Tänkte skriva in den första dikten jag skrev i den boken.

Skuggorna
Du tog mig leende i hand,
och ledde mig bortom mitt eget land.
Till landet där spöken med främligars ögon stirrar.

Var skugga ett hot,
varje löfte en lögn.
Där värme är kyla,
och ett liv inget värt.

I landet bortom mitt eget,
släppte du roat min hand.
Stå på egna ben om du kan.
Utan mig är du ingen. Alls.

Jag bönade och bad, gör mig inte illa.
Det skulle du tänk på innan, sa du och skrattade.
Du valde väg, jag ledde dig bara rätt.

Du kysste min hand, log och försvann.
Ensam stod jag kvar,
utan en chans att berätta för någon var jag var.

© Kata/Vanessa

Jösses Vanessa, den var ju underbar! *wow* ;o) *applåder* ;D

Tack, så mycket, vänliga ord till en som glömt att hon skrivit så där. Skriver ju reklam, info, journalistiskt till viss del, manus och sånt. Men detta hade jag förträngt helt :-). Kul att hitta dem.

Här får ni en till. Fortsätter i samma tråd. Det blir lite mindre trådar då, vilket jag rekommenderar er andra att göra också. För vi läser, det lovar jag.
Denna skrev jag i 20-års åldern då jag kände att mitt mål var att skriva, skriva, skriva. Så det blev en konstig hyllning till alfabetet.

En bön från A till Ö
Må bokstäverna som finns i min själ,
formas till ord.

Låt sedan mina ord få vingar att smeka andras själar.
Låt mina tankar fylla hjärtan med värme och sanning.
Låt min hand ta fram den vackraste gåvan.
Konsten att uttrycka mig.

Låt bokstäverna forma mina egna ord.
Som är mina tankar och med handen bilda ord.
Ord som rör ditt sinne, om och om igen. 

© Kata/Vanessa

Härligt Vanessa!

Jag längtar tills jag har min farmors texter i min hand så jag kan bearbeta dom….Guldgruvorna ska vi vara rädda om!!

Jättefina! Mer? ;P

OJ! Vilka Dikter! Väldigt, väldigt fina!

Tack så mycket, vad snäll du är. Här komm en till.

Oskuld
Det var den natten jag förlorade min oskuld.
Natten som förändrade mitt liv.
Med en enkel kniv tog du min tro på livet.

© Kata Larsdotter

Vanessa!

Jag ryser i hela kroppen!!!!Tusan vilken känsla de få raderna har

Vanessa, vilka fantastiska Dikter! Vill läsa mer! "Skuggorna" speciellt, vilka bilder den målar upp i mitt inre! (Oj, vad många utrop, men jag blev verkligen tagen :) )

Nu blir jag så rörd att jag nästan smälter här i soffan. Tack vad ni är snälla. Lite kul att hitta detta som jag knappt mindes att jag skrivit, men när jag läser det så känns det så "hemma" det jag skrivit. /Vanessa

Puttar upp denna tråd där jag använde mig av en egen tråd för flera av mina saker. Som vi diskuterar i tråden "Vart tog grundtanken vägen?"Det fungerar bra tycker jag, och hoppas att alla kan börja med det. /Vanessa

du är duktig

Vad snällt skrivet av dig.

Det som roar mig är att jag inte mindes att jag skrivit allt detta, utan hittade "guldgruvan" när jag rensade flyttkartonger. Så det är bra att inte slänga sådana saker. /Vanessa

Nu tar jag åter en dipp ner i guldgruvan och möter en period i mitt liv som förändrade mig för allt framtid. Nämnde det i en dikt under #7. Det är tyvärr sant och inte omarbetat, inte förvandlat, utan som det var.

**Slutet
**Under natten grät han som ett otröstligt barn, lindade armarna runt honom och vaggande tröstade.

På morgonen förvandlas han. Kylan som utsöndras är så kall att inget kan besegra det. Utan ett ord tas en stilettkniv fram och läggs framför mig.
- Gör samhället en tjänst.
- Ta livet av dig eller mig? 
- Vad tror du? Svarade han med stål i rösten.
Ögonen ser sinnessjuka ut.

