Om admin tycker att detta ska läggas i min dikt tråd så känn er fria att flytta den dit, men jag ville ha en egen tråd till denna text.

Jag har ingen aning om vad detta ska föreställa. En samling av mina tankar just nu? Ett misslyckat men tappert försök till en läsvärd text? Jag låter dig avgöra.

Klockan är kvart i ett och jag har förjävligt ont i armen. Men jag ska inte sitta och gnälla om det. Ifall jag skulle gnälla om allt som var dåligt just nu skulle denna text bli flera sidor och ingen skulle vilja läsa.

Min skrivförmåga är försvunnen. Det går inte längre. Det snurrar av massa ideer i huvudet, men alla så enformiga, så tråkiga, så fantasilösa. Och ännu omöjligare är det att få något vettigt på pappret, eller i detta fallet datorn.

Klockan är tio i ett, sthlm sover. Fast det är fredag, folk är väl ute och röjer. Men här är det dött, grannarna sover, familjen sover.

Klockan är fem i ett. Det går trögt. Sakerna vill inte fastna på pappret. För mycket funderingar, för mycket tankar. Skulle livet vara lättare ifall man inte funderade så mycket? Värt att fundera på.

Det jag mest funderat på är över vad som är hemma. Är jag hemma nu? I mitt hus? Det känns inte så. Min familj är så främmande, trots att de alltid finns där. Ungefär som tavlor, saker som bara finns där. Som skapar trivsel, fast man inte tänker på det.

Klockan är ett. Mamma fyllde år igår. Varför kan jag inte säga grattis som om jag menar det? Det känns så ointressant, som att det inte rör mig.

Får jag säga så om min mamma? Får jag säga att jag faktiskt inte bryr mig om hennes födelsedag? Nej, det får jag inte. För nu tycker ni säkert att jag är känslolös, att jag inte bryr mig om folk jag känner. Det gör jag visst. Jag bryr mig om mina vänner. Men min familj känns så… avlägsen. Som om vi inte hör ihop alls. Fel pusselbitar.

Fem över ett. Telefonen ringer. Vem fan ringer nu? Irriterande. Och jag orkar inte svara heller. Det är ändå inte till mig. Förresten gillar jag inte att prata i telefon med folk jag inte känner. Det är bara jobbigt och blir alltid någon pinsam tystnad.

Sju minuter över ett. Pappa svarade, han lät inte glad. Jag vet fortfarande inte vem som ringde.

Tio över ett. Detta känns väldigt meningslös. Seriöst, vem orkar läsa? Hhm, ska väl ta upp något vettigt ämne.

Okej, jag stör mig (klagomål, klagomål) på att alla är så himla otrevliga. Jag menar, hur ofta sätter sig någon bredvid en på tunnelbanan när det finns fyra tomma säten på andra sidan gången? Det har aldrig hänt mig. Eller får man någonsin ett leende, eller höra ett "godmorgon" av en främling? Nej, det verkar som att människor undviker alla de inte känner.

Okej, jag är väl inte heller perfekt. Men jag har faktiskt satt mig bredvid någon på tunnelbanan leendes och jag har sagt hej till någon jag inte känner. Fast folk flyttar sig direkt, eller ger mig en arg blick. Vilken uppskattning.

Nu när jag ändå börjat kan jag forsätta klaga. Varför får man inte se ut hur man vill? Det är så himla irriterande. Nej, jag klär mig inte som jag gör för att det är så "jävla coolt" eller för att jag ska sticka ut ur mängden. Jag klär mig som jag gör för att jag vill, för att jag tycker det är fint. Jag färgar mitt hår i "konstiga" färger för att jag tycker det är kul, för att jag tycker om det. Är det fel med det? Ska jag behöva bli hånad, nedslagen och hatad för det?

Ja, tydligen. Ändå slipper jag ganska lindrigt undan, bara för att jag varierar mig. Om jag sminkat mig "för mycket" så duger jag åt gotharna och punkarna, då behöver de tydligen inte slå och förolämpa mig. Om jag sminkar mig "för lite" duger jag åt fjortisarna, då är jag bara en nobody. Vad vill jag vara då?

Halv två. Det blev lite för mycket tror jag. Men ändå, skönt att få ner tankarna på något. Trots att det var längesen och jag knappt kommer ihåg hur man gör.

Två minuter över halv två. Försöker tänka positivt. På alla små saker som gör livet lite bättre. Skoj med kompisar, myskvällar med han som betyder något extra, skratt, minnen. Det kanske går framåt, jag vet inte. Och trots all skit jag måste gå igenom så vill jag iallafall försöka. En gång åtminstonde. Och om jag inte lyckas får det väl bli som det blir.