Dikt/text skriven av en anonym kanadensisk kvinna på en långvårdklinik. Om jag minns rätt så hittades den efter hennes död.

Kom öven den när jag jobbade på hemtjänsten och tog hand om våra äldre medborgare. Den kändes som ett litet bevis på att jag gjorde rätt, som behandlade alla som människor med ett förflutet, en nutid och en framtid.

En annan dag
Oh, Gud bevare mig för arbetsterapeuten.
Hon menar väl, men jag har inte tid att fläta korgar.

Jag vill återuppleva den dag i juli,
då Sam och jag var ute och plockade bär.

Jag var arton.
Mitt hår var långt och tjockt,
och jag flätade det och satte upp det runt huvudet, så att det inte skulle fastna i törnbuskarna.

När vi satt i skuggan och vilade oss,
drog jag ut hårnålarna.
Håret föll ner - och Sam friade.

Jag antar att det inte var riktigt rätt att använda håret för att få honom att bli kär i mig.
Men det visade sig att det blev ett fint äktenskap.

Oh, nu kommer hon, arbetsterapeuten med saxen. Skulle jag vilja klippa pappersstjärnor?

Nej, säger jag. Jag har inte tid.
Dumheter, säger hon. Du kommer att leva länge.

De är inte det, jag menar.
Jag menar att hela livet har jag hållit på att göra saker för människor. Jag måste försöka hinna ifatt mina tankar och känslor.

Om Sams död bland annat.
Nära slutet frågade jag honom om det var något jag kunde göra.
Han sa: Släpp ut ditt hår.
Jag sa: Oh, Sam, det är så tunt och grått nu.
Släpp ner det i varje fall.
Och jag gjorde det.

Och han sträckte ut sin hand
- huden var genomskinlig. Jag kunde se de blåa ådrorna - och smekte mitt hår.
Om jag blundar kan jag känna det.

Var snäll och öppna ögonen,
säger arbetsterapeuten.
Du vill väl inte sova bort hela dagen?

Hon vill veta vad jag brukade göra?
Sticka, virka?

Ja, jag gjorde det.
Och lagade mat och städade
och uppfostrade mina barn
och upplevde allt möjligt.
- Vackra saker. Hemska saker. -

Jag behöver tänka på dem,
och ordna dem på hyllor i mitt inre.

Terapeuten visar mig glitterpärlor.
Hon frågade, om jag skulle vilja göra smycken?

Hon är en snäll flicka och menar väl.
Så jag säger - Ja, kanske.
En annan dag.

en fin text… tråden påminner lite om en tråd jag skpade för ett tag sedan med texter som vi önskat att vi skrivit själva, men det är klart, det kan ju tolkas på olika sätt =)

Denna vill jag inte ha skrivit själv, för då vore jag död idag. Men tycker om den för den gjorde intryck på mig. Hoppas fler har något som påverkat dem.

Kom förresten på en sak, ett klotter som jag såg som fortfarande sitter fast i min hjärna. Skrivet på en container, vid ett hus i stan.

Förlåt

Det skapade en massa bilder för mig. Vad hade personen gjort, till vem skrev h*n förlåt? /Vanessa

Jag blir nästan upprörd om jag hittar en sån text på en container.

Det är så gripande när någon skriver det ordet på ett sånt ställe…Som för att trycka ner sig själv.

#3 - Så fort jag läste din text började det pirra i skrivar nerverna ^^ Var tvungen att klottra lite på ett papper innan det försvann *s* Det är ju som en sjukdom ;P

#5 En trevlig sjukdom, eller hur? Känner också så för inspirerande saker. Det kan vara texter, nyheter, en härlig eller hemsk dag. Allt passar för att landa på ett papper. /Vanessa