Försöker hindra honom att ta kniven och slänger i väg den. Känner att han är fullkomligt kapabel att skada mig. Han tittar rakt igenom mig och hämtar kniven. 

Ber tyst inom mig att han ska bli normal igen, normal räcker. Han kommer tillbaka och kliver upp bakom mig. Rycker tag i mitt hår och böjer mitt huvud bakåt. Tar fram stiletten och öppnar den med ett skrämmande klickljud. Håller den mot mitt hårfäste.
- Du som har så jävla fult hår, varför rakar du dig inte?
Sakta reser jag mig upp, hela tiden med knivens kyla mot min panna. Sliter mig loss och vänder mig mot honom. Öga mot öga. Nu är min hand i försvarsställning mot kniven och jag backar in i arbetsrummet.Då tar han tag i min arm, sätter kniven mot min hals, vid örat. Är livrädd, pratar lugnande tror jag, men hör inte längre min egen röst.

Något händer. Kanske är de det jag säger, som jag själv inte hör. Han rycker undan kniven och sätter eggen mot sin egen hals, struphuvudet. Ögonen lyser av kyla och vansinne på samma gång. Fortsätter backa, och kommer åt en stol som jag sätter mig i utan mening.

Sträcker ut handen.
- Ge mig kniven, säger jag.
Vi stirrar på varandra.  Han tar kniven från sin hals, håller den med handtaget mot mig med en rörelse att jag ska ta den. Så jag sträcker mig efter den. Då vänder han den snabt så att knivbladet pekar mot mig. Tar tag i den, det är min enda chans. Känner blodet komma.

© Kata/Vanessa

Fortsättning kommer i morgon kväll. Passar på att göra så, för att illustrera vad en "cliffhanger" är. Det är något vi jämt ser i tv-serier. Där programmet slutar när det är spännande ofta mitt i en händelse som följs upp i nästa avsnitt.

Passar på att göra så, för att illustrera vad en "cliffhanger" är. Det är något vi jämt ser i tv-serier. Där programmet slutar när det är spännande ofta mitt i en händelse som följs upp i nästa avsnitt.

Over and out för ikväll. /Vanessa

Åh,nästan som tillfälligt avbrott!!!!

Nä,fy Vanessa  Sån spänning är olidlig !!!

Fortsätt så snart du kan.Jag vill ju läsa vad som händer sen! =)

Visst är jag en hemsk människa :-). Blev faktist trött, så då gjorde jag denna cliffhanger. Hade ju ändå tänkt att ta upp det som ämne vid tillfälle. Men fortsättningen kommer, jag lovar. /Vanessa

**Fortsättning till slutet
**Vi stirrar på varandra.  Han tar kniven från sin hals, håller den med handtaget mot mig med en rörelse att jag ska ta den. Så jag sträcker mig efter den. Då vänder han den snabbt så att knivbladet pekar mot mig. Tar tag i den, det är min enda chans. Känner blodet komma.
Han släpper  handtaget och jag har kniven. Blod rinner ner för min hand. Jag vet inte vad jag ska göra med den. Reser mig ur stolen och backar från honom. Vågar inte behålla den, vågar inte släppa. Inser hur lätt han kan ta den ifrån mig.

- Får jag tillbaka kniven, din fitta?
- Nej, säger jag allt annat än lugnt.
- Hit med den.
Han tar ett steg närnare mig, och jag tar några steg från honom. Han sträcker sig ut och rycker tag i mig samtidigt som han befaller mig att lämna tllbaka kniven. Jag vägrar. Vi har hunnit förflytta oss in till vardagsrummet. Där puttar han ner mig i soffan samtidigt som han tar ett grepp på min axel och klämmer åt. Klämmer åt med samma grepp som han en gång lärt mig. Sånt han lärt sig i någon kampsport. Det gör ont, men vill inte ge tillbaka kniven. Han trycker hårdare och min hand öppnar sig som på befallning. Gråter hysteriskt och hulkande.

Han böjer sig ner mot mig och kysser mig i panna.
- Du vet väl att den kyssen är dödskyssen?
Försöker vara tuff och svarar honom.
- Så dödskyssen är inte det sista jag får från dig?
Han får en kall, sadistisk blick, nästan road. Böjer sig åter fram mot mig och spottar mig i ansiktet.
- Din lilla skit, säger han med kyla i rösten.

