämna tllbaka kniven. Jag vägrar. Vi har hunnit förflytta oss in till vardagsrummet. Där puttar han ner mig i soffan samtidigt som han tar ett grepp på min axel och klämmer åt. Klämmer åt med samma grepp som han en gång lärt mig. Sånt han lärt sig i någon kampsport. Det gör ont, men vill inte ge tillbaka kniven. Han trycker hårdare och min hand öppnar sig som på befallning. Gråter hysteriskt och hulkande.

Han böjer sig ner mot mig och kysser mig i panna.
- Du vet väl att den kyssen är dödskyssen?
Försöker vara tuff och svarar honom.
- Så dödskyssen är inte det sista jag får från dig?
Han får en kall, sadistisk blick, nästan road. Böjer sig åter fram mot mig och spottar mig i ansiktet.
- Din lilla skit, säger han med kyla i rösten.

Då ringer telefonen, kastar mig mot den och hinner lyfta luren. Nu är jag inte ensam längre.
- Ut härifrån, skriker jag.
- Visst, ditt lilla fula svin.
- Ut, jag hatar dig. Försvinn ur mitt liv.
- Visst, så gärna.
Han går lugnt ut och ställer sig vid köksfönstret, slickar sitt långfinger och sträcker upp den. Vänder sig om och går. Gråtande, med saliven rinnande ner för mitt ansikte släpar jag mig nästan till telefonen. Vet inte ens vem det är som ringt. En vän, tack och lov. Kollar alla dörrar att de är låsta. River sönder alla brev jag fått av honom. Alla bilder jag har på honom.

Denna dag hade gått till sitt slut. Och jag hade mött mannen bakom han jag älskat i så många år. Som jag så många gånger ursäktat. Som tryckt ner mig så långt ner man kan, psykiskt. Nu var det slut. Slut på riktigt.

Tiden efteråt
Dagarna efter var min axel alldeles blå av hans grepp han hade för att jag skulle släppa kniven. Kunde knappt röra armen.

Han ringde mig x-antal gång efter gång. 20 samtal på en dag var inte ovanligt. Ena gången skulle han döda mig, andra gången skulle han ta sitt liv. Lyfte på luren, lyssnade för att se vem som ringde och la sedan på. Min mamma  förstod snart vad som höll på att hända, och när han ringde när hon var hemma hotade hon honom.
- Ringer du en enda gång till hit, så ringer jag polisen och anmäler dig.

Efter det slutade samtalen. Vi sågs inte, men kände ibland att han fanns i min bakgrund, men var, det såg jag inte. De vänner vi hade, kunde jag inte längre behålla. Men hade i samma veva börjat träffa nya människor. Mitt liv fick en omstart, och hos dem mötte jag omtanke och vänskap.

© Kata/Vanessa

Man får gärna skriva flera om det är svårt att välja!

Ingen människa skulle behöva vara med om en sån sak! Hoppas han sitter inne idag och aldrig kommer ut i samhället igen!

Han sitter inte inne, och vad han gör vet jag inte. Möter en vän till honom ibland och pratar om allt utan honom. Han har väl skärpt sig.

Lite jobbigt var det en dag när jag mötte en stor storbildsreklam med hans bild som fyllde allt. Han var så snygg. Men det var inte därför jag föll för honom. Han var en bra människa när han var på det humöret. Tyvärr så hade han en bakgrund som ledde honom fel. /Vanessa

Jag glömmer aldrig den här natten när jag var liten. Var kanske fem eller sex år! Min pappa brukade spela kort med ett gäng ibland och min mamma hatade detta.

För de mesta så spelade de inte om pengar, tror jag, men mamma gillade det inte i alla fall. Men ibland så kommer jag ihåga att de grälade och mamma anklagade pappa för att ha spelat bort hela lönen.

Jag brukade krypa upp i deras stora säng ibland på natten, men den här natten var inte pappa där. Kommer ihåg att jag frågade var pappa var någonstans, och mamma sa att hon inte visste?

Somnade väl så småningom och vaknade av att sovrumsdörren öppnades. In kommer pappa, glädjestrålande, och säger: Nu ska ni få se på något ni aldrig sett tidigare!

Sedan börjar han tömma fickorna på sin kavaj ut över sängen. Där kommer sedlar haglande och lägger sig över hela sängen och golvet. Det var hundralappar, tusenlappar, tior, femmor och femtiolappar. Det var nästan som Joakim von Ankas pengaborg.

Sedan gick pappa ut i köket och kom tillbaka med en stor låda! I den låg två kikare, och ett biljetthäfte till travet i Boden. En kinesisk urna med tecken på och några andra saker som är lite otydliga i mitt minne idag. 

Ni kan ju tänka er vilken fart det blev på mamma. Där satt de i sängen och räknade pengar, och mamma upprepade hela tiden: Du måste lämna tillbaka alltsammans. Och så skrattade hon och grät samtidigt. Vet inte hur mycket pengar det var, men kan gissa cirka 20-30 000. Det var mycket pengar på 50-talet.

Två dagar senare hade pappa lämnat tillbaka både lådan med saker och alla pengar. Kommer ihåg att han såg slokörad ut en tid efter det, men sa att mama hade rätt! Han hade inte hjärta att veta att han hade spelat av sina komisar alla pengar och saker. 

ch den kinesiska urnan var en klenod som en av fruarna ägde. Hon ringde sedan och tackade mamma och pappa för att de var såna "hyvens" människor!

Pappa sa ofta lite för sig själv: Det är för djävligt, ingen av de andra hade lämnat tillbaka något om de hade vunnit!

Min pappa och mamma vann en stor seger den gången! Hoppas att de fick en prick i himlen för varje krona och varje sak de gav tillbaka.

Åh, vad fint. Tänk att kunna ösa pengar så där, och sedan lämna tillbaka det. Jag lovar, de fick en massa prickar i himlen för det. Ett fint minne, trots grälet. /Vanessa

#3, vilken skrämmande berättelse… ett stycke upprepades, bara så du vet. Tur att du kom därifrån levande.

#7, av egen erfarenhet. Spelande leder aldrig till något gott, även om mankan tro det. Kanske hade din pappa förlorat lika mycket innan? Snällt iaf att de gav tillbaka alltihopa.

Tack, Emma. Så kan det gå när man kopierar från en plats till en annan. Nu är stycket borttaget. /Vanessa

#10, så lite så =) Blev fundersam om du bara ville utmärka stycket exta med en upprepning, men jag antog att du i så fall hade skrivit om det på ett annat sätt… =)

#3 Sitter och skakar efter att ha läst din text! Fy sjutton att ha behövt uppleva någonting sådant! Förstår att minnena aldrig försvinner…

#7 Det var fint gjort av din pappa! Det är nog svårt att fortsätta vara vänner om man "tagit" så mycket ifrån någon, även om det var spelets regler.

#12 Ja, det hade nog inte blivit någon fortsatt vänskap där skulle jag tro, ifall pappa hade behållit pengarna och sakerna.

#9 Förmodligen hade han också förlorat en hel del vid tidigare tillfällen!