Då ringer telefonen, kastar mig mot den och hinner lyfta luren. Nu är jag inte ensam längre.
- Ut härifrån, skriker jag.
- Visst, ditt lilla fula svin.
- Ut, jag hatar dig. Försvinn ur mitt liv.
- Visst, så gärna.
Han går lugnt ut och ställer sig vid köksfönstret, slickar sitt långfinger och sträcker upp den. Vänder sig om och går. Gråtande, med saliven rinnande ner för mitt ansikte släpar jag mig nästan till telefonen. Vet inte ens vem det är som ringt. En vän, tack och lov. Kollar alla dörrar att de är låsta. River sönder alla brev jag fått av honom. Alla bilder jag har på honom.

Denna dag hade gått till sitt slut. Och jag hade mött mannen bakom han jag älskat i så många år. Som jag så många gånger ursäktat. Som tryckt ner mig så långt ner man kan, psykiskt. Nu var det slut. Slut på riktigt.

Tiden efteråt
Dagarna efter var min axel alldeles blå av hans grepp han hade för att jag skulle släppa kniven. Kunde knappt röra armen.

Han ringde mig x-antal gång efter gång. 20 samtal på en dag var inte ovanligt. Ena gången skulle han döda mig, andra gången skulle han ta sitt liv. Lyfte på luren, lyssnade för att se vem som ringde och la sedan på. Min mamma  förstod snart vad som höll på att hända, och när han ringde när hon var hemma hotade hon honom.
- Ringer du en enda gång till hit, så ringer jag polisen och anmäler dig.

Efter det slutade samtalen. Vi sågs inte, men kände ibland att han fanns i min bakgrund, men var, det såg jag inte. De vänner vi hade, kunde jag inte längre behålla. Men hade i samma veva börjat träffa nya människor. Mitt liv fick en omstart, och hos dem mötte jag omtanke och vänskap.

© Kata/Vanessa

Vanessa, den är unuderbar…!

Tack, vad snäll du är. Det känns skönt att läsa.

Hittade en annan sak nu när jag rensar papper av annan anledning. Hittade ett filmmanus som jag skickade in för länge sedan. Det blev nobbad, men de gillade den och gav ändå bra betyg och konstruktiv kritik. Inledningen av manuset skrev jag en dikt eller vad man kallar det. Dikt känns inte som rätt benämning. Men här kommer den.

**Mitt hem - min borg
**Endast tunna väggar skiljer oss åt.
Ändå bor vi på olika planeter.

Det är lättare att tystna än att tala.
Bekvämare att inte höra, än att lyssna.

Likgiltighet. Kontaktlöshet. Rädsla.
Det är det som dödar oss.
Bakom tunna väggar.

© Kata/Vanessa

Vilken historia Vanessa!Som hämtad direkt ur livet!

Jag mailade med en tjej för nåt år sen sen som var nertryckt av sin sambo.Han upptäckte att vi mailade och om vad,sen har jag inte hört av henne.Det enda jag vet om henne är att hon bodde i närheten av Ronneby,i Småland…Jag skickade in hennes mail till polisen och jag vet inte hur det har gått sen dess.Jag har ju inte rätt att få veta något eftersom jag inte är anhörig…

Kanske hon är död?Kanske hon har ny adress och nytt namn?

Jag tänker också på babyn dom hade tillsammans,hur det går för den..

oj vilken berättelse…! gimme more! (som britney hade sagt det..)

#20 Och den var hämtad direkt ur livet, tyvärr. Förhållande från när jag var 15-18 år. /Vanessa

 En riktig historia? Oj vad ni varit med om mycket allihopa…

Sitter och läser vidare, nu är det dagböcker från sent tonår till nyvuxen. Magen vände sig nästan ut och in när jag läste om min pappas död. Har fortfarande, 20 år senare, inte bearbetad min sorg. Saknar honom. (Men ska göra en tatuering till hans minne.)

Sedan stod det även om honom jag skrev om ovan. Tar den nu. Visar mina splittrade känslor för den personen. 

Skiten blev kvar
Smeker vinden för att den ska nå dig.
Kysser vinden så att regn ska falla på ditt hår.

Skriker utan att röra läpparna,
i en bön om en ursäkt.
Gråter om en förlåtelse.

Kryper i skiten,
för det är allt jag har kvar av dig.

© Vanessa/Kata

Oj vilken stark dikt. Blev liiite fundersam, Börjar som att du varit dum mot honom, men sedan avslutas det som att det är han som varit dum.. Båda?

Bra att du skriver om dina funderingar.

Då jag skrev av den som den var i dagboken, så är den inte putsad.  

Jag ville nå honom genom vinden/regn/skrik för att han ska be mig om ursäkt, för att han ska säga att förlåt till mig. Jag var inte dum mot honom, och verkligen inte värd en kniv mot strupen. Så jag får putsa på den. Tack för tanken. Hur kan man göra den mer klat så att säga? /Vanessa

"Skriker utan att röra läpparna,
i en bön om en ursäkt.
Gråter om en förlåtelse." - Här låter det som att du vill få förlåtelse. Kanske kan du skriva något som att du vill få en ursäkt. förlåtelse är ju att han ska förlåta dig, alltså du har varit dum. Gråter efter en ursäkt?

Nu förstår jag. Tänk att det ska ta en stund för de. Jag vill ju att han ska säga förlåt till mig och så vidare. Tack Emma, gör om den och lägger ut sedan igen. /Vanessa

jo jag förstår hur du menar. =)

Efter ändringar som Emma L noterade. Funkar detta. Tog bort denna mening bland annat "Gråter om en förlåtelse."

Skiten blev kvar
Smeker vinden för att den ska nå dig.
Kysser vinden så att regn ska falla på ditt hår.

Skriker utan att röra läpparna,
i en bön att du ska be om ursäkt.

Kryper i skiten,
för det är allt jag har kvar av dig.

© Vanessa/Kata

Mycket bättre. Man förstår precis hur du menar nu.
Är lite fundersam ändå. Jag gillar den så mycket, därför jag fastnar lite… Känns så kärleksfull… Så här ser jag den:

Smeker vinden för att den ska nå dig. (jag smeker vinden, som alltså sedan smeker dig, på ett sånt sätt som att skicka en smek som hälsning med vinden = kärlek)

Kysser vinden så att regn ska falla på ditt hår. (jag kysser vinden, samma hälsning här, att han ska få kyssen. kan tolka regnet på två sätt, antingen att man får kyssen med regnet, eller att regnet förstör, är kallt och jävligt för honom. Då funderar jag öven över om vinden menade att han skulle få storm?)

Skriker utan att röra läpparna,
i en bön att du ska be om ursäkt. (senaste tanken blir mer säker, du är sviken och tänker lite onda tankar, vill att han ska ångra sig)

Kryper i skiten,
för det är allt jag har kvar av dig. (klockren)

Jag menar absolut inte att du ska ändra den. Jag älskar den. Ville bara kolla om mina tankar är vad du menade? Säkert inte. Det är som delen om ursäkt vi löste tidigare, så det inte misstolkas. Men en dikt ska tolkas och vridas och vändas på. som sagt. Älskar den.

Jag älskade honom, men ville förstå varför han gjorde som han gjorde. Varför han trampade ner mig i skiten. Tack för dina funderingar, det är nyttigt att läsa. /Vanessa

Förlåter dig
Drömde om dig i natt.
Rakt över rummet, möttes våra ögon
och jag förlät allt ont du gjort.

Vi dansade nära varandra,
trots att vi aldrig gjort det.

I drömmen förstod jag.
Varför du misshandlat min själ.
Din kamp att fly det förflutna,
gjorde att du trampade ner din framtid.
En vuxen kropp.
Fylld av barnets skräck.

Nu ska jag leva långt från ditt förflutna.
Jag vinner en framtid.
Min framtid.

© Kata

#33, Som vanligt, jättebra text. Jag känner din känsla och tycker mycket om den. Tänk att mycket är så enkelt i drömmarnas värld, men när man vaknar är allt komplicerat?

Hur du ser att det blivit vår
Märker du att du har svårt att se när du går ut så är det bara solen som bländar dig.  Det känns ovant men oroa dig inte. Du vänjer dig, eller så kan du köpa säsongens solglasögon.

Ser du att omvärlden börjar bli grön, beror det på att gräs och löv gör sitt intåg. Dags att gå till apoteket och köpa allergimedicin.

När du går runt ser du att glass-stånden börjar vakna till liv igen. Vänta bara, snart börjar köerna ringla sig långt. Är du smart äter du så mycket glass redan nu, så hinner du tröttna innan värsta rusningen startar.

Märker du att folk ler konstigt mot dig, betyder inte att du ser rolig ut. Det är det säkraste vårteckent. Vi som nation är glada igen efter den långa vintern. Du kan le tillbaka, så de kan fortsätta vara lyckliga. 

Det du tror är vitsippor som lärt sig att gå och prata är endast lyckliga studenter och ska inte plockas. Det är ett klassiskt och säkert vårtecken som kommer vid samma tid år efter år. Studentsippor är fridlysta så ta inte med dem hem. Prata gärna och beröm dem. Du kommer att bli belönad med ett soligt leende. Nämn dock inte att de går in i arbetslöshetens värld. De är ju fridlysta.

© Kata

#35, vilken bra text! Super! Vad gald jag blir av den (eller är det våren?)

Troligen så är det våren, men kanske ger texten lite extra glädje :-). /Vanessa

1. EXT. GATA STOCKHOLM. DAG.
Solen skiner och himlen är molnfri. En dam i illröd hatt står och väntar på bussen. Bredvid henne står en annan dam, i skrynkelfri kappa. Det syns att de inte känner varandra.

DAM I HATT
Bussen är sen… Som vanligt.

DAMEN I KAPPAN
(suckande)
Det är ingen ordning längre.

De sår tysta ett tag och begrundar det orättvisa öde som tvingar dem att stå i strålande solsken vid en busshållplats.

 DAMEN I HATT
Det är invandrarnas fel.

DAMEN I KAPPA
Mmm.

DAMEN I HATT
(med avsmak)
De hittar ingen stans. De irrar runt  
utan någon som helst aning om vart
de ska. Inget hyfs alls.                  
(Paus)
De påminner om nackade höns.

Damen i den skrynkelfria kappan nickar tveksamt.

DAMEN I KAPPAN
Ja, det är otroligt. Förut kunde     
man lite på tidtabellerna. Det kan   
man inte längre. Det var bättre förr.

Damen i den illröda hatten nickar på sitt kerubansikte.

DAMEN I HATT
(allvarligt)
Det är invandrarnas fel. De borde  
inte få köra buss. Inte nog med att
de inte hittar…                            
(paus)
Du ska veta att jag inte vill åka taxi
med en sådan där. Man vet aldrig
vad de ska göra.                        

Bussen kommer långsant upp för den långa backen.

DAMEN I HATT
Tror de att Sverige är som landet    
de kommer från? Tror de verkligen
att vi har hela dagen på oss?        

Bussen stannar med ett klassiskt puffande.  Dörrarna öppnas med ett pysande. Den kvinnliga, blonda och mycket svenska chauffören ler mot dem. Ser deras buttra ansikten.

BUSSCHAUFFÖR
Förlåt, jag är ledsen för förseningen.
Hoppas att det inte gör något.         

Damen i den skrynkelfria kappan tittar generat ner mot marken.

DAMEN I KAPPAN
(skamset)
Nejdå.

Damen med den röda hatten snörper förnärmat på munnen och knycker med nacken. Ser med avsmak på en manlig invandrare som sitter med sin dotter i knäet. Damerna sätter sig långt från varandra. Dörrarna slår igen med ett pysande. Åker iväg.

© Kata Vanessa

*skrattar lite åt #38* :-D

Har alltid varit en betraktare, och detta såg jag på riktigt. Tyckte att det var så underbart att det var en blond chaufför som kom efter 10 minuters försening. Det gottade jag mig åt en massa. Fortsatte att studera deras reaktioner.  Verkligheten är det bästa inspirationskällan, oavsett hur man bearbetar den sedan.

Idag, när jag är äldre så hade jag gett mig in i diskussionen och gett min åsikt. Men då hade jag missat detta. /Vanessa

hahahaha :p #38 var ju skön.

//Wizy